Midnattsropet

Undervisning av B V Henry

Trycket av en verklighet
som ej går fly ifrån
En börda på församlingen som alltmer känns i den rika västvärlden är trycket av den djupa fattigdomen. Detta är starkt betonat av den kristne teologen Ronald Sider i hans stimulerande bok som kom ut 2007: ”Rich Christians in an age of hunger” (Rika kristna i en tid av hunger). Där skriver han: ”Världsfattigdom är hundra miljoner mödrars gråt”. Han har rätt. Pressen av fattigdom, av överväldigande fattigdom, upplevs först av mödrarna. Min fru och jag har i områden av Afrika mött mödrar som har förlorat barnen genom undernäring. De kände det hårt, men det finns ingenting de kan göra åt det. Under gångna decennier har gapet mellan rika och fattiga blivit större. Det borde inte förvåna oss om det blir större och högre protester liksom de vid G-8 mötet senast i juni i Rostock i Tyskland med lyckligtvis mindre vandalisering än det som några år tidigare drabbade Göteborg. Världsledare och experter har ideligen diskussioner och resolutioner, men till ringa gagn för dem som drabbats av svält och andra naturkatastrofer. Frustration kan leda till desperation som bryter ut i våldsamheter, vilka säkerligen inte ger lösning för de akuta problemen. Helt säkert har problemet av överväldigande fattigdom växt större med en del illavarslande effekter som du kan ha sett på TV-skärmen och vid läsning av en del reportage.
Herren är naturligtvis inte likgiltig för de fattiga (som vi ser i följande bibelverser: 2 Mos 23:10-11, 3 Mos 23:22 och 5 Mos 15:7, Ps 41:1, Gal 2:10). Ändå förklarar Herren mycket klart: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder” (Matt 26:11).
Fattigdom är inget nytt problem. (5 Mos 15:11). Det är inte ett fenomen av tjugoförsta århundradet. Hela ämnet om fattigdom är relativt. Jag har bott hos mycket förmögna människor i USA och Sydafrika som pekade ut var de ”rika” bor. Jag har mött gästfrihet i skabbiga skjul, och lyssnat till hur mitt kristna värdfolk, som inte hade något av värde enligt vår bedömning, prisat Gud för hans nåderika omsorg. Sedan har de inbjudit mig att gå med dem på hembesök hos en del ”fattiga” familjer som har ännu mindre.
Att försöka greppa hela frågan som rör fattigdom och rikedom sliter oss i stycken. Att å ena sidan bli upprörd över girigheten hos dem som har så mycket och alltid strävar efter mer (1 Tim 6:10-11) och å andra sidan bli förödmjukad av den fina förnöjsamhet som utstrålar från dem som har så litet.
Vid tiden för den stora svälten i Gujarat i Indien år 1900, gick det månader innan nyheterna nådde England. Folket måste göra något med vad de hade. När så småningom de kristna i England blev medvetna om vad som hade hänt hade nöden redan minskat.
Idag försäkrar sig media om att vi ser de försmäktande ansiktena från de döende, vi hör de hjärtskärande skriken från de undernärda barnen och vi ser de patetiska bidragen av välmenande hjälp medan nödsituationen är för handen. Påfrestningen kommer över oss medan plågan fortfarande gör ont och vi ställs inför ett tryck som inte försvinner, en börda som tvingar fram aktioner, vilket agerande som helst, känslomässigt agerande, vad som helst som kan lindra vår plåga och tysta vårt samvete. Känslomässig hjälp av det slaget kan höja statistiken för humanitära organisationer, men om vår respons inte är god och genomtänkt under bön, kommer vårt givande på kort sikt att ha ett värde endast för stunden, och på längre sikt blir alla ansträngningar utan djupare effekt.
Tragiskt nog så är kommunikationskanalerna ofta korrumperade, och det medgavs i åtskilliga program med världsnyheter att 60% av hjälpen aldrig nådde dessa för vilka den var främst avsedd. Ideligen har jag sett biståndsvaror till salu i basarer och marknader; två exempel i Nordjemen med mat från Finland, som var avsedd att skänkas gratis, och i Jordanien blev svenska filtar, som var avsedda för palestinska flyktingar sålda för att få pengar till vapen! Till och med det som verkar vara generöst bistånd från regeringen är ofta malplacerat, som när en del av det europeiska smörberget sändes till Pakistan i form av ost och användes för att smörja axlarna på oxkärrorna. Kulturella och religiösa restriktioner frångås inte ens under svälttillstånd och det är inte bra att sända vete till dem som äter ris. Somliga kulturer gör också urval vilket ris de äter. För inte länge sedan utbrast en speaker i en tv-panel om att lindra världens fattigdom att 90% av livsmedelshjälpen till tredje världens länder gör mer skada än nytta.
Världen har successivt börjat formulera sig i termer med behov att svara mot angelägenheten i fall av olyckor, svält, översvämningar eller torka, som de senaste jordbävningarna i Iran och Turkiet har visat. Hjälp är mycket snabbare organiserad och i en massiv skala. Vi har kommit fram till att kristen katastrofhjälp i västländerna är minimalt användbara verktyg att möjliggöra hjälp till behövande människor i olika delar av världen; innan större hjälpprogram kan komma igång och innan församlingar hemma är organiserade att komma till undsättning.

