För vilken gång i ordningen visste han inte, men nu var det dags igen. Amos gav sig av till sina fikonträd för att se hur nära skörd de var. Mullbärsfikonen dignade på sykomorens kraftiga grenar och knotiga stam. Denna Amos tillsyn var viktig och avgörande, då mognadsprocessen var av största betydelse inför den stundande skörd som han såg fram emot. Mullbärsfikonen var hans försörjning och levebröd, och han följde och nyttjade nogsamt de gamla och kända arbetsmetoder som var rådande.
En bit bort gick hans boskapshjord. Var det måhända getter och bräkande får han hade. De väntade på sin herdes vägledning inför den nya dag som grytt, ja de väntade på att ledas till vatten och friskt bete i de annars så magra betesmarkerna omkring den lilla staden Tekoa.
Amos hade god hand med både djur och natur, erfarenheter som skulle komma att bli en rik kunskap för insikt och förståelse i det uppdrag han längre fram fick av Gud.
I Amos bok i Gamla testamentet säger han själv att Gud kallade honom från Tekoa i Juda, till Israel för att profetera. Dock får vi inte veta hur hans reaktion på kallelsen var. Inte heller kan vi utläsa hur uppbrottet från hemtraktens arbete och vardagsrutiner avlöpte, mer än att han blev tagen därifrån. Nej, personbeskrivning av Amos ges inte mycket plats, men det lilla som kan skönjas är fascinerande och lärorikt. Prioritet och fokus låg på uppdraget han hade fått.
Amos, som benämns som ”en av herdarna från Juda” inledde sin profetiska gärning med skarpa ord:
”Herren skall ryta från Sion, från Jerusalem skall han låta höra sin röst. Då skall herdarnas betesmarker sörja, Karmels höjd skall torka bort.”
Att läsa Amos profetior är aktuellt och bryskt. De sociala orättvisorna ges stort utrymme, och de avslöjande budskap han får att föra fram till det välmående korrupta dåtida samhället är långt mer än vad våra dagars politiker förmår att överblicka i de valtider vi befinner oss i. ”Ty jag vet att era överträdelser är många och era synder talrika, ni som förtrycker den rättfärdige och tar mutor och i porten hindrar de fattiga att få rätt.” Då som nu, från ytterkant till ytterkant – samma skrot och korn.
Vi ser så här i september månad hur valpropagandans lättjefulla ordlekar aktiverar krafter vars enda syfte är att nästla individen i sitt grepp, för högre kvantitet, majoritet. Vad innebär t ex att ”Tro på Sverige”, uppmanat av dem som menar sig stå för den kristna flanken inom utbudet? Sverige som är ett Sodom, en nation där barn aborteras på löpande band, ett stolthetens land där vapenindustrin slukar miljarder, ett samhälle byggt på individens institutionalisering från ettårsdag till ålderdom, är det tro värdigt? Är det hållbart att sätta sin tro till?
Vore måhända en Amosprofetia ett mer sant och avslöjande budskap för medborgarna, mer vägledande och informativt:
”Jag lät ödeläggelse drabba er, liksom när Gud ödelade Sodom och Gomorra. Ni var som en brand, ryckt ur elden. Och ändå har ni inte vänt om till mig, säger Herren.”
Det fanns på Amos tid en präst i Betel som hette Amasja. Han blev oerhört provocerad av en profetia som sa att offerhöjderna skulle ödeläggas, och han rasade ut mot Amos genom att sända bud till Israels kung Jerobeam: “Amos har anstiftat en sammansvärjning mot dig mitt i Israel. Landet härdar inte ut med allt hans ordande!” Och mot Amos själv for Amasja ut: “Du siare, gå din väg och fly till Juda land. Tjäna där ditt levebröd och profetera där!” Situationen kunde onekligen tolkas som hotfull för Amos, men han behövde inte bygga upp ett försvarstal inför prästen. Han hade svar: “Jag är inte en profet, en yrkesprofet. Jag är en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Men Herren tog mig från hjorden och Herren sade till mig: Gå och profetera för mitt folk Israel.”
Han hänvisade till sitt enkla herdeliv, och till Herren som gett uppdraget. Det var hans curriculum vitae (CV), och det fick vara nog.
Vid ett tillfälle fick Amos en syn, och han fick frågan vad han såg: Jag ser en korg med mogen frukt, svarade han. Då sade Herren: “Slutet har kommit för mitt folk Israel. Jag skall inte ytterligare en gång skona dem.”
Amos med sin förvärvade kunskap reflekterade inför att frukten var mogen. Hade kanske någon annan sett bara en korg med frukt. Han som i sin vardag enträget följt mullbärsfikonens alla mognadsstadier kunde se och med största allvar framföra Guds profetia till folket, för han visste att det handlade om överlevnad.
Av erfarenhet visste han också att då det närmade sig fullmognad och skörd infann sig ett avgörande och viktigt moment som inte under några omständigheter fick förfuskas. Då han med väl beprövad blick såg på sykomorens fikon att bara några få dagar återstod till skörd, var det dags att ta fram kniven, för att med den ritsa dem – ett efter ett. Ett idogt och tålamodsprövande arbete för att varje fikon genom ett stick skulle få den sötma och mjukhet som var dess mål och syfte. Detta moment som framkommer i den hebreiska översättningen, hindrar den beska och bittra smaken att ta över, och minskar även betydligt risken för parasitangrepp. Ett stick, ett styng, som förvandlar.
Så många de är som idag söker sig närmare Jesus – det förkroppsligade Ordet. Man längtar efter bibelkunskap och undervisning eftersom man tillhör den generation som berövats denna rättighet då kristendomsfientliga krafter gavs fritt spelrum att parasitera på de unga alltsedan sekulariseringen tog sitt fasta grepp om skola och samhälle. Jag ser dem köa vid valstugorna för att få svar på sina frågor inför en oviss och skör framtid, och löften ges, så tunna att de vid en svag bris blir till ett intet. Kvar ekar de ungas frågor: Vad ska vi göra?
Må vi inse ansvaret att visa vägen som leder utanför lägret, till honom som är fullheten, ja till Jesus som Gud har gjort både till Herre och till Messias. Det är bara hos honom människan finner sitt rätta värde som människa och sin fulla frihet i Kristus. Att överlämna sitt liv till Gud är att bli inlemmad i en meningsfull tillvaro bland trons folk, och få ett trovärdigt hopp inför framtiden.
Det är nu inte tid för anpassning med gränsöverskridande samtal och närmanden som i verkligheten kräver att sidor i Bibeln måste förpassas till papperskorgen. Nej, ett styng i hjärtat är livsavgörande, ett styng som väcker upp och frigör resurser och hållbarhet som inget politiskt läger ens kommer i närheten av, nämligen frälsning för hela människan genom tro på Jesus Kristus!
Liksom Amos är det av största vikt att leva sitt liv relaterat till skördetidens verklighet; att se varje människa som älskad av Gud, en människa som ska vinnas för evigheten. Amos var själv bara en enkel herde som ägnade sig åt djuren och fikonen – men Gud gav honom en uppgift som inte fick förfuskas, och han gick in i den.