Midnattsropet

”En stor profet har uppstått i Norge, med, som han säger, himmelsk dynamit i fickorna. I hans möten talas det i tungor, dansas rock 0.s.v. enligt uppgift i pressen. Sedan förbud utfärdats för vidare möten i Norge, ämnar han söka sig till västra Sverige. Det är viktigt för Guds folk, att inte glömma ett viktigt Jesus-ord: ,av deras frukt skolen I känna dem . Det är tidningen Vår Tro, församlingsblad för Smyrnaförsamlingen i Göteborg, som med dessa allvarliga ord manar Guds folk till vaksamhet. Onekligen är det nödvändigt att vara vaksam mot alla förrädiska och förklädda religiösa företeelser i tiden, men det bör väl vara klart för alla läsare, att man icke kan använda lögnen i sitt försvar för sanningen. De oroväckande uppgifterna om den store profeten, som ämnar söka sig till västra Sverige, har lämnats av pressen, och då, så resonerar tydligen Vår Tros medarbetare, är sanningshalten garanterad. Ocensurerat låter tidningen sin läsekrets svälja vad en världslig dagstidning har serverat om en väckelsepredikant från Norge. Lögnen blev icke sanning därför att den vidarebefordrades av ett blad med kristen etikett. Tidningen vill tydligen varna församlingens medlemmar i god tid, så att de hinner försätta sig i säkerhet och riktigt stålsätta sig om de skulle känna sig frestade att gå och lyssna på vad mannen i fråga har att säga. Är icke detta ett uttryck för förmyndarskap? ”Av deras frukt skolen i känna dem!” Jag kan lugna läsarna på västkusten med att Vår Tro har haft Göteborgsposten som informationskälla, och det säger väl en hel del om vederhäftigheten. I Göteborgsposten för den 22 januari finns nämligen en artikel om Hen ry Mansika och hans verksamhet i Vestby i Norge, och det är denna tidnings vokabulär, som Vår Tro återger. Nu finns det väl knappast några vakna läsare, som tar Gp:s nyhetsförmedling från dånande väckelsemöten på verkligt allvar. Den är tyvärr alltför tendensiös och färgad av tidningens antikristliga ande. Att Gp skulle kunna skriva något positivt om verklig väckelsekristendom, kan man naturligtvis icke förvänta. Men man borde kanske kunna kräva så stort ansvar av en skribent att han icke söker krydda sina underrättelser med direkta osanningar. Räcker det med enbart säljande reportage? Bör det icke vara saklighet också. Gp:s vapenbroder i Stockholm, Expressen, fann saken intressant och värt ett reportage. Den aktuelle mannen, Henry Mansika, hade nämligen kommit till Sverige, men icke såsom rymling. Han var nämligen kallad hit för en mötesserie i Örebro Fria Församling. Han kom till Örebro och Expressens platsredaktör gjorde ett referat från ett av hans möten. I det mötet meddelade jag offentligt att Gp:s påståenden om mötesförbud för Mansika saknade verklighetsunderlag. Expressens utsände omskrev därför - utan att bekräfta eller dementera - Gp:s uppgifter. Påståendet om mötesförbud stod alltså kvar. Då inträffar det märkliga i saken Smyrnatidningen, pingstorgant Vår Tro, skyndar till Göteborgspostens och Expressens hjälp för att bygga ett tillförlitligt försvar mot hotet från väster. Tidningen gör antydningar om att den har följt Jesu anvisningar då den sökt dölja sig bakom uttalanden, som två dagsorgan gjort om ett enkelt Herrens vittne. Det är ju Göteborgsposten och Expressen, som står för påståendena om vad som har förekommit i mötena. Fäster verkligen Vår Tro så stort avseende vid vad dessa två tidningar skriver om väckelsemöten, att bladet finner det vara förenligt med sina ideal att öppna sina spalter för deras utlåtanden och ge dem rang och värdighet som bedömare av andliga företeelser? Vad är det för sällskap Vår Tro har hamnat i? Vilka källor öser tidningen ur? Det hela verkar grumligt. Trion Expressen, Göteborgsposten och Vår Tro går alltså till gemensam aktion och vill skydda oss för falska profeter. Är det en tillfällighet? Eller är det ett uttryck för Viss intressegemenskap? Vår Tro har möjlighet att dra sig tillbaka från sin vanhedrande position genom att snarast dementera dessa lögnaktiga påståenden, som den okritiskt vidarebefordrat och sluta upp med att sprida falska rykten om vittnen, som Herren synbarligen använder. Vi Väntar därför en dementi. I brev har nämligen lensmannen i Vestby på min skriftliga begäran meddelat att polisen icke har utfärdat något mötesförbud för Mansika. Det är gripet ur luften. Polisen har nämligen icke haft något med saken att skaffa. Göteborgstidningens medarbetare Vägrade att dementera sina uppgifter, varför jag gjorde skriftlig förfrågan till polismyndigheten på orten och fick klart besked om det verkliga förhållandet. Broder Henry Mansikas besök var till rik välsignelse för oss. Vi är mycket tacksamma för det Gud fick göra genom honom. Någon rockdans har givetvis icke förekommit, men däremot har bröder och systrar döpts i helig Ande och flera kan vittna om mäktiga helbrägdagörelseunder. På annan plats i denna tidning kan våra läsare ta del av en broders vittnesbörd om återvunnen hälsa. Arne Imsen

