Ett nytt besök i Uppenbarelseboken, del 7
Jag har varit kristen sedan jag var liten, och har hört evangelium presenteras på hundratals sätt. Olika bilder, historier, dramaturgi och berättartekniker; men alltid samma evangelium. Uppenbarelseboken 12 är helt klart ett av dessa unika sätt att berätta världens mest fantastiska historia på. En kvinna, ett barn, en drake, en ärkeängel – det är mytologi, himmelskt drama, historia och framtid i ett. Detta blir den längsta av artiklarna i denna serie – hittills. Men jag hoppas att ämnet kan intressera dig lika mycket som det har fascinerat mig.
Ett tecken i himmelen
Så här börjar den episka berättelsen som Johannes återberättar:
”Ett stort tecken (gr. sēmeion) visade sig i himlen: en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud.” (Upp 12:1)
Vad är ett tecken? Kärnbibelns kommentar på det grekiska ordet sēmeion i denna vers säger ”en stark och tydlig symbol som beskriver den andliga verkligheten”. Jag tror att man kan tänka på sēmeion lite som en vägskylt. Det står ”Karlstad” när du kör in i staden, men skylten är inte staden; i stället indikerar den att du har kommit in i staden. Så kvinnan klädd i solen, är inte en faktisk person som existerar – utan är ett tecken på något annat. Så också med de övriga karaktärerna här i historien; de beskrivs på ett visst sätt, för att vi ska förstå var i den apokalyptiska berättelsen vi befinner oss.
Den första aktören i vårt drama är alltså en kvinna som är omgiven av solen, månen och stjärnor. Vem är hon? Den första ledtråden ligger i dessa himlakroppar som hon är omgiven av, därför att de påminner oss om händelser i Gamla testamentet. Då Abraham blev kallad av Gud, och fick sitt löfte, så sa Herren att han skulle räkna stjärnorna på himmelen – för så stor skulle hans släkt bli. Så stjärnorna har en koppling till Guds folk.
Senare möter vi Josef, Abrahams barnbarnsbarn, som har drömmar där han ser sin far Jakob som en sol, sin mor Rakel som en måne, och sina syskon (och sig själv) som stjärnor. Detta är alltså Israels patriarker och matriarker som himlakroppar. Detta ger oss en indikation på vem kvinnan kan tänkas vara.
Nästa ledtråd är Gamla testamentets beskrivning av Guds folk som en hustru. Vi kan tänka på Höga Visans beskrivning av brud och brudgum – eller profeternas kraftfulla språk när de varnar Israel och Juda för otrohet mot sin make (till exempel Hesekiel 16 och Hosea 1–2).
Många evangeliskt kristna ser kvinnan i Uppenbarelseboken som en bild på Israel. Andra menar att kvinnan är Guds rike – mer generellt. Katoliker tolkar henne nästan alltid som Jesu mor, Maria. Andra ser henne som en idealiserad Eva. Jag tror att alla dessa förslag har mycket att komma med, och vill säga mig vara enig med Walter A. Elwell:
”Kvinnan representerar ett antal saker, alla blandade tillsammans. Hon är Israel, från vilket Jesus kom; hon är församlingen, som Guds folk, förföljd av draken; hon är Maria, Jesu jordiska moder; hon är kvinnan, genom vilken allt liv kommer, och generellt hela Guds folk. Att allt detta skulle blandas till en enda bild är inte alls ovanligt inom apokalyptisk symbolik.” (Evangelical Commentary on the Bible, vol. 3, min översättning.)
