Bibelstudium

Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 4

Då Jesus kom, var det ytterst få som förstod att han var uppfyllelsen av Guds löften. Trots att skriftlärda och präster använde hela sina liv åt att forska i Skrifterna, missade de att identifiera Messias när han gick förbi framför näsan på dem.

Riskerar vi att göra samma sak? Eller kan vi se hur mycket högre Guds tankar är än våra? Det är undertexten i Uppenbarelseboken 5 till 7. Idag ska vi läsa om Lejonet, Lammet, de 144 000 och skaran som ingen kan räkna. Och vi ska försöka göra det med nya ögon.

Johannes tårar

Vi befinner oss några kapitel in i Uppenbarelseboken. Johannes har en himmelsk vision, och ser att Gud sitter på sin tron, med en förseglad bokrulle i sin hand. Då sker något väldigt märkligt:

“Och jag såg en väldig ängel som ropade med stark röst: ’Vem är värdig att öppna bokrullen och bryta dess sigill?’ Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna bokrullen eller se in i den. Och jag grät bittert över att det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen eller se in i den” (Upp 5:2–4).

Vad är det som får Johannes att gråta så bittert? Är han bara obotligt nyfiken? Vet han vad som står i bokrullen? Vad är det här för bokrulle? Utan att föregripa händelserna, så kan jag berätta att de flesta bibelforskare ser den som ett ägandebevis eller en symbol för Guds frälsnings- och domsplan. I vilket fall uttrycker den Guds rätt till skapelsen. Innehavaren har rätt att döma – och att frälsa.

Så frågan som indirekt ställs i texten är: ”Vem är jordens härskare? Vem är mänsklighetens herre?” Och då förstår man bättre Johannes sorg, när han först får veta att ingen är värdig. Ingen kan rädda mänskligheten och jorden från deras hopplösa situation. Ingen kan bryta förtryckarnas ok. Ingen kan lösa från synd och sorg. Det finns all anledning att gråta.

Lejonet av Juda stam

Johannes har knappt börjat gråta, när någon knackar honom på axeln. Det är en av de 24 himmelska äldste, som tröstar med följande ord:

“Gråt inte! Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat. Han kan öppna bokrullen och dess sju sigill” (Upp 5:5).

Det är fantastiska nyheter! Och Johannes, som den jude han är, förstår omedelbart vad detta handlar om. För varje israelit vet att Gud gav ett löfte genom patriarken Jakob – och det löftet gällde en härskare som skulle komma genom hans son Juda:

“Juda, dig ska dina bröder prisa. Din hand ska gripa dina fienders nacke, din fars söner ska buga sig för dig. Ett ungt lejon är Juda. Du reser dig från rivet byte, min son. Han böjer sig, han lägger sig som ett lejon, som en lejonhona – vem vågar väcka honom? Spiran ska inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken lyder honom” (1 Mos 49:8–10).

Detta är ”urprofetian” om lejonet av Juda stam. Det ska träda fram en härskare som ska få folken att böja sig under Israels lejon. Och mycket riktigt så var det just från Juda stam som kungarna kom: David. Salomo. Rehabeam. Asa. Och så vidare, fram till dess att Juda förlorade kungadömet, och den siste kungen fördes bort till fångenskap i Babylon.

Davids ätt förlorade makten. Men inte om man ska tro profeterna. För de talade om en son av David som skulle födas. Ett rotskott ur förtorkad jord:

“Men ett skott ska skjuta upp ur Ishais (Davids far) avhuggna stam, en telning från hans rötter ska bära frukt” (Jes 11:1).

Så bland judarna fanns det en förväntning om en kommande Messias, en av Davids ättlingar – som skulle komma som ett lejon. Ett starkt, brölande, segerrikt lejon. Det var detta man spanade efter, eftersom det var detta profeterna hade lovat.

Lammet som är slaktat

Med det i åtanke är det inte så konstigt att många missade att identifiera snickarens son från Nasaret i Galiléen. Han såg inte ut som något brölande lejon. Och det är detta som är poängen, som jag tror att Johannes försöker få fram i Uppenbarelse­boken 5. För när Johannes har fått höra om Lejonet av Juda stam – så vänder han sig om i förväntan om att få se klorna, manen, tänderna och de starka benen. Men vad händer?

“Och jag såg: i mitten mellan tronen och de fyra varelserna och de äldste stod ett Lamm, som såg ut att ha blivit slaktat. Det hade sju horn och sju ögon, som är Guds sju andar utsända över hela jorden” (Upp 5:6).

Gud gör inte saker och ting så som vi har tänkt oss det. Konungen kom – men han kom ödmjuk, ridande på en åsna. Han kom – men inte för att slakta, utan för att slaktas.