Jonas Näslund: KÖTT ELLER ANDE Ty köttet har begärelse mot Anden, och Anden mot köttet; de två ligga ju i strid med varandra, läser vi i Gal. 5: 17, och denna strid kommer att pågå så länge Vi är kvar här nere på jorden. Det kan aldrig bli vapenvila eller fredsförhandlingar mellan köttet och Anden. Köttet är till intet gagneligt, och kött och blod kan icke ärva Guds rike. När det gäller all krigföring är det viktigt med baser så nära fiendelinjen som möjligt, för att man må vinna sin avsikt, att slå fienden. Så även i den andliga striden. Djävulen har köttet till ”bas” och Gud har Anden till sin ”bas”. Och striden gäller vår egen själ. Den nakna sanningen är, att om köttet avgår med den slutliga segern, går vi evigt förlorade. Men om det blir Anden som segrar är vi evigt räddade för himmel och salighet. Och när vi vet detta är det ju dåraktigt att vara likgiltig för stridens utgång. - Här gäller det att överlåta sig åt den ena eller andra makten. Paulus hade, redan före sin frälsningsupplevelse, vetskap om köttets strid, när han som religiös ivrare med nit ”tjänade Gud” på mänskligt sätt. Han hade en brinnande vilja att bli segervinnare över köttet. Men han upplevde svidande nederlag, därför att han på förnuftets väg försökte vinna seger i egen kraft. Hans bekännelse om denna tids nederlag, är både sorglig och träffande. Han skriver bl. a.: ”det goda, som jag vill, gör jag icke; men det onda, som jag icke vill, det gör jag.” Detta är tusendens smärtsamma erfarenhet, när man håller fast vid förnuftets väg. Det hände på en plats, att en man började besöka ”läsarmöten” och Guds Ande begynte lysa in i hans liv. Då upptäckte han hur fruktansvärt syndfull han var. Han fattade då det förnuftiga beslutet, att bli en bättre människa. Men han ville inte gå förödmjukelsens väg till Jesus, för att få hjälp i sitt elände. Nej, han skulle börja övervinna det onda i egen kraft. Men han fick uppleva nederlag på nederlag. Till slut blev mannen förtvivlad. Då lät Gud honom få en betydelsefull dröm. Han drömde att han befann sig på ett träskområde, omgiven av otäcka ormar, giftiga insekter och rytande rovdjur. När han såg sig omkring, för att om möjligt finna en utväg till räddning, upptäckte han på långt avstånd en underbart skön stad, där alla människor var enbart lyckliga. Hans tanke var, att genast bege sig till denna stad, bort ifrån sitt farliga tillhåll, men han fann då, att ett högt berg spärrade vägen till staden. Berget var så vidsträckt, att han omöjligen kunde komma förbi det. Då beslöt han sig för att klättra över. Under detta sitt första försök, halkade han och föll tillbaka. Ett andra försök gick likadant. Men jag ger mig inte, tänkte han, och försökte för tredje gången. Men då föll han så illa, så han blev liggande hjälplös. I sin ångest började han ropa till Gud om hjälp. Då fick han se hur himlen öppnades och en droppe blod kom ner och föll på berget, som då genast försvann, och han fick se en banad väg ända fram till staden. Då vaknade mannen och förstod vad Guds mening var med drömmen. Nu var motståndet brutet, och han var villig mottaga frälsningens befriande kraft till seger i sitt liv. Paulus gjorde även samma härliga upplevelse när han mötte Jesus på Damaskusvägen, där han blev härligt frälst. Ett personligt möte med Jesus är alltid första villkoret till att få seger över köttet. Detta innebär dock inte, att vi slipper undan köttets anfall i våra liv, utan vi får fastmer uppleva hur det, på tusende olika sätt gör den ena attacken efter den andra. Understundom kommer det förklädd till ”Guds tjänare” och anfaller med verklig krigslist, såsom Jakobs söner gjorde när Sikem ville ha de ras syster till hustru, och därför föreslog Jakob med familj, att de skulle bli ett med hans folk. Jakobs söner bedrog då Sikem genom ett falskt löfte om enhet och gemenskap, men bara på ett villkor, att Sikem och allt manfolk bland honom lät omskära sig. Och Sikem lät lura sig. När så alla män var sjuka av såren blev de dödade med svärd och Jakobs söner tog alla deras ägodelar och kvinnor och barn blevo tillfångatagna. Mången kristen har gjort liknande erfarenheter därför att man inte varit nog vakande när köttet gjort sina försåtliga anfall. Men köttet kommer även med överrumplande blixtanfall när det finner ett lägligt tillfälle därtill. - Det var vid ett överraskande angrepp som Petrus förnekade Jesus. Hade Petrus haft god tid att reflektera över frågan om han var en av Jesu lärjungar, är det troliga att svaret blivit annorlunda. Men nu blev det nederlag på nederlag. Detta är alltid köttets syfte. 