Undervisning

Det är till Lukas evangelium, det fjortonde kapitlet, mina tankar har gått denna gång. Ett märkligt kapitel, fullt av andlig och profetisk undervisning — och så typiskt för Lukas evangelium.

Tre gånger berättar Lukas om hur Jesus blir inbjuden till måltid hos en farisé (Luk 7:36, 11:37, 14:1). Det är unikt för Lukas; i de andra evangelierna sker mötena med fariséerna oftast ute på öppna platser, ofta under konflikt och diskussion.

Varför just Lukas? Kanske beror det på hans närhet till Paulus, som själv hade varit farisé innan han blev en Jesu apostel. Kanske har Lukas, genom Paulus, fått en särskild inblick i detta möte mellan lagens folk och nådens Herre.

I Guds rike går vägen nedåt, innan den går uppåt. Den som ödmjukar sig, han ska bli upphöjd.

Men när Jesus blir bjuden till måltid hos en farisé, lägger han inte sordin på sin kritik. Inte alls. Han är gäst, men fortfarande sanningen trogen. Han väjer inte för att tala klart, även vid bordet.

”När han på en sabbat hade kommit in till en av de förnämsta fariséerna för att intaga en måltid, hände sig medan man där vaktade på honom, att en vattusiktig man kom dit och stod framför honom. Då tog Jesus till orda och sade till de lagkloke och fariséerna: ’Är det lovligt att bota sjuka på sabbaten, eller är det icke lovligt?’ Men de tego. Då tog han mannen vid handen och gjorde honom frisk och lät honom gå” (Luk 14:1–4).

Stämningen var laddad. Alla vaktade på honom. Sedan säger han:

”Om någon av eder har en åsna eller en oxe som faller i en brunn, går han icke då strax och drager upp den, jämväl på sabbatsdagen? Och de förmådde icke svara något härpå” (Luk 14:5-6).

Sedan märkte Jesus hur gästerna valde ut de främsta platserna vid bordet. Han såg hur människans vilja att framstå, att upphöja sig, tränger fram även i det andliga livet. Då berättade han en liknelse:

”När du av någon har blivit bjuden till bröllop, så tag icke den främsta platsen vid bordet. Ty kanhända finnes bland gästerna någon som är mer ansedd än du, och då kommer till äventyrs den som har bjudit både dig och honom och säger till dig: ’Giv plats åt denne’; och så måste du med skam intaga den nedersta platsen. Nej, när du har blivit bjuden, så gå och tag den nedersta platsen vid bordet. Ty det kan då hända att den som har bjudit dig säger till dig, när han kommer: ’Min vän, stig högre upp.’ Då vederfares dig heder inför alla de andra bordsgästerna. Ty var och en som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd” (Luk 14:8–11).

”Se Brudgummen nalkas”. Att inta den nedersta platsen – det är ingen risk. Det är förutsättningen för att bli upphöjd. I Guds rike går vägen nedåt, innan den går uppåt. Den som ödmjukar sig, han ska bli upphöjd.

Jesus fortsätter sin undervisning och vänder sig till värden:

”När du gör ett gästabud, på middagen eller på aftonen, så inbjud icke dina vänner eller dina bröder eller dina fränder, ej heller rika grannar, så att de bjuda dig igen och du därigenom får vedergällning. Nej, när du gör gästabud, så bjud fattiga, krymplingar, halta, blinda. Salig är du då; ty eftersom de icke förmå vedergälla dig, skall du få din vedergällning vid de rättfärdigas uppståndelse” (Luk 14:12–14).

Här ser vi Jesu tänkesätt och sätt att bedöma. I sin undervisning kallar han oss bort från självhävdelse och egenintresse. Vad gäller det att ha för saker i sikte? Vi borde reagera som en av bordsgästerna när han utbrister: ”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike!” (Luk 14:15) Det var tydligen någon som förstod vad Jesus talade om.

Profetisk spegelbild – från Hesekiel till Uppenbarelseboken

Så kommer Jesus till en liknelse om det stora gästabudet. Men innan jag läser den, vill jag läsa två andra bibelställen – vitt skilda från varandra.

Det ena är hämtat ur Gamla testamentet, det andra ur Nya testamentet. Det första från Hesekiels profetia om Gogs härnadståg, och det andra ur Uppenbarelsebokens nittonde kapitel, där Herrens tillkommelse beskrivs – hur han kommer med stor makt och härlighet.

