Midnattsropet

Undervisning av B V Henry

En av de stora svagheterna i presentationen av evangeliet om Herren Jesus idag, är att vi inte uppmärksammar vad det har att säga om pengar och egendomar; och så anses vi därför av den stora massan av människor i världen vara fullständigt irrelevanta. Girighet kan ha många former och kulörer, och om den sade Jesus i Lukas 12:15: -Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.Så länge vi inte har tagit itu med girighetens synd, har vårt evangelium väldigt ringa kraft; och dessutom kommer vårt strävande efter helgelse att förbli frustrerat, då vi fortsätter vara kluvna personligheter. Paulus skämtade inte, och han överdrev sannerligen inte, när han i 1 Tim.6:10 sade att ”penningbegäret är en rot till allt ont”. Vi bör ägna mer uppmärksamhet åt denna fråga: ”till allt slags ont,” som det står i en del översättningar av texten. Då Jesus sade: ”Tag er till vara för girighet,” följde han upp det med tre exempel. Det första handlade om den rike dåren; det andra om att göra sig bekymmer för mat och kläder; och det tredje om att samla rikedomar.Vi finner om och om igen att när Jesus talar om pengar och girighet, så visar han på det faktum, att detta kan förekomma bland fattiga, lika väl som bland rika. Hos den rike mannen manifesterar det sig genom att samla pengar på hög, och hos den fattige manifesterar det sig genom ängslan och oro. Jag har sett människor som från det ena hörnet av tillvaron till det andra tjänat litet och så fått mer i lön på relativt kort tid; och det såg ut som om det inte fanns någon materialism alls medan de var fattiga; men så fort deras inkomst förändrades uppstod problemen, därför att materialismen var där hela tiden, men den hade inte uppdagats, pga bristernas täckelse. Låt oss inte inbilla oss då vi talar om pengar - att vi talar enbart om dem som har kommit på grön kvist, och som har överflöd; det vi säger gäller alla. Det är bara två sidor av samma mynt.Det finns en svårighet med terminologien här. Ordet som används mest är “girighet”, som i en del översättningar är “snålhet”, i andra “snikenhet” eller “penningkärlek”. Alla dessa uttryck kommer från det grekiska ordet pleonexia. Det är inte alltid möjligt att exakt överföra ett ord så adekvat för att förklara, och därför använder jag ett paraplybegrepp - det är ordet materialism. Jag använder ordet materialism för att försöka täcka de övriga: det är den synen om att livet rör sig omkring materiella ting. Det finns många sätt att behandla detta ämne utifrån Bibeln eftersom Guds Ord säger mer om det än om något annat. Jag gör här ett försök genom att studera Judas, och syftet är att betrakta synden i den troendes liv.Det har förekommit många teorier och gissningar om Judas Iskariot. Men det finns inga särskilda finesser i Nya Testamentets behandling av honom. Det finns bara ett motiv som konstant åberopas för att förklara hans förräderi mot Jesus, och det är pengar. Judas är materialisten i Nya Testamentet, och som sådan en varningslektion för oss alla; för det var materialismen i Judas som bidrog till att Jesus blev korsfäst.Nu visar sig denna materialism på fyra särskilda sätt. För det första hade han hand om penningpungen, och stal ur den - som vi kan läsa i Joh 12:6. För det andra, så var det framför allt han som angrep Maria Magdalena när hon smorde Jesu fötter med den dyrbara smörjelseoljan, detta pga hans materialistiska hänsynstaganden. För det tredje fick han en muta på trettio silverpenningar för att förråda Jesus. Och för det fjärde, när hans samvete drabbade honom, tog sig hans stora misstag uttryck i ett tvångsmässigt agerande att återlämna pengarna.Allt detta samverkar till att ge en konsekvent bild av ett materialistiskt motiv. Det är klart att detta kan se ut som ett nedtonande av det enorma brott Judas utförde. Men om det gör det, så tror jag att på något vis måste så göras. En del betraktar Judas som en olycklig person som fullgjorde vad som var ödesbestämt för honom. Men detta skapar många problem: det tangerar frågeställningen om determinismen och predestinationen; men den frågan blir akut bara när Judas’ handling utkristalliseras som det mest onda av allt ont. Men Nya Testamentet gör den inte till det. Det var inte det mest onda av allt. Det var det ondas vanliga gång som avslöjades för vad det verkligen är när det placeras i ljuset av Jesus och hans kors. Det var oundvikligt enligt tingens ordning att Jesus skulle bli förrådd, och att någon skulle göra det. För det är vad det onda gör mot det goda, när de möts på vägen. Men som jag ser det var det inte oundvikligt, särskilt inte att det skulle vara Judas. Han är bara en av sitt slag. Han var inte speciellt diabolisk. Budskapet är att alla hans gelikar är lika diaboliska som han var, när även de avslöjas genom ljuset från Jesus och hans kors.För att understödja vad jag har att säga, vill jag gå till Nya Testamentet och se vad det säger om Judas. Efter hans förräderi finns det bara ett omnämnande av Judas i hela det övriga Nya Testamentet och det är i början av apostlagärningarna. Där kallas han bara den ”vilken blev vägvisare åt de män som grepo Jesus” - en ganska oskyldig mening. Det nämns om förräderiet i samband med instiftandet av Herrens måltid i 1 Kor.11, men där nämns inte mannen. Viktigare än detta är att ordet “förråda” i den nytestamentliga grekiskan betyder “att överlämna”, och om man använder uttrycket överlämna varje gång det står förråda, så skulle man göra en korrekt översättning. Det finns bara ett ställe i Nya Testamentet där ordet “förrädare” används - i Lukas 6:16, där Lukas ger uppgifter om antalet lärjungar, och vad de heter.Det faktum att Judas inte var säregen, utan bara representativ framkommer om honom i en ofta förekommande mening att han var “en av de tolv.” Betrakta nu ditt Nya Testamente uppmärksamt, så ska du upptäcka att denna mening används bara om en annan av de tolv, och det vid bara ett tillfälle. Bara Tomas, förutom Judas, kallas för en av de tolv. Men om Judas återkommer detta som en refräng; tio gånger i evangelierna - “en av de tolv.” Poängen är den, att vilken som helst av Jesu lärjungar skulle kunna infekteras allvarligt med materialistiska beaktanden.Det är då det börjar bli otäckt. Det är då vi förmås att säga: “Herre, inte är det väl jag?” Hela denna sak är något som vi alla måste betrakta mycket allvarligt. Jag märker att det finns kristna som har konfronterats med denna fråga om pengar och materialism, och förstått den väl och rett ut den för sig. Det finns troende som kan tjäna tre eller fyra gånger mer än de för närvarande förbrukar, men för Jesu skull lever de på en lägre standard. Det finns de som ger tionde, och som ger mer än tionde av sin inkomst, och som ger sin finansiella potential till Guds Rikes förfogande. Och något av det mest glädjande med att känna kristna på ett djupare plan är att veta i vilken grad de verkligen har rett ut den materiella frågan för sig, och hur de vandrar i detta ljus.När vi gör en sådan övning som denna, så är det viktigt att känna till att sättet att nalkas frågan är den: om skorna passar, tag dem på; och att det vi säger inte nödvändigtvis passar för alla. Men min erfarenhet är den att den person som verkligen har rett ut detta för sig, vill höra det igen, och pröva sig själv på nytt. Låt oss alltså se på några påståenden om Judas som kommer att kasta ljus över vårt företag.
Materialismen är förtegenHar du märkt att lärjungarna blev helt tagna med överraskning av det som Judas gjorde? Vi läser det i Joh.13. När Jesus förklarade att en av dem skulle förråda honom, så tittade lärjungarna på varandra, och undrade vem han talade om. Det var först efteråt som de fick veta helt säkert vem han talade om. De visste inte att Judas stoppade pengar i egen ficka; de visste inte att han hade varit hos myndigheterna; han var ibland dem, men han var inte avslöjad för dem. Han kunde maskera sig som en av dem, medan hans egna fördelar var det som hela tiden kontrollerade honom.Judas bedrog de elva fullständigt. Han utgav sig för att vara en lärjunge men han var en djävul. Han utgav sig för att tänka på de fattiga, medan han inte alls brydde sig om dem. Han utgav sig för att vara intresserad av ekonomi, men hans intresse låg i att vara ohederlig. Han utgav sig för att vara okunnig: ”Herre, är det jag…?” medan överenskommelsen att förråda Jesus redan hade ingåtts med myndigheterna. Han utgav sig för att ha ett innerligt förhållande till Jesus, genom att ta brödstycket från honom, medan han var en bedragare. Han uppträdde som ett helgon, men hans hjärta var en gnidares. Materialismen är alltid dold och förtegen. Francis Xavier sade att han i bekännelser hade hört hur människor bekände alla möjliga synder, men han hade aldrig hört att någon frivilligt, utan påtryckningar, hade bekänt girighetens synd. Om det finns materialism eller oärlighet i oss, så är det fullt möjligt att det är känt bara för dig och Gud. Jesus visste vad Judas stod i begrepp att göra. Judas trodde att det var dolt, men Jesus visste.Men det faktum att det inte är känt betyder inte att det inte är fördärvligt. För det som var okänt och dolt intill allra sista minuten, var det som placerade Jesus på korset. Och vi behöver rannsaka våra hjärtan och vara ärliga; och kom ihåg, det var om pengar som Jesus sade: ”Om det ljus som du har i dig är mörker, hur stort blir då inte mörkret.”
Materialismen kalkylerarAtt kalkylera är att finna orsaker för det som vi iallafall vill göra. Vi ser denna tendens hos Judas vid det tillfälle då Maria smorde Jesus med sin dyrbara nardus. Judas ville ha pengarna i sin pung, så att han kunde roffa dem åt sig. Om sådan generositet skulle förekomma så var det stort - så länge det bara gick genom huvudkassan, och så länge han kunde kontrollera vad som skedde med alltsammans, i hans eget intresse. Så enkelt var det,men det presenterades inte så. Det presenterades som att fattiga människor berövades vad de annars skulle få.-Man skulle kunna sälja det för trehundra dinarer - och giva dessa åt de fattiga!Ett behjärtansvärt engagemang! Men helt och hållet kalkylerat. Det talades nu om slöseri, och inte om girighet. ”Varför skulle detta förslösas?” Det är klart att det är viktigt att undvika slöseri. Jesus hade gjort det klart, när han befallde att resterna skulle samlas tillhopa, efter att han hade bespisat folket. Men nu var det en beräkning som stämde. Det drog med sig de andra, och alla stödde Judas, de sade: ”Jo, Maria har nog gått till överdrift denna gång!” Detta är det sätt på vilket ett materialistiskt motiv verkar. Det har alltid några goda skäl till hands för att rättfärdiga sin åstundan. ”Jag måste trots allt tänka på min familj”, ”man måste vara beredd inför dåliga tider”, ”man måste sköta sina angelägenheter, eller hur?” och ”det kan väl inte vara utan orsak vi har dessa medel!”Överallt i världen har människor sitt tillvägagångssätt för att ge skäl för sin girighet och sitt habegär; och vi ska inte inbilla oss, att Judas, när han beslöt att överlämna Jesus åt myndigheterna, nödvändigtvis såg det som förräderi. I detta ligger tragedin. Det är mer än sannolikt att han hade vad för honom tycktes vara en god anledning att göra detta. Jag är helt övertygad om att Judas menade att det var något som skulle lyckas väl pga vad han gjorde.Detta säger oss en hel del. För om vi prövar oss själva, för att spåra materialistiska bevekelsegrunder, så ska vi inte titta efter den rena girigheten i oss själva. Vi måste syna de till synes goda och förnuftiga sakerna som vi gör och säger, och tränga igenom dem ända till deras materialistiska hjärta, som Jesus gjorde med Judas.
