Appell

För vilken gång i ordningen visste han inte, men nu var det dags igen. Amos gav sig av till sina fikonträd för att se hur nära skörd de var. Mullbärsfikonen dignade på sykomorens kraftiga grenar och knotiga stam. Denna Amos tillsyn var viktig och avgörande, då mognadsprocessen var av största betydelse inför den stundande skörd som han såg fram emot. Mullbärsfikonen var hans försörjning och levebröd, och han följde och nyttjade nogsamt de gamla och kända arbetsmetoder som var rådande.

Apropå valtider. En fråga som ständigt blommar upp är huruvida en kristen ska rösta eller ej. Bibeln säger vare sig “du skall rösta” eller “du skall inte rösta”, och det är inte så konstigt. Begreppet allmän rösträtt var ju – bortsett från en tidig variant i antikens Grekland – inte påkommet då Bibeln skrevs.

Vad Bibeln däremot ständigt lyfter fram är vår nya identitet i Kristus – och mot detta tror jag att vi som Jesu lärjungar gång på gång behöver pröva oss.

En avundsjuk och ursinnig överstepräst. Vi läser om honom i Apostlagärningarna 5. Då han såg hur människor uppskattade och sökte sig närmare Petrus och apostlarna, väcktes inom honom ren och skär svartsjuka. Hur skulle detta nu hanteras. Han rådgjorde med sina anhängare: Vi burar in dem! Inte på grund av att de gör gott därute bland folk på gatorna, det kan ju få motsatt effekt då de trots allt är så omtyckta. Nej, vi burar in dem för Namnet! Ja så gör vi. Vi förbjuder dem att tala om Jesus. Vi åberopar det religiösa inslaget.

Varje dag påminns vi om hur trasig vår värld är. Om hur lidande och ondska hand i hand leder mänskligheten allt djupare i en nedåtgående spiral av hopplöshet. Finns det något hopp? Finns det någon framtid? I 1 Moseboken 6 läser vi om hur ondskan på jorden hade växt så till den grad att det inte längre fanns något hopp för den dåvarande världen. Om den epoken i mänsklighetens historia finns det mycket att säga. Vi kan läsa om hur Guds söner steg ned till människornas döttrar, om hur våldsverkarna levde på jorden. Framför allt förstår vi, när vi läser, att det var en punkt i historien då något hade mättats och behövde återställas.

Vi kanske lite till mans har upplevt att våra armar är för korta och för få. Att våra krafter inte har räckt till; att vårt förstånd inte har räckt till. Att allt det vi ville, blev till platt ingenting. Vi har nog varit i den sitsen någon gång. Vi räcker inte till när vi ser oss omkring på nöden – detta gammaldags begrepp vet du väl fortfarande vad det betyder. Nöd. Det är vad vi har omkring oss. Fastän det kallas för kravaller, krig, pest, farsoter och jordskred, jordbävningar, översvämningar och tsunamis. Det är nöd. Vi kallar det missbruk, vi kallar det för olyckor av skilda slag. Det må vara vad det vill, men det finns samlat under ett begrepp: Nöd. Och ser vi oss omkring på nöden, så måste vi i ärlighetens namn med gemensam mun erkänna att vår arm är alldeles för kort. Vi står oss slätt. Vi kan inte, och somliga av oss vill inte. Därför att också viljan har blivit skadeskjuten och lemlästad.

Jesus tar inte glansen från livet. I världen finns ofta missuppfattningen att ett liv med Kristus innebär att man går miste om all glädje. Men det är precis tvärtom – ingenting kan mätas med glädjen i Gud. Samtidigt lever vi i en fallen värld, och vi vet att sorg och glädje ofta följs åt genom livet.

När Gud skapade människan och satte henne i Edens lustgård, var det ingen trist plats. Där flödade glädjen över gemenskapen med Gud och med varandra. Men det fanns en som ville beröva människan denna glädje: motståndaren som bär det fruktansvärda namnet Satan. I Jesaja 14:12–14 beskrivs hans fall:

Jag behövde, men kunde inte. Jag törstade men himlen ovanför var som koppar. Du, universums Herre – du har skapat allt genom ditt ord. Du är värdig vårt lov och pris – du är Gud. Universum vittnar om din härlighet och storhet. Galaxer, stjärnhopar, ja, allt vad kloka och visa försöker förstå och utröna, det blev till genom din vilja. Du som är ljus, du som är evig. Du är helig och rättfärdig. Allt vad godhet heter finner sin mönsterbild i dig.

(Tidigare publicerad i MR 2-2023)

Finns det då något hopp? Ja, det finns ett hopp knutet till en person. Jesus Kristus. Har Gud någon plan? Ja, det har han! Kan vi lära känna Guds plan? Först av allt måste vi förstå att Guds plan i själva verket är delad i tre basala enheter: Israel, församlingen och världen. Det profetiska ordet låter oss få kunskap om vad dessa planer handlar om.

Profeten Jeremia levde under en för Israel mycket svår tid. Katastrof på katastrof drog över landet och som profet stod Jeremia ensam när det gällde att förkunna vad Herren bestämt. Nationens kung och dess prästerskap hatade det budskap Jeremia framförde, eftersom han profeterade olycka och ofärd. Övriga profeter i landet hade ett helt annat tonläge, med ett diplomatiskt, inställsamt budskap om hur Gud kommer att beskydda och bevara. Jeremia tystades, kastades ner i en brunn full av dy som han sjönk ner i. Men han ropade ändå, ty han visste vad Herren hade bestämt. Då de flesta valde att lyssna till lugnande besked om fred och säkerhet, hörde Jeremia allvarliga signaler från den himmelska världen:

Vi sjunger sånger med budskap om hur Jesus blev människa, och det är ju inte vem som helst vi sjunger om. Det är Jesus, Guds enfödde Son.

Vi som människor, är stoftmänniskor, varken mer eller mindre, oavsett hur duktiga eller akademiska vi är. Vi kan tycka att vi är stora, mäktiga människor, men dock är vi bara stofthyddor – lera. Av jord är vi komna, och av jord ska vi åter bli. Det är människan.

Appell

Som nyfrälst läste jag ett bibelord jag upplevde som ett villkor för att bli bevarad: ”Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham.” Det var så stort att få leva i denna levande uppenbarelse om himmelen, om vårt mål och om vår gemenskap med Herren Jesus Kristus.

I Markus 10:46-52 läser vi:

”De kom till Jeriko. Och när Jesus lämnade staden tillsammans med sina lärjungar och en stor folkskara, satt en blind tiggare vid vägen, Bartimeus, Timeus son. Då han fick höra att det var Jesus från Nasaret som kom, började han ropa: ’Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!’ Många sade till honom strängt att han skulle tiga. Men han ropade ännu högre: ’Davids son, förbarma dig över mig!’ Jesus stannade och sade: ’Kalla hit honom!’ Man gjorde det och sade till den blinde: ”Var vid gott mod. Stig upp! Han kallar på dig.” Mannen kastade då av sig manteln, sprang upp och kom fram till Jesus, och Jesus frågade honom: ’Vad vill du att jag skall göra för dig?’ Den blinde sade: ’Rabbuni, gör så att jag kan se igen!” Jesus sade: ’Gå, din tro har frälst dig.’ Och genast fick han sin syn och följde Jesus på vägen.”

[Läs mer]