Midnattsropet

Vittnesbörd av Najib ElKhalifi

Det är roligt vara här, komma till konferens. Framför allt att Guds folk samlas för att höra vad Gud vill säga. Ordet är vår fasta grund. Bara genom Ordet verkar Gud. Det är ett måste att man har bibeln och läser den och begrundar den. Den är vår mat. Vi får känna närheten till Gud som har makt och vad Jesus har gjort för oss. Makten som gjort himmel och jord är hos Jesus. Han har fått den av sin Fader. Och därför samlas vi. Han vill se hur mycket tro vi har för att vi ska få uppleva hur mycket han vill göra genom oss. Har vi tro? Jag frågar mig hela tiden när jag går omkring och ser olika saker; också vid den här resan jag nyss gjort till Marocko frågarde jag mig: Har jag tro? Det går inte på något annat sätt att Gud kan göra något, om man inte har tro. Och tro kommer genom predikan. Tron kommer också genom prövningar och svårigheter som Gud låter oss uppleva för att tron ska växa. Gud är mäktig. Han har gett oss möjlighet att be för de sjuka. Vi kan göra olika ting genom Jesu namn. Frågan är om vi har tro, det är detta som hela tiden är frågan. Vill vi verkligen närma oss Gud och uppleva Honom och hur stor och mäktig han är? Vi kan se på havet, som jag gjort nu när jag var i Marocko. Hur mäktigt vattnet är som Gud har skapat.genom sitt Ord. Vilken kraft ordet har! Genom Guds Ord kan så mycket ske. Tror vi på det?Jag har hälsningar från syskon som nu är i Marocko. Det är inte så enkelt där. Man kan inte komma med västerländsk stil. Det är en helt annan jordmån där. Men Gud är mäktig och kan verka överallt, och det gör han på ett eller annat sätt. I Marocko är det en jordmån som för västerlänningar inte är så enkel att förstå sig på, och hur man kan få något att växa. Gud vill göra det, men man måste verkligen vara ledd av Gud. Är man inte ledd, så kan man bara komma med den religiösa lärdomen vi har. Man vill hjälpa Gud. Det går inte verka på det sättet bland araber. Men Gud verkar och frälsar en och annan. Han frälste mig 1973. Han tar ut en och annan som han arbetar igenom, så att hans ord ska komma fram i den här speciella jordmånen. Jag är tacksam att få träffa syskon och se vad Gud har gjort.Det finns ett underbart bibelord som jag läst många gånger, men det kan man gärna läsa en gång till. Det är i Psalm 50: -Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag. -Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig. -Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant. -Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod? -Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.» Ps: 50:7-15.Ja, det är detta Gud vill. Inte genom gärningar eller genom något annat sätt; att vi ska offra vad vi har, men att vi verkligen har det rätt ställt i hjärtedjupet. Behöver vi Gud? Behöver vi verkligen hans hjälp? Gud verkar så att vi kommer fram till honom och beder till honom och när vi kommer till denna nöd då det bara är Gud som kan göra något. Då får vi uppleva hjälp ifrån honom och får se att Gud lever, när vi verkligen åkallar honom.
Amen.

