Urkristendomen och nutida väckelsereörelser

Den Jesus, som vi möter i evangelierna, tog ingen hänsyn till person. Därför blev han en

stötesten för många. Männi- skorna hade precis som idag

genom uppfostran och miljö bi- bringats ett betraktelsesätt, som

tog hänsyn till samhällsställ- ning, ras, religion, yttre mani- festationer. Men hjärtat glömde

man oftast, då som nu. Allt detta bröt Jesus ner. För det mänskliga sinnet är det chockerande att se, hur radikalt

Jesus uppträdde, hur fullstän- digt i harmoni med Guds suve- ränitet han betraktade sin om- givning. En var stor - Fadern

-, alla andra små. Och de som insåg sin ringhet älskade och ömmade Jesus för och lyfte dem

upp. Men det stora och märk- värdiga, det egenrättfärdiga och

inbilska, det falska, bröt han ner.

Judarna betraktade sig sålun- da ofta i egenskap av Abrahams

barn, som Guds utvalda, som

var självskrivna för himmelri- ket. Men Jesus sade: “Jag säger

Eder, att Gud av dessa stenar

kan uppväcka barn åt Abra- ham.” “Ja människor skola

komma från öster och väster, från norr och söder och bliva bordsgäster i Guds rike. Och se, då skola somliga som äro de sista bliva de första och somliga

som äro de första bliva de sis- ta.” “Men rikets barn skola bli- va utkastade i mörkret där- utanför.”

Denna attityd finns också hos en del bröder och systrar i dag, inte på grund av deras egen rättfärdighet, men på grund av

den församlingsbildning de rå- kar tillhöra. Den är för mån~a

troende i dag vad härkomsten var för judarna på Jesu tid. Men Jesu ord i sändebreven till de sju församlingarna i Mindre Asien sopar då som nu undan sådana falska grunder. T. o. m. en apostolisk församling , är alltså ingen garanti för att det

inte kan gå avfall i verksamhe- ten. - Avfall av andlig art, inte

organisatorisk. I Uppenbarelse- bokens sändebrev talas det

t. o. m. om att “flytta ljussta- ken”. Och historien visar med

skrämmande tydlighet vad som

skedde. Må därför Uppenbarel- sebokens varningar och histori- ens vittnesbörd bli till väckelse

och varning. Inget är självskri- vet i andens rike p. g. a. organi- sation och lära.

“Historiens vittnesbörd”, som jag nyss nämnde, blir emellertid för många en diffus tanke om ett dunkelt skede, som börjar någonstans efter apostlatiden och slutar i katolicismen. Det kan därför vara intressant att studera hur de första kristna

såg ut sedda genom historie- forskningens glasögon och vad

det var för olyckliga utveck- lingstendenser och åtgärder,

som så småningom ledde till det som vi i dag kallar “Babylon”. Vi citerar Svensk Uppslagsbok

• 1947-1955 års upplaga: Citat: URKRISTENDOM, det äldsta skedet av kyrkans historia, från år 30 till o. 130, kristendomens grundläggande expansionstid,' utmynnande i den fornkatolska

kyrkan. U. uppdelas av det ju- diska kriget och Jerusalems för- störing år “10 i en “apostolisk”

och en “efterapostolisk” tidsål- der. Då krossades den palestin- ska urkyrkan och därmed ju- dekristendomen, och tyngd- punkten i den följande utveck- lingen förflyttades slutgiltigt

till den hednakristna kyrkan i Mindre Asien och Rom. Källor till U:s historia äro NT samt de

apostoliska fäderna. - U:s äld- sta skede är urförsamlingen i

Jerusalem, som bildade sig kring apostlarna, sedan tron på Jesu uppståndelse från de döda hade brutit igenom. Den bestod

redan från början av två ele- ment, ett arameisktalande och

ett grekisktalande (hellenis- tiskt) . Från detta senare utgick

den första missionen bland icke- judar, vilken snart fick en mål- medveten och överlägsen repre- sentant i Paulus från Tarsus.

Tack vare hans insats spred sig evangeliet på kort tid (åren 45

-58) till Mindre Asien, Make- donien och Grekland,’ redan före

år 50 fick kristendomen fast fot

i Rom. Denna expansion försig- gick under stark spänning mel- jan judekristendomen och den

lagfria hednakristendomen. Den senare antog aldrig den judiska lagen som liv sform men upptog

GT som uppenbarelsekälla jäm- te den palestinska J esus-traili- tionen. Profeti a, tungomålsta- lande o. a. fria andegåvor (“cha- rismer” ) präglade församlings- livet,’ stämningen var entusias- tisk, tron riktad fram mot Kristi

återkomst till världsdom och frälsning " martyriet, lidandet för Kristi skull, omfattades med glödande hänförelse. En allt

uppoffrande broderskärlek för- enade de troende i en innerlig

gemenskap. En kristen guds- tjänst utvecklades med cent- rum i “Herrens måltid”, natt- varden. Dopet förmedlade inträ- det i kyrkan. En utomordentlig

auktoritet tillkom apostlarna,'

de enskilda församlingarna led- des i patriarkalisk anda av sina

mest betydande medl. De ur- kristna kände sig som främ- lingar och utlänningar i världen

men på samma gång som värl- dens medelpunkt, historiens mål,

Guds utvalda folk, det sanna Is- rael. Hednavärlden och dess

maktägare betraktades som Sa- tans tjänare, de utvaldas fien- der och förföljare (så i Joh.

Upp.). - Den efterapostoliska tiden fick förutom förfölj’elser kämpa även med inre problem: irrlärm’, entusiasmens och den eskatologiska förväntningens

bortdöende samt organisatoris- ka brytningar. Utvecklingen av

skyddsmedel och garantier mot dessa svårigheter skapade den

fornkatolska kyrkan (episkopa- tet, trosbekännelse, kanon) . -

Slut citat. Det började med “entusiasm”

och ivrig väntan på Jesu åter- komst, med Andens gåvor och martyrium. Men glöden falnade och det blev “organisatoriska brytningar”. Och i det skedet

tillgrep man mänskliga boteme- del - i förnuftets och det goda

syftets namn - nämligen “ut- vecklingen av skyddsmedel och

garantier”, vilket skapade den

fornkatolska kyrkan” (!) (epis- kopat = människovälde, tros- bekännelse = våra dagars sam- funds-sannningar", kanon

centrala påbud (jmfr ledaren i Midnattsropet nr 11 1965 om

Demagogi och dubbelmoral, av- snittet om finlandsskrivelsen) .

Men någonstans bland det som historieskrivningen och uppslagsboken kallar irrläror måtte en strömfåra av levande vatten ha flutit vidare genom

sekler och i praktiken ha re- presenterat gudsuppenbarelsen

i tiden. Ty den fornkatolska kyrkan var ju själv en irrlära bland de övriga, trots att den i

majoritetens namn fick vittnes- bördet att vara “den sunda lä- ran”.

Man behöver inte söka efter paralleller i vår tid. De finns där. Må därför: .. yar och en som har öron höra och den som har

ögon se och den som har öpp- nade sinnen förstå skrifterna

och så följa Herren dit Han går. Ty endast då skall vi undgå att gå vilse bland dominerande

människomeningar och smygan- de avfall.

Per-Olof Fägerholt