Fall och upprättelse

Ett uppenbart syndafall är ,oftast den naturliga följden av

ett inre förfall. Allt avfall bör- jar i det fördolda livet med Gud.

.Det börjar med försumlighet i bönen och i bristande lyhördhet för de larmsignaler samvetet alltid utsänder då fara är på färde. - “Den som står må se till att han icke faller”, varnar -därför Skriften. Där, är en Herrens tjänare

,som betraktas som en stor An- dens man. Han har ett stort in- flytande och är mycket populär.

:Mårga orsaker har bidragit till

detta. Han har talang men ock- så ett brinnande hjärta - han

är radikal - han har hjärta för

,syndaren. Skarorna lyssnar gär- na till hans frimodiga budskap,

onans brinnande böner sätter gudomliga krafter i rörelse,

;syndare blir frälsta, sjuka hela- de och han förmedlar himme- lens välsignelser till längtande

‘människor. -

En dag nås vi av ett fruk- tansvärt rykte - gudsmannen

·har syndat. Brodern med det glödande nitet och det radikala budskapet har fallit. Vi vill inte ,tro att det är sant - vi kan inte tro det. - Bestörtningen

är stor hos många och skade- glädjen ännu större hos andra.

Hur kan det vara möjligt - hur kan en sådan man falla så djupt? Och falla där det borde varit självklart att kunna stå upprätt? Svaret finns nog här: hans

verkliga fall sked<;le icke just

i det ögonblick då det uppen- barades. Vad som då skedde

var det synliga utbrottet och den ofrånkomliga konsekvensen

aven inre utveckling, som se- dan länge gradvis pågått, allt- sedan det förtroliga, målmed- vetna, enskilda böneumgänget

med Gud upphörde. - Det tog tid innan katastrofen kom - men kom gjorde den. Man kan i verksamheten

länge hålla sig flytande på jar- gong, inlärda grepp och andliga

fraser. En verksamhet kan ibland en tid gå av bara farten. Dessutom är man ofta inte själv medveten om vad som håller på att ske. Och de människor som

har ett lyhört öra för vad An- den säger och därför inte går

att bedraga, vågar inte heller säga ett varningens ord till en så inflytelserik man. Så en vacker dag överrumplas han av frestelsen. Det finns inte längre

någon inre kraft som mobilise- rar motstånd och hans fall blir

nu uppenbart för alla. Till för- nedring för honom själv, skada

för Guds verk och till vanäran- de av hans ämbete.

Och det började med försum- melse· av bönelivet. -

Ett syndafall kan dock också uppenbara något annat än det andliga förfallets obönhörliga lagar.

Ett syndafall kan också up- penbara Guds gränslösa nåd.

Hur ofta har inte ett avslöjan- de av synden fått leda till en

djupgående väckelse och sinnes- ändring - både för den som

föll och de som bevittnade fal- let. Där synden överflödar, där

överflödar också nåden. Där

synden framstår som övermåt- tan syndig där föds också läng- tan efter rening, rättfärdighet

och helgelse. Akors dat blir en Hoppets port. - Och Gud är inte bara villig

att förlåta. Han upprätt,ar ock- så den fallne. Ger honom åter

friden, glädjen, frimodigheten,

kraften - ger honom förtro- ende. -

Bönen var en av de kraft- källor, de första kristna öste ur

• må den också bliva vår. - Ingenting kan ersätta bönen

• allra minst den enskilda bö- nen. Genom att vi vårdar vår

inre människa bevaras våra sin- nen skärpta och lyhörda för

samvetets och Guds Andes röst.

Respekten för Guds rättfärdig- het och andelivets orubbliga

lagar hålles vid makt. Vårt inre

blir genomlyst av Guds san- nings ljus. Då, och endast då

upplever vi sanningen av apos- telns ord : “Men honom som för- mår bevara eder ifrån fall och

ställa eder inför sin härlighet ostraffliga i fröjd, honom som allena är Gud, och som är vår Frälsare genom Jesus Kristus.