Ett evangelium som är Guds kraft

Vi upplever även i dag, då Gud på ett särskilt sätt fört ljuset in i våra hjärtan att vi

har förpliktelser mot alla män- niskor. Förpliktelser som aldrig

kan uppfyllas på något annat sätt än att vi ger människorna

ett oförfalskat nådens evange- lium. Paulus var oerhört gripen

av detta. Han säger i sitt av- skedstal till efesiernas äldste:

“Dock anser jag mitt liv icke vara av något värde för mig

själv, om jag blott får väl full- borda mitt lopp och vad som

hör till det ämbete jag har mot- tagit av Herren Jesus: att vitt- na om Guds nåds evangelium.”

Och i brevet till Korintierna

säger han: “Ty om jag förkun- mi.r evangelium, så är detta

ingen berömmelse för mig. Jag måst-e ju så göra; och ve mig,

om jag icke förkunnade evan- gelium!”

Det är oerhört viktigt att det tillflöde av gudomlig nåd som

nått oss, också får finna ett ut- flöde till behovets barn. Och vi

upptäcker att behovets barn inte endast består av syndare.

Det finns i dag skaror av krist- na som tröttnat i kampen på

grund av frånvaron av levande vision i det budskap, som de av vana lyssnar till. Det är inget som tänder, inget som sporrar till helöverlåtelse. Basunens ljud är otydligt och ingen gör sig redo till strid. De flesta sover, men en del har ändock vaknat.

Det vanmäktiga läget har fak- tiskt väckt dem.

Det tycks fortfarande vara

aktuellt det som den nu hem- gångne eldsjälen Verner Säll- ström sade: “Väktarna på mu- ren har somnat, men de snarkar

så högt att en del av fåren vak- nar.” Och det är sannerligen en

hel del märkliga snarkningar vi hör i dag. Här är en av dem:

“Massväckelse genom speci- ella politiska åtgärder som skall

ge kristendomen större utrym- me.”

Men då har man glömt det faktum att ju mindre utrymme det är, ju större sprängkraft

får dynamiten. De första krist- na hade det sannerligen trångt,

men de sköt aldrig på måfå eller med löst krut och därför blev det seger ändå. De hade Ordets dynamit, Andens eld och trons knallhatt. När Paulus och Silas var i Troas på sin andra missionsresa fick Paulus se en syn. Han såg en macedonisk man som sade: . “Far över till Macedonien och hjälp oss.” Hjälp oss? Vad hade de för hjälp att ge? Vad hade de att bekämpa hedendomens mörker och den rådande gudlösheten med? Reste de dit för att bygga skolor och sjukhus? Hade de

läkaren Lukas med för att öpp- na en praktik i }.1:acedonien?

Hade de i sinnet att bilda ett nytt politiskt parti som skulle sätta krokben för gudlösheten

och skapa opinion för den krist- na livsstilen, så det blev lite

hyfs på folket i Filippi? Ne, det räckte inte med att vitmena utsidan på den fallna människonaturen och klistra på lite gudsfruktans sken. De hade

inte fått uppgiften att balsame- ra lik. Inte heller sökte de med

ljus och lykta efter något reli- giöst dragplåster att annonsera

för att konkurrera med spå- djävlarna i Filippi. De hade ing- enting av vad nutida religiösa

kvacksalvare anser som ound- gängligt.

Vad hade de då för hjälp att ge? Vad säger Lukas här? “Vi förstodo nu, att Gud hade kallat oss att förkunna evangelium för dem.” Evangelium! Räcker det? Ja, det är fortfarande Jesu,

långa, starka, sårmärkta all- maktshand som kan lyfta den

djupast sjunkna människospill- ran upp ur dyn. Evangelium är

fortfarande Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Ja, men vi är i ett annat läge nu, säger någon förståsigpåare. Vi frågar: Är Gud i ett annat läge också? Har det utgått en

order från himmelen att annul- lera befallningen att gå ut i hela

världen och förkunna evange- lium för allt skapat?