Födslovåndor
Nästa vers säger:
”Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovärkar.” (Upp 12:2)
”Födslovärkar” är ännu ett ord som väcker bibelforskaren till liv. Det är inte få gånger som Bibeln använder detta och liknande uttryck för att tala om lidande. Några exempel från Gamla testamentet:
”Som en havande kvinna våndas när hon är nära att föda och ropar ut sin smärta, så är det med oss inför dig, Herre. Vi var havande och våndades, men vi födde vind. Vi har inte gett landet frälsning, och ingen föds till att bo på jorden.” (Jes 26:17–18)
”Du som bor på Libanon och har ditt näste i cedrarna, hur ska du inte jämra dig när värkarna drabbar dig och ångest som hos en födande kvinna!” (Jer 22:23)
Även Jesus och aposteln Paulus använder samma uttryck för lidande:
”Folk ska resa sig mot folk och rike mot rike, och det ska bli svält och jordbävningar på många platser. Men allt detta är bara början på födslovåndorna.” (Matt 24:7–8)
”När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbar undergången dem lika plötsligt som värkarna hos en kvinna som ska föda, och de slipper inte undan.” (1 Tess 5:3)
Det finns många slags lidande som en människa kan uppleva – men skillnaden mellan födslovånda och annan typ av smärta, är att smärtorna ska leda fram till att ett nytt liv träder fram. Så också med Guds folks lidande genom historien; det är ett lidande med ett mål.
Det andra tecknet: Draken
Det finns en annan aktör i det himmelska dramat.
”Och ett annat tecken visade sig i himlen, och se: en stor eldröd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden.” (Upp 12:3)
En gravid kvinna är något av det mest utsatta som finns; inte minst när födslovärkarna har satt in. Det är ett så skört – och viktigt – ögonblick i livet, att ingenting kan mäta sig med det. Då behövs en doktor, sjuksköterskor, kanske en doula – och till nöds barnets far. Men här kommer alltså en sjuhövdad drake in på scenen. Det är det motsatta av vad som behövs. Draken står för något stort, starkt, destruktivt, hatiskt – och det som sprider död och kaos omkring sig.
I Gamla testamentet finns det en del drakliknande väsen, som ofta står som kaoskrafter. Den första är Nachash – i vår Bibel översatt med ”ormen”, men ordet kan också tolkas som ”den strålande”. Det är han som dyker upp i Edens lustgård för att förföra Adam och Eva till synd.
Efter fallet säger Gud följande till nachash, eller ormen:
”Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen.” (1 Mos 3:15)
Detta är ”ur-profetian” om världens kommande frälsare, och han kallas för ”kvinnans avkomma”. Det finns alltså en konflikt som pågår genom hela den heliga historien – och det är konflikten mellan kvinnans barn, och ormens olika avkommor.
Det är nämligen inte bara ormen vi möter i Bibeln. Andra drak-liknande väsen vi möter i Bibeln är Behemot, Rahab, Tanin och Leviatan. Här är några bibelord som nämner dem:
”Du delade havet med din makt, du krossade drakarnas (hebr. Tanin) huvuden på vattnet, du knäckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.” (Ps 74:13-14)
”Vakna, vakna, klä dig i kraft, du Herrens arm! Vakna som i forna dagar, i gångna tider. Var det inte du som högg Rahab i bitar, som genomborrade draken (hebr. Tanin)?” (Jes 51:9)
”Se Behemot, som jag har skapat liksom dig. Han lever av gräs som en oxe. Se kraften i hans höfter och styrkan i hans bukmuskler. Hans svans är styv som en ceder, hans lårsenor är sammanvävda.” (Job 40:10–12)
Alla dessa väsen står som representanter för det kaotiska och oregerliga, och är enorma mytologiska vilddjur. Så det är inte konstigt att Johannes ser en drake, som står som ett tecken för djävulen.
Draken har sju huvuden, tio horn, och sju kronor på sina huvuden. Det är ett bildspråk som är hämtat från Daniels bok kapitel 7, och det är svårt att säga just vad talen sju och tio står för. Kanske sju eller tio kungar bland Romarrikets kejsare – eller kommande härskare på jorden.
En intressant detalj är att drakens kronor på grekiska heter diadēmata, som är kronor som bars av kungar, härskare – eller de som ville framstå som kungar och härskare. Men när det står att kvinnan hade ”en krona av tolv stjärnor”, så används ordet stephanos, som inte är en guldkrona, utan en segerkrans – den som bars av den som hade segern.