Materialismen befläckar-’Så ären ock I rena - dock icke alla.’ Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena (Joh.13:10-11)Jesus hade tvagit lärjungarnas fötter. Lektionen var den att utvärtes tvagning inte har någon betydelse om inte hjärtat och personlighetens inre är rentvagna; och detta kan inte renas så länge det befinner sig i materialismens - eller i snålhetens eller i girighetens grepp.Jesus hade talat om sådant tidigare, då han talade om skatter på jorden, och om mal och rost som fördärvar och förtär både skatten och hjärtat som omhuldar den. Han säger att materialismen bringar mörker till en människosjäl. Ljuset i människan blir mörker. Vi måste inse att varje öre vi spenderar gör något med oss.Problemet med oss kristna är, att när vi talar om pengar, så talar vi bara om givande. Det är inte det bibliska sättet att nalkas denna fråga. Bibeln talar om hela vår inställning till pengar och egendom, och man kan mycket väl fördärva sig på nio tiondedelar, efter att man har givit sitt tionde till Herren! Fariseérna behärskade den konsten intill fulländning. En felaktig inställning på denna punkt fördärvar och befläckar oss. När Johannes Döparen gav exempel på verklig omvändelse, så talade han om ekonomisk sådan. I samtliga fall! “Den som har två livklädnader ger åt den som icke har någon,” säger han till folket. Till publikanerna: “Kräv inte ut mer än vad som är er föreskrivet.” Till soldaterna: “Ta inte något från någon med våld, låt er nöja med er sold.” Varje exempel nämner han för att visa på ett genuint förändrat sinne, och att omvändelse också handlar om ekonomi. Det kan inte finnas någon genuin sinnesändring som inte tränger in i en människas sätt att förhålla sig till egendom och ekonomi. Om vi fortfarande lever det slaget av liv som motiveras därav, då är den allvarliga frågan om vi lever i överensstämmelse med vår himmelska kallelse berättigad. Det finns ingen omvändelse som inte angår kassan och portmonnän, plånboken och bankboken, eftersom materialismen befläckar. Om vi inte vet att pengar och egendom har givits oss som ett förtroende från Gud, för att tillskynda hans syften - så att vi använder dem i enlighet därmed, då har vi fortfarande samma befläckelse som Judas, som var där i de tolv lärjungarnas sällskap.
Materialismen förslavarLukas och Johannes förtäljer oss att vid den tidpunkt då Judas beslöt att förråda Herren, for Satan in i honom. Hans gärning blev nästintill oundviklig. Detta är karaktäristiskt, inte bara när det gäller girigheten, utan i fråga om alla synder. Ju oftare de utförs, desto starkare grepp har de om dig. Jesus talar om detta som en fråga om slaveri. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”, eftersom det anspråk som de båda gör på en människa är absolut, och man kan inte tjäna dessa två herrar samtidigt. “ty antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den förre och förakta den senare." Jesus talade om pengar som förslavar. När materialismen avancerar blir den viktigare än alla andra överväganden. En vanlig inbillning är att: ’Oh, jag ska bara arbeta hårt en tid, jag ska ligga i tills dess att jag har fått tillräckligt, och bygga upp en säkerhet; sedan ska jag spänna av och ägna tiden åt annat.” Det fungerar inte så. Materialismen är som en drog du blir beroende av, och den tid kommer inte, då du har fått tillräckligt.Problemet är att många av oss idag domineras och styrs av materialistiska överväganden. De kommer till oss på många olika vägar. De finns på ögonnivå, där varorna placeras i storköpsdiskarna med det senaste modets lockelse, reklamens hypnotiska vakthållning, TV-programmens inflytande, etc… och på så många vis blir kristna och andra människor fast genom dessa ting - saker man redan har, saker man tror sig behöva, saker man vill ha.
Materialismen skapar värdenFör trettio silverpenningar överlämnade Judas Jesus. Tyvärr vet vi inte i vilken kurs dessa silverstycken stod i. Om det var siklar, så når det upp till 120 dagars lön för en soldat eller en arbetare. Om det var denarer, vilket är det troligare, så motsvarade de trettio dagars lön - en månadslön för en arbetare. Detta är de variationer det rör sig om. Judas tyckte ändå att Jesus var värd mindre än det. Jämför med Maria, som träder in i berättelsen. Hur dyrbar var inte flaskan med nardus! Den kostade 300 denarer, eller kunde ha blivit såld för det. Det är en årslön för en vanlig arbetare. Inte ett års besparingar utan en årslön! Har du någonsin fantiserat om att ge en årslön till Herren?Den där berättelsen utgör en gåta, då det slaget av smörjelse kunde ha använts för att smörja hennes bror, som nyligen hade avlidit. Men den blev inte använd till det, utan hon hade den fortfarande kvar hos sig. Behöll hon den med tanke på kommande bröllop? Jag vet inte. Allt vad jag kan konstatera är att hon värderade Jesus tillräckligt för att bryta sönder något som kostade en hel årslön, detta pga hennes kärlek till honom, och hennes förkänsla av den nöd som han var på väg in i. Jesus sade: ’Varhelst i hela världen där detta evangelium blir predikat, ska hennes gärning omtalas.” Varför? Det är evangeliets natur, att ändra en människas inställning till materiella ting ända tills dess att Frälsaren betyder mer än något materiellt. Då situationen kräver det, ska vi vara så slösaktiga och generösa i vårt givande som den kära systern var. Men för Judas var pengar och intäkter mer viktiga än människor, t.o.m mer viktiga än Jesus, hans vän. Han var redo att offra den oskyldige för att få vad han var ute efter.Hur är det med oss? Än idag sker det att vi offrar människor för att få vad vi begär. Det är till sådana låga nivåer Judas så småningom sjönk. Vad orsakade det? Vi vet inte. Faktum är att det mycket väl kan ha presenterats som en möjlighet, för om det inte var sant om honom, så har det varit sant om oss.Iskariot, har av några personer givits betydelsen Ishcherioth, eller en man från Cherioth, som hans fader Simon hade varit före honom. Och Cherioth ligger i Judeén, i södra delen av Palestina, vilket innebär att Judas var den ende icke-galileérn av de tolv. Kom han att känna sig som avvikande eftersom han inte kom från den delen av landet och inte talade samma ohyfsade språk som de? Var det pengarna som utgjorde hans sätt att ge igen, att kompensera sig genom att lyfta sig själv i egen och andras uppfattning? Vi vet inte; men vi vet att en känsla av att inte vara accepterad har orsakat sådant i andra mäns och kvinnors liv, och de har då sökt efter denna världens goda som ett sätt att kompensera sig för något där de har känt sig som förlorare. Tecken på vällevnad är viktiga för en del människor, särskilt för de som är osäkra - de som flyr från det förflutna och som är redo att göra vad som helst för att skapa en föreställning om sig själva; en falsk sådan för att bli accepterade, men som är rent självbedrägeri!Men bilden av Judas är inte fullständigt mörk även om den är förfärligt tragisk. Han var på något vis medveten om sin synd. Hans samvete var inte alldeles okänsligt, och när det inte lämnade honom någon ro, försökte han göra något åt saken, han försökte komma ur det. Han återvände, och bekände sin synd: ”Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men han mötte ett hjärtlöst gensvar. Det är alltid svårt att komma ur en situation när vi har tagit en muta; för det är åtminstone två parter inblandade, och den enes bekännelse är ett hot för den andre. När Jesaja säger, “Den som vände sig bort ifrån det onda blev plundrad”, talar han om detta fenomen.När du bekänner, och ställer dig i ljuset, så finns det andra som är redo att sluka dig, därför att de är inblandade. Jag kan komma ihåg några tillfällen då jag vittnat för unga människor i den förfärliga atmosfären i deras ghetton i stora europeiska städer. Det var Judas’ problem. Det finns människor i den privata och i den offentliga sektorn som, om de hade följt sitt samvete, skulle ha gett upp. Men om de agerar så drar de in andra. Det är mycket svårt! En del av dem är värre än Judas: de har fortfarande pengarna, och de befinner sig fortfarande i den fördelaktiga ställning som följer därpå.Judas gjorde iallafall två oerhörda saker: han bekände sitt brott och han återlämnade pengarna. Och även om de inte hade samarbetat och tagit dem, så skulle han iallafall inte ha behållit dem; han kastade dem ifrån sig, och gick bort, och tog sitt eget liv. Det är tragiskt. Prästerna hade sedan ett dilemma. Vad skulle de göra med pengarna? De köpte en gravgård för de fattiga som inte hade råd att ordna en värdig begravning. Det är symboliskt. Hans muta var priset för hans grav, och för andras; en öde, desperat grav. Det är alltid så.Men det hade inte behövt vara så. Dessförinnan valde Jesus honom medvetet som en av sina tolv, och sade till honom: “Du kan förändras. Du kan bli en av mina lärjungar, en av mina efterföljare.” Han gav honom ansvar i linje med hans svaghet. Gud gör ofta så. Han gav honom penningpungen, och hoppades att han, genom att bejaka honom i gemenskapen, skulle resa sig. Det blev inte så. Jesus tvådde hans fötter liksom de andras, trots att det fanns en tyst insikt mellan dem om vad som var på gång. Han gav honom hedersplatsen vid sitt bord under måltiden, han gav honom brödstycket, ett tecken på hans kärlek. Och hela tiden sänder Jesus dessa signaler till Judas: “Judas, jag älskar dig, jag accepterar dig. Du behöver inte vara sådan som du är. Du kan bli annorlunda.” Men han gick ut i den natt han själv hade skapat.Vad var det som gick fel? Tänk på rövaren på korset. Han var en materialist; annars hade han säkert inte varit där som en tjuv. Han kom till det ögonblick då han sa: ”Vi lida vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort”, och bad att Herren skulle tänka på honom. Samme materialist på korset fick höra Jesus säga: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Men för Judas blev det självmord. Vad var det som gick fel? Vad var fel med hans omvändelse? Jag måste bekänna att jag inte vet särskilt mycket om det, men jag vill nämna åtminstone två saker, som jag tycker har varit till hjälp när det gäller frågan om Judas’ omvändelse.För det första gick han till fel människor. Han gick till översteprästerna och sade: “Jag har syndat därigenom att jag har förrått oskyldigt blod.” Men det var inte primärt mot dem han hade syndat.Vi har vårt sätt att gå till väga på. Vi vill bli befriade från något i vårt samvete, men inte riktigt allt. Tänk på vad som skulle kunnat ske om Judas hade gått till Jesus, när han verkligen hade gjort orätt. Om han hade snubblat fram vid Herrens sida på vägen mot Golgata, och utgjutit sin själ för honom, vilken berättelse hade inte det varit i evangelierna! Jag är säker på att alla fyra evangelisterna hade givit den en framskjuten plats i händelsebeskrivningen. Eller om han hade gripit tag i korsets fot och sett upp i Jesu ögon och där bekänt: ”Herre, jag har syndat mot dig!” Vi kan inte annat än tro att det skulle ha blivit en otrolig berättelse om barmhärtighet och nåd.Men han kom aldrig till Jesus. Han gick till fel personer. Han försökte med en halvmesyr. Det andra som jag lägger märke till är att han försökte med kollektiv omvändelse. Hans tanke verkade vara: ”Om jag ger tillbaka pengarna, så kanske de ändrar sig och gör något för att få loss Jesus.” Men de sade: “Vad angår det oss? Du får själv svara därför.” Och det hade de rätt i. Man kan inte ordna med kollektiv omvändelse. Man kan inte säga: ”Ja, om ni alla kommer med, och vi går tillsammans dit och erkänner, då ska jag slå följe med er.” De var inte med på det; och de sade: ”Du får själv svara därför.” Det var kanske det som Judas gjorde fel. Han försökte få med andra människor som skulle stå tillsammans med honom inför domen, inför deras samveten och inför Gud. Men det går inte att omvända sig kollektivt. Man måste komma som individ, och bekänna sin synd för Gud - om det nu är materialismens synd, eller någon annan synd.Vi har här studerat något om vår egen materialisms historia. Det träffar och det påverkar oss. Vi kan få komma till Jesus individuellt, och rättas till i denna sak som gäller vårt sätt att nalkas pengar och egendom och materiella ting; och inse att allt vad vi har kommer från Gud, och har överlämnats som ett förtroende, att användas i samverkan med Honom för hans syften; och låta honom tala till oss om de förändringar som är nödvändiga. Vi kanske måste fatta beslut om att reducera vår levnadsstandard så att de medel som Gud har givit åt oss kan börja delas på ett realistiskt vis med andra - sådana som har andliga behov och även andra slag av behov.-Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.