Undervisning av Stig Andreasson

Sker pånyttfödelsen i dopet? Inom alla sakramentalistiska kyrkosamfund svarar man ett obetingat ja på frågan i rubriken. Man betraktar dopet som ett frälsande sakrament. Men stämmer detta med Nya testamentets undervisning? För att finna det rätta svaret är det flera ting i sammanhanget som måste klarläggas. **
** Dopet - frälsande sakrament eller lydnadshandling? Utrymmet tvingar oss att återge den sakramentalistiska dopsynen i mycket koncentrerad form. Det finns fyra stora kyrkosamfund som i stort sett har samma syn på dopets innebörd. Det är den romersk-katolska, den ortodoxa, den anglikanska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis skiljer sig dessa kyrkosamfund från varandra i mångt och mycket, men knappast beträffande det väsentliga i själva dopsynen. Alla dessa kyrkor har liknande definitioner om dopets innebörd som exempelvis följande: ”I dopet renas människan från synden, föds till ett nytt andligt liv och blir en kristen.” Eller kanske man uttrycker det så här: ”Dopet är en handling, där ett jordiskt medel (vattnet) ger en andlig gåva (barnaskap hos Gud).” Samtliga dessa kyrkor praktiserar huvudsakligen spädbarnsdop. Samtliga förrättar dopet genom bestänkelse eller begjutning, med undantag av den ortodoxa kyrkan som praktiserar fullständig nedsänkning. Men Luther förordade faktiskt också den sistnämnda dopformen. Till den katolska dopakten hör exorcismen (utdrivande av en ond ande). Detta betyder inte att man betraktar barnet som demonbesatt i egentlig mening, men att alla föds som Djävulens barn på grund av arvsynden. Luther tog först avstånd från exorcismen men återinförde den några år senare. Den praktiserades i den lutherska kyrkan i flera länder helt till 1700-talet. På sistone har både korstecknet och en s.k. ”befrielsebön” börjat praktiseras i Svenska Kyrkan. Det kan uppfattas som ett tydligt närmande till katolicismen.Ovannämnda kyrkosamfund är som sagt olika varandra på många områden. Men det som förenar dem är tron på dopet som frälsande sakrament. I den ortodoxa kyrkan har grekiskan haft större inflytande än latinet. Därför talar man där hellre om ”mysterierna” än om sakramenten. Frälsningsmedlen (mysterierna) förvaltas av kyrkan, säger de ortodoxa. Sakramentalismen är och förblir en sorts mysteriereligion oberoende av vilket kyrkosamfund som förkunnar och praktiserar den.Vänder vi oss nu till Nya testamentet, så finner vi inte ett spår av en sådan sakramentsreligion. Ingen text antyder att vi skulle kunna åstadkomma ett frälsande skeende bara genom att döpa en människa. Dopet kommer istället alltid som en följd av ett andligt skeende. Guds Ord och Guds Ande har verkat på människors hjärtan så att de omvänt sig och kommit till tro på Kristus och evangelium. Därefter blir de döpta. Dopet i egenskap av en yttre handling kan alltså aldrig i sig självt vara ett medel till omvändelse och nyfödelse. Om de nyomvända i Korint läser vi följande: -Många andra korintier, som hörde honom (Paulus) trodde och lät döpa sig. (Apg. 18:8)Lägg märke till ordningen. De hörde evangelium. De trodde budskapet. Sedan lät de döpa sig. Jesus själv hade ju sagt: -Den som tror och blir döpt han skall bli frälst. (Markus 16:16)Vi har tidigare gjort ett ganska utförligt studium av dopet i urkristen tid. Just nu nöjer vi oss därför med följande enkla konklusion: Ingen kan läsa Nya testamentet med ett öppet sinne utan att se att tro och omvändelse är villkor för dopet och föregår detsamma. Dopet hör till de första stegen på trons och lydnadens väg.Vi kan därför inte tänka oss ett dop som sker 15 eller 20 år före omvändelsen, men inte heller ett obestämt antal år efteråt. Och nu kommer vi fram till den brännande och avgörande frågan.
Hur sker den nya födelsen? Det bibliska uttrycket ”födas på nytt” kan också översättas ”födas ovanifrån”. Det pånyttfödande livet kommer alltså från ovan, från Gud själv. Vi skulle kunna säga att den nya födelsen egentligen är Guds svar på en människas tro och omvändelse. ”Omvänd er och tro evangelium!" lyder uppmaningen. Det är något vi kan göra. Nya födelsen är ett under som bara Gud kan utföra.Det var till en mycket religiös människa, nämligen rådsherren Nikodemus, som Jesus sade: -Om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. -Ni måste födas på nytt! (Joh. 3:5,7)De som betraktar dopet som en frälsande sakral handling menar naturligtvis att vattnet som Jesus talar om vid det tillfälle måste vara dopet! Men då bortser man från att Jesus använder ett bildlikt talesätt. Han säger nämligen också: -Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.” (Joh. 3:8)Grundtexten har samma ord för ”vind” som för ”ande.”Jesus säger alltså att människan måste födas av vatten och vind. Vad kan då detta betyda?Att den helige Ande kan liknas vid en himmelsk vind som blåser liv i trons flämtande låga kan vi mycket väl förstå. Men vad syftar vattnet på? I olika bibelsammanhang kan vatten utan tvekan symbolisera olika ting. Det kan helt enkelt vara en bild på andligt liv eller på Guds renande och livgivande kraft. Jesus talar om strömmar av levande vatten då han utlovar den helige Andes överflödande liv. Men vattnet kan också syfta på Guds Ord. Till sina första lärjungar sade Jesus: -Ni är redan nu rena i kraft av det Ord jag har talat till er.” (Joh. 15:3)Låt oss också se på några andra bibelord som omtalar de medel genom vilka nya födelsen sker. Petrus skriver: -Ni som är födda på nytt, inte av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig, genom Guds levande Ord som förblir.” (1 Petr. 1:23)Aposteln Jakob säger detsamma: -Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord. (Jak 1:18)Och Paulus går så långt att han säger till dem som han hade vunnit för Kristus: -Det var jag, som i Kristus Jesus, genom evangelium födde er till liv.” (1 Kor. 4:15)Då vi slår fast att det är Guds Ord och Guds Ande som verkar pånyttfödelsen står vi på fast biblisk grund.Det är ju Guds Ord som uppenbarar vem Jesus är och vad Han har gjort för vår frälsning. När Anden gör Ordet levande föds den frälsande tron. Det finns ett par andra bibelställen där den nya födelsen betecknas som ett reningsbad med både Ordet och Anden som agerande faktorer. Det första är Ef. 5:26. Den mest korrekta översättningen av detta skriftord lyder: -Han (Jesus) har utgivit sig själv för henne (församlingen) för att helga och rena henne genom vattenbadet i Ordet. Ja, Guds Ord har renande kraft. En gammal man klagade över att han efter sin dagliga bibelläsning inte kunde komma ihåg vad han hade läst mer än en kort liten stund. ”Jag är som en sprucken vas som vattnet bara rinner igenom”, sade han. En god vän svarade honom: ”Fortsätt du att läsa Guds Ord. Den spruckna vasen blir rengjord varje gång vattnet strömmar igenom den.”Det andra bibelstället är Titus brev 3:5 som säger att Gud
-frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande.” Andra översättningar talar om ”nyfödelsens renande bad” eller ”den rening som pånyttföder och förnyar.” Detta underbara bibelord framställer helt enkelt nyfödelsen som ett reningsbad, vilket det också är i andlig mening. Genom Andens kraft blir den som tror på Jesus en ny människa. Inget av de två uttrycken ”vattenbadet i Ordet” eller ”nyfödelsens bad” kan tänkas syfta på dopet i vatten. Hade detta varit apostelns avsikt hade han säkert använt ordet ”dop” istället för ett annat ord som betyder rening eller tvagning. Det ord som renar då det blir levandegjort av Anden är ordet om korset. Allt går tillbaka till försoningens grundval, ty om den slutfrälsta skaran står det att ”de har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp. 7:14) Något annat reningsmedel från synd finnes inte.Att dopet i egenskap av yttre handling inte förmedlar liv har vi två tydliga exempel på i Guds Ord. Det första gäller trollkarlen och magikern Simon i Samarien. Han blev skenbart omvänd och lät döpa sig. Men någon hjärteförändring hade inte skett med honom. Han sökte alltjämt bara efter mer makt och popularitet. Därför ville han också få makt att nedkalla den helige Andes kraft över människor. Han var till och med villig att ge pengar för att få den makten. Då tog Petrus till orda: -Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. Du har ingen del eller lott i det som det här är fråga om, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. -Jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.(Apg. 8:20,21,23)Simon var döpt med ett dop som till synes var fullt korrekt vad gäller den yttre handlingen. Ändå blev det utan verkan, därför att förutsättningen härför saknades. Utan sann omvändelse är dopet bara en tom ceremoni.Det andra exemplet går i motsatt riktning men bevisar samma sak - nämligen att det inte är dopet som förmedlar andligt liv. I officeren Kornelius hus samlades en skara sökande hedningar, som mer eller mindre hade övergått till tron på Israels Gud, men som aldrig hade hört evangelium om Jesus. Petrus blev inbjuden att förklara Guds Ord för dem och: -medan han ännu talade föll den helige Ande på alla dem som hörde hans ord. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.” (Apg. 10:44, 46)Dessa sökande människor tog emot budskapet och böjde sig för sanningen. Då trädde Andens nya liv genast i funktion. De blev födda på nytt och döpta i helig Ande på en och samma gång. Ingen av dem var ännu döpt i vatten. Men det blev de ganska fort. Efter detta saliga möte utbrast Petrus: -”Kan någon neka dessa människor att döpas i vatten, när de har fått den helige Ande likasom vi”. Så befallde han, att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. (Apg.10:47-48) ”De döptes inte för att de skulle få del i det nya livet. Ty de var ju redan så levande att Petrus och hans vänner stod fulla av förundran”, skrev Frank Mangs för många år sedan. Nej, i urkristen tid var dopet inte ett frälsande sakrament men ett vittnesbörd om tron på Jesus och den frälsning man redan mottagit.
Men visar inte en del bibelord att frälsning och dop hör samman ? Vi kan ibland ha svårigheter med att rätt tolka vissa av Bibelns doptexter, därför att vi ofta i vår tid har ett längre tidsavstånd mellan omvändelsen och dopet än vad som var vanligt i urkristen tid. I en del församlingar går nyomvända ”på prov” en längre tid för att man skall kunna utröna om de verkligen är omvända. Vi skall givetvis ta omvändelsekravet på allvar och akta oss för det religiösa lättsinnet. Men enligt Guds Ord är dopet inte en station ett långt stycke in på den nya och levande vägen. Nej, dopet hör med till själva starten. Har vi detta klart för oss förstår vi varför Ananias kunde säga till Saulus: -Varför dröjer du? Låt genast döpa dig och avtvå dina synder, under det att du anropar (åkallar) hans namn. (Apg. 22:1)Saulus hade redan bedit och åkallat Herrens namn i ensamheten under tre dagar. Men nu fick han order att för första gången åkalla namnet Jesus öppet och inför vittnen och därmed bekänna sin nya tro. Detta skedde i dopstunden. Därför kunde Ananias säga att Saulus då fick avtvå sina synder. Låter vi dopet ha den plats som det hade i urkristen tid, kan det mycket väl tänkas att det nya livet många gånger bröt igenom hos den nyomvände just då han steg ned i dopvattnet. Dopet var ju hans första öppna bekännelse av tron på Jesus. Och genom munnens bekännelse blir man frälst, säger Guds Ord.Ett bibelställe som vid första påseende verkar lite gåtfullt och som ofta citeras av dem som förkunnar frälsning i själva dopshandlingen är 1 Petr. 3:20-21. Där talar aposteln om arken och syndafloden och säger: -En ark byggdes, i vilken några få - allenast åtta personer - blev frälsta genom vatten. Efter denna förebild blir ock Ni frälsta genom vatten - nämligen genom ett dop, som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete - i kraft av Jesu Kristi uppståndelse. (1 Petr. 3:20-21)Står det inte helt klart här att dopet frälsar?Låt oss tänka efter! Lägg först märke till de något gåtfulla uttrycken i denna bibeltext. Var det verkligen syndaflodens vatten som frälste arkens invånare? Berodde inte deras räddning snarare på att de befann sig i arken! En känd teolog menar att man bör översätta så här: ”De blev frälsta tvärs igenom vattnet”. De blev med andra ord räddade trots att vattnet övertäckte jorden och därför att de tagit sin tillflykt till arken.Detta betyder också att arkens invånare hade accepterat syndafloden som Guds rättvisa dom över en syndig mänsklighet. De hade tagit Guds varningsord på allvar och tagit vara på den enda räddningsmöjligheten.Vi bör också notera att den grekiska texten inte använder ordet ”typos” (förebild) utan istället ordet ”antitypos” (motbild) i detta tillfälle. Det innebär att Gamla testamentets berättelse om syndafloden och arken symboliserar något som är ofantligt mycket större och viktigare i det nya förbundet. Vi skulle kunna säga att den här bibeltexten talar om dopets andliga innersida. Vad består då den av? Jo, att anropa Gud om ett gott samvete, läste vi. Vem kan ha ett gott samvete? Bara den som har bekänt sin synd och fått förlåtelse. Den norska Bibeln använder uttrycket ”en god samvittighets pakt med Gud.” Men ”motbilden” säger mer. Syndaflodens vatten var som sagt Guds dom över en syndig värld. Dopets vatten är avsett att vara en dom över vårt syndiga och egoistiska liv. Just så står det i Rom. 6:3-4: -Alla vi som har blivit döpta till Kristus Jesus vi har blivit döpta till hans död. Och vi har genom detta dop till döden blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt väsende, i liv. Då vi stiger ned i dopvattnet bekänner vi först och främst att vi tror på Jesu döds frälsande betydelse. Vi tror att Han dog för oss. Men vi bekänner också att vi böjer oss för Guds rättvisa dom över synden. Vi vill därför dö bort från synden och vi vill begrava vårt gamla liv i dopet och uppstå till ett nytt liv. Vi vet att vi inte klarar av att leva det livet i egen kraft men bara genom att vår uppståndne Frälsare lever i oss. Dopet blir då en sammanvigning med Kristus och porten in till ett nytt liv.Då Nikodemus fick veta att han måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike, utbrast han spontant: ”Hur kan detta ske?” Jesus svarade med att tala om det kors på vilket han själv en dag skulle bli upphängd för att sona all världens synd.Du kanske tycker att uttrycket ”födas på nytt” låter så stort och fantastiskt. Du kan inte förstå hur något sådant skulle kunna ske i ditt liv. Men det kan ske med vem som helst som erkänner sin synd och sätter sitt hopp till Jesus. Ty Han har redan för längesen öppnat frälsningens port för dig genom sin försoningsdöd. Och önskar du sedan bli döpt till Kristus så möter Herren dig inte med en lång rad extra krav och villkor. Han begär ingenting annat av dig än att du tror på värdet av Hans död för dig samt att du önskar begrava ditt gamla liv för att sedan börja ett nytt liv i Hans gemenskap. Dopets vatten kan i sig självt aldrig vara något annat än en symbol för hjärtats fulla överlåtelse till Gud. Men då dopakten förenas med denna hjärtats hängivelse till Kristus blir den en yttre manifestation av en inre verklighet - frälsning och nytt liv.

Vittnesbörd av Michael Alburquerque

Kristus kom till världen, för att förlossa den förlorade människan. Gud skapade människan till sin avbild och likhet för sitt namns förhärligande, för att ha gemenskap med henne och för att förmedla sann glädje till att i förtrolighet leva tillsammans. Han skapade mannen men sa också att det inte är bra för mannen att vara ensam. Gud ville att mannen skulle glädja sig i gemenskap och att han skulle råda över jorden och ha framgång.Se, hur högt Gud älskar människan. Allt du ser; himlen, jorden, stjärnorna osv. skapades för människans skull. Men Adam och Eva fick genom olydnad skilja sig från Gud. Gud hade sagt att de inte skulle äta av frukten från kunskapens träd för att pröva deras lydnad, men man gjorde precis det Gud förbjudit, medvetna om att konsekvensen därav handlar om att dö. De åt, men det verkade som att de fortsatte att leva. Men det Gud kallar död är inte vad vi många gånger kallar för döden. Här handlar det om att människan blev skild från Gud.Då dagen svalkades kom Gud som vanligt till lustgården men fick nu fråga efter Adam. Han kände inte längre hans närhet. Så är det med oss att Gud känner inte vår närhet för vi har avlägsnat oss från honom. Vi är visserligen födda till liv genom födelse, men kom ihåg att även om du har ditt fysiska liv så är du andligen död. Du kan ha hört om Gud och fått kunskap om att det finns en Gud, men det betyder inte att du har gemenskap med honom.Precis på samma sätt som Gud frågade Adam: -Var är du? så frågar han dig idag: -Var är du? Du är skild från mig! Här bör vi svara ärligt, men många försöker istället finna svar genom att gömma sig från Gud med hjälp av religionerna.Vad vi vill göra är att tala med dig om Jesus Kristus som ett liv. Han definierade aldrig sig själv som en religion utan som livet. Religionen är en mänsklig trevan att bli adopterad utan att behöva lyssna till frälsningsbudskapet.Vi lever i en värld där människan vill vara sin egen gud och göra allt efter eget tycke och utifrån det skapas religioner och filosofier. Men mitt i allt detta så vänder Gud sig inte från människan utan tar istället initiativet att söka upp henne och gör det genom att sända sin son Jesus Krisus till världen.Bibeln säger att vi alla har avfallit som förlorade får. Var och en har gått sin egen väg. Jesus sa att han är vägen, men människan valde sina egna vägar. Gud tvingar aldrig någon. Däremot erbjuds du att acceptera Jesus Kristus. Det är ett budskap om försoning. Det är oerhört vad Bibeln säger, att det finns möjlighet att försona sig med Gud. Gud älskar världen så mycket att han ödmjukar sig till att vädja till henne: Försona dig! Vänd om! Jag fördömer dig inte men du måste erkänna din synd. Vänd om från din synd!Den största gåvan världen någonsin har fått är Jesus Kristus. Han som är jordens skapare; stjärnorna, månen, ja allt har sin begynnelse i honom. När har man hört att en skapelse vänder sig emot sin skapare? I den grekiska mytologin gjorde gudarna slut på sin skapelse och förvrängde historien. Men Gud, din skapare, erbjöd sig att dö för dig. Han skulle kunna ha gjort ett annat val, nämligen att utplåna jorden och alla människor, men istället beslutar han att gå ned på jorden och dö för mänskligheten. Han blev slagen, förnedrad och många ansåg Jesus vara tokig. Han blev såsom en för vilken man skyler sitt ansikte.På samma sätt är det idag många som gömmer sig för Jesus och föredrar att fortgå med sin egen synd. Man finner njutning i synden. Låt mig säga dig en sak. Jag har redan från det jag var ung experimenterat mycket med synden i mitt liv och prövat på mycket elände. Men jag fick lära känna Jesus Kristus och han förvandlade mig. Det handlar inte om någon tillfällig förvandling utan något som varar hela livet.Vänd om från dina synder och överlämna ditt hjärta till Jesus. Kom ihåg att Jesus dog och att det är hans blod som renar från all synd. Jesu blod är evigt, rent, mäktigt och gudomligt inför Gud. Han älskar dig så mycket att han dog för dig.Varje dag går vi igenom prövningar och behöver göra upp med Gud och människor, men Hans blod gör oss till övervinnare. Genom blodet kan jag förtroligt närma mig nådens tron och säga Fader till Gud. Gud vill vara din Fader. Vi är hans barn genom skapelse, inte genom adoption. Vi är Guds skapelse och han vill att vi ska bli än mer; han gör oss lika Jesus Kristus. Vi blir födda på nytt och Kristus blir vår broder. Gud själv tar sin boning i dig.

