Syndabock igen

När jag läste artikeln “Syn- dabocken” av syster A. M. B.

gjorde jag en del reflexioner,

som jag gärna ville låta gå vi- dare genom tidningen. Inte för

att vålla ordstrider (1 Tim. 1: 4) utan därför att vårt mål bör vara att komma fram till enhet i tron (Efs. 4: 13). Vi är

överens om det hon först skri- ver om syndabocken som en fö- rebild till Jesus som gick in

under vår synd och skam, och friköpte oss åt Gud. Och även när hon hänvisar till Pauli brev

till Galaterna, där hon framhål- ler vår frihet från lagen, inte

därför att lagen är upphävd

utan därför att Jesus har full- bordat den. (Matt. 5: 17.) Och

nu blir vi genom Honom iklädda den rättfärdighetsdräkt Han

vann åt oss, och vi får så van- dra i förutberedda gärningar,

inte i träldom under laggär- ningar utan i en underbar frihet

till kärlek till Jesus vår Fräl- sare.

Men nu vill jag fråga: Har Du kära Syster tänkt på att det just är Paulus som så väl var hemma i rättfärdigheten genom tron, och som så älskade sina bröder efter köttet att han själv ville vara bortkastad, om det kunde hjälpa hans bröder, att just denne Paulus var det som i 1 Kor. 11: 1-17 talar om både bröders och systrars sätt att

uppträda i gudstjänsten. Vå- gar någon av oss säga att det

var något som Paulus hade kvar sedan han var faris’e, och

har vi någon möjlighet att kom- ma förbi detta ord utan att di- rekt nonchalera Guds ord? Mås- t e vi inte såsom bibeltrogna

syskon räkna detta till Apost- larnas undervisning varom det

står i Apg. 2: 42, att de första kristna höllo fast vid.

Ännu är de så levande i mitt minne när vi några stycken för många år sedan gick ut från en samfundsförsamling och slöt

oss till en bönegrupp tillhöran- de en pingstförsamling. Vilken

glädje och fröjd vi då kände, att vi fick tillhöra en “Biblisk Församling” som ville följa Guds Ord i allt.

Gunnar Karlsson, Lilla Edet

Ett genmäle till artikeln “Syndabock” i Midnattsropet nr 1 1966 av A. M. B. Först vill jag då nämna, att artikeln, som är ett vittnesbörd, faktiskt gör en rörd, när man tänker på att en syster, vilken

varit utesluten i 12 år från för- samlingsgemenskap åter blir

innesluten i sann syskongemen- skap. Hon har åter fått fästa

sina blickar på det “himmelska” där ovan och därför är hon

tacksam mot Gud och Marana- ta-väckelsen. Men det är något

i vittnesbördet, vilket av många

uppfattats som en väckelsearti- kel, som gör en upprörd och

fäster blickarna på det “jordis- ka” där ovan, d. v. s. hår och

huvudbonad.

Låt oss tacka Gud tillsam- mans med A. M. B. för väckel- sen, som vi upplever och låt oss

gärna tillsammans spränga “fromhetsvallen” men vi skall också akta oss för att hamna bakom “tomhetsvallen”, d. v. s. utan förankring i Guds ord och verkligheten.

D et är sant, att väckelsen el- ler låt oss säga det sanna livet

i Gud är en levande väg och in- te något, som kan stängas in

bakom fyra väggar efter män- niskors tyckande och tänkande.

Men om livet i Gud är en väg, låt så vara med mycken kamp

så att hårtestarna flyger, så är det i alla fall så, att vägen har två diken. Vår uppgift är, att rycka upp alla dikesbökare mitt på vägen för fortsatt vandring framåt i Jesu efterföljd. Men inte skall syndaren ryckas upp rakt över vägen för att hamna i fariseens dike. Och inte skall fariseen hjälpas upp ur sitt dike för att stjälpas ned i det andra, “missbruk” av Guds nåd.

Vi tackar Gud för all frigö- relse, som är gudomlig. Herren

vattnar ju sin vingård den torra och Herren viktar sin vingård från Gomorra. Jes. 27. När det

gäller den omdiskuterade hår- och hattfrågan i 1 Kor. 11, så

får vi inte glömma samman- hanget i hela brevet, vårt för- hållande till Herren Jesus Kris- tus och andra medkristna.

Har jag Kristus kär så älskar

jag också hans kropp och lem- marna i den. Därför varnas vi

för att missbruka “vår kun- skap” så att vi inte syndar mot

bröderna, ja mot Kristus själv. Genom “min frihet” kan jag också lägga hinder i vägen för Kristi evangelium. Låt oss icke fresta Kristus, utropar aposteln, eller vilja vi reta Herren? I vårt förhållande till Kristus och hans församling skall vi vara varken syndare eller fariseer.

Kvinnans och mannens klädan- de och uppträdande beskrives

klart och tydligt som hedrande

för Herren och hans försam- ling. “Eller är det så, att I för- akten Guds församling”, heter

det i samma kapitel, där det också talas om att fira Herrens måltid på ett sätt, så att vi icke drager dom och sjukdom över oss. Det är sant, att jag kan hålla allt det yttre strikt efter Guds ord utan att äga en inre mot- svarighet, d. v. s. låta frälsning

och helgelseverk bliva ett utan- påverk med hår och hatt. Det

är också sant, att det inre för- dolda livet med Gud är det vik- tigaste och där möter Gud trots

skiftande yttre omständigheter.

Men Jesus sade också “Du blin- de farise, gör FöRST insidan

av bägaren ren, för att SEDAN också dess utsida inå bliva ren. Det ena borden I göra, men icke underlåta det andra.” Matt. 23: 23, 26. Vi skall alltså sila bort både myggan och kamelen och svälja den stygga förtreten. “Du skrymtare, tag FöRST ut

bjälken ur ditt eget öga; DÄR- EFTER må du se till, att du

kan taga ut grandet ur den bro- ders öga.” Matt. i: 5.

Det är emellertid både med det inre och yttre . andliga livet

så, att det måste fungera omed- vetet om sin egen existens. Blir

det självupptagenhet, så dör li- vet. Tack och lov att vi är fräls- ta från synd och död genom tro

utan laggärningar. Rom. 5. Men denna tro är död om den icke har med sig gärningar (frukt).

Jak. 2. Efter trons lydnad kom- mer trons prydnad. Jesu död

och uppståndelse är ett huvud- stycke i vår kristna lära. Kvin- nans hår och slöja är ett hu·

vudsmycke kvinnan till ära. Helge Berndtsson