Analys

Påvevalet i år har än en gång satt den katolska kyrkan i fokus. Men vart är kyrkan på väg - och är påståendet om att katolikerna har en obruten linje till aposteln Petrus sann, eller ens relevant?

Jorge Mario Bergoglio (1936–2025) från Buenos Aires i Argentina, var påve över den Katolska kyrkan mellan 2013 och sin död i år, under namnet Franciskus. Vi ska i denna artikel se lite på påvedömet i allmänhet, och Franciskus tid i synnerhet – och fråga oss vart den Katolska kyrkan är på väg.
Efter Franciskus död, har Francis Prevost från USA valts till ny påve, under namnet Leo XIV. Hela världen har med spänning följt med på ceremonierna och ritualerna runt valet av kyrkans överhuvud. På nyhetssidor, i podcaster och på TV diskuteras det flitigt om vad som kan tänkas komma i framtiden – och man bländas av hur denna urgamla tradition underhålls. Kyrkans charmoffensiv verkar ha en fascinerande dragningskraft.

Biskopen i Rom?

Så låt oss börja där; med traditionens ursprung. Den Katolska kyrkan hävdar ihärdigt att biskopen i Rom står i rakt nedstigande led från aposteln Petrus, och att detta ger honom en auktoritet, via kyrkans successionsordning. Petrus till Linus, till Anakletus, till Klemens – och så vidare fram till vår tid: Benediktus XVI, Franciskus och nu Leo XIV.
I förra numret av Midnattsropet publicerade vi en artikel av Stig Andreasson, där han gick igenom den grundläggande tanke som ligger bakom den katolska teologin om ”Petrus nycklar” och att han är klippan som kyrkan ska byggas på. Därför ska jag inte säga något om det här och nu. Men bortsett från den bristande bibeltolkningen i det fallet, så kan man rent historiskt säga att det finns väldigt lite som antyder att Petrus faktiskt var någon biskop i Rom.

För det första så kan man se på själva begreppet ”biskop”. Det kommer från grekiskans episkopos som betyder ”till­syns­man”. Det står en del om dessa till­syns­män i Bibeln, om än inte så mycket under titeln episkopos. Det är framför allt i 1 Timoteus 3:1, där det talas om en församlingsledares egenskaper. Det bibliska begreppet som används mer, är ”äldste” (gr. presbyteros) och ”herde” (gr. poimen). Detta var en grupp av ledare i de lokala församlingarna, som hade ansvar för undervisning, vägledning, tillrättavisning och vara föredömen.
Det finns inga tecken på att de tidiga församlingarna hade, eller behövde, några ledare över församlingens äldste. Man var syskon som betjänade varandra. Men på 100-talet växte det fram en något tydligare hierarki, framför allt som ett värn mot gnosticismen och andra villoläror. När det dök upp falska lärare som påstod sig vara kristna, så var det en enkel identifikation på den ”sanna” församlingen, att helt enkelt säga: ”Där biskopen är, där är församlingen.” Det var han som legitimerade en samling, helt enkelt.
Det kan låta som en enkel och bra lösning på ett hotande problem; och det var det nog på många sätt och vis. Men i kölvattnet av detta växte det fram en hierarki, som med tiden har utvecklat sig till präster, biskopar, ärkebiskopar, kardinaler och påvar. Det är oerhört svårt att tänka sig att det var detta apostlarna såg framför sig när de talade om behovet av herdar för Guds flock.