Undervisning av Tage Johansson

Det hebreiska ordet för altare betyder slaktbord eller slaktbänk. Altaret hade alltid en central plats i patriarkernas liv, så också i tabernaklet och i templet. Guds syfte med altaret var att människan skulle kunna anförtro sig åt honom genom att ge sitt offer enligt vad som beskrivs i första kapitlet, 3:e Mosebok. Det handlar om att gå honom till mötes, för att hans frälsningsplan skall bli tillgänglig för oss. Gud har ett tvåsidigt syfte med vårt offer. För det första att när offret var framburet åt prästen, begynte en renings- och avskiljningsprocess att äga rum. Men låt oss följa händelseförloppet från början.Först handlar det om ett frivilligt offer. ”Om någon vill…” Den frågan ställer Gud till den som har passerat ingången till tabernaklet. Hela Guds frälsningsplan är ju rikt illustrerad i tabernaklet. Det fanns bara en möjlighet att komma in, det fanns bara en port eller dörr.Jesus sa: ”Jag är dörren.” Det första föremålet man mötte efter att ha passerat genom dörren var kopparaltaret på förgården. Där frambars de olika offren. Det fanns offer som bland annat pekade fram på Kristi synd- och skuldoffer, som var villkorsbestämda offer av Gud. Men förutom att Kristus var dessa olika offer, så talar Guds Ord om offer som kan frambäras av oss själva. Paulus uppmanar i Rom. 12:1 att vi skall frambära våra kroppar åt Gud som ett levande, heligt och Gud välbehagligt offer, så att vi kan utföra en andlig tempeltjänst.Det heter i tredje Mosebok. ”Om någon vill…” Se på det offer som beskrivs i 3 Mos. 1:14, när man offrade en fågel. Här kan vi tydligt förstå hur Gud går tillväga när han gör någon till en gudsmänniska, som Paulus uttrycker det i 1 Tim. 6:11 och 2 Tim. 3:17.
När nu ett brännoffer av fågel skulle bäras fram till prästen skulle den genomgå en nödvändig behandling, för att den skulle bli ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för Herren.Det första steget sker från den som skall frambära sitt offer. Ett initiativ genom en fri vilja. Offret skulle vara utan lyte; ”ett felfritt djur”, eller, som det heter i Rom. 12, frambära ett levande, heligt offer. Det handlar inte om att uppnå en viss grad av helgelse, om hur mycket Kristus är synliggjord i våra liv. Det handlar om att mitt offer inte skall vara involverat i det som tillhör denna världen. Inte en klöv skulle lämnas kvar när Israels folk drog ut från Egypten. Det gäller att låta sig frälsas från ett ont och perverst släkte.Det är ett stort och viktigt beslut som människan tar, när ett felfritt offer bäres fram, ett offer som behagar Gud. Jesus var ej nöjd med den fromme, rike ynglingens offer. Inte heller behagade honom den som först ville gå bort och begrava sin fader, eller den som hade satt sin hand till plogen och sedan såg sig tillbaka. De var ej skickade för Guds rike. Men Jesus hade stor glädje och nytta av dem som likt Levi stod upp, lämnade allt och följde honom.Vi är nu framme vid då offret skall överlämnas till prästen. Här ligger möjligheten fortfarande i givarens hand att fullfölja sin handling. Det kan liksom för Abraham vara en tung väg att gå med offret till Moria berg. Många har i en förtätad väckelseatmosfär hängivet sjungit ”Jag ger dig allt, jag ger dig allt Och går den väg, som du befallt…”, men då handlingen skulle förverkligas, har modet svikit.När nu offret väl var överlämnat, började prästens hantering. Det är ingen hemlighet att när Gud får fria händer att arbeta med oss, kan han göra en gudsmänniska av den som ingenting är.Prästen vrider huvudet av fågeln som skall förbrännas på altaret. Det första Gud måste ta itu med är människans tankar. Jesus sa till Petrus: ”Dina tankar är icke Guds tankar.” Vad mer är, han lägger det på altaret, där Guds eld finns, som bränner bort det som rör sig på den mänskliga nivån och höjer oss till Guds nivå, där Kristus är vårt huvud. Vidare skulle blodet utkramas på altarets vägg. I blodet är livet. Att mista är att finna livet. Den som mister sitt liv, han skall finna det. Matt. 10:39. ”…och dricker mitt blod…” Det handlar om livsöverföring.Prästen tar också ut orenligheten i krävan och kastar den på askhögen. Krävan är en förvaringsplats. Människans själviskhet och egoism och allt vad det kan åstadkomma, måste skiljas ifrån oss, om offret skall bli välbehagligt för Gud.Till sist fläker prästen upp fågeln vid vingarna, dock utan att frånskilja dessa. Vingarnas behandling var en väsentlig åtgärd som utfördes på offret. Vingarna står för de möjligheter som fågeln förfogade över att röra sig fritt efter sina instinkter och önskningar.Jag vill åter igen betona till sist att den behandling offret genomgick hade två syften. Dels att frånskilja det som var orent och förädla det som lades på altaret.Vi är kallade att överlämna oss åt prästen. Att själva lägga oss på altaret, fungerar inte. Vi kommer snart att vara nere, lika fort som vi kom upp. Gå till honom som allt förmår!

Historisk tillbakablick av Hans Lindelöw

Lydia Svärd har i boken “Väckelserörelsernas folk i Andra Kammaren 1867 - 1911”, skrivit om baptisternas svårigheter på den tiden: -Baptisternas barn, som växte upp utan att ha blivit döpta och utan att ha gått till nattvard i svenska kyrkan, saknade helt enkelt varje möjlighet att ingå lagligt äktenskap. Prästerna vägrade emellertid också baptisterna själva lysning, även dem som blivit döpta och konfirmerade inom kyrkan. De ansågs ha avfallit från den rena evangeliska läran. Om de då istället vigdes av sina egna predikanter och därefter flyttade samman såsom äkta makar, kom de i konflikt med lagen. I Maj 1864 dömdes inte mindre än 17 sådana hjonelag av Orsa häradsrätt för att de utan att ha ingått lagligt erkänt äktenskap levde tillsammans. Enligt av baptistsamfundet förd statistik på äktenskap med frikyrklig vigsel utan laga giltighet uppgick antalet 1870 - 1880 till den ganska höga siffran 343. Detta måste i sin tur ha betytt, att hundratals barn föddes i gudfruktiga hem utan att av lagen erkännas såsom inom äktenskapet födda. Visserligen hade K. M:t redan 1861 ogillat av domkapitel godkänd vägran av lysning för dem, som inte utträtt ur statskyrkan. Men även sedan fortsatte åtskilliga präster att vägra lysning. Dock fick baptisterna rätt, om de klagade. De föredrog emellertid sin olagliga frikyrkliga vigsel framför allt detta bråk med prästerna, domkapitlen, etc.En ändring var behövlig, men de lagstiftande myndigheterna tog saken med jämnmod. Baptisterna försökte på olika sätt fästa regeringens uppmärksamhet på missförhållandena. Reformvänliga riksdagsmän uppmanades t.ex. att väcka motioner i äktenskapsfrågan. Drake skrev koncept till motioner emellanåt.1867 inlämnade L.J. Hierta en motion i vilken han efter utförlig motivering föreslog rätt också för kyrkans medlemmar att ingå civilt äktenskap. Hierta sade öppet, att han uppmanats av ett religiöst samfund att inlämna motionen, och det är tydligt, att han i motiveringen skildrar baptisternas förhållanden.”En annan av de riksdagsmän som talade för en reform var Emil Key. “ Han omtalade, att det vid början av 1877 fanns 11645 baptister, att de hade 2520 odöpta barn, att de äktenskap som ingicks genom “offentligt avtal” men icke erkändes av lagen ökade starkt…”(Källor: Förutom nämnda verk av Lydia Svärd, N.J. Nordström “Svenska Baptistsamfundet i ord och bild”)Så demonstrerade baptisterna då genom sitt handlande en profetisk rörelseriktning, som är i överensstämmelse med ordet i Upp. 18:4ff: “Dragen ut ifrån henne, I mitt folk, så att I icke gören eder delaktiga i hennes synder och fån eder del av hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar.” Tid att lämna trossamfundet svenska kyrkan?

