Midnattsropet

Ur Fruktad Frihet (1970) av Arne Imsen

Enkla former En återgång till enkla mötes- och verksamhetsformer är inte längre endast ett önskemål utan en tvingande livsnödvändighet. Till det hör att bönemötet absolut måste återfå sin centrala plats såsom all kristen verksamhets naturliga kraft- och inspirationskälla. Situationen är ingalunda hopplös om vi rustar oss med rätta vapen och på rätt sätt är redo att ta alla de konsekvenser denna insats kräver.I en liten skrift utgiven 1917 av Filadelfiaförlaget i Stockholm har ”ett flera dagars samtal, som hållits i Berlin av en stor skara andedöpta predikanter” summerats under titeln: ”Pingstväckelsens riktlinjer”. Där kan man bl. a. läsa:

Rapport från tältmöten i Stockholm av Märta Berg

Mitt i huvudstaden – mitt i sensommaren – gav Gud oss några mycket speciella dagar. Maranatatältet stod som en proklamation – det finns ett folk som väntar Jesus tillbaka! Dagar och nätter vaktade och vakade maranatabröderna – säkerligen i gott sällskap av Guds änglar – och inget ont hände människor eller utrustning. Ett fredat område, en fridlyst tid, i såväl den synliga som den osynliga världen. Så var det. Ut över Rålambshovsparken – där människor av olika generationer, samhällsskikt och etniska tillhörigheter grupperade sig för att ha picknick och njuta av ljumma sommarkvällar – ljöd väckelsesången ”Jesus, han kommer snart!” Tältet fylldes av glada och förväntansfulla människor som med liv och lust deltog i sång och bön, men också av sådana som troligen aldrig tidigare besökt ett tältmöte. Vilken förmån att få förmedla det viktigaste av alla budskap: ”Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv.” Och när hela den församlade skaran, den sista kvällen sjöng, anförda av en grupp hängivna ungdomar : ”Nu kan inget vara hopplöst mer - Jesus lever, det är en verklighet!” – ja, då kunde förnimmas himmelens AMEN. Det var Gud som gav oss ett ofattbart ögonblick av sin härlighet. Och jag fick vara med!

Analys av Jan Egil Hafsahl

Detta ämnet är mer en historisk analys än ett bibelstudium. Det är oerhört viktigt att vi som enskilda kristna och församling kommer till en klar förståelse av det bibeln kallar världen, världens makter eller det vi kan kalla stat eller statsmakt, så att vi i livet kan göra rätta val och fatta rätta beslut. Det är ett stort svalg mellan det Paulus skriver i Romarbrevet 13 om överheten och det vi möter i Uppenbarelseboken 13 som vilddjursstat. Vi måste få kunskap så att vi inte blir lurade. De fiender vi har att kämpa mot är legio. Bibeln talar om ondskans andemakter i himlarymderna, dvs de fiender vi har över oss. Bibeln talar även om köttet och dess begärelser, dvs de fiender vi bär inom oss. Och så talar den om världen och allt vad i den är, alltså de fiender vi har omkring oss. I det sistnämnda området uppträder vilddjuret som omtalas i bibelns sista bok. Det sägs: ”Vem är likt vilddjuret, och vem kan strida mot det?” Om detta vilddjur heter det att draken gav det sin makt, sin tron och stor myndighet samt att det fick makt att föra krig mot de heliga. Mitt i denna fruktansvärda beskrivning av ett skoningslöst vilddjur utbrister himlen: ”Den som har öra, han höre”. Frågan är egentligen om vi vill lyssna i tro och utifrån kunskapen handla i kärlek till sanningen. Tro verksam genom kärlek.