Analys av Stina Fridolfsson

På missionsfältet i Santo Domingo har vi fått förmånen hjälpa några familjer att få bättre bostad. Genom offermedel som skickats, och villiga arbetare, så har grund, väggar och tak byggts upp. Just nu hjälper några bröder den kunnige byggmästaren Isaias Rodriguez att bygga hus åt en familj, som blev totalt utblottad genom en förödande brand. Sebastian Vidén, som hör till arbetarstaben för att bygga huset, rapporterar om detta på annan plats i tidningen. -Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger.
-Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus.
-Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva.
-Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld.
(1 Kor. 3:10-15)

Arne Björkman skriver om Francis Schaeffer

arför tänker, resonerar och handlar människor som de gör? Francis och Edith Schaeffer gav svaren, eftersom de hade lärt sig att förstå den moderna människans livssyn och ideologi. Men de satte också in evangelisk moteld mot lögnen för att försöka befria de världsligt och religiöst bundna människorna.Francis Schaeffer vädjade inte till människornas egoism, då han undervisade dem i Guds Ord. Istället pekade han på att en kristen måste sluta vara självisk och bli Jesus-centrerad och sätta Guds vilja först.
Om Herren hade svarat Edith Schaeffer på det sätt hon önskat sig, skulle arbetet med L’Abri-gemenskapen i Schweiz inte ha börjat år 1955. Och Francis Schaeffers undervisning skulle då inte ha fått det stora inflytande, som det sedan fick i Europa, USA och andra delar av världen. Gud svarade istället Edith efter andemeningen i hennes böner. Hon och hennes man skulle få tjäna Herren Jesus. Men de måste också ge upp sitt lyckliga och bekväma i USA.Då familjen Schaeffer anlände till Europa år 1948, var Francis 36 år. Han kom sedan att arbeta som predikant, bibellärare och föredragshållare i ytterligare 36 år. Schaeffers slog sig ned i Schweiz. Omedelbart startade Francis arbetet med Children for Christ (Barn för Kristus) och började skriva särskilda bibelstudier för barn. De här bibelstudierna stencilerades och sändes sedan ut till kyrkor över hela Europa. Francis insåg att det här var ett mycket viktigt arbete, eftersom det liberalteologiska tänkandet var dominerande i de europeiska kyrkorna. Barnen fick inte lära sig att hela Bibeln var sann. Och det synsättet ville Francis ändra på. I hans bibelstudier får barnen lära sig, att hela Bibeln är sann både historiskt och teologiskt. I Schweiz ägnade sig familjen Schaeffer åt evangelisation. På samma gång bad de mycket - att Herren skulle öppna dörrar för dem. I många månader bodde Schaffers i en liten trång lägenhet i en större stad, men till slut fick de hyra ett hus i en alpby. Huset fylldes snart av människor, som kom för att lyssna till Francis bibelstudier och delta i teologiska samtal. Då brukade Francis ta upp om den nödvändiga striden mot liberalteologin och den liberalteologiska undervisning, som fick allt större utrymme i kyrkorna och samfunden. Många kristna leddes nämligen vilse av den förkunnelsen.Schaeffers inte endast vittnade om sin tro. De ville också leva ut sin tro i vardagslivet genom att att stödja och hjälpa människor. Då en husläkare i området hörde talas om de kärleksgärningar som Francis och Edith gjorde i byn, blev han intresserad av det kristna budskapet och började läsa Francis bibelstudier för vuxna. Det ledde till att han två år senare kom till tro på Jesus och blev kristen. År 1972 kom de här bibelstudierna ut som bok med namnet Grundläggande bibelstudier. Sedan dess har Francis bibelstudier använts i församlingar, husgrupper och kyrkor i många länder för att undervisa sökare och nyfrälsta om rättfärdighetens väg och de bibliska sanningarna.
Kamp för människovärdet. Francis Schaeffer fick en hel del kontakt med de amerikanska soldater, som fanns kvar i Europa efter krigsslutet. Han fick vittna och predika för dem och samtala med dem om andliga ting. År 1950 reste han och Edith till en mindre stad i Tyskland, Dachau, för att undervisa i en sommarbibelskola för de amerikanska militärernas barn. Utanför stan låg ett av Hitler-regimens allra första koncentrationsläger, där fruktansvärda medicinska experiment hade utförts på levande människor. Makarna Schaeffer blev chockerade, då de såg tortyrinstrumenten, som de tyska läkarna hade använt på sina offer. Människornas grymma och totalt omänskliga behandling av varandra framstod plötsligt så tydligt för dem. Längre fram återvände Francis till platsen för att spela in dokumentärfilmen Människa, vad är du värd? I den filmen jämför Schaeffer utrotningen av judar och andra med de aborter, barnamord och den dödshjälp, som i vår tid utförs i många länder. Med lagligt och ekonomiskt stöd från ländernas regeringar.Det var det (national-)socialistiska samhällets syn på människan, som gjorde de här förbrytelserna möjliga. Francis Schaeffer insåg tidigt att den materialistiska och gudsfrånvända synen på människolivet skulle komma att leda till ännu värre ting än de som nazisterna gjort sig skyldiga till. Han varnade för att den legaliserade rätten till abort skulle leda till en epidemi av medicinska övergrepp mot barn och vuxna. Till och med mord på sjuka åldringar och redan födda barn. Många som såg filmen Människa, vad är du värd? var förvånade över att Francis och Edith talade om risken för barnamord och dödshjälp. Men pastorer, läkare och annan medicinsk personal kunde vittna om att man lät handikappade barn svälta ihjäl på sjukhus. Många blev också chockerade, när de fick höra att det fanns pastorer och läkare, som tillsammans hade rått föräldrar att låta deras mongoloida spädbarn svälta ihjäl. Francis hävdade att på grund av den materialistiska och världsliga synen skulle föräldrar inte längre förstå värdet av allt mänskligt liv - att deras barn är skapade till Guds avbild. Och då det gällde behandlingen av äldre var det lika illa. Pastorer kunde berätta att de varit med, då läkare helt öppet pressat familjer till att besluta att deras anhöriga inte längre skulle matas utan låta dem svälta ihjäl.
Offra sig själv.Omkring år 1950 började Francis och Edith uppmärksamma vissa problem, som uppstått inom den så kallade separatiströrelsen. (En kristen rörelse som uppmanade bibeltroende att dra sig undan de ljumma och liberalteologiska kyrkorna och samfunden.) Francis varnade separatisterna för faran att tappa modet i den hårda striden för sanningen och börja kompromissa med fienden eller helt ge upp kampen. Men han varnade dem också för att bli hårdhjärtade, kalla och obarmhärtiga, medan de tjänade Herren. Francis såg nämligen hur en del kristna, som kämpade för sanningen, inte själva följde den rätta läran, eftersom de förlorat Kristi sinnelag, kärlek och barmhärtighet till andra människor. De hade glömt att Jesus även hade sagt: “Barmhärtighet begär jag, inte offer”.Francis Schaeffer förkunnade, att Herrens verk kräver att vi kristna förnekar oss själva och är villiga att offra oss och arbeta hårt för att få ut Guds Ord till människorna. Han talade varmt för att alla bibeltroende kristna ska engagera sig i den här kampen.Francis inte bara predikade och undervisade, han sökte också Gud i ensamheten. Efter en mycket kraftfull andlig upplevelse i en lada, som hörde till huset de bodde i, fick han en större längtan efter att komma närmare Herren. Han började även se på ett djupare sätt, när det gällde helgelse- och rättfärdighetsfrågorna. Efteråt höll och skrev han en serie predikningar, som han kallade Helgelse 1-5. Där påpekade han att kristna måste stå upp för Guds helighet och förkunna hela sanningen i kärlek. Han insåg också att om han själv skulle kunna vara ett effektivt redskap för Gud, måste han låta Jesus förvandla hans inre människa ännu mer. Han poängterade att det är viktigt, att vi kristna tillåter Guds kraft att verka i och genom oss och inte arbetar i egen kraft.Efter en tid kom det en hård och häftig reaktion på Francis skarpa helgelseförkunnelse. Den oberoende missionsstyrelsen som sänt Francis till Europa som missionär med fast lön, tog itu med hans radikala bibelstudier. Den drog ned Francis underhåll till nästan ingenting och började sända brev till kyrkorna, där de varnades för Schaeffers undervisning. Men Francis fortsatte envist att predika Guds Ord. Med skärpa hävdade han att den kristna församlingen måste återvända till den sanna läran (reformation och förnyelse) och därefter praktisera läran i den helige Andes kraft.
I tro på Herrens löften.Motståndet mot Francis och Edith Schaeffer sattes nu också in i Schweiz. Den 14 februari 1955 meddelade myndigheterna i kantonen (delstaten) de bodde i, att de ställt till med “religiös oro”. Några hade klagat över att Schaeffers lett flera av byborna bort från katolicismen och gjort dem till evangeliskt kristna. Därpå förbjöd delstatsmyndigheten familjen Schaeffer att bo kvar i kantonen, och ingen av dem fick återvända på två år. Om de ville bo kvar i Schweiz, måste de finna en ny bostad i en annan kanton. Men Schaeffers behövde även ett federalt uppehållstillstånd för att kunna stanna kvar i landet.Nu blev det bråttom! Francis och Edith började leta efter ett nytt hus, som var stort nog att ta emot gäster. Mitt under en snöstorm “råkade” Edith finna det absolut rätta huset i en vackert belägen alpby. Det var tre våningar högt och fullt möblerat. Men det kostade 17.000 dollar, och Schaeffers ägde just ingenting - utom tro på Herrens löften. Om de skulle kunna köpa huset, måste Gud omedelbart ge dem 1000 dollar till handpenning och sedan förse dem med resten i god tid. De ropade till Herren - och blixtsnabbt kom svaret: ett brev med en check på tusen dollar. Guds trofasthet uppmuntrade Schaeffers att gå vidare.De ägde nu ett hus, som de flyttade in i med Herrens hjälp mitt under ett stort snöoväder. Men de kunde inte göra några ändringar i huset eller ens dra in telefon. De behövde först ett uppehållstillstånd från den federala myndigheten för utlänningsfrågor. Så nu gällde det för dem att ropa till Gud ännu mer - och ännu mera!I närheten av huset bodde ett par ogifta damer, som drev ett pensionat. En dag undrade kvinnorna om familjen Schaeffer tänkte stanna länge i byn. Edith berättade om missionsarbetet och att de behövde ett permanent uppehållstillstånd av den federala myndigheten. De båda damerna skakade på sina huvuden och sade något beklagande och att de skulle berätta hela händelsen för sin bror.Då brevbäraren Alice kom med posten nästa dag, så frågade Edith henne om vem de bägge kvinnornas bror var. “Han är chefen för försvaret, en av de sju i förbundsregeringen” blev svaret. I Schweiz turades de olika ministrarna om att vara president. Och just det här året var de båda damernas bror president.Några dagar senare kom de bägge kvinnorna till Edith och nästan ropade i mun på varandra: “O, vi har just nu fått brev från vår bror och han säger, att jag ska meddela er, att han sett igenom ärendet igår och frågan är nu avgjord… ni får stanna här!”Då Francis och Edith Shaeffer bestämde sig för att starta L’Abri-gemenskapen och leva i tro på Gud istället för på en fast månadslön, visste de att Herren är trofast och håller sina löften. Under större delen av sin tjänst för Gud hade de lärt sig att vandra i tro och sanning. Då de även fick stöd i Bibeln (Jesaja 2:2-3) för den här tjänsten, grundade de L’Abri år 1955. förvissade om att det var Guds vilja för deras liv. De skulle starta ett “skyddat ställe”, ett L’Abri, i de schweiziska alperna. De grundade gemenskapen för att kunna fortsätta undervisa människor om sanningen. Och de var övertygade om att Herren skulle förse dem med vad de behövde.För att nå sitt mål satte de upp vissa regler för hur de skulle be. De skulle aldrig be människor om hjälp. De skulle be Herren om både pengar och de rätta medarbetarna. De skulle också be att Gud ledde endast andligt intresserade människor till L’Abri och höll alla andra borta därifrån. Efter en tid hade gemenskapen fått så många “elever”, att Francis och Edith insåg att de behövde bygga ett studiecenter på området. Yngre och äldre kom från olika delar av världen för att lära sig mer om Gud, kristendom och rättfärdighetens väg. Till det behövde de bra bibliotek och studierum, där de kunde lyssna till undervisning på band, läsa eller bara fundera över det Francis och de andra lärarna undervisade om.
Ett sant kristet livDå Francis Schaeffer undervisade om kristen tro, stoppade han inte tron i en liten religiös ask, som hölls skild från vardagslivet. Han och Edith uppmanade både nykristna och gammelkristna att alltid och överallt leva ett sant kristet liv. De inspirerade kristna att i respekt för en helig Gud och i sann kärlek till andra människor gå emot felaktiga läror - men också att visa barmhärtighet. “Allt vad ni vill att människorna ska göra er, ska också ni göra dem”, säger ju Jesus. Francis varnade också för att kristna lätt kan bli påverkade av världens materialistiska ande och bara tänka på sig själva och sina egna familjer.En av anledningarna till att L’Abri-gemenskapen bildades var förföljelser och svårigheter. Men Herren öppnade nya dörrar för Francis. Han fick mycket att göra. Han åkte fram och tillbaka mellan L’Abri och ett universitet i Schweiz, där han fick tala till och samtala med alla sorters studenter och lärare. Det var existentialister, humanister, katoliker, liberalteologiska protestanter och många andra med olika religiösa och filosofiska uppfattningar. År 1952 började Francis även undervisa medicinstuderande i den bibliska synen på människan och livet. Och i inledningen av 1960-talet började Francis resa runt och tala på olika platser i världen. Han undervisade om kristendom och kristen livssyn på alla stora universitet och college i England, Skottland, Wales, Irland och USA. Han talade också på universitet i Sverige, Finland, Kina och Malaysia.Francis och Edith tyckte att det var mycket stimulerande att se hur “vilsna studenter” och andra plötsligt fick upp ögonen för att Bibelns svar på livsfrågorna var sanna och verkliga. Till L’Abri kom också narkomaner och hippies, som var fullproppade med felaktiga föreställningar de fått genom världsliga filosofer. Men Francis, Edith och deras medhjälpare satte in kraftig moteld. De smulade sönder de här människornas felaktiga tankebyggnader och gav dem det sanna evangeliet. En del av dem tog sedan emot Jesus som frälsare i sina liv. De övriga fick sig rejäla tankeställare.Andra människor kom från något slags flummig kristen miljö. De bekände sig som kristna men hade ingen aning om vad den kristna tron egentligen står för. De trodde på Jesus, men deras Jesus hade ingenting med Bibelns Jesus att göra. En del av dem påstod att de var frälsta av Jesus men att de inte trodde på Gud och Bibeln. Francis och Edith fick tillbringa många timmar att samtala med dem och visa dem på sanningens och rättfärdighetens väg.Den kamp Francis och Edith hade att utkämpa var en strid mellan sanningen och lögnen. Och på L’Abri var inga ämnen förbjudna att samtala om. Människor kom dit för att få svar på sina frågor. Hela tiden fanns Francis, Edith eller deras medhjälpare på plats för att med sin bibel- och livskunskap hjälpa sökare, ytliga kristna och andra att förstå Gud och komma till tro på Jesus Kristus och Guds Ord. De fick lära sig att i Bibeln står sanningen.Alla “elever” som för kortare eller längre tid kom till L’Abri-gemenskapen, fick arbeta fyra timmar om dagen med praktiska ting. Resten av tiden skulle användas till studier, bibelundervisning och andliga samtal. Och människor kom - sända av Gud! - från alla möjliga håll i världen för att få en djupare bibelkunskap och en större förståelse av Herren. De kom t.ex. från Haiti, Indien, Argentina, Kanada, England, Skottland, USA och de skandinaviska länderna. Under sitt liv skrev Francis Schaeffer 21 böcker och spelade in ett antal upplysningsfilmer. Böckerna översattes till 24 olika språk och såldes i miljoner exemplar. Både i sina predikningar, filmer och böcker stred han för sanning, helighet, kärlek och barmhärtighet. Han kämpade för bibliska värderingar på livet och för den klassiska bibeltron. Böckerna blev till stor välsignelse och hjälp för människor, som ville finna sanningen eller komma vidare på rättfärdighetens väg. Även hans hustru Edith skrev böcker, bland annat den välkända biografin om L’Abri, tillflykten bland bergen. Francis framhöll att hans och Ediths böcker borde läsas tillsammans. De utgör nämligen en enhet.Under olika perioder i världshistorien har ondskefulla andliga makter frestat människor med felaktiga religiösa och filosofiska läror. Francis och Edith Schaeffer varnade för dem. Francis ville lära kristna och andra hur de skulle känna igen den form av världens ande, som omger dem i modern tid, så att de kunde stå emot världens påverkan och hjälpa andra att också stå emot. Pengar och materialism är t.ex. en stor frestelse för kristna idag - men också stolthet, högmod, egoism och obarmhärtighet. För att undgå att kristna barn skulle bli indoktrinerade av världsliga tanke- och synsätt, uppmanade Francis föräldrarna att starta egna kristna skolor, där barnen kunde få gedigen kristendomsundervisning och slippa de humanistiska och världsliga skolornas felaktiga läror.Francis och Edith Schaeffer möttes en gång i en kyrka - mitt under en teologisk strid, där de båda utan att känna varandra stod upp för sanningen. Det var också sanningslidelsen som förde dem samman. De teologiska striderna för sanning och bibeltrohet skulle följa dem under hela deras liv. Ända tills döden skiljde dem åt stod de sida vid sida och stred för de bibliska sanningarna.Francis och Edith ville genom sina liv och sin undervisning visa andra människor, att Gud existerar och är att lita på. L’Abri-gemenskapen i Schweiz (och i andra länder) blev och är en skyddad plats för unga och äldre, som söker svar på livets svåra frågor eller som vill komma vidare på trons väg.nn
Källuppgifter: L‘Abri av Edith Schaeffer och Tusendens tillflykt av L G Parkhurst Jr.

Ledare av Berno Vidén

Det är angeläget påminna allt Guds folk om vikten av att bevara en sann och frigörande bibeltro. I en tid där Nya Testamentets lära om omvändelse, dop i vatten, efterföljelse, församlingsgemenskap och förkunnelsen om Jesu andra tillkommelse luckras upp för att anpassas till en bred ekumenisk kyrklighet och infogas i ett kyrkopolitiskt spel, gäller det att presentera tydliga riktlinjer om vad Guds ord säger i dessa frågor.

Efter sex års uppehåll har nu Maranataförsamlingen i Stockholm återfått utgivningsrätten till namnet på det organ som på ett speciellt sätt präglats av Maranataförsamlingens historia, kamp och profetiska uppgift sedan dess start 1960, nämligen Midnattsropet. Då Arne Imsen, tidningens och församlingens grundare, avled 1999, gick utgivningsrätten till Imsens dödsbo, där den har legat i väntan på att lagstadgad tid ska löpa ut innan namnet kunde återvinnas av Maranataförsamlingen. Mellanperioden från år 2000 t.o.m. 2005 har tidningen istället utgivits under namnet Maranata!Att återigen ge ut Midnattsropet är uppfordrande. Under de 40 år som tidningen gavs ut med Arne Imsen som ansvarig utgivare och tongivande förkunnare, har den fyllt en mycket viktig plats i vårt land. Under bakomliggande decennier har kristenheten på ett speciellt sätt präglats av en inomvärldslig anpassning som tagit udden av dess egentliga uppdrag och budskap. Där har Midnattsropet fått stå som en varnande basunstöt, manande till besinning, nykterhet och uttåg.Vår förhoppning är att Midnattsropet även i fortsättningen ska få vara bärare av ett sant och levande maranatabudskap, som ger tydliga riktlinjer för ett urkristet församlingsliv i ändens tid.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem.
Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.