Appell av Jan Egil Hafsahl

Hur kan Gud tillåta så mycket lidande?
Ekologiska ödeläggelser, globala svältkatastrofer, Ändlösa krig, gisslantagande, terror. Övergrepp, Misshandel, Missbruk, Exploatering.
Listan verkar oändlig… - och stora delar av världens befolkning är i färd med att sjunka ner i total hopplöshet!”Det finns ingen Gud. Ondskan bevisar att Gud inte existerar,” säger ateisten. Det onda existerar, därför gör inte skaparen det.Om han skulle finnas: ”Hur kan en god Gud tillåta så mycket lidande?” säger agnostikern.Låt oss nu vända på frågan ett ögonblick: Om det onda existerar – och det vet vi – är det då inte logiskt att anta att också det goda existerar? Hur vet vi annars skillnaden?Om det goda existerar – bör vi inte då också anta att det finns en morallag som mäter gott och ont? Om det är sant, bör det inte då också finnas ett grundläggande upphov, en objektiv bas, dvs något som är sant i alla tider, oberoende av vad jag tror eller menar?Du som förnekar Guds existens, men accepterar det ondas närvaro: Hur kan en värld, som satts igång av opersonliga krafter och utvecklad i en icke-moralisk process, ha utvecklat moraliska värden hos dig och mig? - Något är gott, något är ont.Ett exempel: Kan vi lemlästa ett litet barn för underhållnings skull? Alla sunt tänkande människor ropar ett entydigt nej! - det är moraliskt förkastligt. Det finns alltså objektiva moraliska värden. De existerar, för Gud existerar.Ondskan, lidandet och orättfärdigheten är inte främmande storheter i Bibelns undervisning.Upprinnelsen – och det bakomliggande orsakssammanhanget, säger Bibeln – ligger i det faktum att vi människor har vänt den gode Guden ryggen. Ondskans orsak är inte en frånvarande Gud, men en närvarande synd.Ondska är mer än en yttre realitet som skapar universellt lidande, det är en inre realitet vi gärna försöker fly ifrån. -Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud. (2Tim. 3:1-4)Bibelns Gud är livets upphov och all godhets källa. Gud är inte bara god – men också helig.Det ondas problem har i verkligheten en källa. Det är motstånd mot Guds helighet, som omfattar hela skapelsen – och som det bara finns ett motgift mot: den underbare Gudens gärning i människosjälen när han utför sitt verk av återupprättelse. Denna förvandling bearbetar hjärtat så att det blir mjukt nog till att bli en del av lösningen och inte en del av problemet. Denna förvandling börjar vid korset. -Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet… (Tit. 3:4-5)Gud är inte ovetande eller ointresserad av ondskans faktum och med det lidandet – och som historiens Herre kommer han en dag att äntligen sätta punkt för tidsåldrarna. -Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås. Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag». -Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring. -Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro därpå brännas upp. (2 Petr. 3:7-10)Slutuppgörelsen närmar sig – men idag finns fortfarande möjlighet till frälsning och en uppgörelse med ondskan i vårt eget liv: -Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)

Ledare av Hans Lindelöw

Gud har givit oss en plattform, där det skett en radikal uppgörelse med avgudarna. Vårt uppdrag går ut på att tjäna den levande och sanne Guden. Vilken underbar kallelse, vilken underbar verklighet och vilken underbar tjänst! Det smyger så lätt in avgudar och gör tjänsten död, tom och innehållslös. Vår tids utbud är en stor fara.
-Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen. (1 Tess. 1:9-10)Här presenteras två sidor av Jesus. Det handlar om honom som den levande Guden har uppväckt från de döda. Det är grunderna i evangelium: -Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna.(1 Kor. 15:3 )Ett huvudstycke: Att Kristus dog för våra synder - enligt skrifterna! Det finns ingenting i hans död som inte de heliga skrifterna ger underlag för. Uppstånden på tredje dagen enligt skrifterna. Hur förhåller sig skrifterna till Jesu död och uppståndelse? För att Jesu död och uppståndelse ska vara klar och verklig för oss, behöver vi hela tiden återvända till skrifterna.Här kommer vi till ett område som har med Jesu tillkommelse att göra. Det gäller att ha det rätta perspektivet så att vi förstår att det inte är en annan Jesus som frälsar undan den kommande vredesdomen än den som Gud uppväckte. Vi läser om honom i de fyra evangelierna, men inte bara där. Alla skrifterna talar på ett eller annat sätt om hans död och uppståndelse. Vi har egentligen bara rört väldigt litet vid det, hur länge vi än varit kristna. Om vi känner Jesus som person, förstår vi också vad det innebär att skrifterna är så oundgängliga. Utan skrifterna kan vi inte säga att vi känner Honom. Har vi kunskap om honom, så finns en objektiv grund. En annan grund kan ingen lägga än den som är lagd; Jesus Kristus. Många söker på ett sätt som leder vilse, eller söker inte alls. Klarar inte av, orkar inte med att söka. De som frågar efter Herren har förstått Golgata, deras hjärtan ska leva.Människan är skapad av Gud. Det finns många frågor i vårt liv inom olika områden. Det är för att vi ska fråga efter Herren.Petrus talar i sitt andra brev om att se framåt. Att se, skåda, fråga efter Jesu tillkommelse. Att vänta den levande Gudens son från himmelen, honom som är uppväckt från de döda. Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen. -Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. (2 Petr. 3:3)När det drar ihop sig och närmar sig Jesu tillkommelse, då möter vi grupper, människor med bespottande ord:- De skola säga:»Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.» 2 Petr. 3:4.Betyder det att dessa som säger så, menar att Jesus inte kommer? Eller vill de möjligen skapa en annan vision av historien än den Skriften ger? De vill presentera en annan tillkommelse. Det behöver inte vara så att de helt förnekar den. Det kan naturligtvis vara så, men eftersom de är så engagerade i frågan och så angelägna om att presentera historien på detta sätt: från den dag då våra fäder avsomnade har allt förblivit sig likt; det vill säga, status quo - därför kan man dra sina slutsatser. Kan det möjligen ligga en alternativ Kristusföreställning i det? Precis det Herren säger vi ska vara beredda på. En alternativ Kristus och en alternativ syn på hans tillkommelse.
Kung David är på många sätt en förebild. Inte minst genom sina inspirerade psalmer. Men också själv, som person. David upplevde väldiga svårigheter. På grund av att han syndade, på grund av egna misstag och missbedömningar, och på grund av andra. Det var inte lätt för honom att anpassa sig i konungahuset, i kung Sauls närhet. Han blev en av kungens främste härhövitsman, men också väldigt avundad. Därför var det omöjligt för David att riktigt finna sig tillrätta i Sauls hus. Han blev flyttad hit och dit, och till sist måste han fly. Han vistades på bergen. Han vistades i öknen och han vistades i främmande länder under lång tid. Det var en väldig kamp och svårt innan han kunde taga riket i besittning. Han var den som etablerade konungadömet i Jerusalem. Senare fick David på grund av stridigheter i sitt eget hus ännu en gång fly. Det var när hans son Absalom reste sig. Absalom hade charm. Han kunde verkligen vinna människor. David hade flera söner. Det var en väldig rivalitet mellan dem, och Absalom gjorde sig själv omöjlig. Han hatade en av sina bröder och dödade honom för sin systers skull. Han flydde och fick hålla sig undan lång tid. När han kom tillbaka började han stämpla mot konungen. Vi kan läsa om det i 2 Sam 15: -En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill ock femtio man som löpte framför honom. Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade Absalom honom till sig och frågade:»Från vilken stad är du?» När han då svarade:»Din tjänare är från den och den av Israels stammar», sade Absalom till honom:»Din sak är visserligen god och rätt, men du har ingen som hör på dig hos konungen.» Och Absalom tillade:»Ack om jag bleve satt till domare i landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.» Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han ut sin hand och fattade i honom och kysste honom. På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom Israels män. (2 Sam. 15:1-6)Så här är det också i den kristna församlingen. David var en förebild på Kristus, Herrens smorde. Många som verkar i församlingarna är väldigt vinnande, charmiga och på olika sätt begåvade. De påstår sig tjäna Kristus. Drar över sig hans namn, något av hans epitet och karisma. Kanske genom att citera hans ord, genom att framträda i sammanhang där han uppfattas som den verklige. Detta sker i många gudstjänster och konferenser. Vilka står där som representanter? Vilka drar uppmärksamheten till sig, och varför? Det pågår många religiösa möten och föredrag i vårt land. Numera i både katolska, protestantiska och s.k. evangeliska, ortodoxa och kristna sammanhang. Där står de riktiga charmörerna. De uppfattas som om de representerar något väsentligt; denna stad, detta Jerusalem, därför att de står där. Men kanske är det i verkligheten på det sättet att många av dem står i vägen? Är det möjligen så att många av dem i själva verket inte vill släppa fram människor till Jesus Kristus?Det här var ett väldigt problem för Jesus själv. Han talade om skriftlärde och fariséer, som tappat bort nyckeln till kunskapen. Själva kommer ni inte in, och för dem som vill, har ni lagt hinder, sa Jesus.Vad är det vi möter i vår tid? Bespottare ska komma med bespottande ord, läste vi. Vi tycker inte det är svårt föreställa oss en bespottare. Absalom uttryckte hån och förakt, när han sa: du har ingen som lyssnar på dig hos konungen. Till varenda en sa han det, för han ville själv ta sig fram. Hån och förakt. Bespottelse. -En vis son hör på sin faders tuktan, men en bespottare hör icke på någon näpst. (Ords. 13:1) -Ve henne, den gensträviga och befläckade staden, förtryckets stad! Hon hör icke på någons röst, hon tager ej emot tuktan; på HERREN förtröstar hon icke, till sin Gud vill hon ej komma. Sef. 3:1-2
Det kan komma en sann Kristi tjänare som vittnar om Herren Jesus Kristus. Det hör hon inte. Det kan komma en förbrytare, en diktator i landet och skräna värre - hon hör inte det heller. Bespottaren har en karaktär, liksom den orättrådige domaren - fruktar icke Gud och har ej försyn för någon människa. Det finns något i grunden bortvänt från alla former av tillrättavisning. Alltså inte bortvänt från alla röster; men de röster som varnar.Bespottaren hör inte på någon tillrättavisning. Ingen form av näpst går hem. Det kännetecknar bespottaren; han är djupt bortvänd från sanningen.Vi har exempel i vår tid. Man kan höra varningar från Bibeln och från vetenskapen som sammanfaller. Varning för den homosexuella livsstilen, till exempel. Bibeln varnar. Läkarvetenskapen, medicinen varnar. Man vågar sig inte riktigt fram med varningarna, men något av det första som vanligtvis krävs i en blodgivarcentral, är att man inte har haft homosexuellt umgänge. Det här har våra politiker velat ändra på, för det stämmer inte riktigt med den policy man har nu. Man har inte velat höra vad bibeln säger, man har inte velat höra Jesu vittnen och man vill inte heller lyssna till medicin eller forskning. Man har arbetat med dessa frågor, och vill vända upp och ner på alltsammans.Det finns fler exempel. Vi läser i Ordspråksboken igen: -Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt. Ordspr. 14:6Även i nästa kapitel har vi något som talar liknande. -Den lates stig är såsom spärrad av törne, men de redliga hava en banad stig. Ordspr. 15:19.Det här gäller naturligtvis på livets alla områden. Där man är idog, där lär man sig också efterhand att ta sig fram. Det gäller också ifråga om umgänget med löftesordet om Jesu tillkommelse. Umgås vi ofta, gärna och flitigt med det, så får det fäste. Vi får tag i det. Men tycker vi att vi kan ta lätt på det, då blir vår stig spärrad av törnen. Hur bär man sig åt då man söker vishet? Bespottaren söker vishet och finner ingen. Det låter som ett tragiskt öde. Skriften säger att då Jesus kommer, räddar han undan den kommande vreden. Men för att det ska vara naturligt för oss att tänka så, får vi inte släppa Ordet. Det är bara genom ett träget umgänge med Skriften som löftets realiteter blir verkligt gripbart för oss. Stigen blir framkomlig. Vi förstår att förhålla oss till honom, till löftet om hans tillkommelse på ett sådant sätt som det är meningen vi ska göra.Grundorsaken till de attityder man möter i Petri andra brev, kan vara att man inte kommer tillrätta med det perspektiv som Skrifterna ger av Jesu tillkommelse. Det perspektiv Jesus själv ger i sitt tal på Oljeberget. Det perspektiv som hans apostlar ger. Man kommer inte tillrätta med det, därför att kött och blod kan inte förstå detta. Om det profetiska ordet ter sig så motsägelsefullt för oss att vi inte kan få det att gå ihop med våra naturliga förståndsgåvor, så får vi bedja om vishet. ”Ingen profetia i något skriftens ord kan genom människans naturliga kraft uttydas.”En människa kan av naturliga skäl inte vilja vad Uppenbarelseboken, Danielsboken eller de andra profetiska skrifterna talar om. Inte heller kan en människa önska producera eller prestera ett sådant tal. Det innehåller så oacceptabla moment för människan, så här är det nödvändigt att Gud utför ett verk med oss. Det kallas för hjärtats omskärelse, och har med den nya födelsen att göra och att vi får vishet från ovan.
Om vi inte förstår är risken att vi är i detta läge: Bespottaren söker vishet och finner ingen. Det beror på vilka källor man söker i. Denna världens vishet kan aldrig hjälpa oss när det gäller det Guds ord talar om.En bespottare hör icke. En bespottare finner icke. Absalom var ett exempel på en bespottare. Det är inte säkert att bespottaren ser så anskrämlig ut, fastän det låter anskrämligt att vara en bespottare. Han kan vara riktigt charmant och vinnande. Men han hör inte och han finner inte. Om än han söker visdom så finner han den inte, för han söker den inte där den står att finna. Han söker inte den vishet som kommer ner ovanifrån och kan hjälpa oss att få begrepp om det profetiska ordet..Vad är det vi möter i de kristna konferenserna runt om i landet? Sommaren 2006 är det fotbolls-VM i Tyskland. I Tyskland är prostitutionen praktiskt taget legaliserad. I samband med detta VM transporteras massor av människor - unga kvinnor, men även unga män, som förslavas. Många av dem lockas med erbjudanden om något att göra. De blir praktiskt taget tillfångatagna. Det är ett riktigt slaveri. Därför skulle man kunna kalla fotbolls-VM för ”Hor-VM”. Det har erbjudits i kristna sommarkonferenser som närapå en programpunkt att titta på fotbolls-VM.
I första Tessalonikerbrevet talas om Jesu tillkommelse: -Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga:»Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. 1 Tess. 5:1-3.I den här situationen får vi be Gud om hjälp. Rusa inte iväg. Genom stillhet och förtröstan blir vi starka. Men om Herren ger ett varningsord, så kan vi förmedla det.I Stockholm marscherar vänster- och högerextremister. Nere i Nürnbererg marscherar nazisterna med hakkors och skanderar. På andra sidan står judar, medborgare från Israel och andra judiska människorättsorganisationer och demonstrerar mot ett besök: det var tal om att Irans president skulle komma hit, och det väckte väldiga demonstrationer. Man kan se en historisk parallell. VM 2006 och olympiska spelen 1936. den diktator som var på gång då, hade redan börjat tala om sitt politiska program vitt och brett. Västmakterna var undfallande. Den som nu är president i Iran för ett väldigt hätskt språk; antisemitiskt klart uttalat. Och västmakterna har velat få tumme med honom. Det han har sagt, låter verkligen som Hitler. I Guantanamo hänger sig tre fångar, som inte klarar av den tortyr tillvaron där innebär. Det kokar. Det är verkligen förberett för en slutuppgörelse. Låt oss be Gud om hjälp, så att vi får se detta på rätt sätt och om möjligt kunna signalera. Är det nu tid att leka? Som det heter, karaktäristiskt som Guds folk gjorde: -Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet:»Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till all leka.» (1 Kor. 10:7)Var finns det någon som är vaksam? Någon väktare? Har vi förmågan att genomskåda spelet? Kan vi på ett sätt som är värdigt Gud vittna om Guds Rike och Herrens Jesu Kristi namn? Gud hjälpe oss.

