Den store läkaren

Vad ljus förundran, bländande och stilla, som genomlyser mina lemmars villa av mörkt förvridna dagar av sekunder! Min sjuka kropp är utsträckt mot Ditt under. Vad självklar stämma bjuder plågan vika som med sitt koppel hetsat mig att skrika, förintad, hukande vid sansens grind. N äpst faller feberns ökenheta vind. Hårt var jag bunden i min sjukdoms kedja för kort Cftt unna mig en stund att bedja. Ditt frälsarnamn var allt som återstod. Jag viskade det sakta med mitt blod. Då stod Du, Jesus, stark och genomstU1~gen med sårets blomma i Din hand utsprungen till segertecken mot demoners hop. K var blev Du ensam i min smärtas grop.