Församling och väckelse

Hur fullgöres idag Jesu befallning om försam- lingens tillväxt: “Gån fördenskull ut och gören

alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.” - I många läger, samfund och församlingar hör man i dag bön om väckelse. Man beder: “O, Jesus, sänd oss väckelse.” Många beder för att andra skall höra att man vill väckelse, andra beder av gammal vana, men helt säkert finns det många som beder med längtan efter väckelse. Gud vare tack för det! Men, i regel finns ett men, hur

väntar vi att Gud skall komma med denna väc- kelse? Ofta har man redan i bönen begränsat

Gud. Man menar, att nu samlas vi och beder om

väckelse - ja, landsomfattande sådana böne- veckor har hållits - och så skall Gud fylla loka- lerna med folk och första bänken med syndare

på knä i vår kyrka. Jag tror inte att Gud finner behag i sådant. Ingenstans i hela min bibel har jag läst att

Jesus sade till sina lärjungar att bedja om väc- kelse, men däremot sade Han: “Bedjen skördens

Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Vänner, väckelsen behöver vi inte bedja om, utan i stället tacka för den, ty varhelst det finns

villiga män och kvinnor som vill gå ut i skörde- arbetet så utrustar skördens Herre dem, och

väckelsen är ett faktum. - Den största väckelsen genom tiderna var väl pingstdagens händelser. Och hur kom den? Jo, man löd Jesus. Han hade . sagt åt dem att stanna kvar i Jerusalem tills de blev uppfyllda av kraft. Man var stadd i bön och bidade vad utlovat var. Man bad om utrustning och kraft. Man bad utan att begränsa Gud och svaret kom, halleluja! Församlingen ökades med tre tusen den dagen. Man fick det härligt i församlingen och man samlades var dag och var endräktigt tillsammans

i hemmen och i helgedomen. Ja, det var under- bart och härligt, ja, så underbart att man började

bygga staket omkring sig. Man sålde sina jorda- gods eller vad man eljest ägde och lade det vid

apostlarnas fötter. Man delade med sig åt alla i församlingen så att var och en fick vad han behövde. Man samlades och prisade Gud, och i hemmen bröt man bröd och åt med fröjd och i hjärtats enfald. Allt folket var dem väl bevåget och Herren ökade församlingen dag för dag med dem som läto sig frälsas. Här fanns ju inga tvivel; det var så här Jesus ville att det skulle vara. Broder och syster, känner vi igen oss här? pet går så lätt att lova Gud när köttet mår väl. När folket är oss bevåget går det också lätt att bygga upp ett självvalt gudstjänstväsende av sådant som är fullt lovligt och till synes både gagneligt och bra, men kom ihåg min vän, Gud vill att vi i allt skall vara beroende av Honom. I J erusalem lovade, prisade och fröjdade man sig så att man glömde missionsbefallningen. Så fick Herren sända nöd och förföljelse över sin

församling, ja hela församlingen blev sönder- slagen och kringspridd utom apostlarna. Men nu

började väckelsen i hela landet. Guds församling tågade fram genom byar och städer, över Judeens och Samariens landsbygd och sedan intill jordens ända. Halleluja, pris vare Lammet! Nu hade man inte längre stöd av de hopsamlade medlen. Köttet mådde inte så väl längre, lägrets ‘överflöd hjälpte

inte. Nu blev man beroende av J esus och Hjälpa- ren, den Helige Ande, och r esultatet blev att för- samlingen ökades dag för dag på den ena platsen

efter den andra. “Huru skulle jag kunna lära dig bedja utom genom nöd ?” säger Herren. Vänner, låt oss inte misströsta när det ser mörkt ut och låt oss inte uppgivas när vi möter nöd. I mörkret uppstår ljuset och i nöden möter vi Herren. Detta är vägen till väckelse.

Män och kvinnor försaka sig själva. Förtrös- tande på Jesus Kristus och iklädda den Helige Andes kraft går de ut på löftena. De icke bara predikar utan praktiserar också alla Guds löften och stadgar. Icke förlitande sig på något parti, icke på order av någon människa u tan med Jesu

egen missionsbefallning för ögonen och helt för- tröstande på Honom som gav befallningen, tack

och lov. - För någon tid sedan stod en artikel i tidningen Dagen som gjorde mig upprörd. Det sades att det fanns många evangelister och predikanter som inte kunde gå ut, därför a.tt ingen hade kallat dem. Så vädjade man tiU pastorer och församlingar att kalla dem. Jag tänkte, käre Jesus har det nu gått så långt att de hopsamlade

ägodelarna har blivit herre över- Guds försam- ling. Man vågar inte gå ut i öknen utan att

släpa med sig Egyptens köttgryt o r.

synd och mörker fördärvar dem och många vet ej vem Jesus är, men man kan inte gå ut, för att ingen har kallat dem! Räcker då inte Jesu egen befallning? Han som sagt: “J ag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Därtill ligger ju hela landet öppet - ingen hindrar dem. Man talar om Guds kallelse och att man beder över dem. Ja, detta är ju ett vackert tänkesätt, men jag fruktar att många förväxlar bönesvaret med en bättre betald anställning.

Man talar om att Sverige är ett nytt hednafält, man ser hur djävulen binder människorna, hur

Må Gud hjälpa oss så att vi är Ordets görare och icke allenast dess hörare. Låt oss hålla Honom för trofast som har kallat oss. Han som hatar synden men älskar syndaren och som icke har anseende till personen. Låt oss tacka Jesus för väckelse och ännu mer höja anskriet “Herren kommer och väckelsen är här”!

Karl Gustav Johansson