Ulla Näsholm intervjuar Najib ElKhalifi

Najib var intresserad av musik och hörde plötsligt musik och sång på Sergels torg. Det var sommar och han hade just kommit från Marocko till Sverige och nu var han ute och tittade på sommar-Stockholm. Han stannade och lyssnade till människorna som sjöng och vittnade om Jesus. Några personer kom fram till honom och de talade arabiska med honom och han fick också en bibel på arabiska. Den tog han med sig till sitt hotell och började läsa.
I början av 70-talet invandrade många människor till Sverige och en del av dem passerade Gamla Bro, Maranataförsamlingens missionscenter i centrum av Stockholm. Förutom vandrarhem och hotell var det också en möteslokal där evangelium förkunnades. Dit kom många och upplevde frälsning. En del var svenskar, men flertalet var människor från andra länder, företrädesvis Latinamerika, men också från olika länder i den arabisktalande världen.Gatumöten på olika platser hölls, och människor fick höra om Jesus, blev frälsta och döpta innan de spriddes ut på olika platser eller blev avvisade från Sverige. Evangeliet de mött spreds vidare i deras respektive hemländer och genom åren har kontakt återknutits med en del av de som genom evangelisationsarbetet i församlingen kommit till tro.Från Nordafrika, särskilt Marocko, Tunisien och Algeriet, kom en hel del ungdomar, speciellt studenter, och överlämnade sig till Herren Jesus Kristus.Najib var en av de första som kom till församlingen och blev frälst och döpt där. Han kom till Sverige 1973 och var då 19 år. Genom en bror i Holland hade han fått rådet att försöka komma till Sverige för att det var lättare att hitta arbete där.
Hur kom du i kontakt med Maranataförsamlingen?-Det hördes sång från Sergels torg och jag som sysslat mycket med musik i mitt hemland, blev väldigt nyfiken. Jag gick närmare för att se vad det var. Det var kristna människor som vittnade och sjöng. Det mest intressanta för mig var att jag fick en bibel på arabiska av en syster som hette Margit. Hon talade arabiska med mig och berättade vilka de var som sjöng och så vittnade hon om frälsningen för mig.-Bibeln hon gav mig tog jag med till hotellrummet och läste. Jag hade fått jobb som diskare på en restaurang och när jag slutat för dagen gick jag till torget. Återigen stod man och sjöng om Jesus där.-Valid, en frälst arab, inbjöd mig att följa med till församlingshemmet Johannelund där jag blev kvar över natten.-Följande dag klockan sju var jag uppe och gick ner till köket, där Kjell Roos väntade med frukost. Valid kom också och han vittnade för mig. Alla människor jag träffade var glada och personliga. Valid skulle gifta sig och jag fick senare överta hans rum och då hade jag en avskild plats där jag kunde studera bibeln.-Jag började vara med i möten, och började också bedja. Det jag mötte gjorde att jag tog ställning, jag böjde knä och bad om frälsning. Frälsningen är ju knuten till dopet och några veckor senare var jag döpt.
Du bad mycket den första tiden på Johannelund, var det en rest från tiden du var muslim, eller vad berodde det på?-Bedja är en kamp och det var många frågor jag behövde få klarhet i. Allt var nytt för mig. Det var angeläget för mig att komma in i en vila eller seger också. Min far hade dött och jag hade inte möjlighet att åka hem till släkten och till begravningen.-Kanske skulle familjen och andra släktingar inte acceptera mig sedan jag blivit kristen. Det var mycket som bekymrade mig och upptog tankarna.-Inte tänkte jag heller på att det kunde störa om jag bad högt, säger han med ett förläget leende. De som bodde på Johannelund kunde nämligen höra hans ivriga och brinnande böner när han med ljudlig röst åkallade Jesus Kristus.
Tiden gick. Najib gifte sig med en flicka i församlingen. De levde tillsammans i mer än 20 år och fick fem barn tillsammans. 1994 skildes de och Najib reste till Marocko och vistades där under en kortare period.
Hur var det med ditt andliga liv, hade du tron kvar?-Mitt andliga liv var inte så bra då, jag hade kommit in i en svacka, kan man väl säga. När jag kom tillbaka från Marocko fortsatte jag jobba med att köra buss. Det var ett heltidsarbete, där jag jobbade i skift och det tog min tid och kraft i anspråk – det är ett ganska ansträngande och påfrestande jobb.Najib är noga med att påpeka att kontakten med barnen eller deras mor inte brutits helt och hållet. Han säger:-Fastän vi var skilda, höll vi kontakt med varandra. Tack vare tron på Jesus Kristus var detta möjligt för oss.
Och Gud överger aldrig någon som uppriktigt överlämnat sig till honom. Guds Ande kan på nytt blåsa liv i det som är på väg att slockna. Najib började åter söka sig till församlingen – lite försiktigt och trevande till att börja med. Det hade gått lång tid sedan han var med i möten eller sammankomster. Nu är han med, tolkar till arabiska ibland när det behövs.
Vad hände egentligen, vad blev vändpunkten för dig?-Det blev en vändpunkt för mig efter några år. Den kom när jag tog ett friår och reste till Marocko. Jag ville träffa troende där för att se hur de har det. För mig var det ett bönesvar att detta friår blev möjligt.-2005 åkte jag för att träffa mina troende landsmän. Snart insåg jag att livet för en evangelisk troende därnere är helt annorlunda än här i Sverige.
Den gemenskap Najib fann med sina troende landsmän gjorde att något hände med honom. Gud mötte honom och när han kom tillbka till Sverige var han förnyad och helt förändrad. Han hade sett behoven i de små grupperna och upplevde och tog del av den kamp de hade i sin speciella situation. Vad mera är, han hade fått något som han kunde förmedla till dem, men förstod också att de också hade något värdefullt att fortplanta till honom. Det blev en utmaning och en kallelse att fortsätta kontakten med dessa troende.Han fortsätter:-Människorna är så påpassade, de vågar inte säga eller visa att de är kristna. Inte heller är det särskilt enkelt att komma i kontakt med dem. I Sverige hade jag fått några telefonnummer till kristna vänner. Bara en svarade. Men där fick jag goda nyheter. Samma dag som jag ringde skulle det bli en kristen konferens för evangeliska kristna där troende särskilt från Tunisien och Marocko skulle samlas. Där fick jag kontakt med en hel del troende bland de 50 deltagare som var med.-Nog var det lite egendomligt, tyckte jag nog, att där talade man om att det var sporten som, skulle vinna människor för Gud. ”Sport-ämbetet” kan man väl fritt översatt kalla initiativtagarna till konferensen. Jag fick i alla fall träffa troende där.-3-4 månader innan friåret gick ut var jag med på en annan konferens, där inte sporten stod som främsta medel att nå människor,-Det var ett veckoslut i ett isolerat hus på landet. Man bodde och åt tillsammans, samtalade och läste bibeln. Det fanns ingen speciell ledare och alla fick säga något. Högst 20 personer samlades, blev gruppen större, delades den.Man gör så för att lättare kunna samlas utan att väcka misstankar om nån slags otillbörlig eller otillåten verksamhet. Najib visade bilder från tiden i Marocko och berättade om hur troende i hans hemland har det. Villkoren är tuffare där, man måste vara försiktig, men också väldigt övertygad innan man tar steget att bli en evangelisk kristen.Religionsfriheten finns visserligen inskriven i Marockos lag. Var och en har rätt att utöva sin egen religion. Men då islam omfattar hela livet, också det politiska, kan det ändå bli svårt för den som vill bli kristen. Familj och vänner utövar ett oerhört inflytande och barnen bor också i föräldrahemmet längre än vad ungdomar vanligtvis gör i Sverige.När barnen ska gifta sig har föräldrarna synpunkter på vem som är lämpad som att genom giftermål inlemmas i släkten. Att barnen inte vill acceptera föräldrarnas förslag, de vill inte gifta sig med en muslim, utan söker en kristen att dela sitt liv med därför att de själva är på väg in på trons väg, då blir det oundvikligen konflikt med familj och släktingar.
Hur ska man gå tillväga att nå människor i ditt hemland, hur ska evangelisationen bäst bedrivas?-Den mest effektiva evangelisationen är genom radion. Man når långt och får kontakt med människor som kan bo långt borta. Jag var själv med i en by som varken hade elektricitet eller indraget vatten. Vi kom fram till adressen, ledda av en mobiltelefon. Det var kolsvart ute, när vi hittade fram till en sökande familj och hade med oss biblar och andlig litteratur.
När Najib beskriver hur man går tillväga verkar det vara rigorösa säkerhetsåtgärder och många led innan man slutligen kommer i kontakt med kristna. Varje vecka rapporteras om nya kontakter. Man träffas 4-5 gånger innan personen ifråga godkänns.Det finns olika grupper som arbetar, de får hjälp av ekonomisk karaktär från olika länder, en grupp får medel till hyra av lokal, telefon etc från en grupp i Sverige.1995 startade någon slags revolt mot de kristna missionärer som fanns i landet och de troende tar nu själva hand om evangelisationen med den hjälp och det bistånd de får från andra länder.
Najib ska snart resa till Marocko igen. Tillsammans med Margit och Henry, som många år arbetat i muslimska länder ska han nu sprida litteratur och biblar, träffa evangeliska troende och försöka nå också andra. Vi väntar nu rapporter från resan och tiden därnere.

