Bibelstudium

Ett bibelstudium om Josef och Selofads döttrar.

När Jesus gav upp andan på Golgata, utropade han: “Det är fullbordat”, och förlåten rämnade. Det är talande hur Gud i sin stora kärlek rör sig så att människan ska kunna nå honom och säga ja när han kallar.
Vi kan aldrig komma till Jesus genom huvudets vägnar. Vi har ett huvud, vi har känslor och vi har ett hjärta, men det är hjärtats tro och inte huvudets uppfat­­t­ning som är det viktigaste. Huvudet kan stå i vägen för det som Jesus vill göra och har gjort för människan. Det är trons väg han visar. Vi anammar och sträcker ut vår hand i tro till honom, och resultatet är ett faktum; en förvandling så underbar. Vi förtjänar ingenting, vi har ingenting att lägga fram inför honom, men helt plöts­ligt så är vi hans barn, Guds arv­ingar och Jesus är i sanning vår bror. Han är inte bara en vän. Vi har kommit in i ett helt annat släktled.

Anden, som vi tagit emot genom tron, vittnar om den nya födelsen, om ett släkt­led och en framtid. Johannes skriver:

”Jag skriver till er för att ni ska veta att ni har evigt liv ni som tror på Guds Sons namn. Den tilliten har vi till honom att om vi ber om något efter hans vilja så hör han oss. Och om vi vet att han hör oss vad vi än ber om så vet vi också att vi redan har det vi bett honom om” (1 Joh 5:13-14).

Josef – en förebild på Jesus

Vi ska nu utgå från Josef, som är en förebild på Jesus. Vi ska inte gå igenom hans liv, bara hans sista andetag. Han blir 110 år. Några av de sista orden han säger är: ”När Gud ser till er, för då mina ben härifrån.” Egypten är inte slutmålet! “Se till att mina ben förs ut härifrån.” Josef var ju en av de mäktigaste i landet men han var mycket angelägen om att hans ben inte skulle bli kvar i Egypten.
När Josef bad sina närmaste om att inte lämna hans ben i Egypten såg han något mer och han talade i tro: “Se till att mina ben kommer härifrån.” Josef är en förebild på Jesus. Döden kunde inte behålla honom utan han uppstod på den tredje dagen.

Josef och Selofads döttrar

När jag läser 4 Mosebok så är det ett sammanhang jag inte kommer ifrån:

Herren talade till Mose i Sinai öken, i uppenbarelsetältet, på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras uttåg ur Egyptens land. Han sade: ”Räkna antalet av Israels barn, hela deras församling efter deras släkter och familjer. Skriv upp namnen på alla män, varje person för sig” (4 Mos 1:1-2).

Det här har gripit mig oerhört. Ingen är glömd och ingen är lämnad åt sidan. Han känner oss var och en vid namn och han uppmanar: Skriv ner. Sedan följer en lång historia och vi kommer att stöta på Josef igen. Jakob är den första, och Josef den andra i räkningen.

I kapitel 26:37 står det: “Dessa var Josefs barn, efter deras släkter.” Några verser innan, i vers 33 läser vi:

“Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner utan endast döttrar. Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.”

Versen börjar med ett “men”. Vi vet att det var den förste sonen som ärvde. Så kommer vi till Josefs släkt, han som bad i tro: “Se till att mina ben lämnar Egypten.” Josef är den sjunde ifrån Selofhad. Om du räknar med Jakob, Israels stamfader, så blir han den åttonde. Här möter vi döttrarna, i åttonde släktledet från Jakob, eller Israel som han kallades, eftersom han kämpat med Gud och vunnit seger.
De här döttrarna har olika innebörd i sina namn. Det är mildhet, rörelse, pratmakare, råd, glädje. Det fanns inga förväntningar och inget hopp för dem och deras arvedel. Det börjar bara med ett ord: ”Men …” I kapitlet som följer träder döttrarna fram:

”Döttrarna till Selofhad trädde fram. Selofhad var son till Hefer, son till Gilead, son till Makir, son till Manasse, av Manasses, Josefs sons, släkter” (4 Mos 27:1).