Draken regerar som kung på jorden – men kvinnan har redan segern i sin hand.
Draken går till attack
Man kan förstå att en enorm drake kan vara farlig och hotfull. Antingen genom sin blotta existens, men framför allt som fiende. Men vad är det en drake fruktar? Vem är det han går till frontangrepp mot? Jo, en födande kvinna och hennes spädbarn.
”Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av himlens stjärnor, och han kastade ner dem på jorden. Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn så snart hon hade fött det.” (Upp 12:4)
Det är avslöjande att kvinnan och hennes ännu inte födda barn är så hotande för drakens existens att han inte ens kan låta barnet få börja andas. Det visar var den verkliga makten faktiskt ligger; inte hos draken, men hos gossebarnet.
Dessutom påminner den här passusen om händelser i Israels historia. Den första är då Moses föddes i Egypten. Då var det Faraos utsända som hotade att döda varje gossebarn som föddes, för att kasta dem i Nilen. Men Gud bevarade Moses, som kom att bli den som befriade Israel från Egypten.
Den andra händelsen är då Hanna, i 1 Samuelsbokens begynnelse, ber till Gud om ett barn. Hon levde inte under Faraos vilddjursvälde, men väl under domartiden i Israel, då ”var och en gjorde som han själv ansåg vara rätt” (Dom 21:25), prästerskapet var korrumperat, och Guds ord var sällsynta. Men en kvinna som bad, stakade om hela kursen för Israels historia.
Den tredje parallellen är naturligtvis Maria, Jesu mor. Hon födde Jesus då Augustus var kejsare i Rom, Quirinius styrde Syrien, och Herodes var kung i Jerusalem. Män vars maktanspråk hotas av ett nyfött barn. Då Herodes fick höra att en tänkbar Messias var född i Betlehem, så beordrade han massmord på spädbarn i byn. Marias man Josef tog då med sig sin hustru och barnet, och flydde genom öknen till Egypten.
Den gemensamma nämnaren mellan dem är att kvinnor spelar huvudrollen i skeenden där ondskan ruvar över landet som en mörk skugga. Precis som i texten vi går igenom.
Vem är barnet?
”Och hon födde ett barn, en Son som ska styra alla folk med järnspira, och hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron.” (Upp 12:5)
Det är inte jättesvårt att förstå vem denna son kan vara. En som föds av en kvinna, i en kosmisk maktkamp och under stora hot mot sitt liv – som ska styra alla folk med järnspira, och som rycks upp till Gud och hans tron. Det är självklart Jesus. Eller?
En del dispensationalistiska teologer har tolkat barnet som en speciell grupp inom Guds rike, nämligen ”övervinnarna” från Uppenbarelseboken 2–3. Den kinesisk-amerikanske förkunnaren Witness Lee står bakom Recovery Version, en bibelöversättning med många studiekommentarer. Han säger så här om vers 5:
”I Bibeln betecknar kvinnan den svagare, och mannen den starkare (1 Pet 3:7). Därför betyder gossebarnet den starkare delen av Guds folk. Att gossebarnet ska vara en herde för alla nationer, indikerar att gossebarnet är övervinnarna, som nämnt i 2:26-27:” (Recovery Version Bible, min översättning.)
Denna tanke bygger på 1. Att det finns en grupp inom Guds folk som är speciellt utvald för att vara speciella övervinnare, och 2. Att det är dessa som skall få vara med om uppryckelsen (som Witness Lee menar ska ske mitt i vedermödan).
Jag vet att Witness Lees teologi har varit djupt respekterad i Maranatarörelsen, och jag har även satt stor pris på den själv, men i en svårtolkad text väljer jag ändå att vara oenig med Lee. Jag tror att texten vi läser är mer än ett intrikat sätt att tala om uppryckelsen på.
