Appell

Ropet hördes klart och tydligt, och alla jungfrurna vaknade upp och började göra sig i ordning. Man hade väntat länge på den här stunden. Ibland hade man säkert misströstat och undrat om han verkligen skulle komma. Tiden hade gått. Det hade blivit sent och man hade blivit sömniga, så till den grad att man hade somnat.
Men nu hördes ropet! Midnattsropet - Se brudgummen är här! Saker var i görningen, och brudgummen var i antågande. Man kunde känna en våg av förväntan, och spänningen låg i luften.
Det kunde såklart kännas lite omtumlande att vakna upp såhär plötsligt ur sin törnrosasömn, att hämta bäringen och orientera sig. – Men man visste vem man var och vad man hade för mål. Man var utvald och man skulle på bröllop. I alla fall hade man det namnet om sig …

Man började genast göra i ordning sina lampor. Lamporna som var så viktiga, som skulle ge återsken av den identitet man bar på. Lamporna med det brinnande, varma ljuset som brudgummen skulle känna igen dem på då han anlände.
Lamporna syntes skina, en här och en där. – Men vad händer? Nu började ångesten hopa sig. Flera av lamporna rykte bara lite istället för att skina. Oljan hade tagit slut, och man hade inga extra reserver.
Visst hade man förstått att lamporna var viktiga, man hade ju hört om det så många gånger. Men ändå hade man missat något fundamentalt. Olja i kärlen, det som bara hade känts som en extra börda att bära på. Lampan hade ju brunnit ändå! Men nu började man förstå.
– Inte alla då, en handfull av jungfrurna hade förstått att det var nödvändigt med olja i kärlen, och att ett pris behövde betalas för att skaffa den. Man hade fått omprioritera livet och börjat vandra på en helt ny väg, på ett helt nytt sätt. Allt för den nya och första kärleken de hade mött i brudgummen. Livet hade blivit trängre och smalare, men det hade varit värt det. Den inneboende glädjen hade blivit desto mer levande.

Bland de oförståndiga var paniken nu ett faktum och man började planera. Hur skulle man göra? I kärlekens och gemenskapens namn måste ju såklart de som har olja dela med sig åt dem som inte har. Man vände sig till sina medvandrare: “Ge oss av er olja!” Låt oss skapa en ekumenisk rörelse där vi kan dela lika. Låt oss kohandla lite med livet och identiteten.
Men de förståndiga svarade: “Den skulle inte räcka både till oss och till er. Gå i stället till dem som säljer och köp.”
Det kristna livet är dyrköpt. Och det är heligt. Det handlar om en unik och levande relation mellan Gud och varje enskild människa. Det är inget man kan förhandla fram genom ekumeniska konferenser hur mycket kärlek man än menar att det grundar sig i. Det är något som har sin början vid Golgata. Gud betalade priset.