Midnattsropet

Vittnesbörd av Jörgen Lindroos

I de allra flesta religioner så är det de som är väldigt duktiga på att göra gott och de som klarar av att avhålla sig från att göra onda ting som blir tolererade och mottagna. Men bibeln säger att Jesus såg inte på det sättet. Han åt tillsammans med syndare och tullmän. Och det är ett ord i Lukas 15 som jag kommer tillbaka till. Från första versen.
-Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ”Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem.”
-Då berättade han denna liknelse för dem: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig - inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.
-Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.
-Jag säger er: På samma sätt blir det glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.”
Jag hörde en kassett av Arne Imsen en gång där han sa ungefär att änglarna, när de kommer inför den Allsmäktiges tron, så var de tvungna att få audiens. Men när budet kom från en syndare som vill omvända sig till Jesus, då var det ingenting som kunde stoppa budet från att komma fram till tronen. Och så jublade himmelen över den syndare som kommer till Jesus. Och vi är inte här för att berätta att du är en syndare, för det är du. Alla har syndat, står det i bibeln. Men vi är här för att berätta om Jesus, han som är syndarens vän. Han vill möta dig till frälsning och till omvändelse.

Vittnesbörd av Einar Lindroos

Jag tänkte på ett bibelord:
-Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden.” (Matt 28:18)
Det är många som har kommit och sagt: Jag har funnit människornas ursprung och jordens ursprung - kom och hör på mig. Kom och bli mina lärjungar.
Det är många som har menat att de har funnit meningen med livet - och många läror hit och dit. Men Jesus säger inte ”Nu har jag funnit hur vi ska göra det”. Han säger: Mig är given all makt i himmel och på jord. Och idag har du möjlighet att bli en Jesu lärjunge. Du kan sitta ner och höra på hans ord, finna att Jesus har makt till att frälsa dig. Han har makt till att förlåta dina synder. Du kan få frid med Gud. Kom till Jesus idag! Amen.

Vittnesbörd av Paulus Eliasson

Om vi tänker teoretiskt om Gud, vare sig vi är troende eller inte, så förstår vi att om Gud finns, så måste han vara otroligt mycket större än oss människor och kan inte rymmas i våra sinnen eller någonting som vi kan skapa. Och därför säger bibeln att Gud har uppenbarat sig på olika sätt, uppenbarat olika delar av sig själv. En människa kan inte med sitt förstånd rymma det som Gud är. Men så säger Romarbrevet:
-Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom 1:18)
Det kan vara många svåra uttryck här. Orättfärdighet, ogudaktighet. Men det det handlar om, är att Gud uppenbarar en sida av sig själv som handlar om vrede. Vrede ifrån Gud, över människor som är orättfärdiga. Orättfärdighet handlar om hur vi är mot varandra. Hur du och jag behandlar människor som är fattiga, svaga, annorlunda, från andra kulturer. Det handlar om hur du och jag behandlar varandra. Och det finns så mycket orättfärdighet.
Så talas det om ogudaktighet. Det är förhållandet mellan oss och Gud. Människor som har vänt Gud ryggen, gått bort från Gud. Över sådant, säger bibeln, uppenbaras Guds vrede.
Vi tycker hela tiden att det är så mycket ondska i världen; varför griper inte Gud in? Varför sker det så mycket ont om det finns en god Gud? Men bibeln säger att Gud har fastställt en dag, då han ska döma världen med rättfärdighet. Var så säker. Gud har fastställt en dag då allting kommer att dras fram.
Människor säger: Gud är så orättvis! Varför skulle det här behöva hända mig? Varför ska jag behöva ha det så svårt? Varför ska jag behöva lida på det här viset? Jag tror egentligen att du ska vara väldigt glad över att Gud är orättvis i så fall. För hade Gud varit rättvis emot dig och mig, då hade vi varit döda. Så mycket ont som människor genom historien har gjort! Hade rättvisa skipats med en gång, så hade vi alla gått under.
Men så finns det en annan egenskap hos Gud. En annan uppenbarelse av Gud. Och den kan du läsa om i aposteln Paulus brev till sin vän Titus. Då säger han så här:
-Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor (Tit 2:11)
Det finns alltså en annan uppenbarelse. En annan sida av Gud. Någonting mera av Gud. Inte bara att han är en rättfärdig domare som kommer dra allting fram till en rättegång i den tid som han har fastställt. Men också det här: Ty Guds nåd har uppenbarats…
Nåd, det är någonting vi inte har förtjänat, eller gjort något för att få. Men det fanns nåd hos Gud. Trots hans vrede över synden, så var hans kärlek, nåd och barmhärtighet ännu större. Det står så här i bibeln:
-Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet. (Tit 3:4-5)
På grund av det Gud själv är, så erbjuder han dig idag att komma till honom. På grund av Guds egen natur, av kärlek, godhet, barmhärtighet och nåd, så vill han uppenbara detta också för dig. Han vill visa sig själv för dig idag. Inte Gud som domare, men Gud som frälsare, som Fader, som din vän.
Gud inbjuder dig idag att komma till honom, och trots att vi bär på så mycket ondska, trots att vi bär på så mycket destruktivt, så får vi uppleva att han är nåderik och barmhärtig.