Det är därför man inte kan lägga in vår tids förståelse av en biskop på vad apostlarna tänkte sig. Och än mindre kan man säga att Petrus var en sådan biskop i Rom. Det finns relativt goda källor på att Petrus dog martyrdöden i Rom, ungefär samtidigt som Paulus. Klemens av Rom nämner på mitten av 90-talet (ca 30 år efter Petrus död), att de två led döden i Rom – men han säger ingenting om att den ena eller andra var biskop där. Ignatius av Antiokia nämner några decennier senare att församlingen i Rom har en särställning, men nämner inte att Petrus ska ha varit biskop där.
Den tidigaste källan som verkar antyda att det fanns en succession i Rom är Ireneus, som på slutet av 100-talet, i sin skrift Mot heretikerna, talar om att apostlarna insatte Linus som biskop i Rom.
Så det verkar som att Petrus kan ha haft någon slags verksamhet i Rom, kanske tillsammans med Paulus. Men att gå därifrån till att han var föreståndare/biskop för församlingen, finner inte stöd hos de tidigaste källorna.

Succession och Guds utväljande

Finns principen om att tjänsten som äldste i Guds församling går från en generation till den nästa, genom en konklav eller liknande? Ja, och nej. I de församlingar som vi möter i Apostla­gär­ningarna så sker det att människor blir utvalda till tjänst (Apg 1:15-26, 13:1–3, 14:23). Äldste blir utsedda av apostlarna, och det verkar som att tanken var att de i sin tur skulle utvälja andra äldste – och på det sättet skulle tjänsten gå från generation till generation.
Så det finns precedens för successionsordning. Det är ingenting märkligt att en tjänst i församlingen fortplantar sig på detta sätt. Frågan är bara om ”den apostoliska successionen” legitimerar obegränsat. Alltså – finns det exempel i Bibeln eller historien, där den som egentligen är en ”legitim” arvtagare, helt uppenbart inte är det som Gud är ute efter?

I Israel hade man en arvsordning, där den äldste sonen i en familj hade förstfödslorätten, och därför ärvde från sin far. Men, överraskande nog så är det otaliga gånger i Skriften – framför allt i Första Mosebok – då denna princip förbigås, på Guds befallning. Abraham var inte äldst i sin familj. Inte Isak. Inte Jakob, Josef, Mose, David, Salomo, och så vidare. Gud visar gång på gång att han är mycket mer intresserad av den som har ett hjärta som är stämt till honom, än den som har ”rätten” på sin sida.
Detta är viktigt att tänka på när man läser kyrkohistorien. Om man sätter upp den apostoliska församlingen under det första århundradet, eller den tidiga församlingen under förföljelserna på 100–300-talet, eller ens den mer accepterade kristna rörelsen på 300–700-talet – och ser det i kontrast mot den kyrka som vi ser från 1000-talet och fram till idag, så är det enorma skillnader. Hierarkin. Sakramentalismen. Helgontillbedjan. Mariadyrkan. Mässoffret. Den sekulära makten.

Även om det skulle finnas en succession, där man med mycket vilja kan pressa fram ett streck mellan Leo XIV och Petrus – så legitimerar inte det den nuvarande Katolska kyrkan som Guds församling. Församlingen konstitueras genom Andens närvaro. På samma sätt som Guds härlighet en gång lämnade templet i Jerusalem, och i stället följde med judarna i exil till Babylon, så sätter Gud fortfarande sitt sigill på människor som tillber honom i ande och sanning, inte på byggnader eller institutioner. Församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grund – det är sant – men inte som historiens längsta ”vem har skakat hand med vem”-tävling. I stället handlar det om lydnad till det ord som profeterna och apostlarna förmedlade.
Detta betyder naturligtvis inte att vi kan ignorera Bibelns förkunnelse om församlingen, att lyda våra ledare osv. Detta är en påminnelse om att vi inte bygger Guds verk på gammal vana, utan på Guds ord.

Arvet från Franciskus

Låt oss nu ta ett kliv från bibliska principer kontra katolska traditioner och se lite på förre påven. Den tidigare påven, Benedictus XVI (Josef Ratzinger, 1927–2022), blev ansedd som en relativt konservativ påve, och en som var mer diplomat och statstjänsteman än en andlig ledare. Det sägs att även om kardinalerna, som samlas i Rom för att välja en ny påve då den tidigare har dött eller avgått, i princip ska låta sig ledas av Anden – så ser det ofta ut på det sättet att när det har varit en konservativ påve en gång, så väljs ofta en mer liberal nästa gång, och vice versa.
Så var det också år 2013. Den statsmannamässiga och konservative Ratzinger, blev ersatt av den mer anspråkslöse och liberale Bergoglio.