Radiointervju med Asta Olausson

Asta Olausson, som via radikala studentkretsar kom att hamna i knarkträsket, blev frälst i Maranataförsamlingen. Efter många år i församlingstjänst, talar berättar hon i en intervju för Radio Maranata och Midnattsropet om vad livet i församlingen innebär. En förverkligad vision. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Vad innebär det att vara utanför lägret? Du har många år lyssnat till Arne Imsens förkunnelse, och delat församlingens kamp att förkroppsliga den urkristna församlingens ideal. Hur vill du verbalisera detta med att följa Jesus?
-Det är både en kunskap och en känsla. Jag kan sitta i en buss med en massa människor, och ändå känna att jag har ingen delaktighet med människors förväntningar och drömmar. Jag har ett evighetsperspektiv, jag har upplevt Jesus i mitt hjärta och väntar att han ska komma tillbaka för att hämta mig hem till himlen.
Bibeln säger att han ska komma tillbaka, och jag har en längtan i mitt hjärta att komma hem till himlen. De löften bibeln ger att han ska komma tillbaka. Jag känner att jag har mitt medborgarskap i himlen. Där hör jag hemma, och upplever det så tydligt. Man har ingenting här på jorden…

Text av Karin Vidén

Sveriges Radio P1 sände i september 2007 med repris januari 2008, i programmet Skolministeriet en intervju med anledning av hemundervisning. Makarna Berno och Karin Vidén svarade på några frågor gällande hemundervisning av sitt nu sjunde barn. I programmet uttalade sig också fd bitr rektor på Rinkebyskolan, Hillevi Rindeby.
Skolledaren som för övrigt var mycket dåligt insatt i det aktuella ämnet uttalade sig avvisande och nedsättande i ordalag som tydligt avslöjade dels stor brist på kunskap, och än mer allvarligt för en skolledare, en diskriminerande klassificering av familjens barn och ungdomar som hemundervisats av sina föräldrar tillhörande Maranataförsamlingen. ”Det är inte de samhällsmedborgare jag vill se växa upp i det här samhället” poängterar hon, och förstärker sitt påhopp med att ”det är farligt att låta barn växa upp så här segregerat”. Ett mycket alarmerande uttalande som endast kan tolkas som att det är farligt att växa upp, fostras och bildas i en familj som har sin andliga hemvist i Maranataförsamlingen, och som äger en tro på Guds ord och en övertygelse om att det finns en skapande Gud.

Analys av Stina Fridolfsson

Så presenteras pingstkyrkans nya roll i tidningen Dagens reportage inför det stora musikalevanemanget ”London the musical” som nyligen haft sin världspremiär på Stockholms nya musikalscen - Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Stockholms musikalelit gläder sig över denna nya estrad ”som med sin rymd är en av få arenor som kan rymma musikalens enastående och speciella scenografi”.
Filadelfiakyrkan som en gång togs i bruk och rustades under bön, åkallan och stora uppoffringar av bedjande och offrande fromma pingstvänner presenteras nu som Stockholms nya musicalscen.
Där samlades kristna, unga och gamla, för att andligen utrustas till evangelii härolder för tjänst i evangelisation och mission. Från talarstolen varnades för världens nöjen och dess idoldyrkan.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

I Batey Palavé som ligger i Santo Domingos västra utkant driver Comunidad Maranata en mindre skola där främst haitiska barn är elever. Karin Vidén berättar om en skoldag.