Ledare av Berno Vidén

-Hava vi föda och kläder, så må vi låta oss nöja därmed. Men de som vilja bliva rika de råka in i frestelser och snaror och hemfalla åt många dåraktiga och skadliga begärelser, som sänka människorna ned i fördärv och undergång. Ty penningbegäret är en rot till allt ont; och somliga hava låtit sig så drivas därav att de hava villats bort ifrån tron och därigenom tillskyndat sig själva många kval. 1 Tim 6:8-10

[Läs mer]

Missionsrapport av Karin Vidén

Den tropiska stormen Noel ödelade och totalförstörde i slutet av oktober månad stora områden i Dominikanska Republiken genom de våldsamma skyfall som följde i dess spår. Enorma arealer lades under vatten och samhällen isolerades pga raserade broar, oframkomliga vägar och stora kommunikationsstörningar i el- och telenätet. Hundratalet personer har konstaterats döda medan lika många fortfarande saknas. Omkring 60 000 personer blev hemlösa då vattenmassorna totalförstörde hemmen eller gjorde dem obeboeliga för långa tider framöver. Comunidad Maranata har under perioden som följt koncentrerat sina hjälpinsatser på främst ett bateyområde som heter Bienvenido.I Bienvenido steg floden snabbt och forsade in över det lägst liggande bostadsområdet. Flera hundratal människor fick snabbt fly från sina hem uppåt mot säkrare platser. Floden trängde obarmhärtigt in genom husen och lät inget stå hindrande i vägen. Husen fylldes upp till taket med vatten och flera av dem står i dag tomma med ett flera decimeter tjockt lerlager som resultat.Att vi överhuvudtaget kom till Bienvenido ser vi som en direkt Guds ledning. Redan sommaren 2006 då Berno efter en arbetsdag i Palavè kom hem, berättade han med gripenhet att han på vägen hem svängt in på en avtagsväg som han många gånger funderat på vart den ledde. Han kom då fram till bateyen Bienvenido och träffade en colmadoägare (colmado = minilivs) som berättade en del om området och såg också de behov som där fanns. Vi samtalade en stund och kom överens om att be till Gud för platsen och invänta om Herren ville öppna dörren för oss dit. Nyckelpersonen tog Herren ut! Det blev den här gången Fifa, vår skolelev Yessicas mamma. Fifa har en syster i Bienvenido som pga stormen Noel fick sitt hus helt översvämmat, och hon tog oss med dit och vi fick genast en fin kontakt med folket där.I tre grupper gick vi från hus till hus och hälsade, tog uppgift om namn, antal personer i hushållet, antal barn och kunde även se vilka de största behoven var efter stormens framfart. Som namnet på platsen förtäljer blev vi varmt mottagna och välkomnade in i hemmen. Det var lerigt och ibland näst intill oframkomligt men inget hinder syntes ändå för svårt och vi upplevde en oerhörd ledning och välsignelse i arbetet. Vissa hus var tomma förutom all lera som täckte golvet och långt upp på väggarna. Folk bodde hos varandra och överallt låg högar av förstörda kläder, lakan, madrasser, skolböcker mm. Vi fick ta del av många gripande vittnesbörd hur folk fått fly hals över huvud för att rädda sig själva och sina barn.Som en första akut hjälp gjordes ett storinköp av matvaror till 50 hushåll. Allt paketerades sedan i plastkassar och tidigt på söndagmorgon lastade vi bilen full och for iväg.Utdelningen gick förunderligt bra. Alla besökta hem hade fått en stämplad biljett vid första besöket som de skulle visa upp nu och så överlämnades maten och ett kuvert med ekonomisk hjälp och ett brev från Comunidad Maranata.