För även om det absolut nämns att ”den som segrar” ska ”styra dem (folken) med järnspira) i Uppenbarelseboken 2:26, så säger Jesus själv i nästa vers ”liksom jag har fått den makten av min Far”. Så det är Jesus som står bakom sitt folks styrande. Så sägs det också att det är Jesus som ska styra folken, lite senare i Uppenbarelseboken:
”Ur hans mun kom ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra dem med järnspira …” (Upp 19:15)
Uttrycket ”järnspira” är inte något som Johannes kommit på själv, utan han hämtar än en gång från Gamla testamentet, och mer bestämt Psalm 2. Detta är en formgivande psalm som talar om hur Gud har insatt sin Son som härskare över jorden. Folken försöker samla ihop ett uppror, men Gud har redan beslutat:
”Det är jag som har insatt min kung på Sion, mitt heliga berg (…) ’Du är min Son, jag har fött dig i dag. Be mig, så ger jag dig hednafolken till arvedel och hela jorden till egendom. Du ska krossa dem med järnspira, slå sönder dem som lerkärl.’” (Ps 2:6–9)
Så även om man kan tolka barnet som församlingen/övervinnarna (och jag tror att det till viss del ryms i det kosmiska dramat), så är det nog framför allt Jesus man ska tänka på som barnet som föds.
Herden som rycks upp
I Svenska Folkbibeln står det att barnet är ”en Son som ska styra alla folk …” Ordet för ”att styra” är på grekiska poimainō, och betyder ”att herda” (alltså, ”vara en herde”). Det är ju inte ett verb som vi har på svenska, men i många engelska översättningar sägs det ”a Son that will shepherd …”.
Så järnspiran ska framför allt ses som en herdestav. Som Jesus själv sa: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren” (Joh 10:11). Så i denna vers talas det om Jesus som härskare – och som herde. Och vi vet att han är en herde för sina får, därför att han ger sitt liv för fåren.
Om vi nu vänder blicken tillbaka till barnet som hotas att bli uppslukat av draken, så är detta konfrontationen som Gud talade om med ormen i Edens lustgård, då han sa: ”Han ska krossa ditt huvud och du ska hugga honom i hälen” (1 Mos 3:15). Jesus krossade ormen då han lät ormens gift tränga in i honom.
Men det är inte slutet på historien. För barnet som Johannes talar om, rycks upp till Guds tron. Jesu uppståndelse och himmelsfärd är beviset på hans seger över döden och djävulen – och det är hans tronbestigning som himmelens och jordens Herre. Jesus regerar som Herre i himmelen. Men historien slutar inte där.
Kvinnan flyr
Om man som kristen på 90-talet e.Kr. (då detta antagligen skrevs) fick höra evangelium om att Jesus är insatt som Herre i himmelen, så måste det ha skapat många frågor. För de levde under kejsare Domitianus styre, och han var allt annat än en Kristus-lik figur. Han var bror till Titus, mannen som skövlade Jerusalem år 70 e.Kr. Han anses av historieskrivarna ha varit en särskilt grym tyrann – och inte minst mot de kristna.
Så det är inte konstigt att Johannes får denna vision, där han ser barnet som rycks upp till Guds tron för att regera – samtidigt som draken fortsätter att orsaka kaos på jorden:
”Kvinnan flydde då ut i öknen, där hon har en plats som Gud berett för henne så att hon får sitt uppehälle där i ettusen tvåhundrasextio dagar.” (Upp 12:6)
”När draken såg att han var nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött Sonen.” (Upp 12:13)
”I sitt raseri mot kvinnan gick draken bort för att strida mot hennes övriga barn, dem som lyder Guds bud och håller fast vid Jesu vittnesbörd.” (Upp 12:17)
Detta är en förklaring på det kristna dilemmat: ”Om Jesus är Herre och Frälsare, varför är det då så mycket ondska i världen?” Svaret är att det finns en drake som far runt på jorden, och som försöker uppsluka det han kan. Men det finns ett himmelskt och ett jordiskt försvar mot drakens framfart.
