Ledare

Vill du ha en guide till jordens undergång? En märklig fråga kanske, men det är titeln på en programserie i tre delar i Sveriges Television. Där berättar programledaren personligt om sin oro – hur rädd han blir inför framtiden och de hot som finns mot jordens fortlevnad.

I serien lyfts både svenska och internationella forskare fram för att förklara hoten mot mänskligheten. Vad händer om ett kärnvapenkrig bryter ut? Hur påverkar klimatförändringarna? Hur stor är risken att de leder till en global kollaps? Kan artificiell intelligens bli ett verkligt hot – kan AI ta kontroll över mänskligheten? Det är sådana frågor som programmet försöker besvara.

Det är en påkostad produktion som skildrar hur vår planet tycks stå på gränsen till sammanbrott. Den visar också hur världens rika människor försöker förbereda sig på undergången – genom att bygga lyxbunkrar för att överleva. Tanken är att bli en “överlevare” när det värsta har passerat.

Att jag nämner de här programmen beror på att många människor brottas med just dessa frågor – frågor om framtiden, om hoppet, om mänsklighetens öde. Forskare och vetenskapsmän har gång på gång presenterat dystra framtidsvisioner. Klimatmål sätts upp, men gång efter annan passerar vi gränser som inte skulle överskridas. När vi passerar dem sägs det att vi nått “tippningspunkten” – den punkt där utvecklingen inte längre går att hejda.

Är vi där nu?

Då frågar jag: Hur ser framtidsvisionen ut i ett sådant läge? Vad ser man för mänskliga möjligheter? Hur ska vi rädda vår planet och vår existens?

Jag är troende. Jag tror på att Gud har ett syfte med oss människor. Gud skapade himmel och jord, och det tror jag på. Jag tror på skapelseberättelsen, på att människan är skapad till Guds avbild. Men för många människor saknas den tron.

Man har en framtidsvision utan tro. Och när tron på Gud, på ett högre syfte, inte finns – vad har vi då för hopp kvar? Då blir människan själv centrum för hoppet. Men samtidigt blir människan källan till sin egen oro. Framtiden upplevs som något osäkert, något hotfullt.

Om man lyssnar till forskarna låter det som om allt oundvikligen går mot förstörelse. Vilken människa orkar leva med en sådan verklighet? Vetenskap och medier målar ofta upp bilden av en värld på väg mot sin gräns – med klimatkris, stigande temperaturer, smältande isar, kollapsande ekosystem och extremväder.

Jag var nyligen i Karibien, där vi gång på gång fick uppleva våldsamma orkaner som förstört hela bostadsområden och orsakat svåra översvämningar. Det här är verklighet. Vänner på Kuba berättar hur människor där står helt utlämnade efter orkanerna. Det finns ingen mat, ingen bostad, inget skydd – ingen lösning.

Sådana här berättelser finns det tusentals av runt om i världen. Kärnvapenhotet hänger dessutom kvar som ett mörkt moln över mänskligheten. En enda felbedömning skulle kunna utplåna allt. Människan har skapat dessa vapen – både som sköld och som hot – och de kan förinta nästan hela jorden.

Till detta kommer utvecklingen inom artificiell intelligens, AI, som väcker nya frågor om kontroll, etik och människans framtida roll. Lägg därtill de växande ekonomiska klyftorna och den sociala oron – allt detta bidrar till en känsla av att världen glider isär. Många känner att mänskligheten redan passerat punkten utan återvändo. Frågan är inte längre om något ska hända, utan när.

Men för den som inte tror på Gud, som inte tror på ett liv efter detta, blir hotet om världens undergång också ett hot mot allt som finns. Då finns ingen mening, ingen större plan, inget “efteråt”. Ångesten växer, meningslösheten tilltar. Människan känner sig både maktlös och ansvarstyngd.

Jag vet att bilden jag målar upp låter mörk – men det är den verklighet många människor upplever. De ser hoten, de ser förstörelsen. Men jag vill visa på något annat.

Ett levande hopp!

Jag vill påminna om hoppet – en trygghet och en fast grund att stå på. Den grunden finner vi inte i världen, inte i politiken eller i mänskliga lösningar. De kan vara välmenande, men de håller inte.

Om du vill bygga ditt liv på en verklig grund måste du lära känna Gud; se vem han är och vilka löften han har gett människan. I Bibeln finns en syn på framtiden som ger hopp även i de mörkaste tider.

