Ett av Gamla testamentets starkaste uttryck för Guds utgivande kärlek finner vi i profeten Hoseas liv.
Gud gav Hosea en kallelse som måste ha varit svår att förstå. Han skulle gifta sig med Gomer, en kvinna som var känd för sin otrohet.
Detta är början av Herrens ord genom Hosea. Herren sade till honom: ”Gå och skaffa dig en otrogen hustru och barn till en otrogen hustru, för landet har varit otroget och övergett Herren.” Då gick han bort och tog Gomer, Diblajims dotter, till hustru och hon blev havande och födde en son åt honom (Hos 1:2-3).
I det gamla Israel var troheten i äktenskapet inte bara en privat angelägenhet. Den handlade om heder, familjens anseende och människans värdighet. En kvinna som levde ett utsvävande liv blev föraktad och utstött. Hon stämplades som en sköka och förlorade människors respekt.
Ändå säger Gud till Hosea: “Gå och ta dig en trolös hustru.” Detta var ingen tillfällighet. Genom Hoseas liv ville Gud förmedla ett budskap som sträcker sig långt utöver berättelsen om ett trasigt äktenskap.
När kärleken inte besvaras
Gomer sviker Hosea gång på gång. Hon lämnar honom, söker sig till andra relationer och jagar en trygghet som aldrig kan ge henne verklig frid. Hosea däremot stannar kvar. Bibeln beskriver inte hans känslor i detalj, men det är inte svårt att föreställa sig ensamheten och smärtan, alla de frågor som svikna människor brottas med: – Varför räckte jag inte till? Vad saknade jag?
Den djupaste smärtan ligger ofta inte bara i att bli övergiven, utan i känslan av att inte vara värd att älskas.
Här börjar berättelsen också handla om oss. Jakob skriver: “Svartsjukt längtar Anden som han låtit bo i oss. Men större är nåden som han ger (Jak 4:5,6).
Gomer speglar människan
Gomer representerar mer än en enskild människa. Hon blir en bild av människohjärtat.
Ja, deras mor var otrogen, hon som födde dem gjorde skamliga saker. Hon sade: “Jag vill följa mina älskare som ger mig min mat och mitt vatten, min ull och mitt lin, min olja och min dryck” (Hos 2:5).
Hur ofta söker inte människan sin trygghet där den aldrig kan finnas? Hon söker bekräftelse i relationer, framgång, pengar, ägodelar eller nöjen. Hon försöker fylla den tomhet som bara Gud kan fylla. Detta är ingen teori. Det är människans historia genom alla tider. Hon springer från källa till källa, men törsten finns kvar. Under hela tiden står Gud kvar och väntar.
Kärleken som betalar priset
Berättelsen når sin höjdpunkt när Gomer har förlorat allt. Hon har mist sin frihet och sin värdighet. Hon kan inte längre rädda sig själv.
Herren sade till mig: ”Gå och älska din hustru igen, fastän hon älskas av en annan och har begått äktenskapsbrott. Älska henne så som jag, Herren, älskar Israels barn, trots att de vänder sig till andra gudar och älskar druvkakor.” Då köpte jag henne åt mig för femton siklar silver och en homer och en letek korn. Jag sade till henne: ”Under lång tid ska du vara hos mig. Var inte otrogen och ge dig inte åt någon annan man. Jag ska vara hos dig” (Hos 3:1-3).
Hosea fördömer henne inte. Han vänder henne inte ryggen. Istället betalar han lösensumman för att köpa henne fri. Summan motsvarar cirka två årslöner, vad det kostar att friköpa en kvinnlig slav. Inte för att hon hade förtjänat det. Inte heller för att hon hade förändrat sitt liv. Han gjorde det för att han älskade henne. Här blir Hosea en tydlig förebild på Jesus Kristus.
Det är här orden i Johannes 3:16 får sitt djupaste innehåll:
Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16).
Bibelversen berättar inte bara att Gud älskar världen – den visar också hur långt Guds kärlek är beredd att gå för att rädda den som gått förlorad. Precis som Hosea betalade ett pris för att återlösa Gomer, betalade Jesus priset för en mänsklighet som inte kunde - och inte ville - friköpa sig själv.
