Predikan

Vi ska börja med att läsa 1 Korintierbrevet 2:1–2:

”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller vishet som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för att inte veta av något annat hos er än Jesus Kristus och honom som korsfäst.”

Paulus skriver här om att tala om Jesus som korsfäst och inte något annat. Vi ska också läsa några verser innan:

”Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa på världens sätt. Inte många var mäktiga, inte många förnäma. Nej, det som för världen var dåraktigt, utvalde Gud för att förödmjuka det visa. Och det som för världen var svagt, utvalde Gud för att förödmjuka det starka. Och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till – det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska kunna berömma sig inför Gud.”

Vi ser här kontrasterna mellan världen och Guds rike: världens sätt att bedöma, mäta och räkna. Och så ser vi hur Gud tar det som ingenting var och gör något fantastiskt underbart av det. Han tar det som människor vill kasta bort som om det vore värdelöst, och så gör han en ny skapelse. Han lyfter upp och förvandlar människor. Så är det med korsets evangelium, eller dårskapens evangelium. Den enda som kan berömma sig av det här, det är Gud själv.

Korset

Under de första århundradena efter Kristus undvek de kristna att överhuvudtaget använda korset som symbol. Det var förföljelsetider och korset i sig var egentligen inget kristet eller judiskt emblem. Det var ingen symbol för något gott. Korset var en förbannelse, en bild på något oerhört grymt. Det var det värsta avrättningsredskap det romerska riket använde för att straffa brottslingar, upprorsmakare och så vidare. Det var detta som var förknippat med korset.

Men, som sagt, många kristna levde under hot och förföljelse i det romerska riket, och att öppet bekänna sin tro på Jesus kunde innebära fängelse eller död. Man använde ändå vissa symboler, vissa tecken för att ge sig till känna och för att nå varandra. Ett var ordet Maranata. Man viskade till varandra: ”Maranata – Herren kommer”, och visste då att här hade man syskon som väntar Jesus och hans tillkommelse.

Ett annat tecken man hade var fisken. En person skissade en halvcirkel i sanden eller gruset, och om den man talade med ritade den andra halvcirkeln så att det bildades en fisk, då visste man att det var en Jesu lärjunge, en broder i Kristus som man kunde dela sin tro med. Fisken blev en sådan hemlig signal.

Vad är det för speciellt med fisken som gör den till en symbol för att följa Jesus? Fisk på grekiska heter ICHTYS och bokstäverna i ordet har var och en sin speciella betydelse. Bokstav för bokstav bildas meningen: Jesus Kristus, Guds Son, Frälsare. När två personer skissade en varsin halvcirkel i sanden proklamerades en stark bekännelse som kom att bli en av de tidigaste trosbekännelserna: Jesus Kristus, Guds Son, Frälsaren!

Det fanns ytterligare symboler som användes, men dock inte korset. Det var ett skrämmande avrättningsredskap, och korsfästelsen var den mest förnedrande och plågsamma avrättningsmetoden, avsedd för grova förbrytare. Att då bära ett kors som symbol väckte anstöt. Det var ingenting som relaterade till något gott. Det var som att bära en giljotin, en galge; ett mordredskap.

Dock talade Jesus, när han undervisade, om nödvändigheten att bära sitt kors: ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.” Det har ingenting med berömmelse att göra, som att sätta upp en vacker symbol, som en tavla eller något man skapar av guld eller silver för att visa upp. Nej, att bära sitt kors var att bära ett lidande, för Jesu namns skull. Jesus sa: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.”

Korset börjar användas

Vad är det då som gjort att korset har fått den position det har i dag, ibland på de mest märkliga sätt? Det kom en vändpunkt i historien, och det var under den romerske kejsaren Konstantin den stores tid.

Han legaliserade på ett sätt kristendomen, och det sägs att han år 312, före ett stort slag, hade en syn där han såg ett kors på himlen tillsammans med orden: ”I detta tecken ska du segra.” Efter sin seger gav han kristendomen en laglig ställning, och där ser vi början på det som sedermera utvecklades till den romersk-katolska kyrkan.

Från att ha varit förföljd fångades de kristna upp av kejsaren och blev viktiga delar av imperiets uppbyggnad. Användandet av korset fick en helt annan innebörd och man började använda det till att pryda byggnader och ämbetsskrudar. Det blev något vackert som symboliserade den kyrka som växte fram. Stora påkostade katedraler började byggas och man skaffade korsprydda skrudar till kyrkans ledare. Korset fanns överallt där kyrkan och dess företrädare rörde sig.

Så småningom började kyrkan med korsets symbol att förfölja andra på Jesus troende, de man kallade för kättare. Tusentals kristna har dödats i Guds namn och med kyrkans alla maktmedel. Genom inkvisitionen förföljdes alla de som exempelvis började läsa Bibeln på egen hand. Martyrer som översatte Bibeln till folkets språk brändes på bål. Bibelordet menade man var förbehållet endast kyrkans män, och det skulle läsas på latin – ett språk som var främmande för folk i allmänhet.