Fakta om Marocko

Konungariket Marocko* Yta: 459 000 km2* Folkmängd (2005): 30,7 milj. inv.* Huvudstad: Rabat* Viktigaste språk: arabiska, franska* Statsskick: monarki* Statsöverhuvud: Muhammad VI (kung)
Islam är statsreligion och omfattas av 99 % av befolkningen (1999). Dessutom finns ca 70 000 kristna, framför allt romerska katoliker. Merparten av den tidigare stora judiska folkgruppen har sedan 1950-talet utvandrat till Israel och nu finns endast ca 6 000 judar kvar, merparten i Casablanca. I M. dominerar sunnitisk islam av den malikitiska rättsskolan, men det finns även små grupper ibaditer. Kung Muhammad VI åberopar liksom sin far släktskapet med profeten Muhammad, vilket bidrar till dynastins legitimitet. Sufiordnarna och sufismen mer generellt har en framträdande roll i det religiösa livet. (Ur Nationalencyklopedien)

Undervisning av Arne Imsen

Jag har en vision. Jesus, jag skulle önska att då du kommer, då anskriet ljuder och församlingen ska lämna jämmerdalen att hela svenska folket vore med. Att stugorna blev tomma, arbetsplatserna likaså och alla fick följa med! Men hur ska människorna kunna veta något om denna tilldragelse då de kristna själva inte orkar tala om den?
Det genomträngande budskapet från begynnelsen finns i några koncentrerade satser: Se, jag kommer snart! Detta är begynnelsen och slutet. Precis som det började ska det avslutas. Rakt igenom hela tidsåldern är budskapet detsamma, oföränderligt, evigt, inblåst av Gud. Människorna och tiderna förändras, men Gud är densamme, och där den helige Ande är, där är evigheten, härligheten och himlen. Detta enorma budskap avslutas: Anden och bruden säger kom! Det är församlingens kännetecken som man kan känna igen genom alla tider, också vår tid. Anden och bruden säger kom. Detta budskap initierade Andens och församlingens tidsålder.Det ska inte klinga bort och ersättas av något annat. Det ska intensifieras så att det slutligen blir ett genomträngande, irriterande, besvärande, uppseendeväckande och omvälvande anskri: Se brudgummen kommer, gån ut och möten honom! Detta är inget uppbyggelsebudskap, utan ett rop som får sömnaktiga att gnugga sömnen ur ögonen, orientera sig och upptäcka att de har gått in i något främmande: Världshuset vid vägen. De har slagit sig till ro och tappat kontakten med den verklighet som drev dem ut.Detta omvälvande budskap blir direkt pinsamt då några av dem som gått ut för att möta brudgummen konstaterar och ropar ut i natten med ett skärande nödrop: Våra lampor slockna! Given oss av eder olja!Det finns mycket som är viktigt, men endast ett är viktigast. Många ting är bra, men vi ska absolut inte nöja oss med det som är bra, vi ska ha det som är bäst. De flesta av oss är så splittrade genom alla influenser utifrån religiös, politisk, ekonomisk och social omgivning, så att det är nästan omöjligt att lyssna till ett riktigt rannsakande budskap. Vi saknar koncentration.I frågan om hur det var från begynnelsen finns naturligtvis en målsättning. Hela vårt sinne och engagemang måste rikta sig mot målet så att vi kan uppnå det. Det gäller att nå fram till det som var typiskt och kännetecknande för den urkristna församlingen. Då måste man metodiskt förbereda sig så vi blir disponibla och kan ta emot vad Gud har att ge.Det tarvas koncentration och disciplin. Det stora problemet i vår tid är att människor inte kan sitta ner och lyssna, och vad ännu värre är, de orkar inte läsa. Därför läser de sällan eller aldrig bibeln.Guds folk skulle behöva koncentrera sig i bibelstudier från morgon till kväll och lära känna fronten, fienden och situationen. Varje kristen måste framför allt bli rustad för att möta fienden på det plan där han opererar, och inte ägna sig åt skuggboxning och spegelfäkteri. Vi måste gå emot honom, fasta i tron, för att återerövra förlorade positioner.Herren vill i denna tid fästa vår uppmärksamhet på hur det var från begynnelsen. Inte därför att vi ska se tillbaka och fastna i nostalgiska minnen, utan för att vi ska se framåt.l den som får klart för sig hur det var från begynnelsen, kommer snart i rörelse.Vi ska inte tillbaka till det som var från begynnelsen. Vi ska fram till det som var från begynnelsen! Fram, därför att det som egentligen har skett ,är oupphörliga reträtter. Mörkrets makter har på otroligt många områden infiltrerat sig, erövrat och bortfört dem som varit Herrens redskap i samtiden.Så var det från begynnelsen. Tack gode Gud för Boken som hjälper oss att ta reda på det! Boken talar samtidigt om vad framtiden har i sitt sköte, så vi inte blir överrumplade, utan är väl orienterade med en hög beredskap i anden.Vi ska inte syssla med abstrakta begrepp och principer, utan gå rakt in i vår egen vardag, och konkret se på ting, händelser och personer som på ett eller annat sätt kommer att påverka oss.Det sägs att vår kamp inte är emot kött och blod. På det sättet försöker många avfärda problemen till något luddigt, så att människorna inte kan orientera sig. Men den som inte ser vägen har ingen chans att komma framåt.Bilföraren måste veta vad varje orienteringstavla på vägen säger, och vara redo att bromsa då det är nödvändigt. Det går inte åka på utan att vara orienterad. Den som inte kan föra fordonet utsätter både sig själv och andra för stora risker.På det andliga området har vi fått för oss att varningsregler hör den materiella världen till och inte den andliga. Därför låter vi fienden operera i denna dimridå. Han har en sjusärdeles förmåga att dölja sig och människor faller undan för hans sätt att legitimera sig. Han kommer inte som den fule djävul han är, utan omskapar sig till en ljusets ängel. Hans enda avsikt är att bedra, och han är kvalificerad. Han vet vad han ska använda för att grundlura oss. Han är lögnens furste och allt vad han företar sig är lögn, även då han gör sken av att vara sanningens representant.Det är absolut nödvändigt att lämna det luddiga talet om kött och blod och ande, och göra klart för oss att liksom den helige Ande tar gestalt i församlingen och synliggör Kristus, har också den onda andevärlden sina redskap och sin kyrka, sina gåvor, manifestationer, tecken och profeter. Den onde har till och med sitt bord, altare, nattvardsbord, bröd och vin. Därför gäller det att kunna skilja på vad som är Herrens lekamen och vad som är onda andars bord. Jag har en känsla av att det förmår inte människor idag, därför att den onda andevärlden blivit etablerad och legitimerat sig såsom kristen.Onda andars bord ligger inte långt utanför vår sfär. Det finns mitt ibland oss. Den sanna, levande kristendomen, det som var från begynnelsen, har fått sin största fiende på sitt eget territorium. Om det kallas Livets Ord, Pingstväckelse, Maranatarörelse eller något annat, betyder ingenting. Heller inte beteendemönster. Det finns andra klara och typiska kännemärken på den levande församlingen.Självexponeringens och verksamhetsexponeringens faror ser vi nu på ett sätt som aldrig tidigare i alla kristna sammanhang. Det har aldrig förr varit ett sådant utbud som nu. Från yttersta höger till vänster har hela kristenheten förvärldsligats så fräckt och skamlöst att den är redo att till och med låta clowner fungera vid Herrens bord. Man erbjuder dramer, lek, idrott, osv, som om detta skulle ha någon som helst betydelse för Guds verks befrämjande. Tvärt om, det hämmar, bryter ner och omöjliggör koncentrationen omkring det som är väsentligt.Vad är väsentligt? Inte leken, inte heller mat och dryck. ”De satte sig ner för att äta och dricka, och stod sedan upp för att leka” - känner du igen sammanhanget? Det är inte svårt att se den klara linjen från första Mosebok ända till den yttersta tiden. Man kan se den på olika sätt genom olika perioder och personer.Denna sommar har varit den stora lekens sommar. Konferens efter konferens bjöd man på lek. Till denna kroppskultur hör också utbudet av tecken och under. Fienden har använt det på ett sådant sätt att människor inte bara blivit intresserade, men fixerade.Här måste bli en konfrontation. Inte dialog och diskussion. Här gäller analysen, definitionen, konstaterandet och proklamationen: Så säger Herren!Det är inte många år sedan den nya religiositeten började välla in i vågrörelser som karismatisk väckelse. Den karismatiska väckelsen har sedan underminerat mycket av sann bibeltro, kristustro och ersatt gudstjänstlivet med spektakel. Människor ska falla, människor ska skratta, stå upp, sitta ner, klappa i händerna. De ska lovsjunga – till döds. Om vi inte förmår ta avstånd från detta för att vi har lojalitetskonflikter och inte vill utsätta oss för obehaget, så är vi delaktiga och kommer på det viset att få bära det solidariska ansvaret för processen. Vår uppgift är inte att bejaka och acceptera, utan att protestera med livet som insats!Allt det som på ett eller annat sätt befrämjar materialismen, kroppskulturens egoism, allt detta är religion i olika tappningar; men inte kristendom.Konfrontationen är absolut nödvändig och innebär oftast att man kommer i strid med sina närmaste. Jesus sa: jag har inte kommit för att sända frid, utan strid. Och så talar han om att den striden måste utkämpas i varje lärjunges hjärta.Varje lärjunge måste själv bestämma om han ska följa Jesus och ta de konsekvenser – också de sociala konsekvenser – som detta med nödvändighet medför. Så självständiggörs personligheten. Jesus säger: Den som kommer till mig och därvid icke hatar – alltså är evangelium hatets budskap.Framgångsteologin känner inte till detta. Den har rivit ut blad efter blad ur Boken, och har bara favoritställena kvar. Vad den framför allt angriper är försoningen och korset. Framgångsteologin är inget ämne för dialog och diskussion. Den ska bekämpas! Allt vad den representerar har surdegseffekt som bryter igenom människornas möjligheter att värja sig, det blir en epidemisk smitta som får ödesdigra konsekvenser.Så var det från begynnelsen.Frågan är: Ska vi låta allt det vi hör och ser i tiden filtreras av Ordet? Pröva det inför Ordet. Inte släppa det in över oss och låta det placera oss på de anklagades bänk. Den som uttalar reservationer, kritik och skepticism mot dessa nya fenomen, avkrävs underkastelse med en slags militant disciplin. Den som inte accepterar och bejakar allt nytt som förs fram, stämplas som väckelsens motståndare. Det finns ingenting som är värre för en kristen än att klassas som väckelsens motståndare.Där Gud handlat har det aldrig varit fråga om massa, numerär och kvantitet. Det finns inga möjligheter att med statistikens hjälp övertyga, imponera eller bevisa. Statistiken säger ingenting annat än att människan är en politisk varelse som döljer sig i massan. Men Skriften säger: Jag söker efter en man – inte ett folk, men en man – som kan ställa sig i rämnan till landets försvar, men jag har inte funnit någon. Det finns miljoner dugliga, skickliga, bildade, fromma män, men himmelens Gud klagar: Jag har inte funnit någon.Sommarens konferensspektakel är det värsta jag över huvud taget har sett. Tiotusentals har samlats för förströelse, underhållning, terapier. Ibland är terapierna så kvalificerade så att de tangerar ockultism, magi och besvärjelse. Men bland alla dessa tusen och åter tusen kristna som samlats, har det inte funnits någon röst, inte en gråtande, ropande eller sörjande profet. Tvärt om. Där har varit hurtfriskhet med en oerhörd laddning av självgodhet.Tron har ett fundament som inte hänger i luften. Den har sin källa, sitt ursprung. Tron har en högre visdom och en kunskap om Honom som är den himmelska, gudomliga kunskapen förkroppsligad. I honom bor allt som kan nämnas av kunskap förkroppsligat, uppenbarat, levandegjort.Allt det som förhärligar Herren Jesus Kristus säger vi amen till. Men allt det som är uttryck för en dålig reproduktion, en blek kopia, säger vi nej till. Jag blir vred i min ande då jag tänker på hur lätt människor låter sig luras. Vi borde veta bättre och handla annorlunda.Måtte Herren få märka och stämpla oss! Ty får vi inte Hans stämpel, har vi snart en annan stämpel på höger hand och panna. Religiöst och mentalt är allt väl förberett. Tekniskt finns möjligheterna. Det som saknas nu är bara mannen som ska genomföra och utföra det. Det gäller att inte vara frälst till en organisation eller en förening till livslycka eller jordisk trygghet, utan till Herren Jesus Kristus. Då får man dela hans liv, som inte innebär att välja det man själv tycker är bäst.Vägen blir inte lättare och lättare, utan svårare och svårare. En sådan förkunnelse strider mot framgångsteologin. Det beror på att dessa teologer har sett världens härlighet, men inte himlens. Den som sett himlens härlighet är förlorad för världen. Han är en dåre, omöjlig för politiken, kulturen