Denna predikan av Arne Imsen hölls under Maranataväckelsens begynnande år. Med tanke på den katastrofala utveckling vi möter inom kyrka och samhälle idag är undervisningen både aktuell och angelägen att lyfta fram i Midnattsropet. Den finns även publicerad som ljudfil på Youtube på en sida som heter: Evangelisk sang og tale, under rubriken: Den urettferdige dommer
Och han framställde för dem en liknelse, för att lära dem att de alltid borde bedja, utan att förtröttas. Han sade: »I en stad fanns en domare som icke fruktade Gud och ej heller hade försyn för någon människa. I samma stad fanns ock en änka som åter och åter kom till honom och sade: ‘Skaffa mig rätt av min motpart.’ Till en tid ville han icke. Men omsider sade han vid sig själv: ‘Det må nu vara, att jag icke fruktar Gud och ej heller har försyn för någon människa; likväl, eftersom denna änka är mig så besvärlig, vill jag ändå skaffa henne rätt, för att hon icke med sina ideliga besök skall alldeles pina ut mig.’» Och Herren tillade: »Hören vad den orättfärdige domaren här säger. Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt, och skulle han icke hava tålamod med dem? Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt. Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?» (Lukas evangelium 18:1-8)
Jesus framställde en liknelse för att lära dem att de alltid borde bedja. Det är i sanning mycket vi behöver lära, och jag hoppas att vi verkligen är lärjungar, så vi har förmågan att lära. Vi har nämligen en benägenhet att ganska snart bli mästare och förlorar förmågan att lära. Men ska vi lära någonting så måste vi intaga lärjungens ställning och lyssna på lärjungasätt. Jag överdriver inte när jag säger att vi är tröga, och därför får vi så ofta bakläxa. Vi hör Guds ord, men glömmer det istället för att gömma det. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Det ser nästan ut som om det vore svårare för människor att bli lärjungar än att bli mästare. Jag har mött många skakande, dramatiska och tragiska erfarenheter utav just detta.
För ett år sedan kom en kvinna till våra sammankomster och mötte Gud till frälsning. Hon blev härligt frälst, döpt i vatten och döpt i den helige Ande. Hon prisade Gud i nya tungomål, blev en flitig bibelläsare och en bedjare. Men så småningom ville hon inte lyssna på någon. Några försökte samtala med henne, läsa bibeln och undervisa henne om vägen, men hon var fullständigt otillgänglig för all undervisning. Hon levde på ett så högt plan i en fullständigt verklighetsfrämmande värld, eller i vad vi allmänt kallar svärmeri, att Ordet inte nådde henne.
Den här kvinnan gick sin väg och efter någon månad kom hon tillbaka som ett nervvrak, slut, förstörd, fördärvad och härjad av en ond andevärld som sannolikt inte visar några hänsyn. Vi bad till Gud för henne igen och Jesus mötte med henne och upprättade henne. Men det har tagit månader att återerövra det hon ägde innan hon gav sig ut på spekulationer och experimenterade med Guds ord. Gud vill lära oss att lyssna, och du ska veta att lyssnarlagen går före tjänarlagen i Guds rike. Innan man kan tjäna måste man lyssna och lära sig att gömma Guds ord i hjärtat. Tänk om vi kunde lära oss denna nödvändiga förberedelse, gömma ordet i hjärtat. Det är mängder av välsignelser som Gud vill ge oss som vi pratar bort. Det är mängder av härlighet Gud uppenbarar för oss som vi fullständigt förlorar. Därför att han aldrig får tag i vårt öra, och aldrig får oss dit hän att vi blir lärjungar.
Nu var det en speciell sak Jesus ville undervisa lärjungarna om, och jag tror att här ligger själva kardinalpunkten, själva knuten på den andliga verksamhetens stora problem. Lägg märke till hur han går till väga. Han lägger upp hela framställningen och säger att han vill lära dem att de alltid borde bedja. Borde. Allt som sker i Guds rike, det sker frivilligt, men för en lärjunge är det sant och riktigt och i full harmoni att göra som Mästaren säger. Ja, man har en stor passion, därmed att man inte är ögontjänare, att vara Mästaren till behag. Men vi är upptagna med allahanda ting, då Jesus har sagt att allenast ett är nödvändigt.