Sedan nämns döttrarnas namn ännu en gång. I Israels släktled nämns aldrig döttrarna, men så heter det: “Döttrarna hette Mahla, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.”
De hade inga förutsättningar eller hopp, men ändå så brann det något i dem. De stod nu inför Mose för att tala om arvedelen. Mose själv skulle inte få komma in i landet då han hade slagit på klippan, trots att han hade fått tydliga instruktioner från Herren att han skulle tala till klippan:

”Och HERREN talade till Mose. Han sade: ”Ta staven och kalla samman församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon, och den ska ge vatten. Så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan och ger församlingen och dess boskap att dricka.”
Då tog Mose staven som låg inför HERRENS ansikte, så som han hade befallt honom. Och Mose och Aron kallade samman församlingen framför klippan, och han sade till dem: ”Lyssna, ni upproriska! Kan vi ur denna klippa skaffa fram vatten åt er?” Sedan lyfte Mose upp sin hand och slog med sin stav två gånger på klippan, och mycket vatten kom ut så att både folket och boskapen fick dricka.
Men HERREN sade till Mose och Aron: ”Eftersom ni inte litade på mig och inte höll mig helig inför Israels barns ögon, ska ni inte få föra in denna församling i det land som jag gett dem” (4 Mos 20:9-12).

Mose fördes dock upp på berget Nebo, där fick han se löfteslandet:

“Där lät HERREN honom se hela landet” (5 Mos 34:1).

De här döttrarna som nu stod inför Mose, hade en tro i sina hjärtan. De hade kunnat kalla på någon lämpad manlig släkting. “Ingen kommer att lyssna på oss.” Men de gick i tro med förvissningen om att få rätten till familjens arvedel när deras släkt och familj kommer in i landet. Det är tron som talar.
De stod inför Mose och prästen Eleasar, furstarna och hela församlingen vid ingången till uppenbarelsetältet och sade:

”Vår far dog i öknen, men han tillhörde inte Koras grupp som gaddade ihop sig mot Herren. Han dog genom egen synd, och han hade inga söner. Varför skulle vår fars namn försvinna ur hans släkt bara för att han inte hade någon son? Ge oss nu en besittning bland vår fars bröder” (4 Mos 27:2-4).

Mose var den mest saktmodiga av alla i ledarskiktet. Han hade kunnat öppna munnen och sagt: “Ni vet hur det ligger till, vad gör ni här inför mig?” Själv hade Mose förlorat möjligheten och får inte komma in i landet. Men döttrarna börjar tala om landet och besittningen, om att få inta arvet som låg framför. “Vi är lottlösa, men låt oss inte bli lottlösa. Varför skulle vår fars namn försvinna ur hans släkt bara för att han inte hade någon son? Ge oss nu en besittning bland vår fars bröder.”
Man hade inte fått arvet ännu, det låg där framför. Man hade ännu inte gått in i landet, men döttrarna talade i tro, i en hjärtats bön. Det var inte för sig själva man gjorde det här. Det var för släkten, och det var för Josefs skull. Det var inget självändamål, det var för framtiden, det var arvet som skulle tas i besittning.

Vi är inte lottlösa, inte heller arvslösa. Vi har ett arv och hoppet öppnar genom den helige Ande vad vi äger, vad vi har och vad vi väntar på. Vi är söner och arvingar, vare sig vi är män eller kvinnor.
Det heter om Mose: “Mose bar fram deras sak inför Herrens ansikte.”
Jag ser mer hos de här fem döttrarna än bara det som gäller arvet. Något av det här möter man i församlingen. Mose öppnade inte sin mun mot dem. Det måste ha varit något som grep tag i honom. Han är ju en förebild också på Jesus. “Mose bar fram deras sak inför Herrens ansikte.” Det var inte i första hand argumentation på huvudets vägnar. Snarare fanns det något som rördes i hans hjärta. Han gav inte uttryck för några oförrätter av att han själv inte skulle komma in: “Nu talar döttrarna här om det som ligger framför, om landet och besittningen, och jag som inte får komma in.” Nej! Han bar fram deras sak inför Herrens ansikte.
Sedan heter det med detta underbara och:

Och Herren sade till Mose: ”Selofhads döttrar har rätt i vad de säger” (v.7).

Jag fylls med en så underbar tacksägelse inför det här. Inga förutsättningar fanns men i tro så går de tillsammans inför Mose. Inte åt sig själva men det gäller framtiden för släkten. Det handlar om hoppet och löftet. Det finns ingen son, men vi bär fram det inför Herren. Det måste finnas någon utväg i vår situation.

“Selofhads döttrar har rätt i vad de säger. Du ska ge dem en arvsbesittning bland deras fars bröder genom att låta deras fars arvedel gå över till dem” (v.7).

Det är deras sak att avgöra med vem de ska oka sig tillsammans i framtiden. Det är deras val, och du ska lyssna till dem och se till att arvet ges efter deras önskemål. Besinna det, ge akt på det och låt det så ske så som de har sagt. De har rätt i varenda sats, i vartenda ord. Det var trons underbara gärning. Be om vad ni vill i tro, och det ska ske. Han ska ge er efter det han har lovat.

