Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen. Detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer.
Utdrag ur Vedergäll Babylon av Arne Imsen (BMC-förlag 1999)
Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida emot det? Det blir en total kapitulation inför en maktkonstellation, konkretiserad och personifierad, vars like vi haft förebilder av genom hela historien, men som dock aldrig förr har trätt fram med den rustning och de resurser som nu tar form. Gudalik, mäktig, med lejontänder som krossar allt motstånd och trampar ner den, som inte tillbeder och erkänner honom.
Men: ”De övervunno honom i kraft av Lammets blod”. Det var draken de övervunno, den drake som ger vilddjuret sin makt och sin myndighet. På grund av ursprunget vet vi vad arten är och vad resultatet kommer att bli.
Vi läser i Uppenbarelseboken tolv att kvinnan stred mot draken och övervann honom. Babylon var i strid mot ängeln, på en annan nivå. Det beror på att detta är slutstriden för Babylon. Under processen på väg fram till slutet, har där pågått en evakuering. Solkvinnan fick sin plats i öknen, dit hon tog sig med hjälp av de vingar som gavs henne. Men om Babylon läser vi: ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk!”
Ut ifrån detta babyloniska väsende har det genom generationerna, ända tills nu, skett ett uttåg av heliga. En avfolkning av människor, som med sitt liv och vittnesbörd markerat distans i ord och gärning. Inte bara en verbal protest, utan ett uttåg. Väckta människor har satt sig i rörelse och dragit ut. Man har varit medveten om att detta världsrike går emot sin undergång. Och man har längtat efter staden med de fasta grundvalarna, ty i sitt inre bär varje levande kristen medvetenheten och visionen om en stad, vars grundvalar aldrig kan vackla.
I kontrast mot det välde, som skall störta samman, ser den kristne det nya Jerusalem, som förbliver, eftersom hon är född ovanefter, och det nya Jerusalem är den andliga människans moder, den plats där vi har vårt medborgarskap. Den kristne värderar det närvarande babyloniska väldet utifrån kunskapen han har om den stad som aldrig förgås.
Guds folk är som flyttfåglar. De känner tiden, och detta drar dem ut ur fångenskapen på ett speciellt sätt. Gud har sökt dem och lett dem ut i den frihet, som tillhör Guds barns härlighet. Denna rörelse, detta uttåg ur Babylons förgängliga välde, har inneburit ett lidande och en kamp, som det inte finns möjlighet att beskriva i jordiska termer. Den skara som ligger gömd under altaret i höjden, väntar på en rättfärdig uppgörelse. Det ligger ett outsägligt lidande bakom martyrerna, vars heliga och rättfärdiga livsverk beseglades genom döden.
- - - - -
Det måste komma en uppgörelse, och martyrerna längtar efter den uppgörelsen. Varför? Inte för att de är hatiska, men de längtar efter den frikännande dom som himmelens Gud skall kungöra över dessa martyrskaror, som blev dömda till döden av denna världens mäktige. De blev förödmjukade och kränkta, de fick möta vilddjuren och dräptes, eller låstes in i sinnessjukhus.
Hur kan det vara möjligt att ett sådant lidande får fortgå utan att Gud skyndar sig att gripa in? Om det varit den renodlade ondskan som agerat, så hade Gud snabbt gripit in. Men den maktkonstellation som åstadkommit det värsta lidandet för Guds folk, kommer från den kristenhet, som bär Guds namn.
Därför får vi finna oss i dröjsmålet. Kristenheten har i Guds namn etablerat förföljelser mot all levande och sann kristendom. De kristna har sin värsta fiende på sitt eget territorium; i kristenheten. Därför måste Gud och vi finna oss i att detta lidandet fortgår fram till den dag då Gud skiljer vete och ogräs, definitivt och slutgiltigt. I sin eviga härlighet kommer Gud att kungöra vilka som skall belönas med rättfärdighetens segerkrans. Vi väntar på dagen då Gud skall uttala den slutliga domen.
Den fallna religiositeten har med hjälp av den profana vilddjursmakten framför allt förföljt profeterna. Rakt igenom hela historien rinner en ström av martyrernas blod. ”Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder.” Den som är med i detta system har solidariskt ansvar för förföljelserna mot de heliga. Alla dessa blodiga händer är ett resultat av de förfärliga konspirationerna mot Guds rike.