Undervisning av Arne Imsen

Man har gett Romarbrevet väldigt många namn, bland annat “frälsningens katedral”. Romarbrevet är kanske bibelns förnämsta teologiska skrift. Dogmatiskt, pedagogiskt, psykologiskt, andligt. Det stora ämnet som är själva huvudinnehållet, är rättfärdiggörelsen genom tron. Därför kan vi säga att vi i första kapitlet möter nyckelordet till Romarbrevet men för övrigt till hela läran om rättfärdiggörelsen genom tron. I Romarbrevet kapitel ett står det här nyckelordet som egentligen är hämtat ur Gamla Testamentet. Vi kan här läsa från den 17:e versen. Det är en del intressanta saker som kommer fram då man studerar Romarbrevets tillkomst och varför det skrevs. Det är för övrigt alltid något speciellt att läsa om Paulus. Till exempel hans känsla för de kristna, hans otroliga förmåga att uppleva delaktighet med alla kristna på alla orter. Och dessutom hans förmåga att överbrygga klyftor mellan kategorier. Det är Kristi kärlek som på ett speciellt sätt gestaltas i Paulus liv och flödar ut ur hans underbara undervisning. Han blev aldrig hätsk på grund av förföljelsen som mötte honom från hans eget folk, utan han visade alltid obefläckad kärlek till sin egen nation. Dessutom finns ju den konflikt som traditionellt rådde mellan judar och greker, eller för att säga det mera begripligt för oss: mellan judar och hedningar. Aposteln hade en oerhörd förmåga att överbrygga de här klyftorna. Han hade beredvillighet att liksom bli allt för alla och möta dem utifrån deras egna förutsättningar för att kunna förmedla evangelium. För judarna, säger han, har han blivit jude, för greken grek, och så vidare. Man möter Kristi outgrundliga, oändliga kärlek förkroppsligad i aposteln. Det innebar inte att han blev profillös och utslätades; tvärtom. Just där ligger själva hemligheten i att kunna bevara sin evangeliska profil och inte sudda ut den. Bevara den och ändå utan teologisk anpassning hävda evangelium med all dess anstöt för judar och greker. Ändå tala till dem på ett sådant sätt att de förstod vad Han talade om.
Nu ska vi tala om brevet som han sände till Rom. Vi börjar med ett nyckelord, som förekommer redan i första kapitlet i den 27:e versen:-Rättfärdighet från Gud uppenbaras nämligen däri, av tro till tro; så är ock skrivet: »Den rättfärdige skall leva av tro.» Om vi ser Paulus’ brev i den ordningsföljd de finns i Nya Testamentet, så tror jag att det ligger en väldig visdom i just att Apostlagärningarna följs av Romarbrevet. Det är en väldig harmoni i detta. Vad tidsföljden beträffar, så är ju inte Romarbrevet det första brev som Paulus författade till någon av församlingarna. Det första brevet var det profetiska brevet till Tessalonikerna. Men det passar så bra att Romarbrevet har placerats direkt efter Apostlagärningarna, därför att i Apostlagärningarna framställs geografiskt Paulus resor och hans missionsarbete. Där möter vi den praktiska sidan av hans verksamhet. Sen går vi in i Romarbrevet och möter där den läromässiga framställningen. Man kan säga att i Apostlagärningarna och i Romarbrevet möter vi just Paulus i liv och gärning, liv och lära.
Det finns skäl att ställa frågan: I vilket förhållande står författaren till adressaten, till församlingen i Rom? Låt oss läsa några verser i första kapitlet:-Jag, Paulus, hälsar alla Guds älskade som bo i Rom, dem som äro kallade och heliga. Nåd vare med eder och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. -Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för eder alla, därför att man i hela världen talar om eder tro. Ty Gud, som jag i min ande tjänar såsom förkunnare av evangelium om hans Son, han är mitt vittne, han vet huru oavlåtligt jag tänker på eder och i mina böner alltid beder att jag dock nu omsider må få ett gynnsamt tillfälle att komma till eder, om Gud så vill. -Ty jag längtar efter att se eder, för att jag må kunna meddela eder någon andlig nådegåva till att styrka eder; jag menar: för att jag i eder krets må tillsammans med eder få hämta hugnad ur vår gemensamma tro, eder och min.-Jag vill säga eder, mina bröder, att jag ofta har haft i sinnet att komma till eder, för att också bland eder få skörda någon frukt, såsom bland övriga hednafolk; dock har jag allt hittills blivit hindrad. Både mot greker och mot andra folk, både mot visa och mot ovisa har jag förpliktelser.-Därför är jag villig att förkunna evangelium också för eder som bon i Rom. (Rom 1:7-15)Paulus hade vid det här tillfället aldrig varit hos församlingen i Rom. Man kan då fråga sig hur församlingen i Rom hade kommit till, och hur var den sammansatt. Det är viktiga frågor, för det lär oss att förstå den oerhörda konfliktsituation, som tecknas för oss i första och andra kapitlet. Vem var församlingens grund­läggare? Rom var världsrikets huvudstad, och där strålade många intressen samman. Där fanns flera av österns religioner representerade, och de var ganska livaktigt verksamma. Detta utgjorde en väldig konflikt i staden, förutom det att staden upplevde vad vi skulle kunna kalla för en sekulariseringsprocess - det gällde hela det romerska världsväldet - en process som förmodligen är beskriven i första kapitlets sista del. Paulus hade under en lång tid haft den här församlingen i åtanke, och längtade verkligen att få komma dit, och nu hade han planer på att resa till Rom. Varför skulle han resa till Rom? Han hade förmodligen två delmotiv. För det första ville han möta och se församlingen. Men det fanns ytterligare ett motiv. Han räknade med att få komma till Rom på genomresa, för han trodde att hans upp­gift i öst var avklarad, och slutförd. Nu såg han västerut - och tänkte ganska långt. Han ville komma till Italien och Rom, för att kunna resa vidare till Spanien. Han talar alltså om att avsikten med att åka dit var att möta syskonen och hälsa på dem, umgås med dem, lära känna dem, och meddela dem en andlig gåva. Men han hade samtidigt motivet att be församlingen i Rom utrusta honom för fortsatt resa, så att han kunde komma till Spanien.
Paulus hade en princip för sin verksamhet, nämligen denna att aldrig arbeta på någon annans grund. Han var väldigt noga med att börja från början. Hans princip var att gå till platser där Kristus icke hade blivit förkunnad och grundlägga församlingar. Vi läser i kapitel 15 om hur Paulus tänkte och reflekterade, hur han planlade sitt arbete, vilka principer som han följde och vad som var avgörande för hans hänsynstagande i valet av missionsfält. Det var inte alltid en mäktig uppenbarelse från Gud, utan han hade ibland en vanlig längtan att möta syskonen för att lära känna dem och se vad Gud hade gjort på områden där han själv inte hade haft den grundläggande funktionen. -Alltså är det i Kristus Jesus som jag har något att berömma mig av i fråga om min tjänst inför Gud. Ty jag skall icke drista mig att orda om något annat än vad Kristus, för att göra hedningarna lydaktiga, har verkat genom mig, med ord och med gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft.-Så har jag, från Jerusalem och runt omkring ända till Illyrien, överallt förkunnat evangelium om Kristus. Och jag har härvid satt min ära i att icke förkunna evangelium, där Kristi namn redan var känt, ty jag ville icke bygga på en annans grundval; utan så har skett, som skrivet är: »De för vilka intet har varit förkunnat om honom skola få se, och de som intet hava hört skola förstå.» -Det är också härigenom som jag så många gånger har blivit förhindrad att komma till eder. Men då jag nu icke mer har något att uträtta i dessa trakter och under ganska många år har längtat efter att komma till eder, vill jag besöka eder, när jag begiver mig till Spanien. Jag hoppas nämligen att på genomresan få se eder och att därefter av eder bliva utrustad för färden dit, sedan jag först i någon mån har fått min längtan efter eder stillad.-Men nu far jag till Jerusalem med understöd åt de heliga. Macedonien och Akaja hava nämligen känt sig manade att göra ett sammanskott åt dem bland de heliga i Jerusalem, som leva i fattigdom. Ja, därtill hava de känt sig manade; de stå också i skuld hos dem. Ty om hedningarna hava fått del i deras andliga goda, så äro de å sin sida skyldiga att vara dem till tjänst med sitt lekamliga goda.-När jag så har fullgjort detta och lämnat i deras händer vad som har blivit insamlat, ämnar jag därifrån begiva mig till Spanien och taga vägen genom eder stad. Och jag vet, att när jag kommer till eder, kommer jag med Kristi välsignelse i fullt mått.-Och nu uppmanar jag eder, mina bröder, vid vår Herre Jesus Kristus och vid vår kärlek i Anden, att bistå mig i min kamp, genom att bedja för mig till Gud, att jag må bliva frälst undan de ohörsamma i Judeen, och att det understöd som jag för med mig till Jerusalem må bliva väl mottaget av de heliga.-Så skall jag, om Gud vill, med glädje komma till eder och vederkvicka mig tillsammans med eder. Fridens Gud vare med eder alla. Amen. (Rom 15:17-33)Här gör Paulus en sammanfattande utläggning av sitt eget arbete. Han talar om sitt motiv, och han berättar också något om metoderna och det som var typiskt för hans tjänst. Han legitimerar sig som en prästerlig förvaltare av Guds nåds evangelium och alltsammans detta följs av övernaturliga manifestationer. Gud har varit med honom i det här arbetet och han skriver vidare att han ser nu sitt arbete avslutat - i den delen av det romerska världsväldet.Det här är en fantastisk beskrivning, och typisk för Paulus. Det är någonting fantastiskt med denna oerhörda erövringsvilja. Ständigt nya områden. Att aldrig någon gång slå sig till ro. Det finns ständigt nya områden att erövra. När en etapp är avslutad, har han ingen känsla av att han ska slå sig till ro, han ska vidare. Då följer han den fantastiska principen, som han ytterligare klargör i andra Korintierbrevet, där han liksom lägger fram hela det oerhörda missionsprogrammet för församlingen i Korint. Vi läser det som en parentes. Paulus såg någonting bortom. Det fanns inga möjligheter att låsa honom fast i ett område. När funktionen han hade inom ett område var avslutad, var det fråga om att dra vidare. Han tillämpar då den här oerhörda dynamiken som vi ser i 2 Kor 10: -Ty vi äro icke nog dristiga att räkna oss till eller jämföra oss med somliga som giva sig själva gott vitsord, men som äro utan förstånd, i det att de mäta sig allenast efter sig själva och jämföra sig allenast med sig själva… (2 Kor. 10:12-13)Den typiska konkurrensmentaliteten som förekommer här - stor, större, störst - bra, bättre, bäst är någonting som har följt i alla tider, och det har också belastat Guds verk i urkristen tid. Vad det här praktiskt innebar kanske vi inte kan förstå, men vi kan skönja vissa drag i konflikten som uppstod i det som Paulus kallar för “det falska apostlaämbetet”; konflikten som han hade med alla de judaiserande och helleniserande krafterna. Det fanns en förkunnelse som delvis var uppblandad av judisk gärningslära eller grekisk vishetslära. Den här konflikten stod han i. Och resultatet blev alltid detsamma: Släppte man till det ena eller det andra, eller båda delarna, så stympades det sanna evangeliet, och förlorade sin kraft. Paulus säger att detta uppblandade evangelium var så farligt, därför att det berövade korset sin kraft. Det blev till slut en vishetslära, jämförbar med andra vishetsläror, och en gärningslära jämförbar med andra gärningsläror. Det vill säga moralfilosofi eller något annat. Men Paulus hävdar med bestämdhet att evangelium är något unikt, något speciellt. Det är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det står i särklass och får inte förändras eller filtreras. Man får icke ta någonting bort eller lägga någonting till. Det ska predikas precis som det står. Det är inte vi som ska kritisera ordet, det är Ordet som ska kritisera oss. Det är förmätet att upphöja sig till bibelkritiker, det är löjligt. Och ordet är det enda verkliga korrektivet som har chansen att få någon ordning på oss. Därför talar aposteln också om trons lydnad. Det gäller att göra hedningarna lydaktiga, de måste komma in under trons herravälde. Vi läser vidare:-Vi för vår del vilja icke berömma oss till övermått, utan allenast efter måttet av det område som Gud tillmätte åt oss, när han bestämde att vi skulle nå fram jämväl till eder. Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder.” (2 Kor 10:13-14)Det där är värt att stryka under - suveräniteten inom det av Gud givna området. Det vill säga: Vi har ett område, ett ämbete, och inom det ämbetet fungerar vi suveränt, lika suveränt som Kristus själv. Det har vi inte fått av någon människa. Det har inte tilldelats oss ens av någon församling. Utan det har vi fått av Gud. Och om vi fungerar inom det området, då är vi i vårt rätta element. Paulus säger att han för sin del gärna vill berömma sig av det Gud har tilldelat honom. Ty inom det området Gud har tilldelat honom har han förblivit trogen. Och därför har han heller aldrig behövt använda armbågarna för att försöka att kämpa till sig positioner som Gud aldrig gett honom, och på samma gång försöka att trycka undan andra som han eventuellt avundades för att han tyckte att det gick bättre för dem, och de hade större framgång än vad han själv hade. Sådana tankar var helt omöjliga för Paulus. Det handlade inte om någon personlig konkurrensmentalitet, eller karriär eller någonting som över huvud taget skulle kunna ge någon glamour åt någon mänsklig insats. Det som skedde, det skedde genom Guds nåd. Funktionen var helt beroende av Gud som hade tillmätt utrustningen, och den kunde användas uteslutande efter de lagar som finns i Gus eget rike. Hur ska det område som Gud hade tilldelat åt oss utvecklas och utvidgas, så att vi inte stagnerar eller hämmas i vår utveckling?. Vi fortsätter:-Ty vi sträcka oss icke utom vårt område, såsom nådde vi icke rätteligen fram till eder; vi hava ju redan med evangelium om Kristus hunnit fram jämväl till eder. När vi säga detta, berömma vi oss icke till övermått, icke av andras arbete. Men väl hava vi det hoppet, att i samma mån som eder tro växer till, vi inom det område som har tillfallit oss, skola bland eder vinna framgång i så överflödande mått, att vi också få förkunna evangelium i trakter som ligga bortom eder - och detta utan att vi, inom ett område som tillhör andra, berömma oss i fråga om det som redan där är uträttat. Men »den som vill berömma sig, han berömme sig av Herren». Ty icke den håller provet, som giver sig själv gott vitsord, utan den som Herren giver sådant vitsord. (v.14-18)Nu gör aposteln klart för församlingen att han har fått ett område sig tilldelat. Det området har han intagit - och nu ser han bortom det här, områden som inte är intagna för evangelium. Det är stora slagfält som väntar på erövrarens insatser. Men han vet att ska han komma dit, så måste tron växa till i den krets där han redan har förkunnat evangelium. Tron måste växa till så att den församling som har byggts upp blir självbärande och mäktig att fortplanta sig bortom de områden som är intagna.
