Brev från Skåne: Trelleborg den 23 juni 1962. Herr Pastor Arne Imsen med familj! Frid! Kära nådessvskon! Eut innerligt tack för samvaron och andegemenskapen med gemensamma överflödande välsignelser under sistförflutna pingsthelg. I den pingsten hörde jag Herren tala, då blev jag åter uppväckit, likasom när någon Våckes ur sömnen. Efter pingstd’agens förmiddagsmöte skrev jag i mitt bllook: Från och med nu är jag inte min egen, jag hör Jesus till. Honom hade jag väl tillhört innan. Men det är nog så sant som någon har sagt: Har vi hört Gud tala och har Han förelagt oss vägen i ett eller annat avseende, så är vi inte samma människor som förut. Det har skett någonting med oss. Antingen har vi sagt ja till Gud och därmed förnyalt förbundet med Honom, eller också var priset för svårt, vi »måste gå bedrövade bort. Jag skulle vilja sammanfatta pingstens upplevelser i psalmistens ord i den 126 Ps.: ”Når Herren åter upprättade Sion, då voro vi såsom drömmande. Då blev Vår mun uppfylld med löje och vår tunga med jubel, ‘då sade man ibland hedninvgarna: ”Herren har gjort stora ting med dem.” Ja, Herren hade gjort stora ting med oss, däröver voro vi glada. Jag upplevde alla pingstens möten såsom en lovprisning till Jesu åra. Det var en underbar fröjd och en ljuvlig balsam för själen att uppleva detta underbara klimat. Denna härliga frihet där man upplevde Andens ledning, och denna spontana sångarglädje och frålsningsglådje, det var som* att vila på gröna ängar och att vara vid vatten där man kunde finna ro. Må Jesus allena få all äran. Tänk, år det verkligen sanning att Gud har fört oss till den ljuvliga oasen mint i det torra ”kristna” ökenlivet. Ack, hur länge har vi väl inte varit nära att försmäkta därute i ökenhetwtan. Men pris ske Gud och Lammet! Gud har hört böneropen som dag och natt stigit upp från kämpande grupper utöver vårt land. I denna tid av avfall liksom i alla avfallstider har det varit en minoritet som inte har böjt knä för några kristna avgudar. 0, jag ser för min inre syn dessa själar, många gånger ensamma, som likt Abraham har trångt närmare Gud, närmare Jesus. Jag hör ropen till himmelens Gud: ”Sänd ännu en gång dina budbårare, Dina profeter som likt en Johannes Döparen eller en Jeremias, är villiga att ge sina liv för ‘att bära fram det våckelsens budskap som ännu en gång skall skaka vårt gamla Sverige. Gud i himmelen kom över en sovande kristenhet, fråls våra barn och ungdomarna som i så många församlingar irrar som får utan herde.” Natt och dag stiger böneropen till ’ immelens Gud. Och halleluja! Han går *de vägar som Han fordom gått. Han “står bakom sitt löfte: ”Jag skall snarligen skaffa dem rått.” Gud håller i dessa dagar på att vända. böneskålarna. Redan hör vi bruset av spridda skurar, sårlaregnet kommer. Men, bröder, vi får inte på något sänt slå oss till ro. Här gäller trånga, ja, trånga sig fram. Har Vi svarat ja till Gud när han manar oss att gå ut till Honom utanför lägret, så låt oss i Jesu namn bränna alla broar och alla skepp. Gud har aldrig någonsin fört sitt folk in i någon återvåndsgrånd. Nej, hela landet ligger öppet för oss. Det finns endast en våg med Jesus, det år vågen framåt. Har vi gått ut till Honom utanför lägret, så låt oss aldrig för ett ögonblick glömma ‘att där väntar också småleken och lidandet. Just för en stund sedan lyssnade jag till en sång från min bandspelare där jag blev djupt gripen av följande strof: ”om vägen till lidandets dödsdjup än bår, livets saliga våg den dock är.” Bröder, Ni kommer att bli kringvårvda av fiendens helveteseld. Kanhånda blir det mer än ett ”Stalingrad”. Då är det gott att veta att ormens huvud är krossat, andevårldens furstar år avvåpnade. ”Simon, Simon, se Satan har begärt att få eder i sitt såll, för att kunna sålla eder såsom vete, men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet.” ”I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull, men den som år ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst.” M’al’lk. 13: 13. Apg. 26: 29: ” svåra ulvar skola komma in bland eder, och de skola icke skona hjorden.” Det