Det första försvaret är kvinnans försvar – hon, säger vers 6, flyr ut i öknen. De 1260 dagar som hon befinner sig där har ibland tolkats som en symbol på församlingens tid, från Jesu himmelsfärd och till hans tillkommelse. Andra har tolkat det som ändetidens stora förföljelse mot troende.
Jag har ingen precis förklaring på vad dessa dagar är, men jag ser att det talas i Bibeln om ”tid, tider och en halv tid”, 42 månader, och 1260 dagar. Det är uttryck som först dyker upp hos profeten Daniel, och sedan här i Uppenbarelseboken. Varje gång dessa tidsangivelser används, handlar det dels om att det kommer en väldig nöd över Guds folk – en prövningens tid – och dels att denna tid är förutbestämd i Guds suveräna plan. Jag tror att det först och främst ska ses på som en påminnelse om att Gud har alla tider i sin hand.
Kvinnan flyr. Det har många gånger i historien varit Guds folks lott, när förföljelsen har kommit. Lot flydde Sodom. Jakob flydde från Esau. Mose flydde från Farao. Israel flydde från Egypten. David flydde från Saul. Elia flydde från Ahab och Jesebel. Josef och Maria flydde från Herodes. De första kristna flydde från Jerusalem. Paulus flydde från Damaskus.
Så här står det om då David flydde från kung Sauls vrede:
”David stannade i öknen på bergfästena och höll till bland bergen i Sifs öken. Saul sökte efter honom varje dag, men Gud gav honom inte i hans hand.” (1 Sam 23:14)
I vår tid är det fortfarande kristna som flyr och som gömmer sig från tyranners och folks vrede. Detta är, säger Johannes, de troendes lott här i tiden. Vi ska inte förvänta oss fred och ro, och en tryggad tid på jorden.
Men i vers 14 står det också att kvinnan ”fick den stora örnens vingar för att flyga ut till sin plats i öknen”. Detta påminner oss om att hon inte är ensam i sin flykt. Då Israel flydde från Farao och Egypten, säger Gud:
”Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. (2 Mos 19:4)
Och profeten Jesaja säger så här:
”Men de som hoppas på Herren får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De springer utan att mattas, de vandrar utan att bli trötta.” (Jes 40:31)
Örnens vingar handlar om att Gud är med i flykten. Han överger inte sitt folk. Och han har också sänt ut sina himmelska härar för att strida för sitt folk.
Mikael tar upp striden
Ärkeängeln Mikael är en mäktig himmelsk varelse, som nämns i Daniel, Judas brev, och Uppenbarelseboken. Han är Israelfolkets stora andliga furste, som strider för Guds folk i den andliga världen.
Om man läser Daniel 10 och 12, så ser man att Mikael träder in på scenen när Guds folk utsätts för speciella andliga attacker. I Daniel 10 är det ”Persiens furste” som ställer sig som motståndare till Guds plan, men efter 21 dagar kommer Mikael och besegrar motståndaren. I Daniel 12 har Mikael en roll under en stor nöd som drabbar (eller, ska drabba) Israel.
Det är med detta i tankarna som vi läser nästa vers i Uppenbarelseboken:
”Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.” (Upp 12:7–9)
Detta beskriver ett otroligt viktigt skeende i den kristna historien: draken mister sin plats i himmelen. Det är en händelse som beskrivs gång på gång i Bibeln. Då Jesu lärjungar kom till honom och berättade att de hade drivit ut onda andar ur människor, så sa Jesus:
” Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt.” (Luk 10:18)
När jag läser det citatet, så vill jag fråga Jesus: ”När då? Hur då? Berätta mer!” Men Jesus fördjupar sig inte i den händelsen. Han säger inte om det är något som skedde för länge sedan, något som han såg helt nyligen – eller kanske till och med något som han såg i en profetisk framtidsvision.
Men när vi läser Bibeln så ser vi gång på gång hur Satan förlorar sin auktoritet. Han kastades ut ur Edens lustgård, tillsammans med Adam och Eva. I Jesaja 14 och Hesekiel 28 beskrivs en andlig upprorsman som försöker besegra Guds själv – men som blir utkastad ur himmelen.