Åttonde släktledet

Döttrarna i texten är de åttonde i släktledet. Åtta handlar om en ny början, med nya förutsättningar. Det vänder upp och ner på allt då Herren säger: “De har rätt i vad de säger. Lyssna till deras ord och gör därefter.” Ge noga i akt på vad du gör, att det blir efter deras önskemål. De har talat rätt.
Det här är så gripande förebilder. Vid Golgata när förlåten rämnade, uppståndelsen och Anden som ges. Jesus har efter fullbordat frälsningsverk farit hem, och han är uppståndelsen och livet. Döden kunde inte behålla honom lika lite som Josefs kvarlevor kunde stanna i Egypten. Men så möter du en ny situation. Det fanns ingen son, ingen manlig arvinge. Inget hopp, ingen framtid. Då träder döttrarna fram i tro med en bön om arvet. En bön om arvslotten. En bön om löfteslandet. Det var de rikedomar som Herren hade lovat de förstfödda. De skulle gå i arv åt den familj och den stam som det gällde.

Herren griper in i situationen, lyssnar på den vädjande bönen och säger till Mose att ge döttrarna vad de begär. Herren tillägger:

Du ska säga till Israels barn: Om en man dör och han inte efterlämnar någon son, ska ni låta hans arvedel gå över till hans dotter. Men om han inte har någon dotter, ska ni ge hans arvedel åt hans bröder. Har han inte några bröder, ska ni ge hans arvedel åt hans fars bröder. Men om hans far inte har några bröder, ska ni ge hans arvedel åt närmaste släkting som då ska ta den i besittning. Detta ska vara en laglig rätt för Israels barn, så som Herren har befallt Mose (4 Mos 27:8-11).

Och i nästa andetag:

Herren sade till Mose: ”Stig upp på Abarimberget och se det land som jag har gett åt Israels barn. Men när du har sett det ska också du samlas till ditt folk, liksom din bror Aron, för ni var upproriska mot mitt ord i öknen Zin när församlingen tvistade med mig (4 Mos 27:12-14).

Mose fick en påminnelse om varför han inte kom in i landet, men han såg det.

Där ingen förhoppning fanns

Döttrarna talar så gripande om löfteslandet. Inte för sig själva men om arvs­lotten. Det fanns inga förutsättningar men de handlade i tro. Det var helt säkert med skälvande knän och bävande hjärtan som man gick tillsammans inför Mose, och inför hela församlingen. Kan ni tänka er? Och inför allt folket. Mose bad till Herren som svarade omgående.

Vi läser igen från första kapitlet: ”Räkna antalet av Israels barn, hela deras församling efter deras släkter och familjer. Skriv upp namnen på alla män, varje person för sig.” Här står det alla män, men det uppträdde fem kvinnor som ingen egentligen lyssnade till. Men Herren sa: Gör efter deras ord. Var noga.

Åttonde släktledet. En ny början. Det är det svaga kärlet som står inför Herren. Vi är svaga kärl allesammans. Det är de svaga kärlen som Herren har valt att ta sin boning i och valt att lägga ner ett vittnesbörd. Inte bara det: Vi är arvingar enligt löftet. Vi har barnaskap hos Gud, och det ropar Abba Fader. Det nya Jerusalem väntar oss. Uppenbarelseboken säger att det kommer ner ovanifrån. Vi äger allt i Jesus.

Är vi Guds barn? Det släktledet kan inte göras om intet. Anden vittnar med vår ande att vi är Guds barn och då är vi också arvingar. Vi är födda ovanefter, inte av någon mans vilja men av den helige Ande. Vi har barnaskap hos Gud, makt, rättighet, myndighet. Kan det göras om intet?
Där två eller tre är samlade kring Jesus är han mitt ibland dem. Herren bor mitt ibland sina svaga kärl och vi sträcker oss i tro upp till honom. Det finns en framtid och ett hopp, och snart ska vi evakuera. Gravitationskraften kan inte hålla oss kvar. Alla men bleknar inför den verkligheten. Här är icke man eller kvinna, här är icke träl eller fri, här är vi alla ett i Kristus! Här är icke rik eller fattig. Vi är ett i Jesus. Vilket löfte! Vi har barnaskap hos Gud. Vi har sträckt oss i tron och omedelbart hörde han oss och nu ser han dig och mig genom sin Son i vilken han fullbordat allt. Döden kunde inte behålla honom och dödens udd är bruten. Tack Jesus!