Det är val i Sverige och medborgarna uppmanas att gå till valurnorna. Ska den kristna församlingen engagera sig partipolitiskt? Den frågan har ställts under åren i kristna sammanhang och leder till något av en intressekonflikt. Bibeln undervisar om olika riken. Dels lyfter den fram världens nationer, eller världens riken. Det står inte specifikt om det eller det landet utan det sammanfattas i ord om världens riken. Vart leder dessa riken? Vad har de för slutmål?
Sedan står det också i Bibeln om ett annat rike; Guds rike eller himmelriket. När det handlar om Guds rike så finns det väldigt mycket praktisk information för den som har tagit emot Jesus som sin Frälsare och Herre. Den personen har sitt huvudsakliga ansvarsområde i att sprida Guds rikes realiteter och värderingar, och här hamnar vi i konflikt med världen.
Det räcker med att lyssna till Jesu egen undervisning när han talar om hur hans rike inte är av den här världen. Och hur den här världen hatar hans rike och hans gärningar. Det står till och med hur Jesu efterföljare i världen får bära lidande för Jesu namns skull. Det är en verklighet som vi ser äga rum påtagligt i världen idag. Inte minst historiskt har det varit oerhört många förföljelser mot Jesu lärjungar.
För att återknyta till frågan om den kristna församlingen ska engagera sig partipolitiskt vill jag lyfta fram lite historik från vad Midnattsropet publicerat tidigare år. År 1962 ställde Arne Imsen följande fråga i Midnattsropet, och jag tror att den här frågan har en högre aktualitet idag:
”Tror ni för ett enda ögonblick att Herrens vittnen har sin plats i de politiska rådsförsamlingarna? Det tror inte jag. Och det trodde inte heller Levi Pethrus på 30-talet. År 1931 försvarade han sig inför kyrkligheten därför att de anklagade pingströrelsen för att den inte ville syssla med politik. Pastor Pethrus sa det då. ‘Vi tror att om människor blir frälsta, detta utövar ett så gott inflytande över samhället att vi lika mycket som någon annan, ja kanske mer, är med i förbättrandet av samhället.’
Det är en politik som ligger på vårt hjärta. Det är himmelrikets politik. Vi tror på det rike som ska komma. Här är vi gäster och främlingar, som alla våra fäder. Guds ord visar att när Guds församling varit i en rätt ställning har den väntat Jesu tillkommelse.”
När Imsen citerar vad Pethrus förkunnade tidigt 30-tal så är det med hänvisning till Guds ord. Då kan man inte säga att det där var då för hundra år sedan, eller för flera decennier sedan, att det är annorlunda idag. Nej, uttalandet bygger på ord som förkunnades och proklamerades för snart två tusen år sedan. Källan är Nya testamentet, Bibeln, vilket är församlingens otvetydiga rättesnöre.
Vi ser ändå att det skedde förändringar inom pingströrelsen. Inte minst under 30-talet. De här förändringarna skulle leda pingströrelsen till att bli mer samhällsanpassad och maktmedveten. Man var många. Den tidigare inriktningen med fokus på församlingen inför Jesu tillkommelse tonades ner. Ett nytt, mer inomvärldsligt språk tog över handen. År 1973 skrev Imsen en förklaring i Midnattsropet: ”Det skedde när den lilla gruppen blev den stora folkrörelsen.”
Vi fortsätter att citera: ”Först kom det sociala inflytandet. Sedan kom kampen för politiska rättigheter. Sådana rättigheter som de etablerade samfunden under sin kamp hade uppnått. Till exempel positioner inom kulturlivet, vid utbildningsanstalter, sjukvård och kriminalvård osv. Maktspråket blev allt vidlyftigare. Man åberopade numerär, kvalifikationer, moral.”
Naturligt nog så fanns ett motstånd mot utvecklingen hos väckelsens pionjärgeneration. Men det bröts snabbt och effektivt ner med god hjälp av tidningar och publikationer i kristna organ.
Sedan kom det andra världskriget. Människorna ställdes inför nya frågeställningar. Exempelvis hur den kristne ska förhålla sig till kriget. Frågorna som dominerade inom pingströrelsen fick en allt mer samhällsorienterad inriktning. Och, hör och häpna, mindre av betoningen av en församling som lever inför Jesu tillkommelse. Det är en allvarlig utveckling kan vi se. En helt ny inriktning som kom att betonas och forma pingströrelsen.