Klockan är halv åtta på morgonen och vi är på väg in i Palavé med bil, till ännu en skoldag i församlingens skola Los Peregrinos. Utefter huvudgatan är redan full morgonaktivitet och överallt ser man barn och ungdomar i sina uniformer på väg till den kommunala skolan, till den stora överbefolkade Palavéskolan. Framför bilen kryssar folk över gatan hur som helst, och några skolklädda flickor kommer bärande på varsin färgglad plaststol hemifrån eftersom de annars får sitta på golvet i den stora skolans salar där 70-80 elever samsas per lärare.
En skock getter står tjudrade i en dikeskant i väntan på slakt. Bredvid de bräkande getterna hänger en helt nyflådd i ett rep runt halsen. Styckningen är i full gång i vägdammet och man upplever en ohygglig avsmak mot denna hantering och det har tagit sin tid att vänja sig att se detta scenario varje gång man passerar.
Vid små försäljningsbord utefter gatan står kvinnor och friterar frukostkorvar och pastellitos över osiga rykande koleldar alltmedan kunderna, mestadels män, sitter på murkanter eller varhelst man hittar en någotsånär bekväm plats för att med god aptit inta sin frukost. Det kraftigt sötade kaffet säljs från termoskannor och dricks i ett svep i små vita plastmuggar.
Hundar av alla storlekar, skabbiga, utmärglade och halta, springer omkring överallt för att om möjligt finna en liten matbit. Slaktaren har just lagt upp sina stora köttstycken och en enorm hög av kycklingkött inför förmiddagens försäljning, och viftar undan svärmar av flugor med ett palmblad. Nedanför det dignande köttbordet skockas uthungrade dreglande hundar och inväntar eventuella köttslamsor som faller till marken.
Även denna morgon har vi oturen att hamna bakom korna som är på väg till floden att vattnas. Med en flock kor framför sig går färden sakta, sakta framåt. Den väderbitne magre bonden med sin stora stråhatt på huvudet som skydd mot solen piskar på sin häst, och manar på korna att få upp farten, men de låter sig inte stressas.
Sakta passerar vi den lilla mer eller mindre fallfärdiga pingstkyrkan och där tittar en till synes nyvaken kvinna ut genom dörren insvept i en grå filt. Hon har under natten vakat över lokalen i den mycket enkla träbyggnaden med sitt rostiga inåtbuktande plåttak, och med den låga temperaturen januarinatten erbjuder lär hon ha frusit under småtimmarna. Varje natt turas kyrkans medlemmar om att vakta byggnaden och dess inventarier, och att vara i bön.
Nu skymtar vi skolhuset en bit längre framåt gatan och ser några elever vara på plats utanför grinden. De vinkar oss välkomna medan koflocken drar vidare utefter gatan för att strax nå den efterlängtade floden en bit längre fram, den stora Manoguayabofloden.

Ulla Näsholm rapporterar från missionen i Rumänien

Ropet från bibeln hade nått Pilgrimsfolket i Oslo. För ungefär tio år sedan hade de varit på semester i Rumänien. Det blev inte riktigt som de tänkt sig.
Fattigdomen och nöden de mötte under sin vistelse där blev en kallelse att göra något. På den vägen är det.

Semesterresan de gjorde, inspirerades genom en norsk kvinna som varit i Rumänien. Hon berättade om en församling hon besökt och hur de arbetade bland fattiga människor i Bukarest. Jan Egil Hafsahl tillsammans med några från Pilgrimsfolket beslöt sig för att besöka den församlingen.
Det hade gått några år och den lilla församlingen hade fått en annan inriktning och modernare framtoning än tidigare och arbetet bland de fattiga fanns inte längre kvar.
De upplevelser syskonen från Pilgrimsfolket gjorde i Rumänien under veckorna i landet och mötet med många fattiga och utslagna människor blev till en kallelse som de inte kunde komma förbi.