Kristus – den sanne Återlösaren
Berättelsen slutar inte med Gomers fall, utan med hennes återlösning och upprättelse. Människan har inte förändrats sedan Bibelns dagar. Hon söker fortfarande lyckan där den inte finns och bygger sitt liv på sådant som lovar mycket men lämnar tomhet.
Bibeln beskriver det med allvarliga ord: “Hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19). Om detta vore Bibelns sista ord skulle allt hopp vara ute. Men Jesus säger: “I världen får ni lida. Men var vid gott mod! Jag har övervunnit världen” (Joh 16:33). Det är evangeliets stora vändpunkt.
Jesus övervann inte världen genom utövande makt eller våld. Han besegrade synden genom att själv bära dess konsekvenser. Han tog den skuld som var vår och betalade det pris som ingen människa själv kunde betala.
Det Hosea gjorde för Gomer var endast en skuggbild av det Kristus gjorde på Golgata, då han betalade med sitt eget blod.
Nåden kommer först
Det finns en tanke som ofta följer människor genom livet: – Jag måste först förändra mig. Sedan kan jag komma till Gud. Men Bibeln säger tvärtom. Gud älskade oss inte för att vi blivit goda. Han älskade oss medan vi ännu var syndare.
”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8).
Precis som Hosea sökte upp Gomer när hon hade förlorat allt, söker Kristus människan när hon själv inte längre har någon väg tillbaka. Det är detta som gör evangeliet så unikt. Gud väntar inte på att människan ska bli värdig hans kärlek. Hans kärlek är själva grunden till att människan kan bli upprättad.
När skulden får sista ordet
Många människor lever med en tung känsla av misslyckande. Man lovar sig själv att börja om, men faller åter och åter tillbaka. Till slut börjar man tro att Gud måste ha tröttnat. Men Hoseas berättelse säger något annat. Gud ger inte upp för att människan misslyckas. Han söker den som drar sig undan. Han upprättar den som fallit. Han älskar den bedrövade. Det betyder inte att Gud accepterar synden. Tvärtom vill han befria människan från den.
Av nåd är ni frälsta
Paulus sammanfattar evangeliet med ord som varje kristen behöver återvända till:
“Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att han gjorde oss levande med Kristus, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser. Av nåd är ni frälsta” (Ef 2:4–5).
Frälsningen börjar inte med människans beslut. Den börjar med Guds kärlek. Vi var döda i våra synder, men Gud gjorde oss levande i Kristus. Vi var förlorade, men han sökte upp oss. Vi kunde inte betala vår skuld, men Jesus betalade den i vårt ställe. Det är därför Paulus så tydligt understryker: “Av nåden är ni frälsta genom tron – inte av er själva. Guds gåva är det” (Ef 2:8).
Ett nytt liv
Hosea köpte inte Gomer fri för att hon skulle fortsätta sitt gamla liv. Han förde henne hem och gav henne en ny början. På samma sätt kallar Jesus den människa han frälser till ett nytt liv. Evangeliet är inte bara ett budskap om förlåtelse. Det är också ett budskap om förvandling. Kristus säger inte: “Fortsätt som du är.” Han säger: “Följ mig!”
Jesus vann inte seger med svärd eller vapen, utan genom att ge sitt liv till lösen för många. Han dog, men döden kunde inte behålla honom. Han uppstod och lever för tid och evighet. Därför finns det fortfarande hopp. Det finns förlåtelse för den som bär skuld. Det finns upprättelse för den som fallit. Det finns en ny början för den som kommer till Kristus.
Berättelsen om Hosea och Gomer är därför inte bara en berättelse från Gamla testamentet. Den är ett evangelium i miniatyr. Den visar oss Guds hjärta, och hans inbjudan gäller fortfarande. På samma sätt som Hosea när han friköpte Gomer deklarerade: “Jag ska vara hos dig”, säger Jesus till den som tar emot hans frälsningserbjudande: ”Jag är med dig alla dagar!”