och religionen. Vet du varför? Det finns inga kommunikationer eller relationer till världens makter.Jag hoppas att Herren får ta ut några vittnen, som blir så hänsynslösa mot sig själva och så oerhört hängivna Herren Jesus Kristus att de går in under kallelsens mantel och upplever alla fasorna och etapperna i den profetiska utvecklingen.Profeten klagade: ”Jag är ensam kvar”, men det finns skaror som inte är matrikelförda i några organisationer, och som möjligen inte är kända och nämnda, uppmärksammade. De är inga proffs på religionens område. De är heller inte några publikmagneter. De är gömda och anonyma, men Herren känner de sina.Tänk, att vara gömd av Herren och slippa att bidra med någonting av hänförelse eller kraft till denna spektakulära karusell. Det finns tre livsviktiga punkter för den kristnes utveckling: För det första Försoningen. För det andra Församlingen. För det tredje Förvandlingen.Det är skrämmande at just dessa tre punkter blivit så oerhört attackerade. Exempelvis försoningen. Man har faktiskt inte dragit sig för att smäda, kränka och ifrågasätta Jesu person och verk. I denna process har det varit en lång väg fram till framgångsteologins lära.När jag var sjuk fick jag en medicin för ett problem, men den gav bieffekter så att jag behövde en annan medicin för biverkningarna. Det är ungefär som på det religiösa fältlasarettet. Där man experimenterar och försöker ställa diagnos. Överfört till det område jag nu talar om, vore det ju förfärligt om vi okritiskt svalde allt som serveras. Vem vet om det inte finns tvivlets surdeg och gift i födan? Det visar sig inte med detsamma, men så småningom.Kritiken, självkritiken, verksamhetskritiken och möteskritiken är absolut nödvändig. Helt uppenbart kan också kritiken bli missbrukad, men nu talar jag om den som är nödvändig: Pröva allt och behåll det som är gott.I vår tid fungerar vissa begrepp som kommandouttryck. Förunderliga kommandouttryck som kommer igen och blir allt mera innehållslösa. Det blir jargong, slentrian, inlärda fraser. Slugt uttänkta fabler för att exploatera och utnyttja.Evangelium har aldrig gjort någon rik. Evangelium har berikat himmelen. Den rikedom som församlingen representerar kan inte taxeras i klingande valuta. Den förkunnare och predikant som gjort sig rik på evangeliet är en bedragare, sedan får han kalla sig helbrägdagörare hur mycket han vill. Jag tror inte på spektaklet han sysslar med. Tänk att göra sig rik på andras sjukdom och nöd. Så fungerar det i världen. Men Herrens tjänare ska väl inte berika sig på människors nöd och exploatera den? Skaffa sig hus, fordon, rikedomar och bli mångmiljonärer?Bibelns klara bud är: Har du två par skor – ge bort det ena. Har du två mantlar – ge bort den ena. Den man eller kvinna som har bankböcker, kläder, fordon och rikedomar är ingen Herrens tjänare, än om han försöker legitimera sig med under och tecken här eller där. Dessa under och tecken har icke sitt ursprung i Guds Ord. Därför – låt inte tecknen lura dig. De säger ingenting annat än att både himmel och helvete verkar för att genom tecknen påverka och styra.Nu står det i Skriften att vi inte ska söka tecken ”Dessa tecken skall åtfölja dem som tro”. Vi skickar dem inte före oss för att legitimera oss eller skaffa inkomster och tillgångar. Man kan inte som Herrens tjänare styra och manipulera, organisera och planera, marknadsföra reklammässigt och exponera sig själv. Den som sysslar med sådana ting är en styggelse för Gud. Om du har ett känsligt och vaket samvete kan aldrig en grimas eller kroppsspråket dementera vad samvetet säger dig. Det ligger där som en verklighet.Församlingen är Guds egendomsfolk. Församlingen är inte en stiftelse. Den är inte en gren bland övriga verksamheter eller en ideell organisation, som man kan styra eller manipulera. Församlingen kan inte begära en enda krona av statliga organ och myndigheter. En förening kan göra det. Församlingen måste komma med alla sina behov till sin Herre. I det ögonblick församlingen tar emot statliga medel och samhälleliga subventioner för att finansiera någon form av sin verksamhet är hon en sköka. Hon har etablerat kontakter med sin Herres och Konungs fiender och gjort sig beroende av fientliga krafter.Dessa fientliga krafter är inte nöjda med att ha åskådarens roll, de vill ha full utdelning för sina insatser. Och det får de! Detta är ett tydligt kännetecken.Församlingen blir aldrig rik, får aldrig makt, kan aldrig erövra politiskt inflytande. Församlingen finns inte där bespottarna sitter och har ingen del i ogudaktiga rådslag. Församlingen har ett enormt, ojämförbart inflytande, därför att den förfogar över ett hemligt vapen. Det är: ”Bedjen, och I skolen få, söken och I skolen finna”. Församlingen beder, bidar, upplever.Vi behöver inte de etablerade krafternas erkännande. Vi behöver himmelska manifestationer, som inte består i tecken och under, utan i de signaler som ger orientering åt Guds folk så att de inte blir offer för kvasireligiositetens alla hymlande attacker,.Förvandlingen. Vi är durkdrivna dialektiker som kan klara oss ut ur olika situationer. Vi har lärt oss genom åren att i vår förljugenhet antingen förtiga sanningen eller uttala den till hälften.Vad är sanningen om sommarens konferenser? Vad är sanningen om det som sker i kristenheten? Låt oss få fram den! Vi har varit på konferens, möte efter möte. Hjärtat sörjer. Ni är så kritiska, säger man till oss. Men det kan aldrig vara kritik att välsigna -Guds folk. Vi gör inge3nting annat än välsignar Guds folk, för vi är en del av Guds folk. Vi är en del av den kristenhet som har valt att placera Jesus Kristus utanför.Egentligen borde vi alla stå där utanför och bulta tillsammans med honom, men där är han ensam. Varför? Hur hade han hamnat där? Ville han det? Han hade rationaliserats bort. Kultiverats bort. Programmet gick vidare. Lovsången forttsatte. Vilken lovsång? ”Jag är rik, mig fattas intet!” Vilken självexponering.Jesus stod utanför, läser vi i sista sändebrevet och klappade intensivt i hopp om att någon – inte massan, men någon – skulle höra hans röst och öppna.Vad är det folket innanför hör, eftersom de helt och hållet saknar förmåga att höra vad Anden säger? Vad är man upptagen av? Laodicea betyder egentligen folkvälde. När majoriteten har fattat sitt beslut har man kultiverat bort Jesus. Rationaliserat och organiserat bort honom på ett sådant sätt att det ser ut som om man befrämjar hans sak. Det ser ut som man tillvaratar Gudsrikets angelägenheter, men han står utanför.Jesus går inte placera in i något sammanhang, som människor har skapat. Han stod utanför i Laodicea och klappade, förväntade sig och hoppades att möjligen någon skulle höra. Hur är det idag, Herre Jesus? Är du målet för vårt församlande, eller är det annat som drar? Finns det medel som är tvivelaktiga och ifrågasättande?Den här sommaren har jag varit på ett antal konferenser och lyssnat till eliten av svenska förkunnare. Inte någon har hållit en predikan om det väsentligaste av allt. Man har predikat om allt möjligt tänkbart och otänkbart. Man har sjungit om tecken och under, härlighet, makt, kraft och uppenbarelse, framgång och inflytande.. Men inte en förkunnare har hållit en predikan om Jesu tillkommelse. Det säger mig att då väntar man inte. Då har man inte förstått parusin, som betyder närvaro och tillkommelse.Jesu närvaro i församlingen aktualiserar och åskådliggör hans tillkommelse på ett så påtagligt sätt att man egentligen inte vill höra om något annat än att han kommer. Man vill höra det med skärpa och klarhet, så budskapet om att han kommer snart blir konkret och påtagligt så att ingen kan lämna möteslokalen, som inte har sin sak klar med Gud. Man vågar inte gå hem utan att ha gjort upp, renat och förnyat sig. Sedan börjar man på nytt vaka över lampa och käril och se till att det finns överflödsmått på olja.Jesus kommer! Det är ingen lära eller doktrin, det är en livsstil.Pingstteologerna talar om ”restaurationsmodellen”. Det är naturligtvis något fint och akademiskt, och då kan man delta i debatten på intellektuell nivå, så att man inte gör bort sig.Här ska du få veta vad restaurationsmodellen innebär. Klara besked, utan att behöva gå via akademiker, som vrider sönder tungan för att hitta på ord som ingen kan uttala. Restaurationsmodellen: Maranata! Mönsterbilden. Så enkelt är det. Man behöver inte hitta på någon modell och försöka mäta, testa, uttala, jämföra analysera och definiera modellerna, för de är legio. Men vi har bara en mönsterbild. Låt oss gå till den! Håller den?Vår strävan är inte att pröva restaurationsmodellen, vår strävan är att gå tillbaka, gå fram till det som var från begynnelsen så vi ser församlingen ta gestalt.Församlingen är inte mängd och massa, den är kvalitet. Jesus har lärt oss något mycket hemlighetsfullt och viktigt: Där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland eder. Tiotusentals kan samlas och det blir mikroskopiska, små möten som inte har någon betydelse. Men då två eller tre samlas och Jesus är där, då blir det stormöten som påverkar och formar människorna och samtiden. Församlingens inflytande på det här området är enormt.Inte ett enda budskap om Jesu tillkommelse – det säger mig bara en sak: Han är inte där. Därför är självexponering så nödändig i sådana miljöer. Men en dålig ersättning för den verklighet bibeln utlovar.Varje levande kristen har en dröm, en vision, ett trösterikt hopp ”trösten varandra med dessa ord”. Det står inte trösta världen och förvärldsligade kristna. Det står trösta varandra; de som väntar Jesus nu. Trösta dem,. Håll ut! Det är bara en tunn slöja som skiljer oss från hemmet, från evigheten. Snart brister den, och vi är innanför, hemma hos Jesus.Vi kommer inte till en turistort, vi kommer inte som främlingar, utan som barn och medborgare som ska presenteras för den evige Guden. Fria från förgängelse och fördömelse, iklädda härlighetskroppen. De ska sjunga till hans ära. Ära vare Gud! Så oerhört – snart är vi där! Kan vi samlas i ett möte, kan vi be en bön, kan vi sjunga en sång utan att detta är levande, då har döden gjort sin entré och livet har tynat bort.Jag har en vision. Jesus, jag skulle önska att då du kommer, då anskriet ljuder och församlingen ska lämna jämmerdalen att hela svenska folket vore med. Att stugorna blev tomma, arbetsplatserna likaså och alla fick följa med.Men hur ska människorna kunna veta något om denna tilldragelse då de kristna själva inte orkar tala om den? De orkar inte signalera den, basunera ut den och de orkar definitivt inte leva sitt liv i främlingsskap, med denna förbidan.Jag skulle önska att Stockholm tömdes. Att alla snälla, goda människor jag mött, personal på sjukhus, patienter, medvandrare – att alla fick följa med till en högre strand där brudgummen väntar. Jag skulle önska att alla fick följa med hem och lämna kvar institutioner, organisationer, välgörenhetsinrättningar, politiken och alltsammans som åstadkommit så mycket elände. Att vi alla fick samlas därhemma hos Herren Jesus Kristus.Hur kan vi låta bli att tala om detta mål, sjunga, ropa, profetera, förkunna om detta dramatiska, underbara och spännande. Vi måste göra Jesus aktuell i tiden. Han lever!Vi lever i de yttersta dagarna. Det gäller att fostra fram människor som inte tar hänsyn till sig själva, utan drar andra med sig och blir uppfyllda av den ande som spränger den egna begränsningen och kan åskådliggöra Herrens närvaro på ett sådant sätt att människor börjar ropa till Honom om frälsning utan att behöva övertalas, krusas eller utlovas några speciella favörer för att bli kristna. Den enda favören är Jesus Kristus! Vi anropar, befaller och förklarar Hans tillkommelse.Om Jesus skulle komma nu – skulle vi gå för att möta honom? Är du fastlåst, fixerad? Det kan vara i vad som helst. Bitterhet, besvikelse. Människor, ting, omständigheter, förhållanden. Det kan vara något som gör att du inte orkar lyfta dina ögon och se att förlossningen nalkas.Din Frälsare erbjuder dig befrielse. Talet om hans tillkommelse är inget hot, det är ett erbjudande. Inget sömnmedel, utan ett väckelsebudskap. Inför hans tillkommelse måste vi se till att skaran blir fulltalig. Vi måste påskynda hans tillkommelse genom att avskilja oss för hans räkning, överlämna oss åt honom. Påskynda – annars går vi under.
Låt oss lägga av allt som är oss till hinder, allt som vill hindra oss i loppet. Detta var begynnelsens härlighet, och det ska bli församlingens slutliga triumfatoriska proklamation, då den i ett cresendo som universum eller himlen aldrig förr har hört utbrister: Du död, var är din seger! Frigjord från alla bojor, frigjord från dödens makt ska församlingen möta sin Frälsare! Amen.