Paulus upplevde att nu var han färdig i den östra delen av det romerska riket. Själv hade han också varit hårt prövad, både av sjukdom och andra lidanden, som han fick uppleva på grund av att han aldrig kunde tänka sig att kompromissa med evangelium. Han såg det som en helig plikt att i alla lägen och i alla avseendet hålla evangelii segerfana högt och obefläckad. Därför fick han lida oerhört mycket. Men det är otroligt och underbart på samma gång; att detta hade icke gjort att han sänkts ner i missmod eller förlorat tron. Tvärtom, han kände att nu var det här området klart, och nu skulle han bortom! Så vänder sig Paulus till församlingen i Rom. Han har icke grundlagt den församlingen, han vet att där är Kristus redan predikad. -Jag reser till Rom, men jag stannar inte där. Jag reser dit för att av församlingen som finns där få resurser för att kunna gå vidare till Spanien, till en annan del av världen, och där, som Kristus ännu icke har blivit känd, predika evangelium. Vilket inspiration! Vilken kraft!Nå, hur kom han då till Rom? Han kom dit som fånge. Och det kan vi läsa om i apostlagärningarna i det sista kapitlet:-Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra dagen till Puteoli.-Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras inbjudning, i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom. (Apg. 28:11-14)På detta sätt kommo vi till Rom… Det ligger någonting märkligt i det här. Paulus tänkte ju att han skulle komma till Rom för att rekreera sig, och han stannade ju också på platser som var kända som rekreationsorter, turistorter i vår tid. Men inte som turist, utan som fånge. ”Och på detta sätt kommo vi till Rom.” -Så snart bröderna där fingo höra om oss, gingo de oss till mötes ända till Forum Appii och Tres Taberne. När Paulus fick se dem, tackade han Gud och fick nytt mod. Och då vi hade kommit in i Rom, tillstaddes det Paulus att bo för sig själv, med den krigsman som skulle bevaka honom. (Apg. 28:15-16) Det finns någonting ironiskt i det här. ”Den krigsman som skulle bevaka honom.” Det är verkligen, tragikomiskt; en krigsman som bevakade honom. Men han säger att när han träffade bröderna, då tackade han Gud och fick nytt mod. Halleluja! Mitt i vidrigheten fanns en outtömlig inspirationskälla, och den öppnades i det ögonblicket då han mötte nådessyskonen. Så blev också den här förnedrande resan och förödmjukelsen faktiskt ett triumftåg. Han träffade bröderna och lovade Gud. Alltså kom han till Rom på ett helt annat sätt än han hade tänkt sig. Istället för att komma till Rom på genomresa en kort period, så blev han där ganska länge.-I två hela år bodde han sedan kvar i en bostad som han själv hade hyrt. Och alla som kommo till honom tog han emot; och han predikade om Guds rike och undervisade om Herren Jesus Kristus med all frimodighet, utan att någon hindrade honom däri. (Apg.28:30-31)
Hur gick det för Paulus? Kom han över huvud taget till Spanien? Vi har en situation tecknad i andra Timoteusbrevet, ett av dem som kallas för pastoralbreven, och som är skrivet under hans fångenskap. Vi vet med bestämdhet att Paulus satt fängslad åtminstone vid ett tillfälle under en längre period. Jag tycker att det är så gripande att studera det här, därför att på samma gång som det finns en okuvlig, och fullständigt omutlig vilja att nå framåt, så finns det en total undergivenhet under Guds vilja. Nu ser vi honom i den här situationen - han är fängslad. Han skriver i Timoteusbrevet, som ju är mer personligt färgat än någon av hans andra skrifter. Han skriver mycket om sig själv och sina besvikelser, sina svårigheter och sina plågor. Han skriver till en personlig vän. Men mitt i alltsammans finns en underton av triumf och glädje. Vilken märklig bekännelse av en apostel, som ser ointagna områden som han kämpar för att erövra med evangelium:-Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.” (2 Tim. 4:6-8)Blev fängelsevistelsen i Rom slutstationen för Paulus, så att han verkligen blev dödsdömd och avrättad - som illgärningsman? Kom han till Spanien? Kan vi få veta någonting om det? En sak är i alla fall säker: Han bevarades i denna otroliga själavinnande nöd, vånda, kärlek, mitt under fängelsevistelsen. Under lidanden som drabbade honom, hade han glädjen i Gud och förmådde förmedla evangelii välsignade budskap också till dem som fanns i den miljön. Det påstås i traditionen att man icke kunde ha någon krigsman hos honom mera än en timme. För att den som stannade hos Paulus mer än en timme blev frälst! Så de bytte, påstås det, bevakning varje timme. Det finns vissa saker i skriften som antyder att han på det här sättet nådde ända upp till kejsarens hus med evangelium. Krigsmän och officerare stöp som segerbyten för frälsningens tveeggade svärd. I fängelset bevarade han visionen levande och frisk, och såg i alla lägen möjligheter och tillfällen att kanalisera ut och fortplanta detta gudomliga liv. Vi ser alltså hur otroligt olika omständigheterna gestaltade sig för denne gudsman. Vi ska inte gå in på frågan om Paulus kom till Spanien eller stannade i fängelset. Vi vet i alla fall att han led martyrdöden. Om det nu var här, vid detta tillfälle, eller om det finns en ytterligare fängelsevistelse som han fick genomlida, det ska jag inte gå in på.
Måtte Gud få utrusta oss med denna obrutna, omutliga vilja att nå människor med evangelium! Och denna tro på Guds eget ord. När Paulus sitter som fånge i en romersk fängelsehåla - fastkedjad - och när han säger: jag skulle önska att ni alla vore som jag, dock utan denna kedja. Vilken uppståndelse det måste ha blivit i domstolen hos domarna när fången kommer in och säger: jag skulle önska att ni vore som jag, dock utan denna boja. Och när han ställs fram inför konung Agrippa, så säger han: Jag skattar mig lycklig! Vilken bekännelse! Det fanns inte en ton av nedstämdhet. Jag skattar mig lycklig! Det vill säga, att för honom var varje situation en chans att nå människor med evangelium. I det där sammanhanget handlade det om att nå konungens hjärta med evangelium, det var lycka nog för Paulus. Sen om detta skedde med bojor eller utan bojor hade ingen som helst betydelse, han nådde konungen med budskapet, och därför säger han: jag sitter fångad, och är inlåst, men Guds ord, det bär icke bojor. Det kan de inte låsa in, det kommer att gå vidare! Halleluja! Man kan inte låsa in Guds ord i en cell, för Guds ord har uppståndelsekraft. Sanningen kan man begrava på långfredagen, men med mäktig kraft står den upp på påskdagen! Och så här fortplantar sig evangelium; genom friska och underbara vittnesbörd.
Vi ska läsa några verser som antyder var Paulus befann sig då han skrev det här brevet. Han hade gjort en insamling för syskonen uppe i Jerusalem. Det var den församling som mött honom med misstänksamhet, och som knappast vågade ha några relationer till honom, den församling som aldrig hade intervenerat till hans fördel. Vi ser aldrig att Jakob, Johannes eller Petrus ställde upp på hans sida. Han klagade vid ett tillfälle: vid mitt första försvar, säger han, var det ingen som ställde upp. Det var ingen som intervenerade till hans fördel. Ingen av pelarna uppe i Jerusalem. Varför? Man var rädd för att dela Pauli öde. Man var rädd för att bryta så hundraprocentigt radikalt med judendomen, som Paulus hade gjort. Ty då visste man att man skulle få möta samma öde. Att ställa upp med Paulus, det var farligt. Men det heter: ”Herren stod mig bi!” och ”Må Herren icke tillräkna dem det.” Herren står sina vittnen bi i dessa väldiga uppgörelser på olika nivåer och i olika situationer.Nu var Paulus tydligen i Korint. Till den församling som hade ställt sig passiv och reserverad mot honom, kände han skuld. Därför gjorde han en väldig insamling till de heliga i Jerusalem. Han skickade bröderna att samla in medel till moderförsamlingen i Jerusalem. Så besvarade Paulus deras skepticism, reservation och fruktan. Deras små utfrysningsförsök besvarade han med Kristi kärlek. Genom att läsa i Apostlagärningarna förstår vi att han befann sig i Korint, på sin tredje missionsresa. -Och när han hade färdats genom det landet och jämväl där talat många förmaningens ord, kom han till Grekland. Där uppehöll han sig i tre månader. När han sedan tänkte avsegla därifrån till Syrien, beslöt han, eftersom judarna förehade något anslag mot honom, att göra återfärden genom Macedonien. (Apg. 20:2-3)
Vi går till Romarbrevet igen, och läser i det 16:e kapitlet. -Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är församlingstjänarinna i Kenkrea. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv varit ett stöd för många och jämväl för mig. Hälsen Priska och Akvila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. (Rom. 16:1-3)Vilket tacksägelseämne! De tackar Gud för två stycken som har vågat sitt liv för Paulus. Jag skulle tro att hade de här två levat i vår tid, hade de blivit dömda som mycket dumdristiga. Vad hade de egentligen gjort de här två? Vågat livet för mig, säger han, men vad innebar det? Lägg märke till att de hade vågat livet så att Paulus hade blivit räddad. Och därigenom att Paulus blev räddad, så hade detta gagnat alla hednaförsamlingar. Han kunde säga: Hade mitt liv röjts ur vägen, så hade de här församlingarna aldrig kommit till. Paulus säger att han varje dag prisgav sitt eget liv. Och han talar om att han var beredd att ge sitt liv som ett drickoffer. Vad kan det innebära? Ett offer för ett speciellt högt syfte. Nu är det uppenbarligen så att de här människorna hade deltagit med honom på ett så direkt konkret sätt att det hade inneburit en stor risk för deras eget liv. Det är ett fantastiskt skeende. Halleluja! Där människor överlämnar sig åt varandra, och samtidigt gemensamt överlämnar sig åt Gud, för att nå ett högt mål: Evangelii segertåg.-De hava ju vågat sitt liv för mig; och icke allenast jag tackar dem därför, utan också alla hednaförsamlingar. Hälsen ock den församling som kommer tillhopa i deras hus. Hälsen Epenetus, min älskade broder, som är förstlingen av dem som i provinsen Asien hava kommit till Kristus. (Rom 16:4-5)Sannerligen, det här är ingen doktorsavhandling! Bibelns underbaraste och härligaste teologiska avhandling har en frisk fläkt av närgående beskrivning av Guds trofasthet i enskilda personers liv.-Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder. Hälsen Andronikus och Junias, mina landsmän och medfångar, som hava ett så gott anseende bland apostlarna, och som längre än jag hava varit i Kristus. Hälsen Ampliatus, min älskade broder i Herren. Hälsen Urbanus, vår medarbetare i Kristus, och Stakys, min älskade broder. Hälsen Apelles, den i Kristus beprövade. Hälsen dem som höra till Aristobulus’ hus. Hälsen Herodion, min landsman. Hälsen dem av Narcissus’ hus, som äro i Herren. Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. Hälsen Rufus, den i Herren utvalde, och hans moder, som också för mig har varit en moder. (v. 6-13)Hälsen! Hälsen, hälsen, hälsen - alla de heliga! Här finns syskonskaran. Och var sitter Paulus och skriver dessa hälsningar? -Timoteus, min medarbetare, hälsar eder: så göra ock Lucius och Jason och Sosipater, mina landsmän. Jag, Tertius, som har nedskrivit detta brev, hälsar eder i Herren. Gajus, min och hela församlingens värd, hälsar eder. Erastus, stadens kamrerare, och brodern Kvartus hälsar eder. (v. 21-23)Av dessa hälsningar förstår vi att han är i Korint. Det är hälsningar från syskon som bodde i den staden.-Men honom som förmår styrka eder, enligt det evangelium jag förkunnar och min predikan om Jesus Kristus, ja, enligt den nu avslöjade hemlighet, som förut under evärdliga tider har varit outtalad, men som nu har blivit uppenbarad och, enligt den evige Gudens befallning, blivit, med stöd av profetiska skrifter kungjord bland alla hedningar för att bland dem upprätta trons lydnad - honom, den ende vise Guden, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i evigheternas evigheter. Amen. (v. 25-27)Jag har en känsla av att det är en tidlös fridshälsning till alla heliga i alla tider! Han begynner, men får liksom inget slut på det hela. När han börjar tänka på den ene, så kopplar han till den andre, och den tredje och den fjärde och den femte. Det är arbetare och tjänstemän, det är fattiga och rika. Det är gränslöst och oändligt. Hälsen! Det är bröder och systrar. Hälsen! Hälsen till syskon till syskonen i Maranataförsamlingen! Hälsen till Arne Imsen! Amen! Förenade och sammansvetsade i Kristus i Jesus!