Det är, till synes, en oändlig skillnad mellan det Johannes får höra, och det han så får se. Han hörde om Lejonet. Men han fick se ett Lamm. Och Johannes poäng är: Detta är evangelium! Vi trodde att vi skulle få se en kung med vapen och härar. Vi väntade oss guld och ädelstenar. Men vi fick en törnekrönt snickare. Det är Guds sätt att vända upp och ner på våra förväntningar.

Inte bara har vi fått ett lamm – men vi har fått ett lamm som ser ut som att det är slaktat. Ett bloddränkt lamm. Är det vår frälsare? Är det världens hopp? Ja, i Guds oändliga visdom så är det just så. Som aposteln Paulus säger:

“När världen inte genom sin visdom lärde känna Gud i hans vishet, beslöt Gud att genom den dårskap vi förkunnar frälsa dem som tror” (1 Kor 1:21).

Som vi såg i förra artikeln (MR 3, 2025), så får denna syn av Lammet hela himmelen att falla in i en tillbedjande sång:

“… Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten och lovsången!” (Upp 5:12)

Gud gör inte saker och ting så som vi har tänkt oss det. Konungen kom – men han kom ödmjuk, ridande på en åsna. Han kom – men inte för att slakta, utan för att slaktas. Inte för att betjänas, utan för att tjäna – och ge sitt liv till lösen för många. Det är Guds visdom.

Sigillet på Guds tjänare

Om vi nu går till kapitel 6, så bryts de sju inseglen på bokrullen. För varje insegel så går vi djupare in i det apokalyptiska bildspråket. En vit, en röd, en svart och en gul häst träder fram på arenan. De bär med sig krig, svält och död. Och så ställs två frågor. Först är det historiens martyrer, de som har dött för Guds ords skull, som frågar:

“De ropade med stark röst: ’Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?’” (Upp 6:10)

”Hur länge” är en ofta förekommande profetisk fråga under tider av nöd och dom. Man längtar efter ett slut. Den andra frågan kommer från jordens inbyggare, och frågan är lika viktig:

”[Guds och Lammets] vredes stora dag har kommit, och vem kan då bestå?” (Upp 6:17)

” Hur länge?” och ”Vem kan bestå?” Med de två frågorna i tankarna, så tar vi ett kliv fram till Uppenbarelseboken 7. Vi ska se om mönstret från kapitel 5, med vad man hör och vad man ser, kan hjälpa oss att tolka en annan enigmatisk berättelse. Så här står det:

“Sedan såg jag fyra änglar stå vid jordens fyra hörn och hålla tillbaka jordens fyra vindar så att ingen vind skulle blåsa över jorden eller havet eller något träd. Och jag såg en annan ängel som kom upp från öster med den levande Gudens sigill. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: ’Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor!’” (Upp 7:1-3)

I synen är det fyra änglar som står redo att utföra Guds straffdomar över jorden – men de får besked om att hålla sig lugna, tills Guds tjänare har fått ett sigill på sina pannor. Vad är detta för något? Innan jag delar med mig av min förståelse, så ska jag säga att det finns många olika tolkningar av denna text – så om du är oenig, så är du i gott sällskap. Samtidigt så är det här inte en teori som jag har kommit på själv. När det gäller bibelstudier, så är det som regel ett dåligt tecken om man kommer på något nytt som 2000 år av bibelläsare inte har tänkt på.

Det första man bör göra när man läser en svårförståelig text i Uppenbarelseboken, är att fråga sig om den bygger på något i Gamla testamentet. Och det gör den. I Hesekiel 9 finns en annan profetisk vision, då Gud säger att han ska döma Jerusalem för deras vedervärdiga synder. Men innan han gör det, så går en himmelsk person genom Jerusalem, och får följande besked:

“Herren sade till honom: ’Gå igenom Jerusalems stad och sätt ett kors i pannan på dem som suckar och jämrar sig över alla de vidrigheter som görs därinne’” (Hes 9:4).

Innan domen kommer, så ska de sörjande få ett bevarande märke. Detta påminner också om då dödsängeln gick genom Egypten, men alla som satt innanför dörrar märkta med Lammets blod blev bevarade.

De 144 000

I Gamla testamentet finns det många löften om att Gud ska rädda en rest. De flesta går under, men en liten grupp ska stå kvar, och från den gruppen ska Gud skapa ett nytt folk. Några exempel:

“Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar en liten rest åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra” (Jes 1:9).

“För även om ditt folk, Israel, vore som havets sand, så ska bara en rest av det vända om. Förödelse är beslutad, en rättfärdig störtflod” (Jes 10:22).

“Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många” (1 Mos 45:7).

