Skryt eller tacksägelse?

Det är helt naturligt, och skall

ingalunda klandras, att vi gläd- ja oss över synbar framgång i

vår gärning. Att vi omnämner detta kan ju också vara helt naturligt. Lärjungarna kom ju

till Jesus och uttalade sin gläd- je över att till och med de onda

andarna var dem underdåniga i Jesu namn. Vi har väl rätt att

uttala vår glädje över fram- gångarna i vårt arbete om vi

därmed vilja förhärliga Gud och uppmuntra till fortsatt arbete och uppoffring. -

Tyvärr får dylikt omnämnan- de ofta karaktären av skryt

över uppnådda resultat i stället för tacksamhet över vunnen framgång. Det är inte ovanligt att fariseismen smyger sig in i

det till synes ödmjuka vittnes- bördet. Får vi inte ibland höra

följande vittnesbörd för vunnen framgång: “Hur tacksam är jag inte över att jag, som är så ovärdig, fått se denna stora

väckelse följa min ringa gär- ning.” Man låtsas ge Gud äran,

men räknar ändå med att åhö- rarna skall tänka på att det är

Jag, med stort J, som varit red- skapet i Guds hand. Vi bli lika

honom, som skänkte fem tusen

kronor till nykterhetsförening- ens verksamhet, men sade att

det skulle vara absolut ano- nymt. Han hoppades dock att

ordföranden, som tog emot pen- ningsumman inte skulle kunna

tiga, utan förråda anonymite- ten. Hela året gick och ordfö- randen hade hållit tyst. På års-

:mötet tillkännagav han att för- eningen fått en storslagen gåva

på fem tusen kronor till sin verksamhet. Men givaren hade begärt att få vara anonym och

att den begäran måste respek- teras. Från salen hördes en röst:

“Ja, jag tyckte det var bäst så.” Vi har nog inget emot en liten trumpetstöt då vi lägger ner

vår offergåva i kistan. Fariseer- na är inte ensamma om trumpe- tandet. Men även om man inte

vill bli ärad för sin offergär- ning kan talet om den stora of- fergärningen väcka missmod

hos andra som inte med bästa vilja i världen kan ge något större offer. Det var väl detta

Jesus visste då han satt vid of- ferkistan och såg den fattiga

änkan komma med sin gåva, av 2 öre. Jesus förstod vad hon kände och uppmuntrar henne och därför säger han: Hennes gåva var mer aktad i Herrens ögon än de stora summor som under mera uppseende former lades dit. Vi behöver mera av Guds kärlek och ödmjukhet om vi med vårt vittnesbörd skall ära Gud. “Kärleken förhäver sig inte, den uppblåses inte.” 1 Kor. 13: 4.

Olga Rasch