Med korsets symbol förföljdes Jesu lärjungar. Vi ser här hur fienden använder det som egentligen borde vara det mest värdefulla i Jesu efterföljd i ondskans tjänst.

Jesus förutsade vid flera tillfällen att församlingen i tiden kommer att få lida förföljelse. Men han stannade inte där utan påminde om hoppet och om att segern var vunnen. Jesus har vunnit seger!

Hur kan korset vara en triumf?

Hur kan det talas om seger genom den förbannelse som korset representerar? I 5 Mosebok 21:23 står det att ”den som är upphängd är en Guds förbannelse”.

Vi ska se på en händelse från när Israel befann sig i öknen efter uttåget ur Egypten. Vid flera tillfällen kan vi läsa om hur folket gjorde uppror mot Gud och mot Mose. Man tvistade och klagade om vartannat. Vid det här tillfället hände något mycket speciellt:

”Och folket talade mot Gud och mot Mose och sade: ’Varför har ni fört oss upp ur Egypten så att vi måste dö i öknen? Här finns ju varken bröd eller vatten, och vår själ avskyr den eländiga mat vi får!’
Då sände Herren giftiga ormar bland folket, och de bet folket och många i Israel dog. Då kom folket till Mose och sade: ’Vi har syndat genom att vi talade mot Herren och mot dig. Be till Herren att han tar bort dessa ormar från oss.’ Och Mose bad för folket. Herren sade till Mose: ’Gör dig en orm och sätt upp den på en påle. Den som har blivit ormbiten och ser på den ska leva.’ Mose gjorde då en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon blev biten av en orm, fäste han blicken på kopparormen och fick leva” (4 Mos 21:5–9).

Nya testamentet förklarar att detta är en bild på försoningen:

”Och så som Mose upphöjde ormen i öknen måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv” (Joh 3:14–15).

Här ser vi en förebild, men det som hände i öknen var något oerhört dramatiskt. Det var en förbannelse som kom över folket på grund av att man gjorde uppror mot Gud och Mose. Men man fick möta nåden genom att se upp till kopparormen.

Det var där och då. Men sedan behöll man kopparormen och tog den med sig in i landet. Den följde med i flera generationer och blev till något som inte alls var tänkt. Kopparormen blev orsak till avguderi. Folket började tillbe kopparormen på ett sätt som vi i våra dagar ser när helgon och reliker tillbeds. Ända till kung Hiskias tid, ca 700 f.Kr. Vi ska läsa en vers som visar något av det kung Hiskia gjorde:

”Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder stoderna och högg ner Asheran. Dessutom krossade han den kopparorm som Mose hade gjort. Ända till denna tid hade nämligen Israels barn tänt offereld åt den, och man kallade den Nehushtan” (2 Kung 18:4).

Man hade tagit det som Gud hade gjort, förvanskat det och förts in i avguderi.

Jag tänker på kopplingen till korset. Vi ser så många förvanskningar under kyrkohistorien, hur korset missbrukats på så många sätt för att förfölja andra. Missbruket av korset har lett människor in i felaktig tillbedjan och så vidare.

Tänk på att det var en kopparorm som Mose gjorde. Ormen symboliserar ju något ont – ja, djävulen själv vid vissa tillfällen. Bibeln skriver exempelvis om ”den gamle ormen” när det talas om draken i Uppenbarelseboken.

I 1 Mosebok 3:14 står det:

”Då sade Herren Gud till ormen: Eftersom du gjort detta, ska du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. På din buk ska du gå och jord ska du äta så länge du lever.”

Ormen skulle vara förbannad.

I vers 17 säger Gud till Adam:

”Du lyssnade på din hustru och åt av trädet som jag befallde dig att inte äta av. Därför ska marken vara förbannad för din skull. Med möda ska du livnära dig av den så länge du lever.”

Här står det att marken är förbannad. I kapitel 4, vers 11, handlar det om Kain som slog ihjäl sin bror, och då står det:

”Nu är du förbannad mer än den jord som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod av din hand.”

Vi läser här om syndens konsekvenser: en förbannelse som vilar över jorden och över människorna. Synden är den förbannelse som plågar människor så djupt.

I 5 Mosebok 27 får vi fler exempel på sådant Bibeln benämner som förbannelse:

”Förbannad är den som föraktar sin far eller sin mor … Förbannad är den som flyttar sin nästas gränssten … Förbannad är den som leder en blind vilse på vägen … Förbannad är den som förvanskar rätten för främlingen, den faderlöse och änkan.”

Förbannelse vilar över alla dessa gärningar, över alla dessa människor som på olika sätt är fångar under synden. Faktum är att Bibeln klart och tydligt förklarar att alla människor har syndat och är i avsaknad av Guds härlighet.