Som den viktige ledare påven är, så vägs hans ord alltid på en guldvåg. Det finns en felförståelse i en del kretsar, att allt som påven säger anses vara ofelbart – men det är bara när han talar ex cathedra (latin: ”från stolen”), som är ett slags läro­mässigt uttalande. Ex cathedra fastsattes som dogm under första Vatikankonciliet (1869–1870), och det är bara två dogmer som har definierats genom dessa ”ofelbara” uttalanden: Maria obefläckade avlelse (Pius IX, 1854) och Maria himmelsfärd (Pius XII, 1950). Två fullständigt obibliska dogmer, men låt det bli ämne för en annan artikel.
Bortsett från detta, så anses påvens uttalanden vara väldigt vägledande för ka­to­liker. Därför har det varit en intres­sant resa de senaste 13 åren då Franciskus ibland har uppfört sig som en lös kanon på däck. 2023 gjorde han uttalanden om att han inte ville döma homosexuella präster som söker efter Herren med god vilja. Även om vikten av detta blev nedtonat i efterhand så skapade det ändå stor uppståndelse i de kyrkliga lägren.

En genomgående tendens under Franciskus ”regeringstid” har varit att han kom med ett märkligt uttalande, som till synes går emot både det ena och det andra som kyrkan tidigare har lärt; och efter honom kom en stab av teologer som försökte tona ner det han just sa.
År 2018 rapporterades det i italienska medier att påven hade sagt att det inte fanns något helvete, bara själar som försvinner. Det gjorde att Vatikanen tving­ades att gå ut och säga att detta måste vara ett felcitat och att det inte repre­sen­terade påvens eller kyrkans teologi.
Detta är bara två exempel på situationer då Franciskus har skakat om i de katolska leden. Hans konträra syn i frågor där kyrkan har varit tydlig innan, har varit en av de saker som har präglat Franciskus tid.

Charmoffensiven

Varför säger jag det här? Är jag orolig för katolsk teologi? Inte alls. De får gärna byta helvetes-teologi, syn på homosexualitet eller vad som helst annat för min del. Jag är inte katolik. Ibland har jag också varit väldigt enig med Franciskus, som i hans uttalanden mot kapitalism, vapenproduktion och liknande – men det är lika oviktigt. Det jag däremot tycker att dessa och andra av Franciskus uttalanden avslöjar är att kyrkans påståenden om en oförändrad tro, är ett fantasislott. Även om Franciskus inte har använt sig av möjligheten att uttala sig ex cathedra, så har han satt kyrkan på en ny kurs.
Det vi dessutom ser är att den kyrka som på medeltiden höll människor borta från Gud genom att vägra dem att läsa Bibeln – och som sedan förföljde och bannlyste oliktänkande – idag har ett annat sätt att leda folk bort från Gud. Idag är det en charmoffensiv utan dess like, och många troende låter sig förledas in i tron att Guds rike behöver en institutionaliserad kyrka, med ett påvligt överhuvud.
Därför är det lika viktigt nu som då att Guds folk står på Ordets grund och inte leds bort med förförelsens strömmar. Katolicismen betyder inte bara vackra kyrkor och århundradens traditioner som har skapat fascinerande liturgier och ritualer. Den representerar också ett allvarligt steg, ja många avsteg, bort från den bibliska kristendomen. Vi behöver komma närmare Jesus, inte påven eller ens Maria. Vi behöver Guds församling, inte kyrkobyggnader. Och vi behöver Ordet, inte traditionen.