0, att allt Guds folk vaknade upp över den fara som alltid lurar på oss genom vårt eget kött. I Jer. 17:5 läser vi dessa skakande ord. ”Så säger Herren: Förbannad är den man, som förtröstar på människor och sätter kött sig till arm . . .” Ingen vill väl bli förbannad av Herren, men många har blivit det, därför att köttet fått bliva drivkraften i deras handlingar. Fruktansvärda sanning. Strax före sin förnekelse möter vi Petrus i Örtagården. Fiendehären kommer för att gripa Jesus. Petrus inspireras av lust till att försvara sin Mästare, men han sätter kött sig till arm. Svärdet viner genom luften. Motståndarens avhuggna öra blir det synliga resultatet. Vilken tragedi. Att försöka försvara Guds verk, men därvid vara driven av köttet, utlöser alltid förbannelse. Jag har varit med och bevittnat köttsliga strider där människor, drivna av köttet, svängt Ordets svärd väldeligen, men resultatet har blivit stympade människor, förbannelse och nederlag. Må Gud hjälpa oss, vad än vi möter, att vi aldrig sätter kött oss till arm. Då är det långt bättre att i ödmjukhet tiga som Jesus gjorde när lögnaktiga beskyllningar hopades över honom. Jesus kom i många knepiga och besvärliga situationer, men han satte aldrig kött sig till arm. Han var understundom både djärv och från. Men det var aldrig köttet som var den drivande kraften. Tänk den gången han gick in i templet och med ett gissel drev ut dem som sålde och köpte därinne i helgedomen. Man kan undra varför Jesus var så hård. De styrande hade ordnat den bästa tänkbara service. Alla djur som behövdes till offren i den dåtida gudstjänsten fanns till salu i templet. Det var även ordnat med växelkassa för dem som inte hade jämna pengar vid köp av offerdjur. Säkerligen var det många gudstjänstbesökare som tackade Gud för att de omtänksamma ledarna hade ordnat allt så bekvämt för dem. Men Jesus såg djupare. Han såg den lömska affärsanden som trängt undan den helige Ande. Dessa två kan aldrig förenas därför att af färsanden samarbetar med köttet. Det är tragiskt att se hur denne affärsande alltid tränger in irett Guds verk, där avfallet börjat råda. Sen betyder det mindre om den kommer i form av missionsauktioner, kaffefester med lotterier och åror, eller som propaganda för en ”kristlig” nyhetstidning. Det skulle sannerligen behövas ”gisselbärande” män även i våra dagar, som vågade ta upp kampen mot den allt mer inträngande affärsanden bland de bekännande kristna. Men sådana män får inte vara drivna av köttet, ty då skulle det göra större skada än nytta. Låt mig återgå till Petrus. Han ångrade sina synder och fick full förlåtelse. Men det behövdes något mer för att han skulle bli en stabil och helgjuten kristen, som fick full seger över köttet. Detta upplevde han i den övre salen när han blev döpt i den helige Ande. Efter den dagen blev det inga förnekelser i Petrus liv. Nej, nu var han till och med villig att gå i döden för sin Frälsare. Inte heller satte han kött sig till arm. Nej, nu var det Anden som var drivkraften. Detta märktes av resultaten. T. ex. när han avslöjade Ananias och Safira. Synd besegras aldrig med köttet. Men med Anden som den enda drivkraften vinnes seger. Pris ske Gud! Skall vi, som lever i denna tidsålders avslutning, bliva övervinnare och avgå med full seger i alla stycken, måste vi ovillkorligen uppfyllas av Anden, förnyas i Anden och ledas av Anden. Detta är smälekens väg, men även den enda segervägen. Amen!