Undervisning av Paulus Eliasson

I 1:a Samuelsbok möter vi berättelsen om Saul, Israels förste kung. Israels folk, som utvandrat ur Egypten in i det land som Herren lovat, hade under många år letts av s.k. domare. Dessa hade förkunnat Herrens ord och på ett andligt plan varit fästet i den oroliga tiden. Men så börjar Israels folk att se sig omkring, och säga: ”Vi vill vara som alla andra folk! Vi vill ha en kung!””Som alla andra folk…” Där har du den stora faran. Gud hade utvalt ett folk som var annorlunda, eller som Bileam profeterar:

Stina Fridolfsson intervjuar Mekki Drihem

Åse och Stig Andreasson, som under ett halvt sekel varit verksamma som missionärer i Frankrike, har under dessa år fått vara med och bygga upp flera församlingar där. De reser då och då på besök till dessa församlingar. Från Albi i söder, Vesoul femtio mil längre norrut, och ytterligare några platser för att så avsluta i en församling i Belgien, där de på senare år varit medhjälpare i en församling, i förkunnelse och själavård.För några år sedan fick jag förmånen att följa med Stig och Åse på en resa då de besökte församlingar de grundat. I samband med det fick jag berätta om missionsarbetet i Dominikanska Republiken. Det medförde att Maranataförsamlingens mission i Dominikanska Republiken sedan dess har förebedjare och offrare i Frankrike och Belgien.

Vittnesbörd av Allan Lundgren

Frågan kom från min pappa, där jag satt vid hans högra sida i missionsmötet under det att indienmissionärerna Sherian och Abraham hade predikat. De inbjöd nu till frälsning, och tecknet på att man ville bli frälst var att räcka upp handen. Jag minns ordagrant frågan från min pappa: ”Skall inte du räcka upp din lilla hand också?” och de orden har följt mej genom hela livet, trots att de uttalades för 70 år sedan. Platsen var mötestältet i Nyhem under en missionskonferens där. Mitt unga sinne var gripet och jag längtade innerst inne efter att bli frälst. Mitt svar på hans fråga kom bara till tanken, vilken var: Frågar han en gång till, så räcker jag upp handen. Men han frågade inte en gång till…Om vi bara förstode hur viktiga våra beslut är vid vägskälen i våra liv och att de tidigaste är de viktigaste. Jag borde ha lytt mitt hjärtas längtan och bara räckt upp handen och sedan gått fram och blivit frälst. Hur många gånger har jag inte ångrat denna min feghet. Hur annorlunda kunde mycket ha varit, om jag följt mitt hjärtas längtan. Jag lämnade tältete då mötet var slut med en ofrälst själ. Det hade mörknat ute och det var mörkt i mitt hjärta. (Judas lämnade också Jesus och gick strax ut och det var natt, säger bibeln, Joh 13:30). Dagen efter var jag tillbaka i mitt vanliga liv. Sedan gick det fort att dricka alltmer ur världens usla brunnar som inte hålla vatten. Min hand ”kom upp” först 10 år senare då jag var 24 år. Visst var det sent, men pris ske Gud att den ändå kom upp till slut. Gud har ju en plan för varje människa. Vilket privilegium att få höra om Jesus i unga år och vilken nåd att få följa honom från ungdomen. Jag tänker ofta på de unga. De som har livet framför sej som ett oskrivet blad. Kanske har Du en missionskallelse djupt därinne i hjärtat. (Jag hörde också Gud tala om missionskallelse till mej vid åtta års ålder). Eller Du har en kallelse till en annan livsuppgift som kräver helöverlåtelse? Kanske vill Gud att Du skall vänta med att fästa Dej vid en livskamrat innan Du säkert vet vad Gud vill med ditt liv? Gud har en plan utstakad för var och en och lycklig den som hittar den i unga år. Då kommer allt annat på rätt plats. Bibeln säger:

Undervisning av Hans Lindelöw

Niklas Olaison har intagit platsen som en av teologerna för den homosexuella rörelsen som blivit HBT-rörelsen, vilkas ”frigörelseveckor” på 1970- och 80-talet har blivit ”Pride-veckor” under 2000-åren.Tar han därmed sin plats i ledet som bildats efter Ludvig Jönsson, Lars Carl-zon, Krister Stendahl, Eva Brunne, missionsföreståndaren Bengt Lorenzi m.fl. som tidigare år har officierat och proklamerat den från Bibelns undervisning avvikande livsstil som demonstrerats i de omnämnda ”veckorna”, som en godtagbar livsstil?Efter att ha deltagit i två ”queera bibelstudier” som letts av honom under årets vecka, förefaller det vara så. Torsdag eftermiddag var det dags att läsa igenom berättelsen om Sodom i för-sta Moseboken, kapitel 19. Ett dussintal mer eller mindre HBT-bekännande, och jag, hade satt oss runt ett bord där prästen höll ett till formen föredömligt bibelstudium, eftersom han lämnade stort utrymme åt de deltagande att själva vara aktiva med bibelläsning, synpunkter och frågor. Men om innehållet kan nog ett och annat sägas.Det låg ju makt uppå att inte tolka texten ”homofobiskt”. Och då syntes det oförklarligt för flera av de deltagande varför Gud överhuvudtaget måste straffa Sodom och Gomorra, och var fanns för den delen Gomorra i det hela? Och som en av de deltagande uttryckte det:

Rapport av Paulus Eliasson från tältmöten i Oslo

Det finns ingenting mer uppfriskande, både för en enskild kristen och för en församling, än att på ett konkret sätt få komma ut med budskapet om Kristus till “mannen på gatan”. Evangelisation är själva livsnerven i en sund kristen gemenskap.Denna sommar har verkligen varit en evangelisationssommar. Efter upptakten i Maranataförsamlingens sommarkonferens, har det varit tältmöten både i Rålambshovsparken (se sid. 9) och nu senast i Oslo, i början av september.Församlingen Pilgrimsfolket reste för tredje året i rad tältet på Youngstorget i Oslos absoluta centrum. Placeringen är verkligen strategisk, bara ett hundratal meter från Karl Johans gate; det är alltid mycket folk som går förbi.Runt om i centrum hade vi också torgmöten, stora som små, under några veckors tid innan kampanjen. Med “Jesus lever” tryckt över jackor och t-shirts, väcker man alltid uppsikt.Många kom också till mötena. Först anlände en stor skara från Stockholm, som blev till stor hjälp både i praktiska sysslor och förkunnelse. Sedan var det besök från olika platser runt om i Norge - och i mötena hade vi glädjen av att ha folk från de mest olika platser på jorden. Bl.a. från Rumänien, Vitryssland, Kina, Litauen, Spanien m.m.Men, viktigast av allt, många nyfikna och sökande människor från gatan kom och tittade in. Några för en liten stund, andra tog till sig av budskapet under hela mötet.Tema för tältmötena var “Gud gir et øyeblikk av nåde”, och frälsningsförkunnelsen var kärnklar, både i tal, och sånger som “O, nåde stor”, “Jesus is risen, Jesus is alive” och “Jesus lever, det är en verklighet” - som gång på gång ekade ut över torget.Här i Norge fortsätter vi be för att Gud ska föra människor till frälsning, genom evangelisations- och missionsarbetet. Det finns ett stort behov, och vi får aldrig tappa bort det viktigaste: Herren vill se trohet, den sista tiden vi har att verka innan natten kommer!

Vittnesbörd av Karin Lindroos

Jag vill läsa Ps 113:

-Halleluja! Loven, I HERRENS tjänare, loven HERRENS namn. -Välsignat vare HERRENS namn från nu och till evig tid. -Från solens uppgång ända till dess nedgång vare HERRENS namn högtlovat. -HERREN är hög över alla folk, hans ära når över himmelen. -Ja, vem är såsom HERREN, vår Gud, han som sitter så högt, han som ser ned så djupt - ja, vem i himmelen och på jorden? -Han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn, för att sätta honom bredvid furstar, bredvid sitt folks furstar; han som låter den ofruktsamma hustrun sitta med glädje såsom moder, omgiven av barn! Halleluja!

