Då kunna inga portar stängas

Det blåser i dag iskalla, gif- tiga vindar genom vårt land.

Många kristna föredrar också att isolera sig i lugnet bakom

kyrkväggarna, där deras andli- ga aktivitet främst består i att

högljutt förfasa sig över tidsan- dans fräckhet, sekulariseringen

och den tilltagande kriminalite- ten.-

Trots detta finns det dock en skara som oförskräckt trotsar

blåsvädret och inte slår till re- trätt inför ondskan. De har

väckts utav midnattsropets : Se brudgummen kommer! och de

vill till varje pris föra det bud- skapet vidare. Den eskatologis- ka spännningen - medvetandet

om Jesu snara återkomst, ger åt deras budskap en meningsfylld klang och skärpa. Väckelsetid är kallelse tid det vittnar också historien om.

Andliga nedgångsperioder in- spirerar ingen till helig tjänst.

, Det är därför kyrkosamfunden

i dag kämpar med så stora re- kryteringsproblem. Då seklet

var ungt och pingstväckelsen i

vilda vårflodsfall brusade ige- nom Sveriges bygder och män- niskor i tusenvis upplevde väc- kelse, frigörelse och frälsning,

var det samtidigt också skaror som upplevde kallelsen att bli Herrens sändebud - ofta enkla män och kvinnor ur folket vars

enda kvalifikation var att i de- r as hjärtan brann en helig eld.

I dag är det på samma sätt. Den andliga väckelse som Gud i sin stora nåd erbjuder vårt folk, har blivit en kallelsetid.

överallt, vart man kommer i he- la landet, möts man av unga

människor som brinner av läng- tan att få bära ut budskapet till

en vidare krets. Gamla Herrens

tjänare har också upplevt en förnyad kallelse för uppgifter i

Guds rike, som de en gång läm- nade. -

Det är verkligen kallelsetid. Skall man nu tänka sig att alla dessa, som bär på en sådan

kallelse, skall ut i andligt arbe- te efter gamla vedertagna prin- ciper och frikyrkosamfundens

mönster, infinner sig genast en mängd problem. - Här några av dem!

Var skall de hålla sina mö- ten - vi har ju inga egna kyr- kor och samlingslokaler att för- kunna Guds ord i?

Vem skall ta emot dem? Var

skall de bo - det är ju förhål- landevis på så få platser ännu,

där det finns vänner som kan erbjuda dem ett hem?

Vem skall svara för deras un- derhåll? - De medel som in- samlas i de församlingar som

finns, kan inte på långt när räc- ka till för alla, även om försam- lingarnas insatser på det ekono- miska området gränsar till det

otroliga. Deras arbetsfält sträc- ker sig redan långt utöver de- ras eget geografiska område.

Vad menar då Gud? Kallar han till uppgifter, som

han inte sedan bereder möjlig- heter till? -

Här är något som inte riktigt klaffar. -

Det finns å ena sidan hundra- tal s som bär på en gudomlig

kallelse att evangelisera, och här når oss oupphörligt, genom

otr osstormarnas dån, macedo- niska rop från hela vårt land:

Kom över och hjälp oss! - A

den andra sidan tornar alla des- sa problem upp sig till en

oöverstiglig mur. Nej, här finns något som inte stämmer!

Det måste finnas en annan väg. - Det är klart att Gud har en bestämd avsikt med sin kallelse, lika visst som han är angelägen om att budskapet måste nå ut till alla. - Det måste därför finnas en väg, en möjlighet för oss att fullfölja vårt uppdrag trots allt, som synbart står oss i vägen. - För några veckor sedan kom

en syster till mig med förtviv- lan i sina drag och skräck i ton- fallet när hon sade:

“Vet du, broder, jag har i dag räknat över att det just nu är

sjutton stycken maranatavitt- nen som har tagit sig jobb på

olika platser i landet.” - Hon hade väl väntat sig att jag skulle dela hennes sorg över detta fasansfulla förhållande

och blev därför ännu mera be- stört då jag svarade:

“Pris ske Gud - det var fint gjort!” -

Ty i samma ögonblick skönj- de jag lösningen på hela pro- blemet om evangelisationen av

Sverige: Är man ett Maranata- vittne är man det även om man

går i blåställ. Guds eld i hjärtat slocknar inte för att man drar på sig arbetskläder. Har man

Guds kallelse att vara ett vitt- ne} är man det även om man

själv får bestrida kostnaderna

för sitt uppehälle genom att ar- beta med sina händer. Den som

verkligen har Guds kallelse

v äntar ej på människors inbju- dan - han går.-

Hur skulle det vara om alla dessa som bär på kallelsen, istället för att gå och vänta på att det skall “öppna sig”, ginge åstad, gärna två och två som Jesu lärjungar fordom, till stä- der och byar. Den ene av dem

tog ett arbete - vår tid erbju- der så rika tillfällen till detta

• den andre gick från hus till hus, samtalade med människor, spred tidningar och traktater och samlade människor till bön.

Snart skulle det också ges möj- ligheter till offentliga möten.

Detta blir inte en verksamhet

med flygande fanor och kling- ande spel. Det blir nog inte hel- ler några massmöten eller sto- ra tidningsrubriker till att börja

med, utan mera av en-och-en- rörelse i hem och på arbetsplat- ser. Det blir att likt Rut få

plocka ax på Boas åker eller Lukas 14: 23 i modern version: Gån ut på vägar och stigar och nödga människorna att komma hitin, så att Herrens hus bliver fullt. ~ Det är så det måste gå till. På detta sätt skall landet snart intagas - AMEN! Så handlade man i den ur- kristna tiden och det är den en- da lösningen på vårt evangelisa- tionsproblem också i dag - åt- minstone ser jag det så. Har

någon andra synpunkter skall vI gärna öppna spalterna även för dessa.

Arbetar man så, får det blå- sa vilka väder som helst. Det

skall gå till en härlig seger. Och snart skall vår Herres röst nå oss: “Väl gjort du gode och trogne tjänare.” Nu hör jag genast en kör av

bifall från många som triumfe- rande säger: J a, det är vad jag

alltid sagt. Evangelisterna skall inte ligga församlingarna till

last - dom skall lära sig arbe- ta med sina händer. -

Skyndsamt måste jag därför tillägga ett par saker så inte allt för stora missförstånd skall uppstå.

Vad jag här påtalat gäller gi- vetvis arbetet på helt obrutna

fält. Där det finns troende vänner som har elden brinnande i sina hjärtan, är det givetvis deras självklara förmån och plikt att så långt det är dem möjligt stödja vittnena i deras arbete, inte bara med sina förböner utan också ekonomiskt och det

över ett alltmer vidgat geogra- fiskt område.

De evangelister, som arbetar i församlingar och grupper skall naturligtvis icke behöva vidta dessa radikala åtgärder. De bör

från församlingen få sitt under- håll enligt den nytestamentliga

principen: Den som arbetar

med evangelium, skall också le- va av evangelium.

Anders B.