Maranata – vad är det?

“Maranatha!” Ordet låter främmande.

Men det är likväl ett vörd- nadsvärt ord.

Vi finna det i slutet av St.

Paulus’ första brev till korin- tierna (1 Kor. 16: 22).

Det står i den grekiska tex- ten, och det står i den latinska.

Och ändå är det varken grekis- ka eller latin. Men författaren,

Paulus, har skrivit ned det

oöversatt, och den latinske över- sättaren har låtit det stå där

oöversatt. Så vördnadsvärt har detta ord ansetts vara. Varför så vördnadsvärt? Jo, redan därför att det är ett uttryck på vår Herres Jesu modersmål - arameiska. Det måste, allt efter uppdelningen, d. v. s. om det skrives: “maran

atha” eller “marana tha”, be- teckna antingen “Vår herre

kommer” eller “Vår Herre, kom!” Det senare kan anses sannolikast, eftersom denna bön förekommer i liknande

sammanhang i slutet av Uppen- barelseboken.

Men ytterligare fakta tala också för denna tolkning.

Ar 1883 utgav Bryennios, se- dermera metropolit i Nikome- dia, en tidigare påträffad hand- skrift, som länge varit försvun- nen, nämligen sedan omkring

år 300 e. Kr., men som härstam- mar från början av lOD-talet,

kanske från en ännu äldre tid och sålunda måhända är blott få år yngre än en del av Nya testamentets skrifter. Det är

den berömda skriften “Dida- chä” .

I denna på grekiska avfatta- de skrift finna vi också uttryc- ket “maranatha”, likaledes

oöversatt. I tacksägelsen efter

nattvarden förekommer nämli- gen följande:

“Komme nåd, och må denna

världen förgås! Hosianna, Da- vids Gud! Om någon är helig,

han komme hit; om någon icke

är det, han göre bättring. Mara- natha. Amen.”

“Maranatha” var sålunda säkert ett uttryck, som av de första kristna förstods lika bra om icke bättre än “amen” och “halleluja” av oss. Det måste därför ha tillhört gudstjänstbruket på ett fast och intimt sätt. Aposteln har icke översatt det i sitt brev till

korintierna, den latinske över- sättaren har ej heller återgivit

det på latin, och författaren av “De tolv apostlarnas lära” har lika litet rört vid ordet. Det har

bevarats åt oss i sin ursprung- liga höghet och helighet, beva- rats på Jesu eget modersmål.

Vi höra det ljuda i helge- domen, då pingststormen bru- sar fram genom denna, och då

St. Petrus är i Johannes Mar- kus’ hus efter sin underbara

frälsning ur fängelset (Apg. 12). Vi höra det bland de grekiska och latinska bröderna; det har

hastigt blivit ett igenkännings- tecken för dem.

Men det var också ett rop om

förlossning från lidandet. Och

så tränger det fram över mar- tyrernas läppar, och så susade

det genom katakomberna. “Herre, kom!” Vilket härligt rop - än i dag. Ej minst därför att det är en ton från Herren själv på Hans eget modersmål: maranatha ! Och vilken djup innebörd få

icke dessa toner just i vår mo- derna tid, just nu i världsbran- dens tid!

Frågande och bävande stå vi inför det som händer. Det ena folket efter det andra dras in i branden. Det är kanonernas, kulsprutornas, maskingevärens, stridsvagnarnas, torpedernas, minornas, bombplanens tid. Ju längre det lider, dess mörkare

blir det och desto förskräckli- gare bliva krigsmetoderna.

Snart komma ännu tydligare tecken att framträda, vilka uppenbara för oss, att det lider mot tidsålderns slut. Fasorna

komma att taga ännu fruktans- värdare former.

Detta är förvisso en tid, då det ligger nära till hands att bedja bönen: Maranatha! - Herre, kom! “Kom, Herre, för att frälsa! Ty människorna ha i syndigt vansinne vänt sig bort från Dig, och så ha de fört sig själva in i detta. Hjälp är blott hos Dig. Människorna stå maktlösa inför det monstrum, som de själva ha släppt lös. Människorna kunna själva icke uträtta annat, än att

de förstöra Ditt verk! Marana- tha! Herre, kom!”