Agne Bark

Då Jesus kom och betalade lösesumman för vår återlösning, så gjorde han det för att vi skulle vara fria. Gud har i sanning gjort allt vad han har kunnat för dig och mig. Han utgav sin enfödde son, och han som icke har skonat sin egen sin, utan utgivit honom för oss alla, huru skulle han kunna annat än också skänka oss allt med honom? I denna fråga möter vi Guds eget hjärtelag - Gud är god. Huru skulle han kunna annat? Han kan aldrig göra något annat än vad han i sin visdom ser vara bäst för oss. Nog har människor genom att egensinnigt gå sin egen väg själva orsakat sig lidanden, ångest och fördärv. Skriften skildrar syndaren på sina självvalda vägar. En skildring, som är fruktansvärd i sin realism. ”Huggormsgift äro inom deras läppar. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet. Deras fötter äro snara, när det gäller att utgjuta blod. Förödelse och elände är på deras vägar, och fridens väg känna de icke. Gudsfruktan är icke för deras, ögon.” Rom 3. Är icke detta en slående bild av världen av idag. I alla sina försök att åstadkomma ett fridsrike på jorden, kommer människan till korta. Varför? Jo, därför att människan i all sin strävan ickethar något rum för honom, som är källan varifrån friden kommer. Han vars namn är Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Han som bar våra synder och sjukdomar upp på korsets trä och gav sig själv till lösen för alla. En mycket vanlig uppfattning bland människor är, att de menar Gud i sin nåd skall ha fördrag med dem om de gör så gott de kan. Men skriften säger: ”Av laggärningar blir intet kött rättfärdigt.” Om rättfärdighet hade kunnat vinnas genom lagen, så hade ju Kristus icke behövt lida döden. Om du skulle kunna bli frälst genom din egen rättfärdighet, då hade icke Kristus behövt ge sitt liv för dig. Det går icke att bli frälst genom att göra så gott man kan, ty bibeln säger, att människan utan Gud är död i överträdelser och synder. Säg mig, vad kan en död uträtta? Ingenting. Du kan aldrig genom egna ansträngningar göra någonting för att försona din synd. Hur många har icke gjort allvarliga försök att finna frid på gärningarnas väg, men skriften kallar dessa gärningar för döda gärningar. De har inget värde inför Gud. Vad du behöver är liv, och det livet kan endast Kristus skänka dig. Det finns till och med sådana, som kallar sig kristna, som har det på detta sätt. De äger ingen glädje. Allt har för dem blivit en tung plikt, och de gastkramas och pressas av den föreställningen, att de måste göra något för att sona sin synd och blidka Gud. Har du det så min vän, så är Kristi blod utgjutet för dig, för att rena dig från din skuld och från dina döda gärningar. ”Huru mycket mer skall icke Kristi blod -_ då han nu genom evig Ande har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud _rena våra samveten från döda gärningar till att tjäna den levande Guden.” Hebr 9: 14. Till frälsningen hör också dopet i vatten och Ande. Då du blivit renad i blodet då är du en ny skapelse och den gamla människan är död och måste begravas och detta sker i dopet. Efter detta får du vända dig till den store dopförrättaren Jesus Kristus, han skall döpa dig i helig Ande och eld.