Appell av Märta Berg

Populäruppfattningarna trängs om den främsta platsen i vårt medvetande. I en sådan tid kan det vara av vikt att återvända till den ogrumlade källan. Intressant för den som söker sanningen - livsnödvändigt för den som söker Guds rike.
Jesus Kristus har i många avseenden fått stå tillbaka för ett antal ”frälsare” som menat sig ha svaren på människans sökande. Historien talar om det och den visar också hur det blev med de frälsande sanningarna. Med facit i hand - är ett slitet uttryck. Dock, med tillgång till facit kan var och en se och förstå vilken sanningshalt de olika frälsningslärorna ägde, vad som följde i deras spår och vad de gjorde med människorna, hur de förändrade tankesätt och värderingsnormer. Populäruppfattningar äger inget facit. De representerar det nya, det politiskt korrekta och det som just för de rådande förhållandena menar göra människan gott. Och de vädjar till våra känslor och vårt förstånd. Den ogrumlade källan - Jesus Kristus - har ett väsensskilt innehåll och ett väsensskilt syfte. Han vädjar inte till vare sig intellekt eller emotion. Han har en enda avsikt. Frälsning. Jesus undervisar och talar profetiskt om Guds rike, möjligheten att bli delaktig därav och hur det ska kunna ske. I de 24:e och 25:e kapitlen av Matteus evangelium framställer han mycket sakligt den tid vi nu lever i och där finns ett återkommande tema: Håll er vakna - jag ska komma tillbaka! Och - i en stund då ingen väntar det! Liknelserna framställs så profetiskt klargörande att den som läser dem har alla möjligheter att förstå. Att verkligen förstå!Ändå - denna genuina undervisning och alla bibelns tydliga orienteringsmärken till trots - ser vi idag en kristenhet som är upptagen av en helt förbluffande strävan. Man studerar intensivt de rådande populäruppfattningarna, till synes för att finna en möjlig gemensam nämnare. Utan att beakta att en gemensam nämnare har ett fundament: minsta möjliga! Det var just det som var problemet för fem av de brudtärnor som Jesus berättar om. De hade för lite. För lite av den ofrånkomligt nödvändiga oljan. De hade sett till att det fanns en yttre och praktisk gemenskap med de övriga, och till en början såg det helt lika ut. Man hade tagit ett gemensamt beslut att gå för att möta brudgummen, man hade insikt om det stundande mörkret och förstod behovet av lampor, av ljus på vägen. Det ser mycket lika ut. I våra led har det talats mycket om väntetidens påfrestningar, med all rätt, Jesus betonar gång efter annan att vi måste se till att hålla oss vakna. Ändå tycks det som att han i den här liknelsen vill framhålla något ännu mer djupgående och privat. Det inre livet, som endast kan komma till stånd efter ett personligt val. Som inte har med rutiner eller tillhörighet att göra. Och som inte är förhandlingsbart. Alla somnade, men det var inte där skiljelinjen gick. När anskriet ljöd vaknade också alla och det var i det uppvaknandet som det kom att visa sig vad var och en bar med sig. På vilket sätt man förberett sig och vilka prioriteringar man hade gjort. Om det var minsta möjliga eller liv och övernog?Det är så med det ”kristna livet” att det räcker fuller väl med minsta möjliga, det vill säga en gemensam nämnare. Gud är allas pappa och himlen är vårt hem. Eller Nangijala eller Nirvana. Gud är dessutom så generös att han naturligtvis inte tycker det har någon betydelse vad vi kallar honom och vi kan åberopa hans godhet till att välja om vi vill bli anonyma nykterister eller anonyma hederliga smygsupare. Anonyma kristna kanske så vi inte förargar. Vi är i vår fulla rätt att kräva respekt för den tro vi har eller inte har och framförallt vad vi kallar vår gud. Allt detta utgör en yttre, men för den skull långt ifrån ytlig, bas för samhörighet. Kristusliv - är något helt annat. Där handlar det om närhet till Jesus själv. En så personlig relation att den drar omutliga gränser, skär av och omöjliggör diverse andra relationer. Det handlar om ett inneboende överflödsliv. Ett absolut desperat sökande fram till mesta möjliga! Jesus, den ogrumlade källan, sa inte ett ord om respekt i det här sammanhanget. Han sa: Gå ut! Han sa att vid midnatt skulle ljuda ett anskri. I det ropet fanns ingen tvetydighet. Inget ”kryssa i det lämpliga” angående vem man önskade skulle komma, inget ”fritt val” avseende gudtjänstordning.Brudgummen kommer! Gå ut och möt honom!Inför detta tillkännagivande och detta imperativ blev det plötsligt så obarmhärtigt tydligt att minsta möjliga räckte inte! Det till synes gemensamma visade sig vara ett falsarium. Oljan var slut för några av dem som hade delat gemenskapen.
Vad har då detta att lära oss? Antagligen ödesmättat mycket eftersom vi lever i den tid då detta profetord av Jesus ska gå i uppfyllelse.När vi läser vidare i liknelsen, finner vi strax att de tärnor som hade intentionen att dela olja, det var de vilkas olja var slut. Det borde väl få oss stämda till eftertanke! Minsta möjliga att stå på dög inte när anskriet ljöd! De som hade reservdunkar sade blankt nej. Märkligt kan man tycka? Ska man inte dela med sig? Är det inte en kristlig plikt att vara tillmötesgående och generös inför andra människors belägenhet? Vad menar Jesus nu? Om detta hade varit en populärteologi, en sådan som platsar i vårt moderna ekumeniska och humanistiska tänkande, då hade man gladeligen delat på den olja som fanns. Då hade man tackat Gud för alla som ville ställa upp och göra sällskap i väntandets natt och inte hade det haft någon egentligen betydelse vad eller vem man väntat på, man hade ju i alla fall haft varandra. Men nu är det Jesus själv som vill lära oss något beträffande tiden för hans tillkommelse, och han söker inte inbilla oss att det kvittar hur mycket eller lite olja vi har. Hans ord visar tydligt att det är mesta möjliga som gäller. Om vi ska nå fram. En kompromiss hade inneburit att ingen av de tio hade varit redo. Hade man kärleksfullt givit avkall på det man själv såg som nödvändigt, skulle förvisso gemenskapen varit intakt, men ingen hade nått fram! Nu är frågan för oss - ska vi välja kompromissernas gemenskap här i tiden och missa målet? Ska vi riskera härligheten Gud berett för en kort tid av jordisk samhörighet och bekvämlighet? Eller ska vi söka oss fram till ett överflödsliv som ger både ljus och värme ända till den dag Jesus kommer. Ljus över vägen. Ljus över profetordet. Men också ljus över den tid vi lever i så att vi orienterar oss och gör de viktiga valen. Gå ut! Det talar om uppbrott, men det är ett uppbrott med ett bestämt syfte. Möt brudgummen! Inte ett uppbrott som leder ut i ett obestämbart irrande bland populärteologiska konstellationer. Inte för att göra spektakulära och effektfulla upplevelser med mer eller mindre karismatiska eller ockulta förtecken. I vår tid är det sannerligen inte lätt att se var gränsen mellan de båda går. Låt inte lura dig, människa! Uppmaningen gäller inte heller att möta och försöka förstå människor och religioner. Möt brudgummen! Jesus Kristus!Det är ett enastående erbjudande, men det har sitt pris. Det gäller att inte komma för sent, att förstå vad tiden lider för folk och nationer men också för dig som individ. I kapitlet före denna liknelse talar Jesus om en ond tjänare och roten till hans ondska var att han sa i sitt hjärta: ”Min herre kommer inte så snart.” Självsagt är det svårt att vilja snudda vid tanken att vi som kristna skulle vara onda. Vi vill ju inte ens kännas vid att de som inte tror på vår Gud ändå skulle vara onda, för vi har svalt en av de mest populära åsikter som någonsin uttalats, nämligen att människan är god. Är det ursäktat att undertecknad tillåter sig att rejält höja på ögonbrynen! Undertecknad är nämligen läskunnig och har dessutom ett par ännu så länge skapligt fungerande hörselorgan. Tidningarna fylls från första till sista bladet med de vidrigaste varianter på ondskans uttryck och manifestationer. Det är så häpnadsväckande människofientligt och perverst att man som läsare vämjes! En nyhetskväll framför teven bjuder på ännu värre information. Rapporterna och bilderna av de djävulska övergrepp som utförs på hjälplösa individer, barn, djur, natur och likaledes på människovärde och lagstadgade mänskliga rättigheter, får en normalt tänkande och kännande människa att jämra sig i avsky och förtvivlan! Av hänsyn till arma drabbade i sådana sammanhang avstår jag från att nämna exempel. Jag bara frågar - skulle människan vara god!En ond tjänare, sa Jesus, började slå sina medtjänare och istället för att ge dem mat i rätt tid började han själv äta och dricka.De berusades gemenskap var för honom ett alternativ eftersom han inte väntade sin herres återkomst.Vilken gemenskap har ljus med mörker, frågar Herren.Vilken gemenskap har de gemenskapsberusade med den som kallats till brudgummens möte? Är det möjligt att blanda vad som helst under kompromissernas alltmer högaktade fana? Under kärlekens förespeglingar samlas man till ett ätande och drickande som medför att när Jesus kommer så sker det i en stund då ingen väntar det. Det var så han sa. Och medan “kärleksmåltiderna” pågår delar tjänarna ut hugg och slag till dem som inte kan låta sig nöja med minsta möjliga. De som fanatiskt och med livet som insats tränger sig fram till källan, söker det fördolda livet i Kristus. Livet som lyser ända fram. Var redo! Var nykter! Håll dig vaken! Brudgummen kommer! Det är ropet som ljuder i natten. Jag har ingen som helst ambition att klanka på människor, oavsett vad de menar sig bli saliga på för fason, men jag har en allvarlig inställning beträffande anskriet. Det är midnattstid och populäruppfattningar av skilda slag kräver sin tribut. Se dig omkring människa - och hör upp! Det hörs ett anskri - och vi måste ta ställning till det. Jesus kommer! Gå och möt honom! Det är din enda salighet och räddning.

