Jul

“Sedan Gud fordom många gånger och på

många sätt hade talat till fäderna genom profe- terna, har han nu på det yttersta av denna tid

talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen.” Hebr. 1: 1, 2.

Gud * har talat och Gud talar. Det är huvud- summan av de citerade bibelorden från Hebreer- brevets inledning. · Den jord på vilken vi lever

1 kännen ju vår Herres, Jesu Kristi nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig för eder skull,

på det att I genom hans fattig- dom skullen bliva rika.

Jesu födelse är julens stora bud- skap och det är historiens största

och mäktigaste tilldragelse. Hän- delsen i den lilla staden Betlehem

i Judeen för snart två årtusenden sedan, berör människor av alla raser och nationer, släktled efter släktled. Redan på fallets dag, när de första människorna fallit i synd, gav Gud löftet om en Frälsare, och detta löfte bars sedan vidare århundraden efter århundraden av

Luk. 2:9—16.

Julbudskapet är ett budskap om frid och frälsning till en jord, som är övertäckt av mörker. Det var en mörk tid i släktets historia, då Guds son steg ner till vårt släkte, iklädde sig människogestalt och vandrade omkring på denna syndens jord. Det heter i Ordet, att några herdar om natten var ute på marken och vaktade sin hjord. Säkerligen var det en helt vanlig uppgift för den tidens människor, men en ansvarsfull och farlig uppgift i nattes farofyllda mörker. Alla yttre förutsättningar för att få uppleva något sällsamt, något utöver det vanliga grå vardagliga saknades. Det gällde att vara på sin vakt mot vilddjuren. Vakande i mörkret var dessa enkla människor lägrade. Kanske någon av dem under dessa nattliga vakter citerade en profetia om den kommande Messias. Kommer han ej snart, den, som våra fäder talat om? Huru länge skall han dröja? O, att befriaren Messias komme till oss. Månne inte sådana tankar sysselsatte de enkla männen.