SKE DIG SOM DU TROR! Vill på detta sätt ge Jesus äran och berätta om ett helbrägdagörelseunder, som han gjorde med vår lilla sexåriga dotter. Hon hade fått en besvärlig knöl på sin häl, och efter omkring ett år hade den växt sig så stor och hård att hon började gå snett med foten. Vi hoppades, att knölen skulle försvinna, och vi suckade ofta till Gud om hjälp. Läkare, som undersökte flickan rådde oss att fortast möjligt operera bort den. Då blev det stor nöd i våra hjärtan, och vi beslöt oss för att tränga in på Jesus. Ja, vi begärde av honom att han skulle gripa in. Vi bad enligt hans eget löfte och tackade Gud för att han hört’ våra böner. Fem veckor gick utan att någon förbättring kunde märkas, men vi fortsatte att tacka Gud för att våra böner var hörda. Varje kväll då vi bad aftonbön sträckte vår flicka fram sin lilla fot för att visa oss att knölen icke hade försvunnit. Den var likadan som förr. Det gjorde ont i hjärtat att se och höra detta, men vi fortsatte att tacka i tro. Så plötsligt en morgon ropade flickan: ”Pappa knölen är borta.” Efter denna hårda knöl, som var stor som en femöring, återstod endast två små hål, som visade, att det hade legat något där och orsakat det onda. Ända till kvällen innan detta under skedde var huden hård som ben. Följande morgon var allt borta och huden mjuk och len som ny. Vi fick igenom denna händelse lära oss, att i samma stund vi bad trons bön, så näpste Gud sjukdomens liv, och då tiden var inne fick även symptomerna ge vika. ”Den som vill komma till Gud måste tro, att han är till, och att han lönar dem, som söka honom.” A. Strömgård HAR DU NÅGON GÅNG BLIVIT HELBRÄGDAGJORD? När jag helt nyligen ställdes inför den frågan, gick tankarna tillbaka 42 år, alltså till år 1919. Det är inte så angenämt att rota i gamla minnen, men för sammanhangets skull så kan jag här inte undgå att nämna även orsaken till att Gud lade på mig den sjukdom, som ingen mänsklig läkare tycktes kunna befria mig ifrån. På hösten 1918 gick ”Spanska sjukan” i vårt land, en influensa som i oroväckande hög grad slutade med dubbelsidig lunginflammation, och med döden som följd. Efter att ha tagit min examen i december, förlovade jag mig på julafton med en ung glad och frälst flicka. Den 12 januari fick hon flytta hem till Jesus. Någon vecka senare sjuknade jag i reumatisk feber och ledgångsreumatism, som bara förvärrades under cirka 4 månader. Mina händer och fötter blev alldeles förvärkta och vanställda, så mänskligt att döma, återstod inte annat än rullstol för mig om jag skulle överleva. Det allra värsta var att jag blev bitter mot Gud, som jag tyckte behandlade mig orättvist. Detta sade jag inte till någon, utan jag gav skenet av att resignera, och så mycket svårare kändes det. Trots att jag ständigt låg i hög feber, som endast hölls inom rimliga gränser med salicylsyra, gick pulsen ned till 42 slag pr minut. Hjärtat var utarbetat, och läkare konstaterade också detta. Min mor började genomskåda mig, och sade en dag: ”Jag tror inte att du har det gott med Gud.” ”Det stämmer nog, för jag tycker att Gud är orättvis emot mig”, svarade jag. Då sade min mor: ”Du får under inga förhållanden låta förleda dig till en sådan tanke. Gud handlar endast barmhärtigt emot oss, fast vi inte alltid förstår vad han menar. Det är många ”Varför” som vi kanske aldrig får svar på här i tiden, men då är det ej heller nödvändigt att vi får veta det.” Min mor bad för mig, och jag blev som förvandlad till både kropp och själ. Febern släppte nästan omedelbart, och mina leder började återta sin naturliga form, och på cirka en månad var jag helt återställd från min sjukdom, som sedan dess ej återkommit, trots läkare uttalade förmodanden. Hjärtat har arbetat som ett urverk i över 40 år efter det läkare utdömt det. Jag har under årens lopp tagit flera försäkringar med åtföljande noggranna undersökningar av hjärtat, utan några som helst reservationer. Att jag varje gång noggrant redogjort för den sjukdom jag genomgått, har föranlett läkare att göra undersökningen så mycket grundligare. Under de senaste två åren har läkare konstaterat kärlkramp, men detta är något som kommer med åldern. Läkare har ordinerat tabletter, som jag måste ta varje dag. Dessutom måste jag gå och röra mig sakta. Jag har själv konstaterat att, så snart jag försökte gå något raskare så uppstod det sveda i bröstet, samma var förhållandet om jag inte tog medicinen punktligt. Nu vill jag, till Guds ära omtala, att jag sedan den 22 febr. är helbrägdagjord även från den sjukdomen. Vid avslutningen på mötet i Armétemplet i Örebro, onsdagen den 22 febr. frågade den predikande brodern, om det fanns någon närvarande, som tidigare blivit helbrägdagjord. Många sträckte då upp sina händer, bland dem var även jag. I samma ögonblick som jag lyfte min högra arm, kändes det så underligt i bröstet. Det var som om någon hade strukit med en .hand över vänstra sidan av bröstet. Jag förstod inte vad det var, så jag nämnde inte om det till någon, utan gick raskt hem. Väl hemkommen började jag ana att det var något från Gud, och började tacka Gud för helbrägdagörelse. Kan nu tala om att jag inte tagit medicinen sedan den dagen, och nu går jag fort utan att känna någon smärta i bröstet. På väg till söndagsförmiddagsmötet överraskade jag mig själv med att jag gick om så många, men ingen gick om mig. Läkaren som gav mig ordinationen, att gå sakta, sade också att jag fick gå så fort jag orkade, bara jag saktade farten då smärtan kommer. Förr så kom också smärtan så fort jag ökade farten, men efter 22 febr. har Gud tillåtit fri hastighet. Det är saligt på Jesus få tro Och att vara Guds barn blott av nåd. Det blir härligt hos jesus få ho Och där prisa hans trofasta råd. Gud ske lov, Gud ske Tack, Att han: salighet även är min! Gud she lov, Gud she tack, Att hans salighet även är min! G. K.