Predikan av Tage Johansson

Det är lätt att förlora vad man mottagit och därför är det viktigt att fullfölja sin kallelse, inte försumma något eller stanna vid erfarenheter som gjorts. Gud måste få fullfölja sin kallelses avsikt genom människan. Orsaken till att Jesu verk kunde fortsätta var att lärjungarna bejakade kallelsen, han hade sagt: ”Följ mig!” Gud ger varje människa en personlig kallelse på samma sätt som lärjungarna fick det. De bröt upp och Jesus sa: ”Ni har av mig blivit utvalda och tagna ut ur världen…”
Vad Gud vill göra med sitt folk ligger inte i framtiden - Gud vill göra det nu. Tiden är väldigt kort och människor vaggas ändå in i en jargong och vill ha det lugnt och skönt. Den situationen kan ju, som det sker för många idag, ändras i ett ögonblick.Den fruktansvärda tid som bibeln kallar vedermödans tid närmar sig. En nöd vars like aldrig tidigare varit, säger Jesus. Detta är kulmen på människans synd och orättfärdighet. Denna tid har kunnat hållas tillbaka av olika händelser. Hade Gud inte i sin barmhärtighet satt en gräns på Noas, tid skulle fördärvet bara blivit djupare och värre.Det finns också exempel hos Guds eget folk. När man gav rum för orättfärdighet och ogudaktighet måste Gud gripa in och komma med tukt och ris. Därmed var det inte slut på Hans barmhärtighet. Han tänkte i nåd på sitt folk och sände sina profeter med Guds ord. I alla situationer har det funnits några som tog emot budskapet - så var det också under fångenskapen i Babylon.Den grydde en dag då man kunde sätta sig i rörelse för att åter komma in i Guds frälsningsplan. Gud har aldrig övergivit sitt folk, han har alltid en frälsningsplan, hur mörkt det än är. Så länge det finns några som vill lyssna till Guds röst finns det hopp. Guds folk hade förts till Babel, men där fanns det en liten skara som skilde sig från den övriga hopen av judafolket. Några höll ännu en liten låga brinnande.Genom Guds utvalda redskap, profeterna, framförallt Hesekiel, hade Gud en anknytningspunkt när dagen var inne att de skulle lämna Babel. Budskapet kom redan genom Jeremia att fångenskapens tid skulle vara 70 år.För de flesta fanns inte rum för Hesekiels budskap. Guds folk hade etablerat sig i Babel, acklimatiserat sig och började trivas. De stannade kvar. Men Hesekiel lade grunden för några så att de kunde höra kallelsens röst och bryta upp. Gud hade en anknytningspunkt för det profetiska ordet. Det är gripande att läsa om dessa som trädde fram inför Gud, folket till godo, och det lidande Hesekiel fick gå igenom för att lågan inte skulle slockna. Det är viktigt att vi har Guds ljus i våra hjärtan. Där måste finnas en gnista av himmelsk vision, för att vi inte ska se som människor vanligen ser eller handla efter mänskliga tankar. Utan en levande vision går människan under på vandringen. Församlingen kan inte etablera sig i tiden. Genom andesmorda budskap påminns den om att inte stanna upp utan följa den kallelse Gud gett. Har Gud uppenbarat något för sitt folk går det inte att finna sig tillrätta i tiden eller världen. Man är förstörd eller helt omöjlig för samtiden. Det är lätt att förlora vad man mottagit och därför är det viktigt att fullfölja sin kallelse, inte försumma något eller stanna vid erfarenheter som gjorts. Gud måste få fullfölja sin kallelses avsikt genom människan. Orsaken till att Jesu verk kunde fortsätta var att lärjungarna bejakade kallelsen, han hade sagt: ”Följ mig!” Gud ger varje människa en personlig kallelse på samma sätt som lärjungarna fick det. De bröt upp och Jesus sa: ”Ni har av mig blivit utvalda och tagna ut ur världen…”
Beroende av AndenJesus hade den helige Ande och fick verkställa Faderns gärningar. När Gud tar ut människor att utföra hans verk är de på samma sätt beroende av Guds Ande som Han givit oss, ingen är utlämnad. Om Jesus inte haft några som tog emot kallelsen hade det stannat vid att han for till himmelen och det hade inte blivit mer Det är stort att bli kallad till tjänst och utföra Guds gärningar. Profeten Elia kom en dag till Elisa när han gick och plöjde med sina oxar. Plötsligt var tiden inne för honom.Det kommer tider när en eller flera människor nås av kallelse till helig tjänst. Då kan man inte skjuta det på framtiden, för det kan innebära att tillfället går förbi och aldrig kommer tillbaka. Det är allvarligt för människan om hon inte tar vara på Guds nådestillfällen, Han har ju gjort sig beroende av henne.Guds församling har större betydelse för en nation än vad människor tänker eller anar. Det som kan rädda ett folk är om de tar emot Guds Ord. Om det fanns tio rättfärdiga i Sodom, skulle Gud skona staden; det hade han lovat Abrahem… Tio rättfärdiga fanns inte och staden måste möta sitt öde. Gud söker alltid efter någon som kan ställa sig i gapet till landets försvar. Jesus grät över Jerusalem därför att staden inte aktat på sin sökningstid. Så viktigt det är att ta vara på den tid då Guds kallelse når människan, att akta på den tid då Gud söker henne.Gud kallade människan genom Jesus Kristus och därigenom lades grunden för den världsevangelisation som sedan skulle ske genom apostlarna.-När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar och sade till dem: ”Gån in i byn, som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och för dem dem till mig.-Och om någon säger något till eder: så skolen I svara: Herren behöver dem; då skall han strax släppa dem”.-Detta har skett för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten, som sade:-”Sägen till dottern Sion: Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.”-Och lärjungarna gingo åstad och gjorde, såsom Jesus hade befallt dem, och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.-Och folkskaran som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen, men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen. Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter ropade och sade:-”Hosianna Davids Son! Välsignad vare han, som kommer, i Herrens namn. Hosianna i höjden!”-När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade : ”Vem är denne?” Och folket sade: ”Det är Jesus, profeten från Nasaret i Galileen”. (Matt 21:1-11)Här speglas vad som kan ske när man kommer in i Guds avsikt och plan. Det är en bild av hur Gud får hand om någon som får bli redskap för att Jesus ska komma in i staden. Texten talar om vad som måste ske för att Jesus skulle fullborda sin gärning i Jerusalem.
Invävd i religiöst mönsterMänniskor är så invävda i ett religiöst mönster att de har svårt att förstå vad Gud vill. Bara man upplevt frälsning och går på möten och gör vissa saker är allt bra och så blir det möjligt att hanka sig fram till himlen. Detta är förljuget och felaktigt. Inget är så farligt för Guds verk som religiös verksamhet. Jesu största motståndare var de med religiös bakgrund. De ville hindra Jesus och försökte vid ett tillfälle störta honom utför en brant. Det går aldrig förena Andens verk och religiös verksamhet. Guds Ord åtskiljer själ och ande, märg och ben.Jesus rensade templet där det pågick religiös verksamhet. Paulus nitälskade för Gud i en tradition som spårat ut för länge sen. Det hade varit tyst i 400 år och ingen profet hade kommit med Guds ljus och avslöjat situationen. Johannes Döparen kom med Guds budskap och något helt nytt började.Frälsningen måste gå så djupt i människan så hon kommer i ett personligt förhållande till Gud och hans Andes ljus. Hur ska Gud gå till väga när det gäller efterföljelse, kallelse eller tjänst i människors liv? Det går aldrig att föras in i Andens verk om man inte vill överge gamla mönster om hur Guds verk ska gå till. ”…när jag begrundade upptändes en eld i mig…” (Ps 39) Här talas om en attityd till ordet. Gud måste få tränga ner i hjärtana så att inte något ställs framför Guds uppenbarelses ljus.När Samuel trädde fram var han ett redskap som satte Guds uppenbarelse framför allt annat. Prästen Eli sa: ”Dölj inte vad Gud har sagt…” Det profetiska ljuset avslöjar allt. Varför måste Johannes skriva till församlingarna i Uppenbarelseboken? Jo, det profetiska ljuset fanns inte längre i de lokala församlingarna, det måste komma utifrån.I församlingen som är ett Guds verk, måste Gud få allt inflytande - inte människor.-Låten därför ingen döma eder ifråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus.-Låten icke segerlönen tagas ifrån eder av någon som har sin lust i ”ödmjukhet” och ängladyrkan och gör sig stor med sina syner, någon som utan orsak är uppblåst genom sitt köttsliga sinne och icke håller sig till honom som är huvudet, honom från vilken hela kroppen vinner sin tillväxt u Gud, i det att den av sina ledgångar och senor får bistånd och sammanhållning-Om I nu haven dött med Kristus och så blivit frigjorda ifrån ”världens makter”, varför låten I då allehanda stadgar läggas på eder, liksom levden I ännu i världen; ”Det skall du icke taga i”, ”Det skall du icke smaka”, ”Det skall du icke komma vid”, och detta när det gäller ting, som alla äro bestämda till att gå under genom förbrukning - allt till åtlydnad av människobud och människoläror? (Kol 2:16-22)Det är oerhört att vandra i Guds ljus och uppenbarelse. När Jesus tog ut människor var det därför viktigt att det blev en total uppgörelse. Antingen var livet uppbundet av anhöriga eller något annat, det kunde ibland vara egendomar. Jesus sa: ”Gå och sälj allt…” till någon eller: ”Låt de döda begrava sina döda och kom istället och följ mig…” Detta var kallelsens stund då människor kunde föras in i en ny bana. Människor följer världens system, eller vad Gud bestämt om dem. Vilken välsignelse människor kan bli, som kommit in i Guds bana.
Herren behöver denNär Jesus utvalt sina lärjungar fick de uppdraget att lösa åsnan som Jesus skulle rida in i Jerusalem på. Vilken bild på Guds frälsning! När människan blir löst från det hon är bunden i kan hon komma in i Guds plan. Det finns tusentals ting som kan bli till hinder när man ska följa Jesus. ”Lösen den och fören den till mig”, sa Jesus. ”Herren behöver den…”Han behöver dig, för han kan inte utföra sitt verk utan människor. Vad hände sedan med åsnan? Man bredde ut mantlar på den, en bild på Guds kraft. Mantlarna på vägen är en bild på förutberedda gärningar. Man behöver inte vandra på människosätt, utan får bli Kristi livegna slavar. Någon annan äger ens liv.Jesus satte sig på åsnan och människorna strödde ut palmkvistar, en bild på seger. Att gå från kraft till kraft och från seger till seger. Det är betydelsefullt att stå till Jesu förfogande, vara under hans inflytande. DÅ kan man bära ut Jesus till folket. Lärjungarna har inget eget att komma med, men kan bli bärare, som för Jesus till folket. Detta var förutbesämt av Gud och det som Jesus utförde i templet och staden hade inte kunnat ske, om inte lärjungarna först löst fålen.Gud har användning för var och en, men det finns mycket som hindrar, t ex anhöriga, ekonomiska förpliktelser, eller ens eget liv. Den som mister sitt liv ska finna det verkliga livet, som finns i Guds närhet.
Till sist ska jag ta med ytterligare ett sammanhang. Det är så viktigt att Gud får uppenbara sin härlighet och visa hur vi ska handla i olika situationer, begrunda Guds lag och göra efter den. Vi måste förankra livet i uppenbarelsen. Den är underbar, men ofta vill man inte att den ska komma över ens eget liv, hellre lägga den på entreprenad för att någon annan ska göra efter den..Kung David var inte avfälling men hade ändå försummat något väsentligt. Han hade kommit dithän att det var dags att flytta arken. Detta står att läsa om i 2 Sam 6.Arken är en bild på Guds närvaro, en plats där Gud uppenbarar sig. David var angelägen att föra arken till Jerusalem där den skulle vara, och han satte den på en ny vagn. Så församlade Israel 30 000 man för att föra upp Guds ark. Församlingen behöver göra detta - att föra Guds ljus och uppenbarelse in i centrum. Detta förstod David. Ussa och Ajo körde vagnen och allt verkade gå efter planerna. Det var ordnat med instrument som skulle spela inför Herren. Men vid Nakonslogen fattade Ussa tag i arken och Guds vrede upptändes så Ussa blev slagen till döds. Detta talar om ett stort misstag som David gjorde. Arrangemanget han gjorde var efter hans eget tycke och uppenbarelsen blev inte kopplad till det personliga engagemanget. Detta är en bild på institutionskristendom. Man vill ha uppenbarelsen i en verksamhet. Det var inget fel på ambitionen, men det var fel att placera arken på en vagn; en mänsklig konstruktion.Guds föreskrift var att den skulle bäras av ett utvalt folk, Guds avskilda präster. Vi måste ha ett personligt förhållande till Guds uppenbarelse, den måste bli ett med vårt liv.David lärde sig något. Ussa betyder bryta ner och något måste brytas ner i vårt liv för att vi ska bli ett med hans uppenbarelse.David fick sedan höra att Gud välsignade Obed Edoms hus på grund av arken. Det var frågan om att ha närhet till arken. Den skulle bäras på axlarna och det fick David erfara. När man gjorde på rätt sätt behövde han inte frukta längre. Om man fruktar betyder det att något finns mellan Guds uppenbarelse och människan, hon har inte kommit under lydnaden. Vi måste ha närhet till Jesus i våra liv.När David för fram arken och offrar brännoffer och tackoffer, då välsignar Herren folket och David dansar med all makt inför Herren. Men han känner sig alltför ringa i den uppgiften.När Mikal, Sauls dotter såg David här fick hon förakt för honom i sitt hjärta. Hon för ner händelsen på ett lågt plan, men David säger: »Inför HERREN fröjdade jag mig. Dock kände jag mig rätteligen för ringa till detta, ja, jag var i mina ögon alltför låg därtill. Skulle jag då söka ära hos tjänstekvinnorna, om vilka du talade?». Och Mikal fick inga barn så länge hon levde. (2 Sam 6:21-23)Så avslöjas människor som inte förstår Andens liv. Man föraktar de människor som lever och verkar i anden, det går över deras fattningsförmåga. Man kan aldrig förena det själiska med det andliga.Må vi bli i den ställningen att vi kan bli föremål för den helige Andes verk i våra liv. Ställ dig till hans förfogande och låt dig lösas om det är någonting i ditt liv som är hinder för tjänsten för Herren! Kanske finns det något du måste lösas från? Gud har redskap. Han sände två lärjungar, står det. De hade själva blivit lösta och förda till Jesus och nu fick de fullmakt av Jesus att gå för att lösa åsnan.Om du låter dig lösas kommer du in i Guds bana med ditt liv. Då kan han använda dig till rik välsignelse, som han gjorde med Samuel på sin tid. Gud kom på nytt till sitt folk genom Samuel. Gud hade en kanal där han åter kunde uppenbara sitt ord.Det står så underbart att Gud lät intet ord falla till marken utan att det fick verka vartill han hade sänt det. Han hade ett redskap, en ung pojke. Här är hemligheten. Förstå kallelsen, den gäller också dig! Gud behöver redskap i den här tiden.

