Missionen - nu med Haiti på dagordningen

MIDNATTSROPET

 Berno Vidén  |   2010-05-20  |   Lästid i minuter: 5 

Missionsrapport av Berno Vidén

Från Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken, får vi på hemmafronten täta rapporter via mail- och blogghälsningar. Vi förmedlar här en hälsning från Berno Vidén, där han informerar om viktiga steg som tagits för att utvidga missionsarbetet även i Haiti. Efter flera års förberedelser med besök, språkstudier och fördjupad kontakt med syskon från det fattiga grannlandet, har nu ett konkret steg tagits för att utveckla ett missionscenter där.

[Läs mer]

Kristus - vår verkliga mönsterbild

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-05-20  |   Lästid i minuter: 23 

Bibelstudium av Hans Lindelöw

Aposteln Paulus, som skrivit många brev i Nya Testamentet, skriver så här till korinterna:

-Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. (1 Kor 4:1)

Kristi sändebud och tjänare ska alltså anses såsom förvaltare av Guds hemligheter. Det låter spännande. Vi läser vidare:

-Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. (1 Kor 4:2)

[Läs mer]

Den fasta grunden

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-05-20  |   Lästid i minuter: 6 

Av Gösta Karlsson

Om jag som en levande kristen skulle säga vad som för mig är störst i frälsningen; ja, vad skulle det vara? Nu talar jag inte som pastor eller evangelist utan just som en kristen människa. Det har på senare år blivit så stort för mig, det som Jesus Kristus gjorde på Golgata… Detta att jag får vila i försoningen och att den skall bära mig ända hem till Guds himmel.

[Läs mer]

Den ofelbara kyrkan kräver monopol på bibeltolkning

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-05-20  |   Lästid i minuter: 12 

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

[Läs mer]

Kortnytt

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-05-20  |   Lästid i minuter: 2 

Rensa ut fördomar

Reflexion omkring Ulf Ekmans blogg. Egentligen inte något nytt. Men i alla fall. Kort sagt: Ulf Ekman har ändrat sig, deklarerar han i sin blogg. Lämnat gamla fördomar, och vill bort ifrån “väckelsernas baksida, d.v.s. elitism och sekterism i förhållande till andra kristna”. Och det här innebär alltså att vad han skrev 1989 inför påvens besök i Sverige inte längre är relevant. Det var fördomsfullt att påminna om katolska kyrkan, inkvisitionen och dess blodiga förföljelsehistoria. “…det är så befriande att låta Anden rensa ut fördomar och okunnighet, beskäftighet och fruktan ur vår egna liv.” Jaha? “Det gamla är inte alltid fel och det nya är inte alltid rätt. Det gamla är inte alltid dött och det nya är inte alltid levande.” Jaha. Och vad är fel och vad är rätt? Vore det inte bäst att låta kärleken till sanningen få rum för att vinna frälsning? (2 Tess 2:10)
S F

[Läs mer]

Då kom Jesus...

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-05-20  |   Lästid i minuter: 2 

Vittnesbörd av Karin Vidén

Jesus är så mycket för oss som mött honom. Han är vår glädje, han är vår kraft, han är vårt mål, han är vår frälsning. Jesus Kristus är vår Herre. Vi vill verkligen följa Jesus och tjäna honom i denna tid. Det är en mörk och svår tid, och vi vill ta nya steg för att nå hem till honom en dag. Jag har tänkt på några ord ur bibeln som upprepat sig inom mig en tid. De är ryckta ur sitt sammanhang, men det står: ”… och de lämnade näten…” Det är ett så enormt sammanhang detta handlar om, ”och de lämnade näten”.

[Läs mer]

Haiti - en månad efter

MIDNATTSROPET

 Berno Vidén  |   2010-02-26  |   Lästid i minuter: 3 

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

[Läs mer]

Storfamiljen

MIDNATTSROPET

 Arne Imsen  |   2010-02-26  |   Lästid i minuter: 22 

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

[Läs mer]

Jag lyfter mina ögon upp till bergen

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-02-26  |   Lästid i minuter: 18 

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

[Läs mer]

-Mitt lands framtid ligger under stenmassorna!

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-02-26  |   Lästid i minuter: 7 

Haitis långa väg tillbaka och den än större katastrofen. Text: Berno Vidén

Ingenting har varit sig likt här på missionsfältet i Dominikanska republiken alltsedan vi den 12 januari nåddes av nyheten att grannlandet Haitis huvudstad Port au Prince drabbats av en jordbävning. Själv satt jag i en bil på väg ut till Palavé och kände inte av skalvet. Då vi kom fram till Palavé fick jag ett telefonsamtal från hemförsamlingen i Stockholm där min dotter Veronica oroligt undrade om vi känt av skalvet. De hade via internet fått indikationer om skalvet från en dominikan i Santo Domingo. -Vilket skalv? frågade jag. Vid en snabb rundfrågning kunde jag dock konstatera att flera hade känt av att marken vibrerade. Jag ringde upp Roger Lindroos som befann sig i Las Palmas och frågade om han märkt av något. Då förstod han att det var ett jordskalv som hade fått honom att nästan tappa balansen av yrsel. Gungstolarna hade börjat röra på sig och taklampan gungade, ca 270 km fågelvägen från skalvets epicentrum.
För varje timme som gick nåddes vi av ständigt ny rapportering om jordbävningens följder. Ett sjukhus hade eventuellt rasat, presidentpalatset var skadat och förmodligen fanns det flera döda. Men ingen visste något med säkerhet. Vi märkte av en påtaglig och stegrande oro hos våra haitiska vänner som alla har delar av sina familjer boende i Port au Prince. När det allteftersom blev uppenbart att jordbävningen, som haft sitt epicentrum bara några kilometer utanför den haitiska huvudstaden, var den absolut värsta som drabbat landet under hela dess historia, och då det började talas om hundratusentals döda och skadade, och att över en miljon haitier förlorat sina hem, var det svårt att finna ord till tröst för alla våra haitiska vänner.
Just nu mobiliserar hela världen med hjälpinsatser av gigantiska mått, allt under ledning av USA, som med hjälp av tio tusen extrainkallade soldater leder arbetet för att upprätthålla någon slags ordning i det totala kaos som råder. Under katastrofens första dagar blev landets president René Préval helt plötsligt en man av folket. Bostadslös som de flesta andra, då både palatset och hans privata residens hade rasat, var han hänvisad till gatan och syntes ofta ute bland folket. Regeringsbyggnader, domstolar, universitetet, FNs högkvarter, katedralen, ja, listan kan göras lång på byggnader med styrande funktioner för landets verksamheter som nu är borta.