Så då är det inte överraskande att Uppenbarelseboken talar om en rest av Israel som ska bli frälst. Det står:

“Och jag hörde antalet av dem som hade fått sigillet, etthundrafyrtiofyra tusen från Israels alla stammar: av Juda stam tolv tusen som fått sigillet, av Rubens stam tolv tusen, av Gads stam tolv tusen, av Ashers stam tolv tusen, av Naftalis stam tolv tusen, av Manasses stam tolv tusen, av Simeons stam tolv tusen, av Levis stam tolv tusen, av Isaskars stam tolv tusen, av Sebulons stam tolv tusen, av Josefs stam tolv tusen och av Benjamins stam tolv tusen som fått sigillet” (Upp 7:4-8).

Detta är de välkända 144 000, som det har spillts mycket bläck om. Är det bokstavligen 144 000? Är det verkligen Israel, eller är det en bild på församlingen? Kanske Jehovas vittnen har rätt?

Jag tror att en del av lösningen är att lägga märke till början av vers 4: ”Och jag hörde …” För i Gamla testamentet och i judisk tanke, så var detta med den frälsta resten en del av förståelsen av Guds frälsning. När Messias, Lejonet, kom skulle han kasta ut alla ockuperande makter, upprätta Guds rike på jorden igen – och en rest av Israel skulle bli frälst, och stå med honom på Sions berg. Detta hade man hört – många gånger.

Den stora skaran

Och därför är det än en gång så oväntat och överraskande, när Messias faktiskt kommer, att hans plan är så mycket större än som så. Det är sant att löftena till Israel står kvar. Det är sant att Gud är trofast mot sitt förbund med sitt folk. Men. Är det inte också intressant att det Johannes får se, är något ganska annorlunda. Inte 12 000 från var och en stam i Israel (förutom Dan), men något mycket större:

“Därefter såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och inför Lammet, klädda i vita kläder och med palmblad i sina händer, och de ropade med stark röst: ’Frälsningen tillhör vår Gud, som sitter på tronen, och Lammet!’” (Upp 7:9-10)

Guds plan, så som Johannes fick se den i sin uppfyllelse – är inte bara en rest. Det är en oräknelig skara. Det är inte längre bara israeliter. Det är folk av alla stammar, länder och språk. Löftet var om Lejonet som skulle rädda en rest. Uppfyllelsen var Lammet som frälste alla. Det är evangelium!

Nu vet jag att många kristna, både de så kallade ”pre-trib” och ”post-trib”, så väl som ”pre-wrath och ”mid-trib” har problem med den här tolkningen. Det står ju att skaran kommer ut ur ”den stora nöden” (Upp 7:14). Det måste väl betyda att detta bara är de som blir frälsta efter uppryckelsen och innan slutet på vedermödan? Och vad med Uppenbarelseboken 14, där det står att de 144 000 är män som är jungfrur som aldrig har ljugit? (Upp 14:1–5)

Jesu Kristi evangelium

Jag ska inte ta mig tid att gå in på precis vilka tolkningar som är de mest troliga för att förstå dessa verser – men jag vill i all korthet säga så här: Ibland förlorar vi det stora perspektivet, när vi låser oss till en vers, utan att beakta hela kontexten.

När vi frågar oss: ”Vad menade författaren med denna vers?” så söker man först svaret i textens omedelbara omgivningen. Vad säger versen innan och efter? Kapitlet innan och efter? Finns det en harmoni i hela texten?

Den andra frågan man ställer sig är: ”Hur harmoniserar detta med resten av Skriften?” Apostlarna hämtar ofta både citat och tankar från de hebreiska Skrifterna, så man måste känna dem för att förstå det de skriver.

Det är med detta i åtanke som jag har försökt dela min (och många andras) tolkning av Uppenbarelseboken 5–7. Jag utesluter inte en bokstavlig uppfyllelse av en framtid där en ängel far över jorden för att sätta sigill på 144 000 israeliter som är jungfrur och aldrig ljuger. Jag utesluter inte möjligheten för att det efter uppryckelsen kommer en vedermöda, där en stor skara ska bli frälsta.

Men när man läser Uppenbarelseboken i sitt sammanhang, så tycker jag att det stämmer mycket bättre – både i den interna historien och som en del av evangeliet – att se kontrasten mellan Lejonet och Lammet som en frälsningshistorisk vision. Och att se den relativt lilla skaran av israeliter som en kontrast till den oräkneliga skaran som hyllar Lammet för frälsning, följer samma mönster. Det är detta som är Jesu Kristi evangelium.

Om inte annat, så kan denna artikel vara ett instrument till att få oss att ställa nya frågor om våra invanda föreställningar. Vad har du hört för något, som har skapat din föreställningsvärld om hur Gud till slut ska frälsa dem som tror? Och hur tror du att det står i kontrast till vad du kommer att få se? Kom ihåg: Gud övergår alltid alla våra förväntningar.

“Men som Skriften säger: Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom” (1 Kor 2:9).