Undervisning av Arne Imsen

Maranataväckelsen har kännetecknats av kampen om rätten att få vara fri och oberoende. Maranataropet, du vår Herre kom, förpliktigar det folk som väntar på Jesu snara tillkommelse att leva fria från de bojor som så lätt snärjer Guds barn in i en materialistisk livsstil. Arne Imsen ledde under de sista decennierna av 1900-talet Maranataväckelsen i den ideologiska kampen med skärpan av sin kunskap och sitt profetiska ämbete.
I dagarna blev Maranataförsamlingen i Stockholm åter påmind om att det inte är någon självklarhet att få behålla rättigheter som fria medborgare att stå utanför marknadens och kapitalismens krav. Facket ställer krav på att de personer som tillsammans skapat arbeten inom församlingen inte ska tillåtas arbeta ideellt. Man kräver kollektivanslutning och att alla ska arbeta inom ramen för ett materialistiskt tänkande.

Vittnesbörd av Kjell Roos
Maranataevangelisten Kjell Roos blev frälst i ett väckelsemöte 1972, efter att ha levt i många år som missbrukare och kriminell, och åkt ut och in på anstalter. Därav bokens namn - fångnumret förföljde honom alla åren. Kjell fick uppleva en radikal förvandling, och har sedan dess varit själavinnare. Han har fått bedja för många, både till frälsning och hälsa. På mångas önskan gick Kjell med på att ge ut en bok där han berättade om sitt händelserika liv. MR:s medarbetare Ulla Näsholm ställde villigt upp att skriva, och efter ett par års skrivande vid de tillfällen som gavs ”på lediga stunder”, kom boken ut i höstas. Det är redan dags att skriva en fortsättning, för, som bokens sista rader anger, fick Kjell till 70-årspresent en resa till Santo Domingo. Veckan efter den fruktansvärda stormen Noel, vars verkningar beskrivs i missionsrapporten detta nummer, var resan bestämd, och Kjell har nyss återvänt från en månads vistelse i Dominikanska Republiken. Förutom hjälpinsats i stormdrabbade områden, hann Kjell även med att predika i fängelset och närvara vid en rättegång som gällde pastorn i fängelseförsamlingen. MR återkommer med rapporter, och vi hoppas på uppföljning av boken. Nedan följer ett par citat ur boken, som kan beställas från BMC. (Se annons sid 31)
En kväll kom det besök till Kjell. Det var Rolf som kom, han som Kjell hade bett för i Västerås-fängelset och som då blivit frisk.De satte sig i matsalen och samtalade. Rolf sa inte mycket, men tog gitarren och började spela och sjunga. Han sjöng kristna sånger. Så ställde han ifrån sig gitarren och säger till Kjell: ”Ända sedan du var inne hos mig på Västerås-anstalten och bad för mig, visste jag att det var Gud som helat mig, men jag rymde från honom”.Rolfs mamma dog när han var ganska ung. Hon var det enda han hade och han tyckte att Gud var hård som tog henne ifrån honom. En natt tyckte han att mamma kom emot honom och sa: ”Rolf, se till att du kommer till himlen, jag är där! Rolf ville inte ha med Gud att göra, men när han såg Kjells förvandling – de hade ju varit tillsammans så mycket, både med brott och annat. Han visste att Jesus levde, men kunde aldrig i sin vildaste fantasi tro att Kjell skulle kunna bli frälst. Nu sade han till Kjell: ”Jag har en del ouppklarade affärer som jag måste göra upp, men vill du be för mig att jag blir frälst”.De bad tillsammans och Rolf gick ut och Kjell träffade honom aldrig mer. Han hade gått Gamla Brogatan ner och där blev han mördad, han fick en kniv i ryggen. Kjell fick veta det några månader senare.Kjell säger: ”En sak vet jag att när den sista basunen ljuder och gravarna öppnas, havet ger igen sina döda och brudeskaran kallas hem, då är både Rolf och jag med”.- - - - -Kjells uppgift i Guds rike är evangelistens, ett uppdrag som han förvaltar väl och som han är angelägen om att utöka och förmera. Nya platser, områden och folk är en utmaning. Visst har Kjell nyligen fyllt sjuttio år, men det är inget som ger honom anledning att dra sig tillbaka.Det som står närmast i tur att förverkliga är en resa till Dominikanska Republiken. Han ser fram mot att lära känna arbetet och syskonen och – givetvis – att träffa bröderna i fängelseförsamlingen i Najayo berätta om sitt liv och sin väg till frälsning och predika Guds ord till uppmuntran och förnyelse för dem!Också i Stockholm, på Bällsta missionscenter får Kjell predika för människor som inte har svenska som modersmål. Det förekommer i möten som tolkas till olika språk i församlingens sammankomster, men också i speciella möten för rysk- eller arabisktalande vänner.Till sin sjuttioårsdag fick Kjell av Maranataförsamlingen i Stockholm som gåva en resa till Dominikanska Republiken. Inom den allra närmaste framtiden kommer resan att förverkligas!Missionsuppdraget är inte slut förrän Jesus Kristus, vid sin ankomst, avblåser striden! (Ur Fånge 7425 är nu FRI!)