Efter kriget startade Lewi Pethrus och pingströrelsen tidningen Dagen. Den kom att bli det främsta språkröret för pingströrelsens nya politiserade inriktning. ”Dagen blev smygpolitiseringens utomordentliga instrument”, konstaterade Imsen i Midnattsropet.
Många aktiva pingstvänner började nu att engagera sig politiskt och kulturellt. År 1956 bildades på initiativ av Lewi Pethrus lobbygruppen Kristet Samhällsansvar. Ett syfte med den var att locka fram kristna kandidater på redan etablerade partiers valsedlar i de allmänna valen.
Inflytandet uteblev och frustrationen bidrog till bildandet av ett så kallat kristet parti; KDS – Kristen Demokratisk Samling. Det såg dagens ljus 1964.
En av orsakerna till bildandet var riksdagens genomförande av en ny gymnasiereform som kom att begränsa kristendomen i skolan mycket kraftigt. Det här skedde trots att en historisk namninsamling hade genomförts med 2,1 miljoner protesterande underskrifter. Så mycket som en tredjedel av dåvarande svenska befolkningen protesterade mot att begränsa kristendomen i skolan.
Genom att arbeta partipolitiskt och använda både profana och religiösa medel gemensamt, så önskade man uppnå större makt och inflytande i samhället. Vi ska återigen citera Imsen i Midnattsropet:
”Jag tvekar inte ett ögonblick att varna det fria väckelsefolket för de krafter som är kamouflerade under fältropet kristet samhällsansvar. Deras maktspråk kommer att bli allt mer utvecklat och förföriskt. Därför att de arbetar sig fram med kristna termer och agiterar för någonting så värdeladdat som moralisk upprustning.
Man kan knappast vänta sig att de män som inte förmått hejda sekulariseringsprocessen och demoraliseringen i sina egna led skulle kunna utföra några bragder i samhället om de utrustades med politiska maktinstrument.”
Faktum är att Midnattsropet under hela sin utgivningstid har påmint om vikten av att stå med Jesus utanför lägret. Det omfattar även den kristne i förhållande till partipolitiken. Om vi hoppar fram några år – 1975 – då visade Imsen i en text på mänsklighetens verkliga problem och var vi som Guds församling behöver sätta in tid och kraft:
”Vi ser det angeläget att först och främst sätta in vårt arbete för den enskilda människans omvändelse och frälsning. Det stora problemet är nämligen synden. Problemet sitter inte i första hand i miljön eller samhällsstrukturen, utan hos individen själv.
Samhället kan aldrig förändras förrän individen förändras. Alla former av politiserad kristendom underminerar just genom sin sammanblandning Guds ords auktoritet. Det berövar människan evigheten genom att istället konstruera jordiska frihets- och lyckoideal. Väckelsekristendom är inte verklighetsfrämmande, men världsfrånvänd. Orsaken till att vi satsar så helt på individens frälsning är att vi tror att Jesus ska komma tillbaka. Vi tror på uppståndelsen som den framställs i Nya testamentet.
Om den tron rationaliseras bort, vad finns då kvar? Jo, ett socialt evangelium, filosofi och idéer, men absolut inte ett apostoliskt frälsningsbudskap.”
Citaten ovan är från 60- och 70-tal, och ännu tidigare, då Lewi Pethrus citerades. Men hur har utvecklingen gått sedan dess? Har våra kristna riksdagsmän och partier åstadkommit det inflytande som man önskat? Syftet vid bildandet av KDS, som det då hette, var att vaka över kristliga värderingar i samhället.
En av partiets profilfrågor värnade om de ofödda barnens rätt till liv. Idag ställer sig Kristdemokraterna fullt ut bakom att abortera ofödda barn. Partiet står till och med bakom att rösta igenom och driva fram att abortlagstiftningen ska skrivas in i regeringsformen, som är en av våra grundlagar. De ledamöter som ställer sig kritiska tystas effektivt ner med hjälp av partipiskan. Kristliga värderingar sållas bort inom område efter område. På liknande sätt kan vi syna parti efter parti och finna hur ohållbart det blir för en kristen att lägga tid och kraft på politiskt arbete.
Världens ideal och Guds rikes principer kan omöjligt förenas. Eller som Paulus uttrycker det i sitt andra brev till församlingen i Korint:
”Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? Vilken samstämmighet har Kristus med Beliar? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud och det ska vara mitt folk. Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem, och rör inte vid något orent. Då ska jag ta emot er, och jag ska vara er far och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren, den allsmäktige (2 Kor 6:14-18).