Kan politisk aktivitet skapa en opinion som bäddar för en

större mottaglighet för evange- lium? - Knappast. Om vi inte

vill , förfalska budskapet och göra det mer acceptabelt och mindre anstötligt. Evangelium behöver ingen män ni sko konstruerad plog för att bana vägen för sig. Det är

i sig själv en plog och en cater- pillar som lägger djävulens bål- verk i grus. Men det förutsätter

givetvis att saltet, svärdet och

ljuset får vara kvar i budska- pet, så man inte bjuder ut sam- ma slev partisoppa som den s. k.

kristna dagspressen. Det är ett budskap som skapar likriktning

i stället för enhet, konturlösa

massmänniskor i stället för hel- gjutna kristna personligheter.

Gud är inte betjänt aven samling sprattelgubbar som sprattlar i samma riktning så fort någon prelat drar i snöret.

Vad det gäller våra förplik- telser mot andra kristna, så är

det omöjligt att tro på någon form av kyrkopolitiskt fäkteri. Ingen form av kompromiss och

kohandel kan lyfta ett vanmäk- tigt gudsfolk upp på ett högre

plan. Endast genom att göra vår kallelse och utkorelse fast och troget följa det ljus som den helige Ande kastar över gudsordet kan vi nå de skaror

av kristna som ännu kan väc- kas. Och vi skall ha klart för

oss att det är inga periferiska och oväsentliga saker Guds Ande nitälskar för i dag. Det är sanningar av sådan karaktär att vår inställning till dem är

ödesavgörande för hela väckel- sen. Vår trohet här betyder

ofelbart Guds stadfästelse så sant Gud är sannfärdig. Det är alltså fråga om att gå före i en banbrytande gärning och inför dessa stora skaror av längtande kristna bevisa i praktiken att det finns en framkomlig väg att förverkliga den mönsterbild

vi ser i Skriften och nå de re- sultat som där utlovas skall föl- ja en sann evangelisk verksam- het .

Går vi stövelslickeriets väg så blir vi neutraliserade och

förlorar vår identitet i den reli- giösa grå massan. Den som

strävar efter medlemskap i den allmänna meningens synagoga

kan aldrig bli en bärare av väc- kelsens eld. För många betyder

det mer att upprätthålla en akt- ningsvärd religiös bekännelse

än att vara Jesus trogen.

Nog behöver vi korsets evan- gelium som aldrig förr i dessa

ekumenikens tider som bäddar

för Antikrists intåg i världs- historien. Vad hjälper predik- stolsbyten och hopp över sam- fundsstaketen när man inte

smälter samman i ANDEN. Skådespel! De gamla baptistkämparna skulle vända sig i sina gravar om de fisk se sina arvtagare fotograferade tillsammans med

den barnbegjutande statskyrko- prästen som ett unikt prov på

den goda ekumeniska andan under ekumeniska året 1966.

Skulle det bli en allmän gärdes- gårdsbrand, som så många hop- pas på så verkar det inte, som

Gud skulle få en chans att tän- da den brasan. Det blir med all

säkerhet främmande eld som åstadkommer det verket. Bibeln

har förutsagt ett världsvitt en- hetligt religionssystem under

ledning av den falske profeten.

Sänker man den andliga tempe- raturen tillräckligt så kan man

till sist alliera sig med satan själv. Det står ett nytt exodus för dörren, ja, det har redan börjat. Herren blottar sin heliga arm inför alla hedningars ögon, och alla jordens ändar få se vår Guds frälsning. Hur skall det ske?

Jo, genom att Guds folk renar sig från allt främmande väsen. Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären Herrens kärl. Jes. 52: 10-11. “Därför säger Herren så: Om du vänder åter, så vill jag låta dig komma åter och bliva min tjänare. Och om du frambär ädel metall utan slagg, så skall du få tjäna mig såsom mun. DESSA SKOLA DA VÄNDA ATER TILL DIG;

MEN DU SKALL ICKE VÄN- DA ATER TILL DEM.” Jer.

15: 19.

Agne Bark