Analys av Stig Andreasson
I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007. Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt. Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna. Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron. Men biskopen underlät att tala om att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro. Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron. Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde. Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla. Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit. Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa. Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre. Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”. Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt? Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något. Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var. Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus: ”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”. Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening. Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.

Rapport från bibelskolan 2007

Maranataförsamlingens bibelskola i oktober 2007 blev ett klart klingande budskap: Sök först Guds rike! Låt oss satsa helhjärtat för evangelium! Jesus kommer!Som övergripande tema annonserades ”Guds rike och lärjungaskapets villkor”. Förutom församlingens egna lärare och evangelister, medverkade tillresande syskon. Första veckan gästade Stig Andreasson. I två bibelstudier talade han över vad bibeln lär om yttersta tiden och tusenårsriket. Trots de mörka framtidsutsikterna för ett folk som låter sig förledas av antikrist och hans välde, så kvarstod det uppfordrande och hoppingivande budskapet som ett sunt och klart evangelium innehåller. Detta är en triumferande motvikt mot förförelsen och ger lärjungen styrka för uppdraget. Det gäller för Guds folk att utgöra en stad på berget; en avskild Jesu brud även under den yttersta tidens svåra prövningar.

Analys av Jan Egil Hafsahl

Kanske du tycker formuleringen av det ämne jag ska tala om inte är den bästa. Kanske du också tycker att infallsvinkeln kunde ha gjorts annorlunda och bättre. Men kärnan i det jag vill komma fram till är mycket allvarlig och har något att säga oss alla.Ämnet är alltså: Livets rätt eller rätten till liv. Jag har valt en underrubrik. Vi kan tala om Bibeln och det stora folkmordet. Ordet folkmord fick åter aktualitet när man i den amerikanska senaten för några veckor sedan talade om att Turkiets handlingar under det första världskriget, åren 1915-1916 gentemot det armeniska folket var folkmord. Det här uttalandet har skapat ett skärpt och spänt förhållande mellan de två länderna. Själva uttrycket folkmord introducerades av en polsk jude vid namn Rafael Lemkin under andra världskriget. Han var jurist och advokat. Folkmord, eller genosid, som de lärda säger, har sin rot i det grekiska ordet genos, som betyder folk, familj eller stam. Därtill ett latinskt verb siden, som betyder dräpa eller döda. Enkelt sagt förklarade Lemke folkmord vara dråp av människor på grund av vad de var och inte på grund av vad de gjort. Det är en mycket viktig distinktion. Människor som enbart genom födelse tillhörde en etnisk minoritet, en trosriktning eller kön. Det handlade alltså inte om vad man gjort, utan vad man var. Det är mycket viktigt.Lemkins tanke hade sin upprinnelse i den omdiskuterade Armenien-massakern; och i hans egen samtids holocaust. Lemkin ville få igenom en internationell lag, som skulle avslöja, döma, och framför allt förhindra systematiska övergrepp på mänskligheten på grund av vad människor var och inte vad de gjort. 