Långsamt mina ögon Du försmälte, stängde örats tunnel, släckte huden och en sten för munnens öppning välte, innan jag fick möta Dig som Guden.
Främling för mig själv och självutplånad famlande jag rörde mig bland tingen skrudad i en dräkt, som blott var lånad i ett hus, som ägdes utav ingen.
Till dess ljuset började att blandas med kontur, som aven ljungeld skriven, och jag fann Din Ande i mig andas och min puls utav Ditt hjärta driven.