Bibelstudium med Hans Lindelöw

Vi ska titta litet i Johannes första brevs andra kapitel:
-Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. (1 Joh 2:1-2)
Det här säger något om försoningens vidd. Den som presenterar det för oss är aposteln Johannes. Hans brev inleds med att han talar om sina erfarenheter, som var mycket unika. Det var inte många som hade sådana erfarenheter som han gjorde.
Vi ska läsa igenom hela 3 Mos 16, och riktigt fundera på vad detta kapitel talar om. Också detta kapitel säger något om försoningsverkets vidd, än om det inte alltid är så lätt att greppa.

Text av Emil Gustafson

Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet!
1. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse.
De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ”Var är domens Gud?” (Mal 2) De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelsen än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga:
-Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gangar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgkläder, för Herren Sebaots skull?
Ack människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv.
Hon vill hellre giva stora löften än vara trogen i det lilla. Hon tycker mer om sången: ”Din jag är!” än gemenskapen med Guds Lamm på den bloddrypande vägen. Var Äro de, som sjöngo: ”Jesus, jag mitt kors vill bära, lämna allt och följa dig, fattig, naken, utan ära; du skall bliva allt för mig?” De sjöngo såsom Herrens folk på andra sidan havet: ”Han är min Gud, och honom vill jag upphöja”, men torde aldrig hava känt något djupare ansvar för det liv, som de leva. Kristus har många bekännare men få efterföljare; och även du, som ”lade allt på Herrens altare”, vill bevara ditt liv och tjäna Gud på självvalda vägar. Broder, varför gör du så? Menar du, att även den som lovat vara Herren trogen, kan tjäna honom med halv lydnad och kalla Sikems altare för ”Israels altare?” (1 Mos 35:1) Betala honom dina löften.
Lik en brudgum, som blivit övergiven av sin trolovade, klagar Herren – och endast den, som vet vad det är att med smärta föda själar, kan något fatta vad denna klagan innebär:
-Vad skall jag göra dig Efraim? Vad skall jag göra dig, Juda? Ty eder kärlek är såsom morgonskyn och såsom daggen, som tidigt går bort. (Hos 6)
O, att de hade samma nit om förbundets lagar, som de jaga efter dess förmåner!
-Men skreve jag min lag tusen gånger, säger Herren, bleve den dock aktad såsom något främmande. (Hos 8:12)
De gråta för att vinna Andens gåvor, men gå bort till sina avgudar. Huru länge skola de gråta? Jag vet icke. Kanske hela livet.
Den olydige sonen kan icke åtnjuta sin moders kärlek genom tårar utan genom lydnad. Moderskärleken förbjuder henne att genom klemig uppfostran göda barnets onda anlag, ty hennes mål är karaktärens grundläggande; och därför måste barnen känna såväl hennes rättfärdiga sinnelag som hennes förlåtande kärlek. Vad mer, om än tårarna strömma! Fastän främmande för sin moders avsikter, skola de likväl en gång till sin glädje finna, huru högt hon älskade dem. De skola med ett barns tillgivenhet omfatta henne, dess mer de komma under hennes inflytande av hennes vilja. Detta är hemligheten. Egenviljan måste brytas. Hon giver allt och begär allt. Ty han älskar dig såsom en moder sitt barn. Och I skolen förstå varandra genom att äga varandra. Agans ändamål är delaktiggörelsen av hans helighet. (Hebr 12) Vi känna Gud genom hans eget väsen. (1 Kor 2)
Men så länge människan icke har något högre mål än att bli välsignad, kan hon icke vara välsignad, ty endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bliva delaktig av honom. Hon måste giva sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv. Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse. Och därfter längtar hans hjärta, som har utgivit sig själv för oss, att vara ett med sitt folk, liksom en moder icke gärna kan giva något mindre än sig själv åt sina barn. Brudgummen har någonting högre i beredskap åt sin utvalda än ”ljuva känslor” eller vad vi kalla välsignelse. Han vill giva henne kunskapen om sin kärlek.
Min vän! Har du intet mer att giva honom, som gav allt för dig – intet mer än dina tårar? Har du, som ända från moderlivet varit hans föremål, ingen större begäran än att bli välsignad? Om han så högt värderar din kärlek, att han ber om ditt hjärta, varför icke nu giva dig själv åt honom? O, krossa icke brudgummens hjärta med falska tårar, såsom det egensinniga barnet grusar en moders sista förhoppningar. Sjung icke: ”Din jag är!” tills du är skild ifrån Gud. Ingen har makt över himmelens portar genom att ropa ”Herre!” – Kristen, var är du?