svåraste är måhända att bli konfronterad med de falska bröderna. Vi har kanske upplevt huru dessa, som vi trodde på, en dag helt plötsligt föll som rö för minsta våsvtanflåkt. ”Om vägen till lidandets dödsdjup ån bår, livets saliga väg den dock är.” Det kan hända att vi en dag står, bildlikt talat, inför röda havet. Bakom oss hör Vi rasslet av krigs’härar. Djävulen kommer att viska i vårt öra: ”Där ser du - nu rasar allt samman och du står där med skam.” Då, i den situationen är det gott att få påminna varandra om ordet i 2 Mos. 14: 14: ”Herren skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.” Inte ens i en sådan situation finns det någon plats för reträtt. ”Säg till Israels barn att de draga vidare.” Det gäller frälsning för vårt folk. Det gäller att bärga en mognad skörd. Ära, Halleluja! Gud kommer som svar på bön! Vi tackar Gud ‘av djupet av vårt hjärta för spridda skurar. Men låt oss i Jesu namn, med förnyat mod gemensamt bvestorma himmelen om det regn som skall bryta ned allt fiendens bålverk. Segern är framför. ”Vilket du än må vara, du stora berg som reser dig mot Serubbabel, så skall du ändå förvandlas till jämn mark.” Det som är omöjligt för människor, det är möjligt för Gud. Jag tror att regnet kommer med hast, liksom det kom över de församlade på Karmel fordom. För att återgå till pilngstmötena så gladde jag mig över den lovprisning som förekom. Jag tror att lovprisningen är ett av våra mäktigaste vapen mot fienden. Det heter också .att fröjden i Herren är det som är vår starkhet. Halleluja! Det är någonting sällsamt när Gud får leda oss in i löfteslandets lovprisning. Då faller Jerikos murar. Vad som än kommer att hända, så låt oss prisa Jesus. Och må vi se på Jesus. Så länge Petrus såg på Jesus, så kunde han faktiskt gå på vattnet. Det var först när han såg sig omkring och då han fick se vågorna, det var då han begynte sjunka. De bandinspelnringar jag fick med från mötena i Örebro skattar jag mycket högt. De har redan fått bli till välsignelse. För några dagar sedan var vi församlade en tolv eller tretton trossyskon. Då spelade jag upp pingstdagens förmiddagsmöte då Thulin talade. Det blev till stor glädje och uppmuntran för vännerna att få ta del av detta möte. Själva atmosfären fanns med på bandet, denna atmosfär som gör att Guds härlighet blir uppenbar. ”Elden bränner lika härligt nu som förr, underfulle tejn 0 under Herren gör. Troens budskap sejer får menigheten fremad går, elden bränner lika härligt nu som förr.” Jag tror att ni är på rätt väg när ni .ger sången stor plats i edra möten. Det är ju något förunderlIigt med sången, när man förnimmer att Anden är över sångarna. Då blir sången något av lhjärtenycklar som förmår att öppna eljest tillslutna hjärtedörrar. En sång som jag upplevde mycket starkt var denna: ”Sök aldrig efter mig på Egyptens strand, ty jag har rest mitt tält långt in i löftets land.” När Anden faller över denna sång och över :sångarna så blir det som en jubelfanfar. När jag har tillfälle så spelar jag upp dessa sånger från bandet om och om igen. Fortsätt, bröder, att sjunga och att inspirera edra men’ig’heter *att sjunga, då är det seger. Lovsången till Jesus skall öppna väg. Vi vill gemensamt bestorma himlen om att Gud löser ut vittnen för sin räkning. Jag är viss om att det i dag som på Elias tid finns en skara vittnen som inte vill böja knä för några ”kristna” avgudar. Men i dag som fordom vågar de inte träda öppet fram. Men Gud kommer att ta ut för sin räkning den som vill ställa sig lhelt till Hans förfogande. Han har makt att lösa de bundna. O, det är trots allt härligt att få vara med i striden. Det ger mening och mål ooh färg åt livet. Gud vill ge oss nåd att väl fullborda vårt lopp. Må Gud låta all nåd och välsignelse vila över eder och de wmenigheter ni företräder. Han skall stödja :och stadfästa det verk Han begynt. Vad vi redan ser inför våra ögon är ju endast en början av vad Gud har föresatt sig att fullborda. Gryningen kommer. Ingen, ingen kan (hindra gryningen. Med hjärtevarma hälsningar. I samma dyrbara tro förenade. Den kommer! Anton Persson.