Midnattsropet

Vittnesbörd av Börje Hoff

Jag kom med i Maranata 1965. Jag såg det där TVprogrammet som gjordes från ett möte i Viktoriasalen. Jag upplevde när jag såg det där programmet: vad är det dessa människor har som gör att de kan se så glada ut? Just den där glädjen glömmer jag aldrig. Jag hade ingen religiös bakgrund, har inte varit med i någon baptist- eller pingstförsamling, jag visste inte vad det var. Men så var det en grabb i min klass i skolan som hade blivit frälst genom att läsa hela bibeln från pärm till pärm, och så gick han ned till ett bönemöte i Toftbyn och lämnade sig åt Jesus. Han sa till mig: -Det är väckelsemöte på Folkets Hus, gå dit så får du höra! Det gjorde jag. Och när de frågade om någon ville bli frälst, så ville jag bli frälst på en gång, för jag ville ha den där glädjen som jag kände i den underbara atmosfären i mötet.

Roger Lindroos rapporterar från Dominikanska republiken.

Dominikanska republiken är en del av min uppväxt. Sedan tidiga barnaår har jag hört talas om Maranataförsamlingens mission i detta land i det karibiska öriket. Det har varit ett stående böneämne som präglat vårt vardagsliv, möten och konferenser. Tidigare i år fick jag tillsammans med min fru Akvile och vår son Natanael, tillfälle att besöka landet, något som jag egentligen väntat länge på. Det är klart man undrat hur det egentligen är där, trots allt man hört och alla rapporter som kommit genom åren. När jag stod på taket som tillhör församlingens hus i Las Palmas, förort till Santo Domingo, var det som att tiden stannade upp för en stund, och larmet och musiken från gatan inte märktes lika mycket. Tankarna kom till en bild på framsidan av ett nummer av Midnattsropet från slutet av åttiotalet. Det var vår föreståndare Arne Imsen som stod just på samma tak, i färd med att döpa tre fångar från Victoriafängelset. Bassängen på taket är numera igenbyggd, och jag stod och funderade en stund på svunna tider. När vi som barn fick börja förstå att allt inte var rättvist, och att ett människoliv ofta i världens ögon inte hade något värde. Det handlade i detta fall om tre fångar, som suttit åratal i fängelse utan rättegång. De satt fängslade i 15 år, innan de efter en lång och seg kamp fick sin frihet, om än inte frikännande i domstol. Arne Imsen fick betala ett högt pris, och blev utvisad med inreseförbud, 1989. Men våra dagliga böner i flera år hade fått svar, och arbetet i fängelserna fortsatte på olika sätt. Det nämnda huset tjänar återigen som storfamiljshus och center för missionen, i samma land, men en annan tid. Vid vårt besök som varade i några veckor, hann en hel del hända. Det var roligt och inspirerande att möta vänner, både de vi träffat i Sverige förut, och de syskon vars namn vi hört. Redan första veckan kom Esaias Rodriguez till en samling hos Elia i Palave. Det har gått många år sedan han första gången besökte församlingen i Sverige och även vår storfamilj i Ljungsbro, jag var väl i tolvårsåldern. Esaias sade att det inte går en dag utan att han ber för vår familj, sådant gör en förstås uppmuntrad.
Mycket av missionsarbetet sker, som Midnattsropets läsare vet, i Palave där största delen bebos av haitier. Det var en fin upplevelse att ta del av vittnesbörden och sången under mötena där. Man har en stor förtröstan till Gud i en kämpig vardag och i alla situationer. Jag var hemma i Las Palmas den kvällen när jordbävningen i Haiti kom. Det kändes som en lång yrsel när jag satt vid köksbordet, och jag såg till min förvåning att taklampan svajade och gungstolarna gungade. Efter en stund ringde Berno och gav beskedet om katastrofen. De följande dagarna var oerhört plågsamma för våra haitiska vänner. Det tog dem lång tid att få besked om huruvida släkt och vänner var drabbade. Jag blev starkt berörd under ett av mötena, många grät och det var dämpad stämning. Men mitt i denna situation tackade man Gud och lämnade allt i Hans hand. Jordbävningen påverkade självfallet vår vistelse där, och vi fick uppleva mission på ett dramatiskt sätt. Detta var bara något av de saker vi fick vara med om, och jag skulle kunna berätta mer. Och trots minnen och historia, förvisso en viktig sådan, så är det nuet och framtiden som gäller för vårt arbete. Vi har fått något avvärde att förvalta. Det handlar om evangelium, med allt vad det innebär. Evangelium inte bara i ord, men i liv och handling. Var med och bed för Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken!

Missionsrapport av Berno Vidén

Från Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken, får vi på hemmafronten täta rapporter via mail- och blogghälsningar. Vi förmedlar här en hälsning från Berno Vidén, där han informerar om viktiga steg som tagits för att utvidga missionsarbetet även i Haiti. Efter flera års förberedelser med besök, språkstudier och fördjupad kontakt med syskon från det fattiga grannlandet, har nu ett konkret steg tagits för att utveckla ett missionscenter där.

[Läs mer]

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Aposteln Paulus, som skrivit många brev i Nya Testamentet, skriver så här till korinterna:

-Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. (1 Kor 4:1)

Kristi sändebud och tjänare ska alltså anses såsom förvaltare av Guds hemligheter. Det låter spännande. Vi läser vidare:

-Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. (1 Kor 4:2)

[Läs mer]

Av Gösta Karlsson

Om jag som en levande kristen skulle säga vad som för mig är störst i frälsningen; ja, vad skulle det vara? Nu talar jag inte som pastor eller evangelist utan just som en kristen människa. Det har på senare år blivit så stort för mig, det som Jesus Kristus gjorde på Golgata… Detta att jag får vila i försoningen och att den skall bära mig ända hem till Guds himmel.

[Läs mer]

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

[Läs mer]

Rensa ut fördomar

Reflexion omkring Ulf Ekmans blogg. Egentligen inte något nytt. Men i alla fall. Kort sagt: Ulf Ekman har ändrat sig, deklarerar han i sin blogg. Lämnat gamla fördomar, och vill bort ifrån “väckelsernas baksida, d.v.s. elitism och sekterism i förhållande till andra kristna”. Och det här innebär alltså att vad han skrev 1989 inför påvens besök i Sverige inte längre är relevant. Det var fördomsfullt att påminna om katolska kyrkan, inkvisitionen och dess blodiga förföljelsehistoria. “…det är så befriande att låta Anden rensa ut fördomar och okunnighet, beskäftighet och fruktan ur vår egna liv.” Jaha? “Det gamla är inte alltid fel och det nya är inte alltid rätt. Det gamla är inte alltid dött och det nya är inte alltid levande.” Jaha. Och vad är fel och vad är rätt? Vore det inte bäst att låta kärleken till sanningen få rum för att vinna frälsning? (2 Tess 2:10)
S F

Vittnesbörd av Karin Vidén

Jesus är så mycket för oss som mött honom. Han är vår glädje, han är vår kraft, han är vårt mål, han är vår frälsning. Jesus Kristus är vår Herre. Vi vill verkligen följa Jesus och tjäna honom i denna tid. Det är en mörk och svår tid, och vi vill ta nya steg för att nå hem till honom en dag. Jag har tänkt på några ord ur bibeln som upprepat sig inom mig en tid. De är ryckta ur sitt sammanhang, men det står: ”… och de lämnade näten…” Det är ett så enormt sammanhang detta handlar om, ”och de lämnade näten”.

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.