Vi förlorar många gånger koncentrationen därför att det är så kolossalt många ting vi vill engagera oss i. Men Jesus vill lära oss att vi alltid borde bedja. Borde. Inte att vi ska bedja. Det är ingen form av tvång, ändå är det ett tvång – ett kärlekens tvingande måste.
Vi vet allesammans att bön är inte ord. Trots det försöker vi stapla vackra ord på varandra och tro att vi därigenom ska imponera på Gud. Och ibland så fäller vi också en tår för att vi tror att vi med vår gripenhet ska påverka Gud. Men Gud påverkas inte av våra sentimentala böner.
Gud intresserar sig inte för våra väl valda ord, långa vackra haranger. De når knappt till taket, men har en särdeles förmåga att döda allt andligt liv. Men när hjärtat är engagerat, då blir det måhända stapplande ord, men med makt i orden. Det kanske inte blir så många, men det blir kraft i dem och de når fram.
Bön är inte ord. Bön kräver varken att stå på knä eller att sitta. Bön är ett tillstånd man lever i. Man beder antingen man är fysiskt vaken eller man är fysiskt sömnig och sover. Var man är så beder man, man lever i bönens atmosfär och ande och strålar ut den andliga energin till sin omgivning. Man beder därför att man lever i detta tillstånd. Man andas, man rör sig, man verkar. Men det finns ingenting som är så kolossalt lätt som att komma ut ur detta tillstånd och gripa till någonting annat.
Tänk vad smart vår fiende är. Han vet med sig att vi bär i vårt hjärta en andlig längtan efter att tjäna Gud. Därför att vi hungrar, därför att nästan hela kroppen försmäktar efter att få tjäna honom. Och ibland så tänker vi: -Gud, var är du? Vad ska jag göra? Var finns du? Vi hör paroller, vi kallas till aktiviteter och vi engagerar oss. Istället för att bli stilla inför honom så engagerar vi oss i en hel mängd göromål, och då Herren uppenbarar sig är bedjaren borta, han är redan engagerad och aktiverad. Gud får aldrig tillfälle.
Men snälla ni, en bedjande församling den är ju intakt. En bedjande församling det är en andlig maktfaktor. Det är en operationsbas för Guds helige Ande. ”Han framställde för dem en liknelse för att lära dem att de alltid borde bedja utan att förtröttas.” Bön är smärta, bön är vånda, bön är ångest.
Man går havande, men vet inte vad det är för någonting. Man känner att hela kroppen är under ett märkligt inflytande. Man lider, man våndas. Vad är det här för någonting? Det är förlossningsakter som pågår. Och ska det bli förlossningsakter med liv som resultat, då måste det förlossningskraft till. Det finns många exempel på det här i Bibeln som vi skulle kunna plocka fram, men jag ska lämna den här sidan och skynda mig vidare i liknelsen.
Gud vill föra oss dithän att vi kommer in i bönens tillstånd och förblir där. Inte enbart några episoder. Den som beder han får, det står oföränderligt kvar i Ordet.
När Jesus vill undervisa om bönens hemlighet illustrerar han detta med att ställa fram en änka. Ser du anspråkslösheten i hans undervisning? Det är ingen av oss som kan ta fel på vad han menar. Han tar fram en änka. Vore det inte mer viktigt då han vill tala om bönens möjligheter och bönens resurser, att ställa fram en ung, fin, välskapad människa? Han tar en änka, en beprövad människa, ett sorgens barn, och det är ingen tillfällighet.
Om du läser Bibeln kommer du snart underfund med att det var tre kategorier människor i Israel under Gamla testamentets tid som var särskilt dåligt lottade i socialt hänseende. Därför hade Gud givit särskilda föreskrifter om dessa kategorier. Det var änkan, främlingen och de faderlösa. Till änkan hade Gud givit ett särskilt löfte. Han skulle vara änkors försvarare, och de faderlösas fader. Och så var det främlingen. Gud sa åt Israel: kom ihåg att ni själva var främlingar i ett främmande land. Han gav instruktioner hur de skulle förfara mot dessa tre kategorier.