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:

Appell av Tage Johansson

I Habackuks 3:2 läser vi:
-HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.
Gud är alltid angelägen att utföra sina gärningar, men han måste få redskap genom vilka han kan utföra dem. Gud är alltid redo. Men det finns också speciella tider för Guds handlande. Johannes Döparen uppträdde en speciell tid. Och vi lever just nu i en speciell tid för Guds gärningar. Gud är mycket angelägen att församlingen ska bli intakt med den uppenbarelse som han har givit sitt folk i ordet. Gud vill använda Kristi brud, hans kropp, församlingen, som som redskap.
Det finns många bilder och förebilder om vad församlingen är. Som den framträder i Nya Testamentet förstår vi att det är något unikt och underbart. Vi ser det framför allt i Efesierbrevet och läser om hur detta fungerade på apostlarnas tid. Gud vill ingjuta i våra hjärtan en tro för att han har möjlighet att till fullo upprätta sin församling genom vilken han vill utföra sina gärningar.

Appell av Hans Lindelöw

Om vi läser bibeln kommer vi att påverkas av den. Antingen läser vi i den några gånger, och lägger den ifrån oss. Då kan den inte göra mycket intryck på oss. Eller så kommer vi vid läsandet av bibeln att fi nna den verkligen värd att läsas, så vi får svårt att lägga den ifrån oss. Det är så med bibeln, och det är så med Jesus.
Jesus har själv sagt att antingen församlas vi omkring honom, med honom, eller så rör vi oss i en annan riktning. Vad är det som kan dra oss till honom, så att han får möjlighet utöva inflytande över oss?
Hans Fader drar oss till honom. Jesus säger att ”ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig, drar honom”. Detta ord drar talar om att det finns en oerhörd dragkamp i tillvaron. Mycket drar, antingen åt ena eller andra hållet. Nu finns möjlighet att dras av Gud. Då är det lätt för människor att tänka: Han drar inte mig, alltså räknas jag inte. Men det finns en sida att tänka på här: Vi måste ställa oss till förfogande. Vi måste gå till den Gamla Boken, öppna och läsa, och inte släppa taget, utan hålla fast. Om den gamla boken får tala till oss, om vi vänder vårt hjärta till ordet, då får vi något som omtalas i bibeln: Vi får ett tecken på vår panna, för Ordet talar till oss och påverkar oss.
I Hesekiel talade Herren till en man som stod till förfogande:
-Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne. (Hes 9:4)
Sucka och jämra sig - är det eftersträvansvärt? Någon nämnde tidigare om att det fanns dem önskade pietisterna bort från jordens yta. De som präglades av denna sorg som Jesus själv säger a? den faktiskt innebär
en salighet. Det kanske inte är så lätt att ha göra med och förstå sådana människor. De som suckar och jämrar sig, men ändå är saliga. De suckar, men inte över vad som helst. Man kan gå omkring och sucka över både
det ena och det andra. Över att man är trött , är less och tycker att tillvaron är meningslös bara för att man inte känner sig underhållen. Men här handlar det om att sucka och jämra sig över de styggelser som bedrivs. Det
måste vara fråga om att man anser det vara styggelser som Gud säger är styggelser. Jesus talar också om styggelser. Det är sådant som drar människor ifrån Gud. Det som skapar utrymme för avgudadyrkan istället för sann tillbedjan. Det som skapar utrymme för alla onda gärningar som står i strid mot Guds lag
- att stjäla, ljuga, osv . Allt detta onda får vi möjlighet att vända oss ifrån när vi hör hans kallande röst, när vi hör den profet kalla som står till Guds förfogande. Sådana profeter var Elia och Johannes. Vi tackar Gud för att vi kan ta del av de ord som dessa profeter en gång talade, de finns fortfarande kvar i bibeln.