Vi börjar i Uppenbarelseboken, kapitel 19. Där presenteras ryttaren på den vita hästen och hans härskara. Det är ett mäktigt och skrämmande skildrat ögonblick. Vi läser från den sjuttonde versen:

”Jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst och sade till alla fåglar som flögo fram uppe i himlarymden: Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud.”

Tidigare läste vi om en man som gjorde ett gästabud. Här läser vi: Gud gjorde ett gästabud – Gud själv, den levande Guden.

”Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud, för att äta kött av konungar och krigsöverstar och hjältar, kött av hästar och deras ryttare, kött av alla – både fria och trälar, både små och stora.”

Vad är detta? Guds stora gästabud – där fåglarna samlas. Men vilka är dessa konungar och krigsöverstar, dessa hjältar? På vilket sätt har de blivit något? Och vilket öde drabbar dem?

För att förstå detta ska vi gå till Hesekiels bok, kapitel 39. Kapitlen 38 och 39 handlar om Gogs härnadståg – ett stort härnadståg, en väldig här som skall dra mot Israels land.

När ska detta ske?

Jesaja talar om en stor här som drog mot Juda och Jerusalem – den assyriska hären. I Jesajas bok, kapitel 36 och 37, kan vi läsa om detta. Men den hären kom inte längre; den måste vika.

Jeremia talar sedan om den babyloniska hären. Kung Nebukadnessar kommer och intar Jerusalem. Den hären lyckas med det som den assyriska inte kunde. De kommer i tre stora anfallsvågor, var och en värre än den förra. De river ner hela Jerusalem och templet, tar allt guld, silver och koppar, och för bort både de förnämsta och många ur folket som fångar.

Det var Jesaja och Jeremia. Men Hesekiel talar om ett härnadståg som ännu inte har ägt rum. Han talar om en härförare och en här som ännu inte har framträtt i historien, även om vi i vår tid kan se konturerna av det.

Vi ser hur de folk som nämns i Hesekiels profetia börjar göra sig gällande – kanske inte i den fulla skalan ännu, men ändå på ett sätt som är tydligt och oroande.

I kapitel 39, vers 17, står det:

”Du människobarn, så säger Herren, Herren: Säg till alla slags fåglar och till alla markens djur: Församlen eder och kommen hit. Samlen eder tillhopa från alla håll till mitt slaktoffer.”

Detta påminner mycket om det vi nyss läste i Uppenbarelseboken. Där talas det om Guds stora gästabud – här kallas det Guds slaktoffer.

”Församlen eder till mitt slaktoffer, till ett stort slaktoffer som jag vill anställa åt eder på Israels berg, så att I skolen få äta kött och dricka blod. I skolen äta kött av hjältar och dricka blod av jordens hövdingar, av vädurar, lamm, bockar och tjurar, allasammans gödda i Basan. I skolen äta eder mätta av fett och dricka eder druckna av blod från det slaktoffer som jag anställer åt eder. Vid mitt bord skolen I mätta eder av ridhästar och vagnshästar, av hjältar och av allt slags krigsfolk, säger Herren, Herren.”

Några hade blivit något – hövdingar, hjältar, stora i denna världen. Men när Guds dom kommer, skall de visa sig vara blott människor. Det som var stort i deras egna ögon blir till intet inför den levande Guden.

Jesu undervisning i Lukas 14 ger oss en viss inblick i det.

Det stora gästabudet – och de uteblivna gästerna

”En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna. ’Kommen, ty nu är allt redo.’ Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: ’Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag beder dig, ta emot min ursäkt.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’ Åter en annan sade: ’Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.’ Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: ’Gå strax ut på gator och gränder i staden, och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta …’” (Luk 14:16-21).

Det verkar som att Herren vill understryka något ytterligare här, eftersom han redan tidigare sagt något liknande. När du gör gästabud, bjud inte rika grannar men bjud fattiga, krymplingar, halta och blinda. Husbonden blev vred och sände sin tjänare ut på gator och gränder i staden.