Dessa tre grupper av människor hade ett gemensamt. De var behovets barn. De satt, så att säga, i behovets väntrum. De levde under trånga omständigheter och var i behov av hjälp. Just av den anledningen säger Jesus då han framställer liknelsen att änkan hon hade en egenskap som förde henne fram till utomordentliga resultat. Hon bad och så kom hon igen. Hon bad och så kom hon igen, tills resultatet var uppnått.
Vill vi uppleva någonting av Gud måste behov skapas. Ibland så undrar jag varför Gud är så kolossalt långt borta. Är Gud trög? Varför dröjer han när han ser bristen hos oss? Jag undrar om inte det ligger en kolossal sanning i de här orden som han uttalade vid bröllopet i Kanaan då han sa: ”Min stund är ännu inte kommen.” Varför var den ännu inte kommen? Jo, vinet hade ännu inte tagit slut.
När den mänskliga produkten har tagit slut då kommer han fram. Intill dess intog han en undanskymd eller andrahandsplats bland gästerna. Ja, nog är det bra att ha honom med. Det är alltid en säkerhetsventil att ha Jesus med sig. Man kan ju ta honom med i varje fall och bjuda in honom bland de andra gästerna. Och då gick han som en anonym, som en okänd, till dess att vinet tog slut.
Då kommer hans mor. Hon hade förmodligen sett honom göra små under hemma i Nasaret. Hon hade troligen sett att Jesus hade gjort under i skafferiet, då det tröt för livets uppehälle. Då hade hon kallat på sin son och han hade bett sina barnsliga böner och mjölet räckte till och oljan och så vidare. Så när vinet tog slut i bröllopet i Kanaan så gick hon till honom och sa att vinet var slut. Jesus sa: ”Låt mig vara, min tid är ännu inte kommen.” Du förstår, det är ingen av oss som kommenderar Gud. Det är ingen av oss som kommenderar den helige Ande.
När det är slut med dig och mig så kommer Gud. Då kommer han som svar på sitt folks böner, på ett sätt så att människor blir förskräckta, då han först frågar efter tomma krukor. Och när han får tomma krukor, så fyller man dem till brädden med vanligt vatten. Ära vare Gud! Man fyller i och ger ut.
Hemligheten till att vi ibland upplever Gud så långt borta det är att det är så mycket annat som står i centrum, som fångar vår uppmärksamhet. Det är så sällan som Anden får bryta igenom och tränga sig in i vårt innersta. Det är så mycket annat som befinner sig där.
Jag skulle vilja fråga hur många är det som verkligen vågar säga: Herre, jag är behovets barn här idag. Det heter: ”Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.” Är du hungrig så finns det bröd. Är du törstig så finns det hugsvalelse. Vad var det som hade drabbat änkan? Jo, hon hade för det första förlorat sin försörjare och för det andra förlorat sitt stöd.
Hon hade upplevt sorg eftersom hon hade drabbats av döden. Det var denna ställning som drev henne till sin aktivitet. Det är ingen som frivilligt vill bli änka och förlora sin försörjare. Det är ingen som vill acceptera godvilligt att stöden ramlar undan. Därför måste vi gång efter annan vara med om smärtsamma frigörelseprocesser. Verkliga frigörelseprocesser då Gud plockar undan både det ena och det andra i vårt liv. Både ont och gott, även sådant som har varit oss till mängder av välsignelse.
Vi blir så lätt beroende av främmande försörjare och falska stöd. När vi har fått försörjningsfrågan löst faller vi lätt in i en lugn tillförsikt och så tänker vi att nu ska det nog ordna sig alltsammans. Jag vet att det inte är alla som förstår mig här idag, men det kan inte hjälpas. Jag måste säga det här ändå.
Det är många församlingar idag som lever i samma tillstånd som den samaritiska kvinnan gjorde när Jesus sa till henne: ”fem män har du haft och den du nu har är inte din.” Man lever i detta andliga otuktsläge. Man har haft en hel mängd försörjare och en hel mängd med stöd. Men Jesus som skulle vara den suveräne han står utanför. Man lever i andlig otukt och har förlorat den uppriktiga troheten mot Jesus Kristus. Tänk att det finns de som har förlovat sig med kyrkan. Det finns de som har trolovat sig med församlingen och det finns de som har trolovat sig med verksamheten. Man är verksamhetsfrälst och kyrkokristen och man mättas av de surrogat som dukas fram utav mänskligt förnuft.