[Läs mer]

Vittnesbörd av Carl Ole Jensen

Jag hade egentligen inte tänkt komma hit, men så fick jag en sådan dragning att komma och jag märker att det blir en sinnets förnyelse som är så viktig. Vi har så lätt att bli nedsmutsade av det dagliga omkring oss. Vi behöver sinnets förnyelse. Och det måste jag säga att jag fått i dessa möten. Gud är god!Jag har tänkt på det Paulus en gång sade till konung Agrippa. ”Jag har inte varit olydig mot den himmelska synen”, säger han i Apostlagärningarna.Den himmelska synen. Jag skulle vilja berätta en liten del av min frälsningsupplevelse. Vi människor är ofta väldigt hariga. Jag var mycket rädd av mig och ville inte ha något med Jesus att göra. Människan vill till sin natur inte ha något med Jesus att göra. Sådan var jag. För att göra en lång historia kort så ska jag berätta hur Gud bar sig åt för att knäcka mig. Jag var uppe i Tromsö by, det är en stad långt uppe i Nordnorge. Jag hade varit väldigt kallad av Gud under en längre tid och plötsligt sade Herren till mig: du ska resa hem! Mina föräldrar bodde i Salsburg. Du ska resa hem med detsamma! Jag hade inte förberett mig för det, men när Herren sa att jag måste resa hem omedelbart, tog jag en taxi till flygplatsen och i ett flyg där det fanns bara två lediga platser, fick jag den ena. När jag landade i Forneby, hade jag så bråttom hem att jag tog taxi till Salsburg. Jag hade precis pengar så att det räckte till taxin. Ingenting var förberett av mig, Herren hade förberett det. När jag kom hem så minns jag att pappa satt i kontoret. Jag ropade på Gud: -Jesus, du måste frälsa mig. Det är något jag aldrig glömmer. Men så var det bekännelsen. Jag tänkte att jag måste väl gå på något möte och berätta det här. Så åkte jag till Fredriksstad på ett möte. Där var ett svensk evangelistpar som hette Stig och Karin Engström. Jag tror knappt de lever än, det här var många år sedan. Mötet gick mot sin avslutning – jag kommer inte ihåg om de gjorde någon inbjudan, jag satt längst bak. Det blev ingen sång, det var ingen musik, men jag hade bestämt mig och gick fram och böjde mina knän där, pris ske Gud. Det här var trettio år sedan.Intill idag har Herren hjälpt mig. Han har varit trofast. Jag vet att jag många gånger varit trolös mot honom, men han har varit trofast. Min pappa levde bara ett år till efter det att jag blivit frälst. Han dog ganska ung, femtio år gammal. Han hade varit evangelist i Nordnorge under trettio år, och jag tyckte han hade så enormt mycket att berätta för mig. Jag saknar honom mycket.
Jag ska läsa ett ord från Hesekiel. Hesekiel var en man som fick ett väldigt radikalt budskap från Herren. Det var så radikalt att han ett tag inte ville tala. Men han fick en väldigt speciell syn av Herren. Det var en syn av Herrens väldiga kraft och makt. Det verkar som om han med den fick en grund för sitt liv, för att kunna gå vidare. Den grunden måste han ha, för annars skulle han inte ha klarat av att förmedla det budskap Gud lade på honom. Jag ska läsa det som står i Hesekiels första kapitel:

Predikan av Berno Vidén från Sommarkonferensen 2007

Älskar du Jesus? Älskar vi Jesus? Det finns en kärlek som är given oss i evangelium. Det går inte fråga om hur mycket, eller hur liten. Utan denna nåd himlen visat oss är given utan mått – gränslöst till oss var och en. När vi läser i Guds Ord om bönen, står det att vi ska lägga fram våra böneämnen under tacksägelse. Det är oerhört viktigt att vi i allt uttrycker tacksägelse till Jesus Kristus. Han är livet. Vi har alla en tjänst inför Gud. Om vi älskar honom vet vi att han har tagit sin boning i våra hjärtan. Inte gästar eller hälsar på då och då. Utan han bor där. I och med det har vi också nåtts av en kallelse att vara i tjänst för honom. Arbeta för Jesus. Det finns en fara att vi kanske lever i ett ständigt sökande. Jag vill komma in i Guds vilja – jag vill att Gud ska tala till mig, jag vill att han ska leda mig… När jag undervisar församlingen har jag en position som jag kan bruka till välsignelse, men jag kan också använda denna ställning så att jag lägger bördor på församlingen. Tunga ok som är svåra att bära. Jag kan tala på ett sätt så att de som lyssnar upplever det som om de inte kan något, är odugliga, har misslyckats och att Gud inte räknar med dem. Det kan går år efter år, och till slut tycker man att livet rinner ifrån en. Vad händer med mina dagar? Vad händer med kallelsen, med min tjänst? Det här problemet är något som finns i många religioner. Ett religiöst slaveri. Man kämpar och strävar, man tröttnar och förlorar visionen, gnistan. Man får kanske lyssna till moralpredikningar: nu ska ni vara så, nu ska ni verkligen skärpa er och ta nya steg. Människor upplever att de inte kan nå upp till förväntningarna. Jag kan presentera en perfekt bild av församlingen, vad Gud förväntar sig av oss. En idealbild av en nytestamentlig församling, där vi ser konturerna, mönstren, men så blir det inget annat än tunga teorier. Det är att göra lag av nåden, lag av evangelium. Jag arbetar i Dominikanska Republiken, ett katolskt land, och möter många människor som vecka efter vecka går i mässan och har kontinuerlig kontakt med sin präst. De ska bikta sig och får syndernas förlåtelse gång på gång, men de upplever aldrig befrielse, når aldrig fram.Jag har en bok med vittnesbörd av katolska präster. Där beskrivs vilken kamp de utkämpat. De går hängivet in med hela sitt hjärta i tjänsten för Katolska kyrkan, just för att de vill leva för Gud. Det blir ritualer och ceremonier och det förlitar sig folket på. Man går till Katolska kyrkan, för där finns frälsningen, där finns hoppet. Kyrkan bär namnet och har befogenheter att ge syndernas förlåtelse. Vi är inte katoliker. Men det finns paralleller i vad vi kan göra. Hur lätt det är att fastna i olika traditioner och mönster. Man kan ge dem bibliska namn, tala om dem som urkristna ideal. Men så har vi kanske gått miste om kärnan: att Gud faktiskt har gett oss liv. Här från talarstolen kan vi förkunna och förkunna, men det vi säger kanske läggs som ett ok som ingen förmår förverkliga. Fina förebilder. En slags perfektionism eller moralism som är oerhört farlig. Men om du mött Jesus och älskar honom är du också ett redskap för honom. Ingen kan ta honom ifrån dig, för han mötte dig, han grep ditt hjärta. Det finns ingen pekpinne som kan röva hans liv från dig. Om du lever i denna hängivenhet till din Frälsare och Förlossare, då är du ett redskap i hans hand. Då brinner det, då rör det sig inombords. Du kan gå vidare, ta steg just för att få tjäna Honom. Det finns mycket man kan fastna i. Katolicism, och andra religioner. Jag läste om Jehovas Vittnen. I området där vi bor i Santo Domingo finns mycket Jehovas Vittnen. De är så nitiska, går omkring och fiskar överallt. Men när man närmar sig deras lära, deras sätt att leva, så märker man också där att det ställs tunga krav på anhängarna. Det är prestationer som ska utföras. Måtte Gud befria oss från detta! Det finns inga prestationskrav på oss, men det finns en kärlek som är drivande och den måste du vara rädd om. Du måste bevaras i ditt hjärta så att där finns den genuina tonen: han är min och jag är hans. Herre, bevara församlingen i denna första kärlek! Så att vi får uppleva denna sanna enhet kring ditt ord, kring din ande, Herre.
Vi ska läsa i Matteus 23:e kapitel några versar. Här ser vi hur Jesus går tillrätta med just dessa som bär ansvaret att ge Guds ord till folket. Det måste handla om predikanter, herdar: alltså ledande positioner, där man har ansvar för en grupp, en församling. Det handlar också om oss allesammans. Var och en har ett ansvar att vara bärare av andliga nådegåvor som Herren gett oss. Det står som rubrik i vår bibel: Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna. Jesus riktigt beklagar sig över hur de som hade ordet överlämnat åt sig missbrukade sin position och skaffar sig själva vinning genom evangelium.