Sagt om Midnattsropet Så får vi tacka för Midnattsropet. Vi tycker mycket om denna tidning. Den är lättläst och uppbygglig i andligt hänseende, så den vill vi nog ha i fortsättningen. B. S. G. Tackar så hjärtligt för två ex. av Midnattsropet, som jag är mycket nöjd med. Det är en stor glädje för oss, som längtar efter mera av Gud, att denna tidning kommit till. E. J. Har idag mottagit tidningen Midnattsropet. Har redan läst igenom den. I mitt inre har ett tack och lov till Herren framsprungit vid genomläsandet av densamma. Tidningen har givits en mycket tilltalande utstyrsel. Stjärnhimlen på omslaget talar om Guds väldiga storhet och makt, löftesstjärnorna som inger tro och förtröstan till Jesus. Han skall säkerligen välsigna denna tidning på ett rikt och härligt sätt, om den i fortsättningen blir genomsyrad av samma härliga Guds Ande, som präglar dess första nummer. Basunerna, som signalerar att Brudgummen kommer blir ett väckelserop, analogt med tidningens innehåll. Ett är säkert, Midnattsropet kommer att bli ett språkrör från den himmelska världen, ett av Gud användbart redskap om den i fortsättningen är lyhörd för vad Anden säger i församlingen. D.

Var skall Du tillbringa evigheten?
av BRITTA IMSEN

Du min vän, som läser detta och inte har mottagit frälsningen i Kristus Jesus, vet du om, att du är i en ömkansvärd ställning? Du är död i Guds ögon, fastän du lever i timligt motto. Du är också Guds ovän och din ställning är mycket ohållbar. Du äger praktiskt taget ingenting. Ty utan Gud är livet tomt och meningslöst. Du har inget mål att kämpa för. Själv kanske du tycker, att du har det bra. Materiella tillgångar saknas dig inte och du kanske t.0.m. har ett visst mål med ditt varande härnere. Men du har glömt en sak, nämligen, att du har en odödlig själ. Har du aldrig stannat inför det allvarliga faktum, att du är en evighetsvarelse. Efter livets slut kommer du att hamna antingen i himmelen eller i helvetet. Du tycker kanske att detta är hårda ord, men det är dock ett faktum.

”HERRENS ORD HADE MÄKTIG FRAMGÅNG”! Seger-rapporter från när och fjärran ELDEN SPRIDER SIG Det är inte bara i Örebro som förnyelsens eld brinner. Den blossar upp på många platser i landet. Vänner från olika håll ropar om hjälp för möten. I Kumla finns en skara vänner som regelbundet har enskilda och offentliga möten. Härliga ting har Gud gjort för dessa vänner. I Kristinehamn har det också börjat brinna. En skara Vänner har samlat sig för regelbunden verksamhet. Herren har bekänt sig till verket även där. Flera avfållingar har blivit frälsta, och många Guds barn förnyade. Två besök har också gjorts i Jönköping, då detta skrives. Där vill Herren fortsätta sitt härliga verk. Bland andra platser som besökts kan nämnas Lindesberg, Rönneshytta, Fjugesta och Kilsmo. Vi har många inbjudningar från olika håll i landet, ända upp i norr, och vi kommer att tillmötesgå detta så långt vi har möjlighet och Herren leder. Onda och goda rykten sprids, men vi söker inte vara människor till behag. Var med i bönen och bed, att Andens eld må flamma upp i hela vårt land, så att sovande kristna vaknar upp över det faktiska läget och behovet så att vi gemensamt kan gå till attack mot synd och mörker. ”Än idag brinner elden, pris ske Gud – Herren Jesus snart skall komma och han smyckar ut sin brud.” D. B. FRIA TONER I JÖNKÖPING I en av stadens tidningar berättade en annons, att det samma dags kväll skulle hållas evangeliskt möte i Pelarsalen, Folkets hus. Det var djärvt att annonsera så sent, men ändå hade en förväntansfull skara mött upp. Under tre timmar varade mötet. Många stora och tunga batterier har ställts upp i denna gamla läsarestad, men fråga är om inte kvällens medverkande var det rörligaste och effektivaste; det var träffsäkra avslöjanden av religiociteten som bombarderades, alla kemiskt fria från vad vi tidigare hört om värvningstendenser och församlingsbildningar. Det var inga nålstyng åt någotdera hållet, utan bibliska väckelsetoner alltigenom. Och efter detta möte kan mycket hända. I en mirakelväckelse vill det till med pionjärtoner, som sliter sönder den religiösa stärkelsen och för att rycka oss ur vanmakt, fruktan och tvivel. Bröderna Imsen, Bergagård med flera stod för salvorna och de visste berätta, att här som överallt, talar man helst om ungdomsrörelser, filantropi och politik. Man överträffar varandra med jättekollekter och fina program i underbara predikolokaler. Aftonunderhållning bjudes istället för Guds kraft. Men nu hände det underbara, att många sökte sig till botbänken och fann nåd. Alla var överens om, att suset i Bakaträdens toppar bådar, att Herren är nära och vårliga vindar väntas i Andens värld. ’ Det finns en oerhörd längtan hos många i Jönköping efter andlig förnyelse och väckelse, och många små ”privata” bönegrupper samlas regelbundet i hemmen för att bedja härom. Man beder också om, att döparefolket skall bli ett i kampen för Guds rikes framgång utan avseende till medlemskortens adresser. Det finns, som bekant, äkta honung även utan någon riksetikett och det finns en gudomlig förhoppning, att vid Jesu tillkommelse hämtar han alla ”som höra honom till”. . . Hallingbäck

DE TIO JUNGFRURNA av JACK COE

Bibeln säger, att de var förståndiga och tog ett extra förråd av olja i sina käril tillika med lamporna. De förståndiga hade ett extra förråd av olja, och när de gick ut för att möta brudgummen, tog de både sina lampor och käril med. De blevo alla sömniga och somnade när brudgummen dröjde. Med vid midnattstiden ljöd ett anskri: ”Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.” Bibeln säger, att alla stodo upp och redde till sina lampor. De oförståndiga sade då till de förståndiga: ”Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.” Men de förståndiga svarade och sade: ”Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja och köpen åt eder.” Men när de gingo bort för att köpa korn brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen. Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ”Herre, herre, låt upp för oss.” Men hade svarade och sade: ”Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke. Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.” - Min