”Fem män har du haft och den du nu har är inte din.” Vi skulle kunna nämna en hel mängd försörjare som friar till församlingen då församlingen har fått andlig maktställning och har kommit upp i andlig position. Hon uppvaktas av en hel del friare och hon lockas på smygvägar och förlorar kontakten med Brudgummen. Det blir distans, och kärlekslivet har blivit skadat. Allt är fördärvat.
Har du sett kvinnan i Jerusalem som beskrivs i Höga Visan. Hon har förlorat kontakten med Brudgummen. Han kom den ena gången efter den andra. Ibland var hon trög. Ibland var hon sömnig. Ibland var hon ond. När brudgummen knackar på orkar hon inte upp för att öppna, och när hon äntligen kommer till dörren så är han borta. När han lockar henne ut ur skrymslena hon hade kommit in i, ur snarorna hon hade fastnat i, så är det som att hon inte orkar.
Ser du hur han kommer springande över bergen, skyndar sig till brudens undsättning. Han kallar, han lockar, han pockar, men trots bevekande och kallande röst så orkar hon inte upp. När hon kommer upp är brudgummen borta. Hon söker på stadens gator. Hon frågar stadens väktare. Hon blir slagen. Hon blir sargad. Var är Brudgummen? Hon blir slagen av Jerusalems döttrar. Hon blir hånad och föraktad. Vet du varför? Hon har förlorat kontakten med Brudgummen!
Har du sett dessa brudesjälar på jakt efter Brudgummen, som aldrig kan komma till ro någonstans? De kan inte vila förrän de känner gemenskap med honom. Oh, du är strålande vit och röd. Ditt namn är som en utgjuten salva. Har du sett dem som upplevt hans närvaro, välsignelsen utav hans gåvor? De som har fröjdats över hans person? Som har skådat hans härlighet och aldrig kan bli nöjda med mindre än att höra hans röst? Har du sett de som gråter med enkla sånger till Brudgummens ära? De fröjdar sig då den helige Ande riktigt levandegör Jesus. Har du sett hur de fröjdar sig i bönen när de talar med honom? När de umgås med honom?
Det är denna oskuldsfulla uppriktighet och trohet han vill föra oss in i. Men då församlingen blir en andlig maktfaktor kommer istället alla dessa friare som vädjar till det mänskliga, till det fallna i vår natur; en kristendom utan kors.
Hör du, min älskade vän. Gud är inte sen. Han skyndar sig att skaffa oss rätt då vi har kommit i änkans läge. Då döden har gått över vårt liv, våra beräkningar, våra själviska tankar, våra drömmar, våra förhoppningar.
Döden går över oss. Vem är det som är din försörjare idag? Jag har gråtit den vecka som ligger bakom, i mitt hjärta. Jag har inte kunnat fälla tårar, jag hade önskat att jag kunnat. Hjärtat har gråtit. Vet du varför? Vi har så många verksamhetsspecialister, psykologiska knep och finter.
Musikinstrumenten är till för att tjäna Gud. Inte sant? Men inte tjäna på Gud. Instrumenten är kolossalt bra när man sjunger och spelar i profetisk ande. När man är smord av Gud och har en målsättning att tjäna Gud. Men tänk vad tomt det blir när man ska prestera någonting. Vad tomt och innehållslöst det blir. Till och med tekniska ting kan bli en nödlösning. Vi genomför andefattiga möten tack vare vår rutin på instrumenten och vår mötesvana. Vi drar igenom det vi har förvärvat; vår maranata-rutin. Vi vet hur mötet ska börja och vi vet också hur det ska sluta. Vi lägger ihop pusslet och försöker få det att gå tillsammans, så det passar.
I Apostlagärningarna läser vi om hur Petrus trädde fram jämte de elva. Församlingen trädde fram som en man, med ett enda budskap. Och vad är det för budskap? Ett budskap som förhärligade motståndet och har en enda målsättning; att Jesus ska bli ärad och förhärligad.