[Läs mer]

Med hjälp till de drabbade i Haiti

MIDNATTSROPET

 webmaster  |   2010-02-26  |   Lästid i minuter: 11 

Här följer en sammanställning av rapporter från hjälpinsatser som genomförts av medarbetare från Maranataförsamlingen i Stockholm tillsammans med dominikanska och haitiska syskon.

Haiti 17-19 januari
Zebastian rapporterar:
Efter att på nyheterna ha sett och hört om allt hemskt som drabbat grannlandet Haiti, och då många av syskonen i församlingen i Palavè ännu inte kunnat kontakta sina anhöriga, så beslutades att jag tillsammans med broder Marcelo skulle resa till staden Baptiste för att undersöka läget.
Baptiste ligger några mil innanför gränsen och ganska långt uppe i bergen.
Väl framme blev vi båda ganska lättade. Visst märktes det att jordbävningen drabbat även denna delen av landet. Men inte alls så hårt som huvudstaden. T.ex. så har det inte rapporterats in några döda, i ett område som har ungefär 30,000 invåndare.
Men ändå, det har varit jordbävning, och många hus är skadade. De flesta husen i området byggs väldigt enkelt, helt utan någon form av armering. Det i sin tur har lett till att många hus har fått allvarliga sprickor och hål i en eller flera väggar. Vi såg också en del hus som rasat ihop helt.
Jimani 21 januari
Klockan 5.30 ringde väckarklockan, och det kändes helt fel. Men upp kom jag. Det var dags att resa västerut igen. Denna gången skulle vi resa till staden Jimani, som är den gränsstad mot Haiti där absolut flest hjälptransporter och drabbade passerar.
Väl framme, efter 5-6 timmars bilfärd på bra vägar, och sämre vägar ju närmare gränsen vi kom, sökte vi upp det statliga sjukhuset på platsen. För övrigt så märktes katastrofen av mycket här, väldigt många utländska biståndsarbetare, läkare, sköterskor etc. En stor basebollplan hade dessutom gjorts om till helikopterramp.
Sjukhuset, som egentligen inte är speciellt stort, var självfallet fullbelagt. Korridorerna var fulla med folk som låg gipsade, eller väntade på att tas omhand. Vi sökte först upp sjukhusets apotek dit vi kunde överlämna flera kartonger med mediciner. Det togs tacksamt emot. Efter det så fick vi även möjlighet att dela ut de påsar vi förberett kvällen innan. Tyvärr alltför många patienter för att det skulle räcka till alla, men vi får hoppas att det kom till någon nytta för dem som fick ta emot en i alla fall.
Medan vi var på det statliga sjukhuset fick vi höra om ett barnsjukhus en bit bort, så vi beslutade oss för att även besöka det. Halvvägs dit träffade vi på en haitier som vi frågade om vägen. Han, visade det sig, jobbar som tolk på sjukhusen, och var nu på väg till barnsjukhuset för att uträtta ett ärende. Så både han och vi var tacksamma över att han fick skjuts en bit på vägen.
Väl framme vid barnsjukhuset, som av flaggorna på platsen att döma, drivs av amerikaner, fransmän och dominikaner, möttes vi av en amerikansk sköterska som frågade om vi var där för att hjälpa till. Vi svarade att vi var där med saker som vi gärna ville överlämna till barnen.
Det var dock inte så enkelt. Det var en helt annan organisation där än på det andra sjukhuset, och allt som lämnas måste lämnas på en speciell plats, varifrån sedan de som arbetar på platsen delar ut det. Då vi var där var dessutom den platsen överfull av diverse lådor och liknande. Då berättade haitiern vi plockat upp om en kyrka som de använder som väntsal för patienter och flyktingar, och att den platsen inte fått riktigt lika mycket hjälp som de andra större platserna.
Några kilometers bilfärd till och vi var framme. En haitisk baptistförsamling hade upplåtit sin kyrka för behövande. Det var väldigt strikt där med vilka som fick komma in, och fotografering var absolut förbjuden. Efter att Veronica talat lite med föreståndaren för platsen, gjorde han dock oss till ett undantag. Men vi fick inte ta för mycket närbilder, av respekt för dem som var inlagda där.
I kyrkan fanns det vid tillfället 43 personer som vårdades. Det vi hade kvar i bilen var 43 påsar med förnödenheter. Vad säger man då?
I alla fall så togs gåvorna tacksamt emot och vi var färdiga med vårt uppdrag för denna dag. Men ändå finns det hur mycket som helst att göra, och nu har vi börjat förbereda för nästa resa.

[Läs mer]