Översteprästerna besudlade inte sina händer med att röra vid Jesu kropp. De skriftlärde besudlade inte sina händer genom att själva mörda gudasonen. Nej, det fanns vilddjursknektar, redo att verkställa deras heliga beslut. Då de högsta, religiösa myndigheterna fattat sitt beslut om att Jesus skulle röjas ur vägen, fanns det romerska vilddjuret tillgängligt att verkställa domen.
Tänk, vilka väckelser det hade varit i vårt land, om inte kyrkorna stått i vägen! Vilken andlig kraft det funnits bland Guds folk, om inte profeterna utrotats! Men det stundar en uppgörelse. Martyrerna under altaret i höjden ropar. Vår himmelske Fader säger: Ge er till tåls, vänta en liten stund! Det finns också ett folk, som inte ligger under altaret däruppe, de som kämpar mot vilddjuret här på jorden och värjer sig för att till varje pris upprätthålla släktskapen och förbindelsen med martyrerna.
De vill inte förråda eller svika konungen och hemlandet. De strider emot ondskans väsende för att inte bli delaktiga i dödsdomen mot Jesus Kristus och alla hans vittnen. De vill inte stå bakom bannbullor, bojkotter, förförelser och förföljelser, som drabbat små och stora i Guds rike. Därför reser de sig upp i öppen och klar protest och markerar distans till kulturliv, religiositet, politik och ekonomi, som bygger upp det antikristliga system, som möjliggör en förföljelse i humanitetens namn.
Det står inte: Drag ut ifrån henne och skaffa er en viloplats där ni kan vara trygga. Nej, det står: Vedergäll henne! Det räcker inte med uppbrott och uttåg. Man måste aktivt bekämpa Babylon. Vår uppgift är att pina henne! Vi skall göra precis som vittnena det talas om i Uppenbarelseboken elva. De var till plåga för jordens inbyggare, inte till uppbyggelse och förströelse.
Den kristna församlingens uppgift är att,om möjligt, plåga ihjäl denna sköka! Avslöja hennes lögner och förförelser. Avslöja hennes villfarelser och förfärliga missbruk av makten. Avslöja hennes Kristusfientlighet! Då plågas hon! Men sjung med i hennes psalmer, och hon kommer att acceptera dig, klappa om dig och ge dig vinet, det berusande högmodsvinet, otuktsvinet, som också är vredesvinet.
Ridån håller på att gå ned för sista akten. Scenen förändras. Snart, i mänsklighetens slutakt, kommer Jesus tillbaka. Gå ut och bekämpa skökan! Vedergäll vad hon har gjort!
– - - - -
Måtte vi vara trogna intill slutet, utan svek och förräderi. Bekämpa Babylon! Det gör man inte med flirt och inställsamhet, inte genom att betala skatter till henne, som vi vanligtvis gör. Vår uppgift är att bekämpa skökan och hennes systrar. Verbalt, men också på annat sätt när det är nödvändigt. Genom protester skall vi vedergälla henne. Det gäller inte bara att tänka på martyrskapet för dem som har gått hem.
Tänk på de miljarder som sökte frälsning, men hamnade i kyrkans sköte. De förfördes genom sakramenten och gick förlorade – i Jesus namn. Skulle denna ärkehora vara värd hyllning, applåder och stöd? Hon som är skuld till att miljarder människor i evighet kommer att förbanna prästerskap och kyrka, för att de med påståenden om att pånyttfödelse äger rum i barndop och befästes i konfirmation, letts till fördärvet. Detta smärtar mig mest.
Måtte Gud få ge oss en djupare känsla för dessa människor, så att vi i kampen inte spar oss själva, utan förstår att det är vår uppgift att rädda dem som släpas till avrättningsplatsen, att rycka dem ur dödens käftar och ur förförelsens fruktansvärda makter. Måtte Herren Jesus Kristus få smälta våra hjärtan, så att den härlighet som strålar ut ifrån korset också strålar ut ifrån våra liv på ett sådant sätt att människor får sann vägledning och orientering mot Golgata. En sann och verklig bild av Herren Jesus Kristus, och en mäktig upplevelse av hans uppenbarelse och uppståndelse.