Nåden gör oss skickliga

Vi har alla en kallelse aven eller annan art. Den största svårigheten att fullfölja den är

vår känsla av bristande förmå- ga. Om jag bara hade den eller

den förmågan då skulle jag kunna tjäna Gud, säger många. Om vi vill taga emot Guds nåd skall detta hjälpa oss att förverkliga vår kallelse. Paulus säger: “Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla

• dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.” 1 Kor. 15: 10. Det viktigaste är alltså att Guds nåd är med. Vad vi än sysslar med - om vi ger ut en tidning, skriver en bok, håller en mötesserie, om vi går ut som missionär, eller är ett vittne om

J esus på den plats vi står i var- dagslivet - går det härligt ige- nom om Guds nåd är med oss.

Det kanske dock är svårare för många att bli skickliggjorda genom nåden, än att förvärva

sig ett visst kunnande exempel- vis genom övning. Det är för

många lättare att lära sig spela ett visst instrument, att utbilda sin röst och skaffa sig en fin utbildning på andra områden, för att på så sätt skickliggöra sig, än att mottaga nåden och genom den bli skickliggjord för tjänsten. - Gud vill giva oss så mycket nåd utöver den frälsande nåden

att vi kan giva ut åt andra män- niskor som behöver nåd till

frälsning, nåd till ett dop i den Helige Ande och till helbrägda- görelse - till detta är vi ju

kallade. Vi skall vara “detaljis- ter” i nåd, som genom vår för- bindelse med den stora nådes- källan, får förmedla nåden till

vår omgivning. - Om vi lär oss spela ett visst instru ment, eller skall lära oss något annat, så betyder vårt kunnande att vi höjer oss över dem, som inte kan det vi lärt oss. När det gäller att mottaga

nåden till skickliggörelse så rå- der ett motsatt förhållande. För

att få mottaga nåden måste vi krypa ner under alla andra. “Den ödmjuke giver han nåd”, säger Guds ord. Det är detta som för många är så svårt. -

När det gäller vårt samarbe- te behövs det också mycket

nåd, om vi ska kunna lösa de uppgifter vi har gemensamma. Men, pris ske Gud, det finns en överflödande nåd. Det finns uppgifter vi måste hjälpas åt med - vi kan inte lösa dem

utan varandras hjälp. Det be- rättas i Apostlagärningarna om

Barnabas att då Paulus första gången kom till Jerusalem efter sin omvändelse och där mötte vissa svårigheter, tog denne sig

an honom - tog hand om ho- nom och hjälpte honom tillrät- ta. Och när förföljelserna blev

för svåra mot Paulus hjälpte

Barnabas honom att fly till Tar- sus. Längre fram berättas det

också om hur Barnabas lämnar det härliga verket i Antiokia

och far till Tarsus för att sö- ka upp “missionärskandidaten”

Paulus, för att sedan föra ho- nom till församlingen i Antio- kia. Och när Paulus varit där

ett år, så hände sig att medan man fastade och bad sade den Helige Ande: Avskiljen åt mig Barnabas och Paulus för det verk som jag har kallat dem till! - Det är församlingen som är

den rätta platsen för deras fost- ran och skickliggörelse som har

Guds kallelse för ett speciellt

uppdrag. Och det är ifrån för- samlingen de skall sändas ut, i

enlighet med vad som skedde

med Paulus och Barnabas i An- tiokia. -