1948 fick Lemkin genomslag för den här tanken och den gick in som en del av folkrätten i FN. Det här är bakgrunden till att exempelvis Slobodan Milochovich blev ställd inför den internationella krigsförbrytardomstolen för vad han gjort i f.d. Jugoslavien. Milochovich dog innan det hann fällas någon dom i fallet. I augusti 2006 blev Iraks fd president Saddam Hussein och flera av hans medarbetare ställda inför rätta i Bagdad, åtalade för folkmord mot det kurdiska folket i nord. Hussein blev förklarad skyldig och hängd. Vår tids tolkning av ordet folkmord har gått i en bestämd riktning, nämligen etnisk utrensning. Men Lemkins referensram var i utgångspunkten mycket större. Det handlar om övergrepp mot mänskligheten, utförda mot människor på grund av vad de var, och inte på grund av vad de gjort. Dråp på större eller mindre delar av befolkningen är inte något nytt i historien. Vi läser om athenarnas massaker på befolkningen i Melos under antiken, år 416 f Kr. Och romarnas framfart mot befolkningen i Kartago, under det tredje puniska kriget, år 146 f Kr. Några århundraden senare, kan vi tala om utrotningen av indianerna i Latinamerika på 1500-talet. Vi flyttar norrut och nämner övergreppen mot indianerna i Nordamerika på 1800-talet. Det här är naturligtvis ingen fullständig förteckning, bara exempel.Låt oss gå till tjugonde århundradet. Vi kan ur skräcklistan nämna nedslaktningen av armenierna i Turkiet 1915-1916, då mer än sextio procent av det armeniska folket blev utrotat. Vi kan också tala om Sovjetunionens politiska utrotningar i Ukraina, åren 1932-1933. Därefter holocaust, då sex miljoner judar av ideologiska, antisemitiska skäl blev dräpta. Sextio procent av judarna blev dödade åren 1933-1945. Vi kan vidare fortsätta tala om den planerade utrotningen av zigenarna i de tysk-ockuperade områdena under samma tid. Vi kan tala om den indonesiska militärdiktaturens övergrepp mot befolkningen i Östtimor 1975 och om Pol Pot och de röda Kmerernas övergrepp mot folket i Kambodja åren 1976-1979, där två miljoner människor av sex miljoner blev dräpta. Vi kan tala om de etniska utrensningarna under inbördeskriget i Bosnien 1992-1994, samt huturegeringens nedslaktning av tutsier i Rwanda 1994, där 75% av alla tutsier blev eliminerade. Och så kan vi gå in i vår tid, där striden i Darfur fortfarande pågår. För att göra denna lista lite mera komplett, måste vi utöka den med Sovjetunionens härjningar under Stalin, där 43 miljoner politiskt obekväma människor togs av daga. I Nationalistkina, kan vi nämna Chan Kai Chek, som lät döda över tio miljoner människor av samma skäl. Nazitysklands tjugo miljoner icke-judiska offer, var också en del i folkmorden. I det mera moderna Kina, under Mao, möter vi den ofantliga siffran trettiosju miljoner människor, som har bragts om livet. Med en total genomgång av folkmord under 1900-talet, så är omkring 130 miljoner människor offer för folkmord. Förståelsen för uttrycket folkmord möter vi i en bok som kom ut 1994. Den heter ”Death by government” och är skriven av J R Rummel. Han skärpte och utvecklade Lemkins begrepp, och förklarar folkmord främst som ”massdråp utförd av statlig myndighet”. Följaktligen säger han att massmord är massaker av vilken som helst grupp av människor.
Vi har gått igenom en lista med ett ofantligt antal offer under tjugonde århundradet: 130 miljoner människor dödade i folkmord. Likväl är det bara en bakgrund till det stora folkmordet. Då talar jag om dödslistor som inte kommer fram i någon folkmordsstatistik. Ett folkmord som är så oerhört, att vår hjärna knappt kan greppa om det. Ett folkmord som handlar om MINST - i alla siffror jag gått igenom, har jag valt det minsta möjliga antalet - minst 46 miljoner offer varje år. Fyrtiosex miljoner, som världssamhället knappt talar om. Som inte skapar några FN-resolutioner. Som inte skapar några former av EU-bojkotter. 46 miljoner årliga offer, som med två ord avfärdas som abortus provocatus - framprovocerad abort. Det talas i världen idag om cirka fyrtiosex miljoner. Amnesty opererar med femtio miljoner. Siffror som är helt häpnadsväckande. 46 miljoner årligen. Eller, om du vill, 126.000 aborter varje dag i vår värld. De sk folkmorden, från Armenien till Darfur har tagit livet av ungefär 130 miljoner människor i loppet av etthundra år. Abort tar livet av lika många offer på tre år som folkmorden har gjort de senaste hundra åren. De senaste hundra åren har abort tagit livet av lika många människor som det finns på planeten jorden idag. Det handlar om miljarder. Det kommer inte in i statistik över folkmord och utlöser inga resolutioner som fördömer handlingen, där man säger att man bojkottar varje land som utför sådana dråp med statligt godkännande.

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139: