Midnattsropet

Text: Märta Berg Strömmare

Jag vet att det finns många männi-skor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap.

Jag kan inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.

Text: Stina Fridolfsson

I samma stund som rövaren åkallade Jesu namn och vädjade om en tanke från judarnas och hela den förlorade mänsklighetens kung, så förvandlades han till ett vetekorn som myllades ner och bar frukt.

När Jesus gick här på jorden, var det en mycket speciell tid. Han var Ordet som blev kött och bodde ibland oss. Och det förkroppsligade Ordet, Gud som blev människa, var helt utan synd fastän han i allt övrigt var lik oss.

Vittnesbörd av Tony Eriksson

Det är jätteroligt att få komma till församlingen på Bällsta och besöka er, och jag är så tacksam till Gud. Ni har betytt mycket i mitt liv och det är ju så att vi har människor som betyder någonting i våra liv och som hjälper oss framåt i olika stadier i livet, och ni var sådana för mig. Det är en glädje att få se er alla och hela församlingen.

Ledarartikel

- Driv ut ifrån er den som är ond, är ett citat hämtat från Paulus brev till församlingen i Korint, där en mycket svår synd hade uppdagats. Församlingen hade uppenbara svårigheter med att se, förstå och hantera situationen, varför Paulus med skärpa tvingas gripa in och säga: ”… ni borde ha blivit så bedrövade, att den som gjort sig skyldig till detta hade drivits ut ur er krets”. Situationen var allvarlig och enda möjligheten för församlingen att komma vidare var att i grunden göra upp med det som var osunt och omoraliskt.

Bibelstudium av Berno Vidén

När Jesus var i Betania och låg till bords i Simon den spetälskes hus, kom det en kvinna som hade en alabasterflaska med dyrbar äkta nardusolja. Hon bröt upp flaskan och hällde ut oljan över hans huvud. Några blev upprörda och sade till varandra: ’Varför detta slöseri med oljan? Den kunde man ha sålt för mer än trehundra denarer och gett till de fattiga.’ Och de grälade på henne.

Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma, med Hotell Pilgrimshem, drabbades den 1 augusti av en brand då en av byggnaderna med 16 hotellrum brann ner totalt. Ingen människa skadades! Naturligtvis ett hårt slag mot församlingens arbete, men vi vet att Gud är med genom allt. Församlingens syskon, främst de unga, trädde in som en man då brandlarmet gick vid åttatiden på kvällen. De inledde släckningsarbetet innan den närliggande Bromma flygplats hade första brandbilen på plats, och deltog i utrymning av hotellgäster då samtliga byggnader tvingades evakueras. De tog sig an omskakade människor som såg sina enda tillhörigheter slukas av lågorna, och samarbetade på ett fantastiskt sätt med polis och brandmyndighet. ”Ni är grymma!” var en av polisernas spontana kommentarer vid åsynen av denna krisinsats av en väl sammansvetsad församlingsgemenskap på Bällsta. Flera av gästerna kunde ombokas till andra rum och vår bön till Gud är att dessa nu så drabbade, i miljö och atmosfär på missionscentret ska få erfara personlig hjälp till både ande, själ och kropp. /KV

Bibelstudium av Tage Johansson

Spelet var inte förlorat i och med syndafallet. Gud hade en upprättelsens plan med människan, så att hon skulle kunna bli ett redskap och ett kärl för honom i tiden.

Han handlade genom en makt som är högre än någon annan makt: Guds kärlek. Den som låter sig fyllas av Guds kärlek har ingen begränsning. Det är kärleken som är drivkraften. Den är energin.

Hela universum är i rörelse genom en energi. Allt som rör på sig har någon energi bakom. Detta går att tillämpa på det kristna livet. Utan Guds energi fungerar ingenting som han har tänkt sig. Guds energi är hans kärlek. Om något annat än Guds kärlek driver oss, då åstadkoms inte den frukt som endast kan produceras genom Andens liv.

Bibelstudium av Paulus Eliasson

Att halleluja är en livsstil och en vandring. Att halleluja är att låta sitt liv förvandlas av vem Jesus är, och sedan gå ut i världen och se den förvandlas av evangeliets kraft. Prisa Herren!

Jag har de senaste åren intresserat mig för de ord som ofta används av kristna i möten och i samtal om Gud, men sällan annars.

Ett sådant ord är ”halleluja”. Det är ett känt uttryck bland både kristna och icke troende. Då vi reste ett mötestält i Oslo centrum sommaren 2018 kom en torghandlare från Saudiarabien bort till mig och frågade på bruten norska: ”Ska det bli hallelujamöten här?” Det kunde jag bara bekräfta.

Kortnytt

Så kan man sammanfatta resultatet av en studie av Ying Chen och Tyler J VanderWeele från Harvarduniversitet som nyligen publicerats i American Journal of Epidemiology. Studien från Harvarduniversitet i USA visar att barn som regelbundet besöker möten hade 18 procent större sannolikhet att vara välmående i 20-års åldern, det var 30 procent troligare att de ägnade sig åt ideellt arbete och löpte 33 procent lägre risk att använda droger. Detta i förhållande till barn som aldrig besöker några religiösa sammankomster. Studien visar också att skillnaderna var ännu större för de som dessutom tog tid för bön under sin fritid.

Undervisning av Stig Andreasson

Alla tycker inte att texten i rubriken bör åtföljas av ett frågetecken. Somliga sätter hellre in ett utropstecken. I de kristna samfund som har djupa rötter i kalvinismen förkunnar man med stark övertygelse att den som en gång blivit frälst och född på nytt aldrig kan förlora frälsningen. Uttrycket ”de troendes eviga säkerhet” blir flitigt använt. I de flesta icke kalvinistiska kristna samfund däremot varnar man de troende för olydnad och avfall, vilket skulle föra till förlust av den frälsning man en gång ägde. Vi skall nu försöka reda ut vad som stämmer med Guds Ord. Därför låter vi frågetecknet stå kvar.

Av Michael Hafsahl

Vi sto ved foten av fjellet og kikket opp.

Ja visst, vi skulle til den høyeste topp.

Bakken var bratt, vanskelig og lang.

Men vi gikk, med ungdommelig mot og sang.

Vi sprang opp den første bakken,

tungt, å ja, men vi krummet nakken.

«Gi oss bergsbygden», vårt motto jo var,

da var det forventet at veien var hard.

Veien ble tyngre - mens vi gikk,

med tiden alderen tynge oss fikk.