Bibeln blundar inte för världens oro. Tvärtom talar den öppet om krig, naturkatastrofer, moraliskt förfall och människors ångest inför framtiden. Jesus säger i Lukas 21 att människorna ska “ge upp andan av skräck” inför det som ska komma över världen. Men han stannar inte där.

Den sekulära berättelsen slutar vid undergången. Den bibliska berättelsen fortsätter – och den fokuserar inte på förintelse utan på hopp och upprättelse.

Bibeln beskriver inte jordens slut som ett meningslöst kaos, utan som en del av Guds plan för att upprätta allt som gått förlorat. Där mänskligheten ser slutet, ser Gud början på något nytt.

Jesus säger i Bibelns sista bok: “Se, jag gör allting nytt.” Världen och dess begärelser ska förgå, men det Gud skapar har evighetsvärde.

Människan har till och med skapat något som symboliserar sin oro: Domedagsklockan. Den introducerades 1947 av forskare i Chicago och ska visa hur nära mänskligheten står en global katastrof – genom kärnvapenkrig eller klimatkollaps. När den skapades stod visarna på sju minuter till midnatt. I dag står de på 89 sekunder.

Men det finns en annan klocka – Guds klocka. Den följer inte människans rytm. Den tickar inte mot förintelse, utan mot fullbordan av Guds löften.

När Jesus i Lukas 21 talar om de svåra tiderna avslutar han inte med förtvivlan, utan med tröst:

“När detta börjar ske, räta på er och lyft era huvuden, ty er förlossning närmar sig.”

Det är ett hopp som inte vilar på människor, utan på Gud. Det håller att leva på – och att dö på. Bibeln säger att hela skapelsen suckar och längtar efter befrielse:

”Själva skapelsen väntar och längtar efter att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen gemensamt fortfarande suckar och våndas” (Rom 8:19-22).

Den suckan känner vi igen i dagens oro. Men den är inte slutgiltig. Gud har lovat en ny himmel och en ny jord, “där rättfärdighet bor”.

Därför behöver den som tror inte gripas av panik inför framtiden. Vi kan leva i förväntan. Som sången säger: “Vi kan ha frid mitt i stormen.”

Tänk när Jesus och lärjungarna var ute på Genesarets sjö. Stormen rasade, vågorna slog över båten, och till och med de erfarna fiskarna blev panikslagna. Jesus låg och sov. De väckte honom: “Bryr du dig inte om att vi går under?”

Men Jesus reste sig, talade till stormen – och det blev stilla. Han är friden – Fridsfursten.

“Himmel och jord ska förgå,” säger Jesus, “men mina ord ska aldrig förgå”. Han är framtiden.

För den som tror på Jesus är framtiden inte en domedag – utan en förlossningsdag. Det som väntar är inte natt, utan morgon.

I den nya skapelsen ska Gud torka varje tår och upprätta allt som gått förlorat. Paulus skriver i samma kapitel:

“Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår” (Rom 8:18).

Skapelsen väntar och längtar efter befrielse. Och även vi, som har fått Anden som förstlingsfrukt, suckar och väntar på vår kropps förlossning. I hoppet är vi frälsta.

Det här handlar om kontrasten mellan den här tidens ondska och Guds rike. Bibelns framtidsbild rymmer både världens skakningar och motståndet mot tron. Jesus varnade sina lärjungar: “Ni ska bli hatade av alla för mitt namns skull.”

Och genom hela historien har detta gått i uppfyllelse – från de första kristnas lidanden i Rom till nutidens förföljelser i exempelvis Nordkorea, Kina, Nigeria och flera latinamerikanska länder.

Förföljelsen är verklig – men den är också ett tecken. Ett tecken på Guds rikes verklighet, ett rike som växer där motståndet är som störst. Jesus sa:

“Saliga är de som blir förföljda för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket.”

Bibeln lyfter både fram ondskan i världen och hoppet som aldrig dör. Jesus kommer snart. Vi ska få se honom som han är, och då bleknar allt lidande. Allt som burits för Jesu skull får sin mening.

Medan vi väntar …

Dock är vi ännu inte där. Det är ännu en sträcka kvar. När det gäller vårt uppdrag i tiden präglas det av samma frid och försoning som Jesus ger. Allt vi gör för Jesus har evighetsvärde. Tjänsterna är många och omfattar oss alla på olika sätt. Dock är huvudsaken densamma, nämligen att genom bön och tjänande sprida hoppets budskap till denna sargade värld, till dess att han kommer: ”Låt försona er med Gud!”