Predikan av Gunnar Nilsson

Vem kan utforska Guds kärlek till oss i Kristus Jesus? Han sände sin son medan vi ännu var syndare. Och innan världens grund var lagd, utvalde han oss i Kristus Jesus, prisat vare Herrens namn. Vi sjunger i en sång att “källan ingen botten har”. Det finns ingen begränsning av de gudomliga realiteterna. Det är en sanning som förkunnats för oss genom Ordet sedan världens begynnelse. Det står i Kolosserbrevets andra kapitel att “verkligheten själv finnes i Kristus”. I en nyare översättning: “verkligheten själv är Kristus”. Då syftas på det tidigare judiska väsendet då man lade vikt vid mat och dryck, nymånad, högtider eller sabbat. Vi behöver inte dömas efter sådana ting, för detta var bara en skuggbild av det som skulle komma. Kristus var med från världens begynnelse. Gud utvalde oss i Kristus förrän världens grund var lagd, nämnde vi nyss. Vi kan inte tränga in i de eviga perspektiven om tider och gränser, men det är som om skuggan kastades bakåt och man fick se dessa ting på ett förebildligt sätt, det som skulle komma. Det här var dyrbart så länge vi inte hade mött verkligheten. Men nu hade Kristus kommit, man hade sett verkligheten och vittnade om vad man sett och hört. Vi kan predika Kristus som är Guds väsens avbild, och proklamera den verklighet som finns i Kristus för människor i vår omgivning på olika sätt. Vi har hört om behovet och nödvändigheten av att vara vittnen och att tala om det enda nödvändiga. Må Herren leda oss var och en, så att vi kan vara rätta vittnen. I första hand genom vad vi är. Det går ju an att tala och säga en massa saker, men frågan är om det finns en motsvarighet i våra liv. Vi kan också utan ord vara Kristus-människor. Det finns exempel på det. Förhoppningsvis märks det i våra liv att Kristi ande bor i oss, utan att vi talar om det. Människor kan känna, utan att jag går eller uppför mig på något speciellt sätt, att jag är fylld av Kristus. Det känns om det är rätt ställt med oss, för vi har fått hans rättfärdighet. Vi är inte klädda bara i våra vanliga kläder, vi är iklädda hans rättfärdighet. Det märks och det känns.
Många människor ute i världen har ingen kunskap. Samhället är avkristnat, och det ligger i världens avsikt att få bort så mycket som möjligt av den kristna grunden. Men många människor, särskilt de äldre, har en klarhet om hur det egentligen ska vara i det kristna livet, även om de inte själva vill ta steget att bli en dåre för Kristus. Därför känner de igen atmosfären och tonen när vi börjar yttra oss om saker och ting. Rättfärdigheten är vunnen åt oss, och måtte vi vara ljus i världen och salt. För vi är inte av den här världen. Vi är ställda här som fyrbåkar i natten för att leda vilsna människor tillbaka till Gud. Det är oerhört ansvar, med tanke på att så många människor går förlorade. Vår uppgift är att proklamera Kristus för dessa människor. Jesus är verkligheten. Verkligheten själv är Kristus. Tidigare i detta kapitel som jag citerat, står det:-Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi byggd på mänskliga traditioner och stadgar, och inte på Kristus.Vi vet vad det innebär att ha fått våra synder förlåtna, att ha fått möta Jesus och lära känna honom. Det är väldigt underbart och väldigt nödvändigt att gång på gång påminna varandra om detta på ett enkelt sätt. Många gånger kläder man evangeliet i väldigt fina fraser och djupsinniga tankar och teoretiska utläggningar. Det kan ha sitt värde, man kan belysa evangeliet på olika sätt. Men den tid vi lever i, appellerar väldigt mycket till vår förmåga att tänka. Människor har lärt sig under en ganska lång tid att ta till sig information och tillgodogöra sig den på det bästa sättet med syfte att bli en så effektiv och duktig människa som möjligt. I yrkeslivet är det ju så. Den ena kursen avlöser den andra. Man måste hela tiden vara uppdaterad, som det heter, för att lära sig mera och bli mer produktiv; bli så bra som möjligt både personligen och för samhället. Också i det kristna sammanhanget kommer detta in. Jag anser att det ligger en fara i denna “kursmentalitet”. Man tar fram en tavla och visar med skisser sådant som kan vara bra för att lära in saker och ting i skolarbetet, och i viss mån har sitt värde i församlingen. Men det viktiga är inte att vi lär oss de religiösa, kristna och bibliska tingen med vårt förstånd. Vi kan bli väldigt kunniga, och lära oss än det ena och än det andra och kunna redogöra för det mest djupsinniga; historiska sammanhang, osv. Men – är du frälst? Har du mött Jesus? Har du prisat honom? Har du gråtit ut inför honom? Har du lärt känna hans kärlek? Det där är ett annat språk, som har tagits bort till stor del, för att vi ska lära oss så mycket, vi ska förstå så mycket, vi ska se så mycket, vi ska ta till oss så mycket för att vi i vår tur ska kunna tala om för andra.
Vad gör vi i det sammanhanget? Jo, när vi tagit till oss denna intellektuella kunskap i vårt medvetande, då fortsätter vi i dessa banor. Välutbildade människor kommer in i Guds hus. Det är inget fel att vara välutbildad, men om man använder de välutbildades kunskaper, och tror att de olika metoder och sätt man tillägnat sig i världen ska kunna användas för att nå ut med evangelium, då har man kommit fel. Var finns den kyrka som inte har en dramagrupp eller dansgrupp eller någon form av spektakel för att lära människorna att på ett enkelt sätt ta till sig evangelium? Det är väldigt farligt att göra saker och ting, som man tror, lättillgängliga på det här sättet. Vi kan få folk att gråta och skratta, bli gripna och engagerade. Vi kan få folk till praktiskt taget vad som helst, om vi är duktiga, kan agera på scenen och uttrycka oss på ett speciellt sätt. Visst kan vi få människors uppmärksamhet. Men – har de fått möta Jesus? Har de känt ett styng i sina hjärtan? Den första pingstdagen hade de inget av dessa hjälpmedel. Ja, men nu har vi det, kan någon pigg kyrkomedlem upplysa om, så nu har vi det bättre! Men jag tror inte det blir bättre. Det handlar inte om en bra utveckling. Det är viktigt att vi förstår vad vi håller på med. Vi kommer inte längre än vad Herren kan utföra igenom oss genom den helige Ande.Det enkla, det grundläggande evangeliet vi möter, som de första lärjungarna fick gå ut med när Jesus kallade dem: Följ mig, så ska jag göra er till människofiskare! Det är det vi behöver komma tillbaka till. Det enkla. Vi kommer ingenstans med allting annat. Vi kommer någonstans bara om den helige Ande får smörja oss och vi får förkunna ordet i kraften av den helige Ande så att människor får uppleva styng i sina hjärtan. Det var det man upplevde första pingstdagen. Vi behöver komma tillbaka till enkelheten och äktheten man hade i början. Man fick ett styng i sina hjärtan. Så blev man Kristi lärjungar, som uppfylldes av hans härlighet. Herren vill uppfylla oss med sin härlighet, sin kraft och sin smörjelse. Han vill låta sin helige Ande uppfylla hela vår varelse, så vi får del av honom. Det här kan inte förklaras. Vi kan inte kläda i ord mycket av det Gud vill göra i våra liv. Vi kan inte arbeta schematiskt, vi kan inte visa: så här är det. Bibeln säger att den som är född av anden, är som vinden. Du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av anden. Det finns inga givna mänskliga ramar och fack att placera in saker och ting i, det finns bara den för oss oberäkneliga gudomliga kraften, som vi inte kan tämja. Gud give att vi kan intas av denna kraft och föras dit Herren vill föra oss – både geografiskt och andligt, så vi kan föras vidare och växa till i hans styrka och hans härlighet.
Se till att ingen rövar bort er med sin tomma och bedrägliga filosofi”. Nu var det naturligtvis speciella saker som Paulus hänvisar till här, men det gäller också oss. Tomheten – det finns mycket ord och mycket prat och mycket av det som jag har nämnt här. Men frågan är vad som är byggt på mänskliga traditioner, och vad som är byggt på Kristus. Låt oss öppna våra hjärtan för Herren! Han var till i gudsskepnad, han räknade inte jämlikheten med Gud som ett byte, står det. Han utblottade sig själv, och blev lydig intill döden på korset. Det här kan ingen teaterföreställning göra levande för någons hjärta. Men den helige Ande kan röra vid någons hjärta, så han kan se härligheten hos Kristus. Jesus säger: “I världen lider ni betryck, men var vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Ofta fastnar vi vid det första. Betryck. Vi ser i den politiska världen och i den religiösa världen. Vart ska vi vända oss? Situationen trycker oss ned. Men var vid gott mod, sa Jesus, i alla fall, för jag har övervunnit världen! Det är seger i namnet Jesus! Han har klätt av makterna och förevisat dem offentligt, sedan han på korset triumferat över dem. Det är seger i vad Jesus har gjort, och det finns ingen makt i höjden eller i djupet som skulle kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Vi behöver uppleva närheten till Herren mer och mer i den tid vi lever. Inte bara i mötena, men i hemmet, på arbetet, ute bland människorna. Ju mer vi känner gemenskapen med Jesus, dess mer känner vi oss som främlingar i världen. Det är en riktig utveckling, eftersom vi verkligen är främlingar i den här världen. Vi är i den, men inte av den. Bibeln säger faktiskt att vi har kommit till den levande Gudens stad, till änglar i mångtusental. Vi är faktiskt, andligen, insatta i den andlig världen. Vi har omkring oss en stor hop av vittnen. Vi förstår sällan det här, men i gudsgemenskapen, och när den helige Ande får göra det levande för oss, så kommer vårt sinne att bli upplyst av härligheten i honom. Det finns ingen gräns för denna härlighet, Gud vill föra oss längre och längre. Då blir det så att vi ser tingen med det gudomliga perspektivet. Och inte bara med det gudomliga perspektivet, men på det gudomliga sättet.
Abraham blev allt starkare i tron, för han ärade Gud. Gud hade talat till Abraham. Tiden gick och ingenting hände, men Guds löfte uppfylldes, och Abraham trodde ändå, fastän allting var omöjligt, mänskligt sett. Denna tro är en följd av vandringen med Herren. Det handlar inte om att vi ska tillägna oss någon sorts jag-ska-ha-det-mesta- och jag-ska-ha-det-bästa-attityden genom tron. Det är en annan sak. Men det handlar om den gudomliga härligheten. Ju mer vi kommer i gemenskap med Herren och får uppleva mer av hans kraft, hans smörjelse, hans härlighet, dess mer kommer de yttre omständigheterna; betrycket i världen och det som ser omöjligt ut för människor och omöjligt för oss själva; det kommer att sänkas, och istället kommer det gudomliga att höjas. Och när tron på det här sättet får växa sig större än tvivlet, då blir det en gudomlig proportion på tingen, som är riktig.För det är inte riktigt att stå med båda fötterna på jorden. Det är ett kärt uttryck säga att man ska göra det. Men det behövs ingen uppmaning till det, för det sköter ju tyngdkraften om, rent fysiskt. Och det sköter också allt annat, både inom oss och utom oss om. Men Herren vill lyfta vår blick upp mot hans härlighet och hans möjligheter, så vi ser att det finns en annan värld att skåda in i. Där saker och ting händer som inte kan hända när vi ser det på vårt sätt. Och som inte heller kan hända när vi försöker tämja de andliga tingen och stoppa in dem i de mönster vi vill göra.Det finns en härlighet, det finns en frihet, det finns en storhet, det finns en möjlighet. Vi får lära känna höjden, bredden, djupet, vidden – alla dimensioner, som vi inte har i vår fysiska värld, men som finns i den andliga världen. Gud vill visa oss sin härlighet. Och alltsammans detta äger bestånd i Kristus. För verkligheten själv finns i Honom. Den materialistiska världen kan aldrig komma längre än dit förståndet räcker. Men vi har kommit längre. Vi har kommit förbi. Vi har kommit in i den gudomliga härligheten. På ett sätt är vi bundna av de tidsbegränsade, jordiska förhållandena. Men å andra sidan bryts också de fysiska och tidsmässiga gränserna när Gud vill. Jesus sa, när lärjungarna frågade: vem kan då bli frälst. Ja, för människor är det omöjligt, det håller Jesus med om. Men inte för Gud, ty för Gud är allting möjligt, prisat vare hans namn!
När Filippus hade talat med hovmannen, ryckte Herrens Ande bort honom, och han blev senare sedd på en annan plats, Asdod. Målet är inte att vi ska uppleva spektakulära och märkliga saker. Målet är att vi ska komma in i den andliga dimensionen. Inte för vår skull, och för att det ska bli konstigt och märkvärdigt, men för att Gud ska få utföra det han vill med oss. Köttet och anden ligger i strid med varandra för att hindra oss att göra vad vi vill. Men Gud vill frigöra oss så vi kommer in i övernogslivet. Då kan Gud visa oss vad som är den egentliga verkligheten. Det är inte den materialistiska omgivningen, det är inte de saker människor i allmänhet sysslar med. Eftersom man saknar livet i Gud så måste man bygga upp stora saker av vad som egentligen inte är någonting. Både i samhället och individuellt ser man ständigt exempel på detta. Man gör hela kulturer på sådant som faktiskt inte är någonting. Det är för det mänskliga ögat verkligheten. Och så ser man på vad de kristna håller på med; att det bara är fantasier och strunt. Men det är ju precis tvärt om! Det är vi som har funnit verkligheten, för verkligheten själv finns hos Kristus. Och det andra är sådant som inte kommer att bestå. Vi har funnit de eviga värdena, de eviga sanningarna. Det Gud har givit oss genom Jesus Kristus. Det är underbart att gång på gång betona detta att Jesus genom blodet på korset har vunnit seger, han har uppstått och han har vunnit seger över de onda makterna. Han har uppfarit till himlarna, och sitter på Faderns högra sida och regerar i härlighet. Det finns ingen annan väg till Gud. Det finns ingen annan möjlighet att uppnå evigt liv. Det finns ingen djupsinnighet som övergår dårskapen som Gud lät predikas genom försoningen i Jesus Kristus. Det är förstånd att söka Gud, säger bibeln. Den säger också att dårarna säger i sina hjärtan: det finns ingen Gud. Han är visdomens och kunskapens källa. Alltsammans äger bestånd i Jesus Kristus. Honom har Gud givit åt församlingen till att vara ett huvud över allting. Vi är förenade med Kristus. Han är inte en som vi kommer till någon timme på söndag förmiddag och sen går ifrån, utan han har tagit gestalt, tagit sin boning i oss genom den helige Ande. Vi är förenade med honom. Han är det äkta olivträdets saftrika rot. Vi har blivit inympade i honom, vi som inte var den här sortens träd. Vi var den hedniska, vilda grenen. Men så blev vi tagna ut ur vårt sammanhang och insatta i honom. Så får vi del av samma pulserande liv som är i Kristus, som är i församlingen. Det är i oss, och så strömmar det! Det här är verkligheten! Det här är vad Gud vill visa oss mer och mer utav; vilken härlighet vi har i honom och vilka möjligheter som finns i honom. Där allt hopp var ute för Abraham, där hoppades han ändå och trodde. Så kunde han bli en fader för många folk. Vi kan också få bli – om inte fader till många folk, i alla fall medlet till att många lär känna Jesus innan han kommer, och få vara med när han hämtar sin församling. Gud må hjälpa oss, och Gud må välsigna oss var och en, så vi får se mer och mer av härligheten och det underbara i vad vi har fått igenom Jesus Kristus. Han är verkligheten, han är sanningen och han är livet. Han vill föra oss vidare till allt starkare gemenskap med honom och med varandra.Amen

Appell av Gertrud Johansson

Om en människa ska kunna leva i harmoni och fungera i sin fulla funktion, känna glädje och tillfredsställelse med sitt liv, måste hon komma in i den tanke som Gud från början hade med henne. Gud skapade människan till sin avbild,till man och kvinna skapade han dem.
Tillsammans i den förening som äktenskapet utgör fungerar mannen och kvinnan sida vid sida som en enhet och kan tjäna Gud i full gemenskap med Honom. Naturligtvis kan även ogifta människor tjäna Gud, men här avser jag att tydliggöra Guds avsikt med den äktenskapliga föreningen.Guds tanke är fullkomlig och god för människan och kan inte bortförklaras med nutidsmänniskans egna hopsnickrade uppfattningar. Dagens människor lever i ett nästan konstant uppror mot Gud och hans plan. Man tror sig kunna skaffa sig en större frihet genom att nonchalera allt vad Gud i sin nåd har förordnat för människans bästa.Äktenskapet betraktas sedan länge inte som ett livsvarigt förbund och skilsmässorna är mera regel än undantag. Människan har också genom den rådande tidsandan förlorat förmågan att bevara ett livslångt förhållande och den enskilde måste nästan mer betraktas som ett offer än som skyldig till utvecklingen.Förutom detta försöker man idag komma förbi de tydligt uttalade Guds ord i detta sammanhang och förklarar att ett s.k.äktenskap skulle kunna ingås även av två av samma kön.I samma takt som utvecklingen går vidare så ökar den psykiska ohälsan allt mer. Man försöker skylla på just det man så ihärdigt försöker komma ifrån. Guds sanna ord som dessutom talar så tydligt i samvetena. Man försöker, som det står i psalm två, “kasta deras bojor ifrån sig” Guds goda vilja upplevs som ett bojor av tvång medan det är precis tvärtom. Detta avkastande av allt som skapade trygghet och stabilitet är det som gör att människan kommer allt längre från fast mark under fötterna och själarna lider. Oskyldiga drabbas av denna utveckling. Barnen tvingas lära sig det som kommer att bli deras egen olycka i en skenande utveckling mot fullständigt fördärv.Till den unga människan vill jag också rikta ett varningens ord när det gäller de feministiska tankegångar som genomströmmar den här tiden. Det finns ett ideal i Guds ord även när det gäller denna sak. Feminismen ropar högt om frihet och lycka i det att man ska frigöra sig från sin egen roll som kvinna. De kvinnor som av naturen är typiskt kvinnliga i sitt sätt att vara betraktas som förrädare och blir utklassade av manhaftiga och högljudda företrädare för de tankar som i denna sak gör uppror mot Gud. Gud har tänkt att en man och en kvinna ska vara olika; inte för att konkurrera men för att komplettera varandra. Var inte rädd för att vara den du är och försök inte fugera i den roll som den andre ska ha.Guds plan och tanke gäller även i denna sak något långt bättre och högre än du kan ana. Gud är inte kvinnans fiende utan har förordnat allt för att även hon ska kunna fungera till fullo. Låt dig inte påverkas av gudsfientliga tankemodeller. Du blir bara bedragen.Du dåraktiga människa. Tänk om du ville förstå att Guds plan med dig är god alltigenom. Fly åter till Guds ord! Ta till dig av de gamla sanningar som gör människan till den hon skulle vara i Guds plan. Kom i harmoni med honom som älskat dig så högt att han sände sin son att lida och dö för din skull. Låt dig inte bedragas av de nya strömningar som lovar dig frihet och lycka. Kom till honom som själv är livet. Lär dig den tanke Gud har för dig genom att umgås med Honom i hans eget ord. Inandas hans Ande som gör dig hel och harmonisk i ditt själsliv. Gud må välsigna dig att komma in i hans plan med ditt liv. Amen!