En avundsjuk och ursinnig överstepräst. Vi läser om honom i Apostlagärningarna 5. Då han såg hur människor uppskattade och sökte sig närmare Petrus och apostlarna, väcktes inom honom ren och skär svartsjuka. Hur skulle detta nu hanteras. Han rådgjorde med sina anhängare: Vi burar in dem! Inte på grund av att de gör gott därute bland folk på gatorna, det kan ju få motsatt effekt då de trots allt är så omtyckta. Nej, vi burar in dem för Namnet! Ja så gör vi. Vi förbjuder dem att tala om Jesus. Vi åberopar det religiösa inslaget.
Sagt och gjort. Apostlarna greps och fördes till fängsligt förvar under anklagelsen: Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!
Portar låstes noga och vakter placerades ut. Nu skulle de få sig en läxa och lära sig tiga; lära sig sin plats.
Ett uttryck, alltmer liknande en floskel, vi så ofta hör politiker, media, ansvariga, ropa ut när något allvarligt och fullständigt oväntat och dramatiskt har hänt, är: ”Det ska inte hända!” Men likväl har det just hänt. Och hände gjorde det.
En ängel befriade apostlarna under nattens timmar och gav dem en hälsning: “Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv!” Berodde det på något systemfel, var det personalbrist eller brast personalens utbildning gällande säkerhetsrutiner? Hur kom de ut? O nej, och de inte bara gick ut ur det låsta fängelset, förbi fångvaktarna; de fördes ut, ut i frihet! Fängelsebyggnaden var en rejäl konstruktion, konkret och reell, och fångvaktarna var människor som de själva. Men ytterligare något gjorde denna befrielse möjlig och genomförbar, och det var det inneboende Kristuslivet de ägde, det liv som inte är av den här världen. De var i världen, men inte av världen. Människan är fångad inom världens gränser, inom dess skilda maktstrukturer, ideologier etc. I det vi kallar den fria världen menar vi oss ha full frihet att själva välja, att ta individuella steg i den riktning vi finner angelägen, men dock är vi destinerade kvar inom den här världens satta gränser.
Där mitt i människans utsiktslösa utopiska kamp för självförverkligande, självbestämmande, självständighet, självförtroende – ja, hennes strävan efter sitt ”själv” syns inte ha någon ände – där träder Jesus fram med den befrielse från det egna jaget som finns i det nya livet, i den nya skapelsen. Det handlar om att födas på nytt in i Guds rike; in i det liv som den omkringvarande världen inte kan greppa och förstå. In i det liv där ”jag och själv” förvandlas till ett liv i Gud, ett gudsliv. Där tar irrande och sökande slut; där blir människan förd fram, befriad från synd och evig förbannelse som är den här världens slutmål för henne.
Hur gick det då vidare för apostlarna som förts ut ur fängelset? Tog de varning och drog sig undan för att leva för sitt jag och sitt själv? Nej, de knöt direkt i ottan då dagen grydde an till sitt uppdrag: att förkunna det nya livet i Kristus. Tag fram din Bibel och läs vidare från Apostlagärningarna, om apostlarnas spännande och lärorika liv och gärning.