Jag har sagt i Stockholm: Kasta ut alla instrumenten! Jag har sagt till sångarna: Gå ner och sätt er. Till predikanterna att de sitter stilla till dess Gud får tala. Vi springer före honom och vi går och väntar på honom. Har du sett denna likgiltighet. Allt är övergrepp. Andliga övergrepp beroende på.
Herre hjälp oss så att vi inte blir ljudande malm och klingande cymbaler med skramliga motiv, i all denna stress och allt detta ohyggliga jäkt. Att vi inte försöker forcera för att få igenom och dupera människor, men att vi blir ärliga och uppriktiga. Beroende av Gud så att människor blir frälsta och förlossade.
Hjälp oss att inte presentera något annat än det du vill ha sagt. Att vi nöjer oss med det du vill ha sagt. Vart vill jag komma någonstans? Jo, vi måste vara villiga att dö bort ifrån oss själva. Vi är så angelägna om att jämföra oss med alla andra och tycker att vi utfaller till vår fördel när vi jämför oss med alla de andra. Vi ser på hur de har det där och hur de har det där. Och så tycker vi att vi är allt och blir bedragna. Var står det någonstans att vi ska jämföra oss med varandra?
Om vi istället börjar jämföra oss med Gud. Hur har vi uppnått fullheten som är utlovad i Nya testamentet? Där gäller frågan inte om vi har en mer slagkraftig verksamhet, utan om vi upplevt fullheten? Lever vi i den? Inte bara när vi kommer tillsammans, men där i vardagen hos alla andra. Det finns frälsning för arbetsplatsen, frälsning för hemmet och frälsning i församlingen. Man lever i bönens tillstånd och atmosfär.
Jag har faktiskt tänkt så här. Under en tid kanske vi inte ska säga någonting? Ska vi sätta oss ner? Inte säga någonting. Inte göra någonting. Tänk på alla de mäktiga proklamationer som vi kastar ur oss och utmanar satan, och när uppgörelsen kommer så får vi retirera. Kanske vi skulle tiga. Sitta och tiga. Tiga, men bedja. Kanske alla de små som har gått in i döden och som lever i detta änkans tillstånd, alla dessa små själar som aldrig syns. Kanske de aldrig kommer till därför att vi placerar dem fint på sidan med vår teknik.
Är det inte så att vi har alldeles för många reservutgångar? Alldeles för många försäkringar. Alldeles för många stöd och alldeles för många försörjare. Jag talar här om verksamhet idag. Det här gäller naturligtvis också andra områden utav vårt liv. För Jesus vill bli suverän och föra oss in i beroende. Vad innebär det? Att låta döden gå över allt som vi förlitar oss på. Allt som gör att han inte får greppet om oss.
Nog var änkans tillstånd ömkansvärt, beklagligt i många avseenden, men också en änka har rättigheter. Och det är just dit Gud vill föra oss, så att vi blir medvetna om att han har givit oss löften. Och han sviker inte.
Hon hade rättigheter och hon gick då hon upptäckte sin överlägsna motståndare till en man som kunde bli henne till hjälp. Och det är dit vi måste komma. Det måste bli klart att överlägsna motståndare får ge vika för våra ansatser. För våra ord. Vi har mäktiga fiender som är oss överlägsna.
Paulus känner vi. Jesus är oss väl bekant, men vilka är ni? Det gäller att vara känd i himmelen, känd på jorden och känd inom den andliga världen, och där måste du göra klart för dig att våra fiender är överlägsna. De står oss hårt emot. Och det är inte bara en fiende. Vi har tre fiender. Vi har fiender inom oss som vi försöker göra upp med i egen kraft. Stora giganter finns där inne. Försök ta upp kampen med dem i egen kraft för att se hur det går. Det går aldrig. Men hur ska man vinna seger över dem då? Jo det är att gå med Jesus in i döden, ty de giganterna stupar nämligen med jaget.
Allt det som finns där inne. Jag skulle vilja nämna det som du i din ensamhet är helt förtrogen med. Du sitter här och är väl medveten om dina brister, dessa giganter som du möter på måndag och tisdag. Som du möter på nätterna. Tankarna. Orden. Allt det som inspirerar tankar och ord. De här giganterna som finns där inne, nog känner du till dem. Men du. De stupar med jaget.