”Sedan sa tjänaren: ’Herre, vad du befallde har blivit gjort, men här är ännu rum.’ Då sade Herren till tjänaren: ’Gå ut på vägar och stigar, och nödga människorna att komma hitin, så att mitt hus bliver fullt. Ty jag säger att ingen av de män som voro bjudna skall smaka sin måltid’” (Luk 14: 22-24).

Allvarligt budskap! Man förstår att den här liknelsen handlar om den kallelse som kommer just genom att Gud kallar människor genom Jesus, och att det finns de som har ursäkter. På det viset blir det en slags konkurrerande verksamhet. Den som har ett jordagods sysselsätter sig med någonting annat än det han har blivit bjuden och kallad till. Likaså den som har skaffat sig oxar. De är sysselsatta med att bygga upp något i eget bo. En gård, ett hus.

Det är som att Jesus när han på det sättet förklarar sitt ärende, vill göra de som lyssnar uppmärksamma på att det finns en verksamhet som är värt att prioritera, att få upp ögonen för. Likt personen som plötsligt förstod vad Jesus talade om och utropade: ”Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike.”

På vilket sätt har budskapet som vi hört fått påverka och styra oss, så att vi förstår? Den som kom med ursäkter var på gång att bli något och det ville man bygga vidare på. Kanske kommer man så småningom att bli en riktig hövding eller en hjälte av sitt slag? Dock var det just de som missade målet fullständigt.

”Ingen av de män som var bjudna ska få smaka min måltid.! Det verkar som att en del genom att komma i närheten, plötsligt skaffar sig en massa idéer som egentligen inte alls var vad Gud ville. Den regel Gud ger är tydligen svår att tillägna sig ibland, att var och en som upphöjer sig ska bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.

I samband med Jesu tillkommelse blir det så oerhört. Skriften talar om det här och vi vet att det ska ske oerhörda ting, men det största av allt är just att han själv kommer. Inför detta raseras våra föreställningar och idéer om att bli något, som egentligen inte svarar alls mot vad Gud vill se.

De som blir något – de som börjar bygga upp något, sina egna hus och egendomar, sin egen verksamhet, sitt eget rike – hotar att på ett särskilt sätt komma i kollisionskurs med Guds rike. Så istället för att bli vad Gud tänkt, och verkligen få ta del av Lammets bröllopsmåltid, slutar det helt i andra ändan av Guds stora gästabud och blir till fågelmat.

Det finns en verksamhet, en förberedelse, vi ska se till att vi är med i. Alla andra verksamheter behöver vi befrias ifrån. Jesus talar om de män som var bjudna men som inte får smaka hans måltid.

Brudgummen nalkas

Vad ska vi bli? Var ska vi placera oss? Ja, vi ska vara med och ta emot honom, men det är ingen fara, eller ingen risk att inta den nedersta platsen. Men vill vi det? Vi vill helst upp, upp, upp. Jo, men först behöver vi ner, ner, ner, därför att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd. Höga Visans ord säger:

”Till valnötslunden gick jag ned, för att glädja mig åt grönskan i dalen, för att se om vinträden hade slagit ut, om granatträden hade fått blommor. Oförtänkt satte mig då min kärlek upp på mitt furstefolks vagnar” (HV 6:10-11).

Jag gick ned och sattes upp.

Jesus tog verkligen den nedersta platsen. Och där, just där, finner den som söker honom vägen till livet. I slutet av Lukasevangeliets fjortonde kapitel talar Jesus märkligt nog om att se till att man har det som krävs:

Ty om någon bland eder vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ned och beräknar kostnaden och ser till, om han äger vad som behöves för att bygga det färdigt? Eljest, om han lade grunden, men icke förmådde fullborda verket, skulle ju alla som finge se det begynna att begabba honom och säga: ’Den mannen begynte bygga, men förmådde icke fullborda sitt verk.’ Eller om en konung vill draga ut i krig för att drabba samman med en annan konung, sätter han sig icke då först ned och tänker efter, om han förmår att med tio tusen möta den som kommer emot honom med tjugo tusen? Om så icke är, måste han ju, medan den andre ännu är långt borta, skicka sändebud och underhandla om fred. Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger (Luk 14:28-33).

Det här resonemanget kan låta omvänt men det är helt konsekvent. Har vi något vi menar oss ha så kanske vi också inbillar oss att vi håller på att bli något, men inför Honom får vi lägga av allt sådant. Det är Jesus som är något och det är honom det är något med.