FÖRNYELSEVÄCKELSE Sänder härmed en hälsning till Midnattsropets läsare. Är så tacksam till Gud för att jag har kommit i kontakt med bröder och systrar som förstår jubelklangen. Vi var några vänner från Kilsmo som en kväll kom överens om att åka till Kumla och lyssna till de fria vännerna, som hade annonserat väckelsemöte i NTO-lokalen. Redan i ”farstun” förnam Vi en underbar Ande, och då vi trädde in i lokalen möttes vi av den välbekanta ”Strömmen från Ovan”. Den gamla läsarsången, Jag vill älska det urgamla kors, tonade genom lokalen, som var välbesatt av en hungrande och längtande skara vänner, som med liv och själ sjöng med i sången. Vi greps genast av den härliga och fria Ande som var rådande. De vanliga religiösa formerna och ritualerna var som bortblåsta. Det var Väl Andens vindar som utförde detta, ty Den Helige Ande var mäktigt närvarande. Hela mötet förlöpte gnisselfritt, det var tydligen ”välsmort” i lagren. Ändå var det ingen mötesledning som tragglade och uppmanade till bön och vittnesbörd. Vännerna steg fram utan uppmaning, en del läste ett Gudsord, andra sjöng en sång och några vittnade enkelt och härligt om Jesus. Man hade en känsla av, att så här måste det ha gått till i den första kristna tiden. Det står ju också i vår bibel: ”När I kommen tillsammans så har var och en något att meddela, den ene har en psalm den andre något till undervisning etc.” Man märkte innerligheten och gripenheten i lovprisning och bön. Den ljuvliga Ande, som vi upplevde tog med ens ”kål” på alla onda ”rykten om dessa Herrens vänner, som beskrivits som splittrare och ”utstöttas utstötta”. Detta epitet har ju Herrens vänner fått bära i alla tider. Redan i pingströrelsens barndom var dessa benämningar mycket vanliga och gick i allmänhet ut över anhängarna till den s. k. nya rörelsen. Historien upprepar sig med gruvlig precision. Vi frågade oss: ”Är det inte här, det vi alla behöver uppleva? Det här är ju en förnyelseväckelse, som håller på att tränga fram. Det här är ju mönsterbliden”, sa Vi till varandra. Har Gud månne börjat ett efterlängtat restaureringsarbete i sin Församling? Har inte organisationsarbetet tagit död på Livet i våra församlingar? Har inte världsanden fått en alltför stor dominans i kyrkor och kapell? Restaurering betyder återställelse i ursprungligt skick. Man har ju läst om att man vid restaurering av gamla kyrkor påträffar de underbaraste Oljemålningar genom att knacka bort den gamla putsen och rappningen. Det har blivit så mycket påsmetat och påkletat och lager av gammal puts täcker mönsterbilden i våra församlingar. Men pris ske Gud, att han i dag vill använda sina tjänare och tjänarinnor att knacka bort det gamla putslagret, så ursprungsbilderna framträder i all sin glans. Nyårsdagen hade vi tillfälle att närvara vid ett möte i Rönneshytta. Vännerna där var brinnande i Anden och medverkade i mötet, som hölls i Godtemplarlokalen. Vi förnam även där samma underbara Ande och längtan efter Gud. Mötet gick i frihetens tecken och under Andens sanktion. Sång, vittnesbörd, predikan och bön och åter bön. Såväl i Kilsmo som i Rönneshytta finns en skara frigjorda själar som ingenting högre önskar än leva för Jesus och vinna själar för honom, den korta tid vi ha kvar att verka här på jorden. Till sist vill vi samstämmigt vittna om att vi vill medverka till att utbreda evangelium om Jesus. Vi vet att djävulska krafter är i rörelse för att smutskasta detta evangelium och dess budbärare. _ Djävulen tillgriper fruktansvärda blockadåtgärder mot Guds frälsta folk. Men pris ske Gud, med Jesus segrar vi. E. D.

MARAN ATA-bladet MARAN ATA-bladet är namnet på ett fritt organ, som utges i Norge och har bröderna Åge Samuelsen och Leif Karlsen till redaktörer. MARAN ATA-bladet har ett mycket rikt innehåll och är ett verkligt kamporgan för den fria väckelsen i Norge. Till de vänner, som hos oss har efterlyst tidningens adress och till andra intresserade kan vi meddela att tidningen utges i Skien. Postadressen är Postboks 223, Sleien, Norge. A. I.

ARVINGAR EFTERLYSES

Det råder idag en sorglig fattigdom hos de som bekänner sig vara troende. Om du ifrågasätter det, så gör ett besök i deras kyrkor, där de idag är upptagna med sina religiösa ceremonier. Du skall där möta en stämningsmättad atmosfär inramad av katolska ritualer och läromeningar, som uppkommit i människors hjärtan, en blandning av träldomsande och vanmakt. Och detta fastän varje troende är kallad att vara arvinge till himmelrikets välsignelser. Det går tyvärr många fattiga arvingar omkring i världen. De är ovetande om, att det är upprättat ett testamente, som insätter dem till arvingar, ett testamente fullt av löften om härliga och stora välsignelser, som kommer arvingen till godo när testators död blivit kungjord. Under århundradens förlopp har heliga Guds män, som varit drivna av den helige Ande skrivit ner löften om rikedomar, som de själva aldrig fick smaka, ty de tjänade icke sig själva utan oss! I sitt första brev säger Petrus, att de, som skrev testamentet granskade och ransakade för att utröna Vilken och hurudan tiden skulle vara när detta testamente skulle få gällande kraft. Ja, också änglarna åstundade att få skåda in i detta härliga. Men det var fördolt för dem. Detta testamente, med löften om att det skulle komma en tid då Anden skulle bli utgjuten över hedningarna i Kristus, löften om en tid då rättfärdighetens sol, Kristus, skulle uppgå med läkedom under sina vingar för ande, sjål och kropp, hade planlagts i Guds eget hjärta. I stället för bundna åsneföl skulle det bli hoppande gödkalvar. Det skulle komma en tid då vanmaktens dok skulle bytas ut mot lovprisningens mantel och askan på huvudet mot glädjens olja. Halleluja!