Tänk dig all denna förbannelse, all denna ondska, all den tyngd som ligger över människan och gör henne helt oförmögen att bli fri. Det är helt omöjligt att lyfta av den här bördan. Människor har i alla tider försökt, men det går inte. Det är en evig fördömelse. Men så står det i Galaterbrevet 3:13 om Jesus Kristus, hur han har friköpt oss från lagens förbannelse genom att bli en förbannelse i vårt ställe.

Det här är så oerhört stort! Tack Jesus!

Tänk vilket pris Jesus betalade för att befria människan från förbannelsen. Han steg ner i de djupaste djupen och blev den ringaste bland ringa. Han ödmjukade sig och blev allas tjänare. Han ställde sig under alla människor, under all värdighet. Jesus gjorde allt detta och tog förbannelsen ifrån oss. Han blev till förbannelse för oss i vårt ställe.

Tänk att det finns ett svar och en lösning på allt detta vi har läst om – på alla dessa plågor, på allt det som ligger som ett ok över människor. Jesus blev gjord till synd för oss och bar allt detta i sin kropp.

När Jesus gick till Golgata hängde ett tungt töcken över landet. Det var ett dok av förbannelse. Det var en dag då allt såg ut att gå förlorat. Allt var mörkt. Jesus, Guds Son, var dömd, hånad, slagen, korsfäst – och ett mörker sänkte sig över landet. Det såg ut som att ondskan rådde.

”Vid sjätte timmen kom ett mörker över hela landet som varade fram till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ’Eli, Eli, lema sabaktani?’ Det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?’” (Matt 27:45)

Tänk, vilket pris Jesus betalade. Men mitt i det mörkaste mörker sker något som ingen kunde ana. Vad händer? Jo, Jesus vinner sin största seger. Han vinner seger genom svaghet, genom detta utgivande, för det fanns ingen synd hos Jesus. Det fanns inget ont hos honom. Han var Guds offerlamm – det felfria, det rena, det oskuldsfulla. Jesus lät sig offras, och Gud såg med välbehag på detta offer.

Priset är betalt! Priset för din och min frälsning.

Om man tänker på ett mänskligt sätt kommer frågan: varför bistod inte de legioner av änglar som fanns till Jesu förfogande? De kunde i ett nu ha befriat Jesus från denna börda. Han bad ju till och med sin Far i himmelen om den möjligheten: ”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig!” Varför bistod de inte?

När vi talar om seger och att vinna tänker vi på makt, inflytande och kontroll. Vi räknar i volymer – antal soldater, tillgång till vapen och strategier. Men Gud räknar annorlunda. Jesus väljer inte att vinna genom styrka utan genom svaghet. Genom att bli den mest utsatte.

I Jesaja 53:2 står det:

”Han hade varken skönhet eller majestät när vi såg honom, inget utseende som vi drogs till. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande. Han var som en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi inte respekterade honom.”

Det handlar om Jesus. När han hänger på förbannelsens trä vid Golgata slits hans kropp sönder. Hans vänner flyr och fienden hånar honom, men han ger inte upp. Vad är det för fiende han har att kämpa mot? Vem är det som ska besegras? Det är hela världens synd! Vad kräver inte det av resurser? Men Jesus blir allt svagare, blekare, totalt utgiven.

Petrus skriver i sitt första brev:

”Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår är ni helade.”

Jesus helar oss genom sina sår, genom sitt utgivande. Strax innan Jesus till slut ger upp andan ropar han: ”Det är fullbordat.” Han ropade inte: ”Jag är besegrad.” Nej, det var ett segerrop mitt i det djupaste lidande: uppdraget är slutfört! Segern är vunnen! Synden är buren och mörkret brutet.

Korset talar om det djupaste lidande, men också om den djupaste kärleken. Vad var det som drev Jesus till Golgata? Det står att han gav sitt liv till lösen för många. Han fördes visserligen dit av hatiska religiösa ledare och grymma romerska soldater, men han gav sitt liv målmedvetet.

Jesu bön i Getsemane slutade med orden: ”Men ske inte min vilja, utan din.” Och vad var hans vilja?

”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16).

Jesus vann seger – men han vann den inte för sig själv. Han vann den för oss. Han vann den för mänskligheten. Det är detta budskap vi har fått av Herren att förmedla till människor: Låt försona er med Gud!

Människor behöver få möta försoningens budskap, ett hoppets budskap i denna mörka värld, i denna dystra tillvaro där vi ser så mycket lidande, både psykiskt och fysiskt. Vi nås dagligen av larmrapporter, och jag är helt övertygad om att det finns många människor som ropar ut sin nöd, kanske utan att veta vart de ska vända sig – men Gud hör ropen! De behöver få möta Jesus, och där har vi vårt huvudsakliga uppdrag här i tiden.

Tänk att vi får tala om för våra medvandrare att det finns en som tog förbannelsen upp på korsets trä och som förvandlade detta djävulska redskap till något himmelskt. Korset, som från början var förbannelsens, har blivit det yttersta beviset på Guds utgivande kärlek. Det var för att Jesus hängde där. Det var för att Jesus bar detta kors.