När du går upp på korset och dör med Kristus. Går upp på korset säger jag. Det låter ju nästan ohyggligt. Det är inte frågan om att korsfästa sig själv utan det är frågan om en överlåtelseakt och du lämnar dig i Guds händer. Jaget möter sitt rättfärdiga öde och Kristus får ta tag i dig och mig. Då börjar den nya naturens krafter att verka fram både det ena och det andra som är främmande för den gamla naturen.
Men hör du min älskade vän. Vi har också andra fiender som är ohyggligt verksamma och som binder syndarna. Men det finns ett medel. Vet du vad det är? Nämligen att gå till den som är starkare än alla våra fiender. Anförtro honom vår sak. Anförtro honom allt.
Sorgen har drabbat dig. Mycket av det du räknade med har gått förlorat. Du känner dig osäker. Orolig. Men du är disponibel för Gud. Du ser att det finns ingen annan framkomlig väg nu. Tänk att leva i den här världen och att det inte finns någon reservutgång mera. Det finns ingen möjlighet. Sorgen har drabbat dig. Nöden har drabbat dig.
Halleluja. Ära vare Gud. Du är en änka. Vi kommer in i detta beroendeförhållande till Jesus Kristus, och så börjar man att bedja, utgjuta sig och göra anspråk på sina rättigheter.
Du vet att Bibeln säger att därest du, så länge din man lever, äktar en annan, så begår du äktenskapsbrott. Har du tänkt på att du då hjälper de övriga andliga försörjarna du intill denna dag har haft? Har du tänkt att du till dessa försörjare dessutom ska få Jesus Kristus, då begår du ett misstag. Det måste dö någonting. När döden är ett faktum då får du rättigheter.
Du kan läsa om det i Romarbrevet sju. Där talas det om att dö bortifrån lagen för att leva i nåden. Det vill säga att dö ifrån Mose för att finna Jesus. Man dör bort ifrån lagen för att leva i nåden. Du ska få se min älskade vän att Gud är inte långt borta från den som räknar med honom. Det kan bli många underliga krabbaktiga försök. Det kan bli många negativa upplevelser, förskräckliga upplevelser. Men du ska finna att den som kommer till honom kommer aldrig på skam.
”Skaffa mig rätt”, och du lägger ner dig själv inför honom, du lägger ner din sak inför honom. Ja, du lägger ner allt inför honom. Du ska finna att han skyndar sig till din utsättning. Tror du på seger i din stad? Tror du på seger i ditt hem? Tror du på seger på din arbetsplats? Tror du på seger i ditt liv? Min älskade vän, den ska inte åstadkommas genom någon prestation eller av egen kraft. Men därigenom att du blir beroende av honom. Gud ska hjälpa dig. Han vill skynda sig till din utsättning. Lägg ner din sak inför honom.
Det är den här vägen församlingen måste gå, och då församlingen går den här vägen, så kommer den att bli bevarad. När församlingen gör sig beroende av Jesus Kristus,så tar Herren hand om församlingen. Då du gör dig beroende av honom och låter allt annat fara, när du släpper allting annat och låter honom bli först i ditt liv, så ska du få uppleva att han tar hand om dig och alla dina bördor. Han leder dig rätt för sitt namns skull. Pris på Gud.
Vad är det då som är din rätt? Du har rätt till den helige Ande. Alltså, rätt att leva i smörjelse. Rätt att leva i kraft. Rätt att leva i seger. Rätt att bli bevarad i tro. Rätt att slutligen få äta av livets träd. Det är det som är vår rättighet. Rätt till barnaskap. Ingen kan beröva dig rätten till barnaskap. Och du har rätt till barnaskapets ande. Du har rätt att tala i tungor. Du har rätt till helbrägdagörelse. Du har rätt till Andens gåvor. Därför att det tillhör dig i evangeliets försoningsverk. Du har rätt till rening och befrielse. Men du har slutligen rätt till det eviga livet.
Hur slår vi vakt om dessa rättigheter? Genom att bli utblottade på oss själva, men iklädda Kristus tar vi vara på våra rättigheter. Ser du skaran som går in för att ta rätten i anspråk. Skaran som tar det himmelska hemmet i anspråk. Skaran som har vunnit det eviga livet. Snart kommer Jesus! Maranata!