Det är omöjligt att pressa in Bibelns budskap i en politisk inomvärldslig rörelse. Lika omöjligt är det för en kristen att tjäna två herrar. Om jag lägger min röst på ett parti, då solidariserar jag mig med dess ideologi.
När Jesus säger till sina lärjungar att de ska få lida betryck i världen, så handlar det inte enbart om förföljelse från totalitära stater. Ett mer effektivt vapen är lockropen från världen som genom förförelse inbjuder till samarbete och tar udden av ett skarpt evangelium. Att gå i ok med världen, det hjälper oss inte att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom, vilket är vårt huvudsakliga uppdrag.
Församlingens främsta uppgift är att föra människor till Jesus. Omvändelsebudskapet är angeläget, och nödvändigt för varje människa att få höra.
Vi lever i en komplicerade tid fylld av oro, psykisk ohälsa, av orättfärdighet. En värld där krigen dominerar och skapar all denna upprustning till en kostnad som överstiger långt högre värden än vad som egentligen behövs för att ge bröd till alla människor på vår jord. Det är så fruktansvärda saker som äger rum i humanitetens namn, i demokratins namn. Aposteln Johannes hade rätt då han skrev att hela världen är i den ondes våld.
Men vad är församlingens primära uppdrag i en tid som vår? Guds budskap till mänskligheten är unikt och suveränt. En bibellärare myntade uttrycket: ”Nasaréns parti.” Då vi har gett våra liv till Jesus finns det inte längre utrymme för att lägga vår röst i valurnan. Himmelrikets politik är nämligen så reellt att det påverkar människor att helhjärtat prioritera Guds rättfärdighet.
Församlingen lever mitt i den här världen, utan politisk majoritet men med en styrka och ett inflytande som historiskt har bevisats ha kapacitet att lyfta hela samhällen upp ur missbruk och hopplöshet. Svaret heter Evangelium – det glada budskapet om Jesus Kristus.
Att Sverige en gång lyftes från att ha varit försupet och ett av Europas fattigaste länder, beror till stor del på att evangelium presenterades och levdes på ett sunt och naturligt sätt. Det var en omfattande och genomgripande folkväckelse som ledde till att krogar fick stängas. Många som levt förslavade under spritens förbannelse blev förvandlade, och trasiga familjer återfick ett sant människovärde.
Idag lever vi i en helt annan situation med en globaliserad världs alla problem involverat i vår vardag. Mångahanda kulturer, religioner, olika traditioner och synsätt på hur vi ska leva våra liv gör sig gällande. Mitt i allt detta ser vi också hur våra myndigheter gör vad de kan för att utradera det kristna inflytandet. Allt vad kristendom heter, det ska enligt svensk politik marginaliseras i skolor och på arbetsplatser.
Dock har evangelium samma kraft idag som det hade då folkväckelsen drabbade vårt land. Bibeln säger att världen är i den ondes våld, men också att vi vet att vi är av Gud. Jesus förberedde sina lärjungar på att de skulle lida betryck i världen, men att de skulle vara vid gott mod, för att han har övervunnit världen. Det är den kraften som förmår att lyfta människan upp på ett högre plan. Gud vill att alla människor ska bli frälsta.
Nasaréns politik blir församlingens partiprogram
Det finns en politik värd att kämpa för. Det är nära förbundet med Jesus Kristus, Nasaréns parti. Hans politik är församlingens väg i tiden. I Jesu namn får vi fortsätta till dess att han kommer. Vi ska avsluta med att påminna om det partiprogram som Herren Jesus Kristus överlämnade åt sina lärjungar, åt församlingen, åt oss som lever i denna nådens tid. Här finns det vi har att förkunna, att förmedla, att leva för och kämpa för, till dess att Jesus kommer:
I Andens kraft återvände Jesus till Galileen, och ryktet om honom gick ut i hela området. Han undervisade i deras synagogor och fick lovord av alla. Så kom han till Nasaret, där han hade vuxit upp. På sabbaten gick han som han brukade till synagogan. Han reste sig för att läsa ur Skriften, och man räckte honom profeten Jesajas bokrulle. När han öppnade rullen, fann han stället där det står skrivet:
Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.
Sedan rullade han ihop bokrullen, räckte den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina ögon fästa på honom. Då började han tala till dem: “I dag har det här stället i Skriften gått i uppfyllelse inför er som lyssnar” (Luk 4:14-21).