Så det är ett känt bibliskt tema som Johannes skildrar – men med lite andra ord. Ärkeängeln Mikael får auktoritet från Gud själv att gå till kamp mot den store draken, och kasta honom ut ur himmelen, därför att hans roll som anklagare är oönskad:
”Och jag hörde en stark röst i himlen säga: “Nu tillhör frälsningen och makten och riket vår Gud och väldet hans Smorde, för våra bröders åklagare är nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud.” (Upp 12:10)
Detta är alltså scenariot i himmelen: Barnet rycks upp till himmelen, för att sitta på Guds tron. Samtidigt tar Mikael sina änglar med sig och slänger ut draken och hans änglar från himmelen, därför att hans auktoritet som anklagare är tagen ifrån honom. Jesus har fått auktoritet att vara en herde – och Satan har förlorat sin auktoritet att vara anklagare. Detta är evangelium!
Den fortsatta kampen på jorden
Men från jordens perspektiv ser det nästan ut att vara tvärt om. Barnet, Jesus, har ryckts bort från jorden – så vi är här utan honom. Och samtidigt så ser vi draken gå omkring och skapa kaos och död, eftersom han är nedkastad på jorden. Detta hade varit väldigt förvirrande, om vi inte hade fått en inblick bakom himmelens skynke.
Anledningen att vi lider, är för att Jesus har vunnit seger. Nu är draken på jorden – och han är vred.
”’Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.’ När draken såg att han var nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött Sonen. (Upp 12:12–13)
Det är jubel i himmelen – och verop på jorden. Men, både vi och djävulen vet en sak: ”hans tid är kort”. Det är därför hans vrede tilltar, och det är därför vi inte är rädda för den. Drakens vrede är inte ett tecken på att han håller på att vinna – utan tvärt om så förebådar den Jesu snara tillkommelse.
Men, jag hoppade över en vers. Den kanske viktigaste. För en fråga återstår: Hur kan vi bli segervinnare här och nu, på jorden? Vad har vi för vapen? Vi har sett att kvinnan flydde ut i öknen, som gjorde att hon kom undan drakens vrede. Vi har också sett att ärkeängeln Mikael fick makt över Satan. Men, vi som lever med en fot på jorden och en fot i himmelen – vad är vår seger? Jo:
”De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord, de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden.” (Upp 12:11.)
Tre ting har blivit givna till Guds folk på jorden, för att stå lika segerrika mot draken som ärkeängeln Mikael. Vi har för det första fått Lammets blod. På samma sätt som blodet från ett lamm räddade Israels folk från dödsängeln då han gick igenom Egypten – så räddar Jesu blod oss från dödens makt. På samma sätt som ett lamm på templets offeraltare sonade för en persons synder – så frälser Jesu, Guds sons, blod oss alla från våra synder.
Det andra vi har, är vårt vittnesbörd. Församlingen är kallad att stå fram frimodigt i alla tider och förkunna evangelium. Det objektiva evangelium (sanningen om Jesu liv, död, uppståndelse och herradöme) är ett perspektiv – men det är också viktigt med det subjektiva evangeliet, nämligen min egen berättelse om vad Jesu liv, död och uppståndelse betyder för mig personligen. Det är nog därför Johannes specificerar att det handlar om ”sitt vittnesbörds ord”.
Och det sista vi har – är uthålligheten. De första kristnas stora seger var deras motståndskraft och okuvlighet. Även om kejsaren hotade med döden, så visste de att i Kristus så hade de ett hopp bortom döden. Och man kan inte hota med något som den andre inte fruktar. Det är därför kristendomen har stått sig genom 2000 år – för att vi egentligen inte har något att frukta från något håll.
Det är när vi kan ta fasta på dessa tre ting som vi kommer få uppleva seger, även när draken ryter som mest. Och hur draken utövar sin makt på jorden, det ska jag skriva om i nästa nummer av Midnattsropet, där vi ska se på vilddjuren som kommer från havet och jorden.