Historisk tillbakablick av Arne Björkman

Pietistväckelsen började i Tyskland. Sedan kom väckelsen till Sverige genom studenter, som läst vid universitetet i Halle. Men starka pietistiska väckelsevittnen blev också de karoliner, som under 1720-talet fick återvända till Sverige efter många och långa års krigsfångenskap i Ryssland och Sibirien. Under den hårda fångenskapen började många av karolinerna att söka Gud. De kom då till en djup personlig tro på Herren Jesus Kristus, blev frälsta, uppfyllda av den helige Ande och började vittna för sina kamrater. Tiden var hård. Den lutherska kyrkan hade stelnat i yttre livlösa former. En viss doktor Müller i Rostock kallade dopfunten, predikostolen, biktstolen och nattvardsbordet för de fyra kyrkoavgudarna, som man dyrkade istället för att be till Herren i ande och sanning. Men Gud väckte upp en kyrkans man, som i en stund av nåd fick se vad som fattades kristenheten - liv och en ny födelse. Han insåg att både den enskilda människan och kyrkan behövde uppleva pånyttfödelse och Andens liv.Människorna ansåg sig vara Guds barn, eftersom de blivit barndöpta. Den som hade syndat behövde sedan bara gå till nattvarden för att få förlåtelse. E J Ekman skriver:-Den populära uppfattningen rörande sakramenten var fullständigt vidskeplig: de verkade som ett slags trollmedel.För en sådan kristendomsuppfattning var orden pånyttfödelse och helgelse helt okända begrepp.Mannen som Gud väckte upp hette Philip Jacob Spener. I sin andliga hunger vände han sig till Bibeln och fann det “förrådshus, där den hungrige kunde erhålla sitt bröd”. Och med det kom Spener att plöja upp den plogfåra, som lade grunden till den pietistiska väckelsen i både Tyskland, Ryssland och Sverige. Tusentals människor skulle väckas upp ur den andliga sömnen och börja söka Herren på ett djupare och personligare sätt.Philip Jacob Spener angrep i en predikan år 1669 den döda formkristendomen och pekade på att människorna måste börja med allvarliga bibelstudier för att få en stabil kristen grund att stå på. På grund av hans tal uppstod en splittring bland kyrkobesökarna. En del förklarade köttsligt upprörda, att de aldrig mer skulle lyssna till Speners predikningar. De andra tog till sig hans förmaningar och började tillsammans att läsa och samtala över något bibelsammanhang. De försökte också att bli varandra till stöd och hjälp i vardagen och leva ett verkligt kristet liv. På det sättet växte de fria kristna sammankomsterna fram i samhället. De kallades konventiklar och skulle med tiden bli ett stort problem för den svenska statskyrkan, som ville kontrollera det andliga livet i landet. Sverige fick då en ny lag, konventikellagen, som förbjöd enskilda kristna sammankomster.
Ett heligt prästerskapSpener betonade även att alla andefyllda kristna ska vara ett heligt prästerskap. Det allmänna prästadömets principer måste praktiseras i gudstjänster och i vardagslivet. Var och en skulle ha något särskilt att meddela. Det här var skriftenliga tankar, som var både främmande och farliga för kyrkosystemen. I hela Tyskland började man snart prata om pietisternas “galenskap”. Och som en pietistisk föregångsman och ledare efter Spener kom August Herman Francke. Också han var en andligt kraftfull man, som svingade Andens skarpa svärd i predikningar och böcker. Under Franckes ledning växte också en kristen social mission fram, vilken utvecklades till den första protestantiska hednamissionen.I Sverige var kung Karl XI envåldshärskare. Han ansågs vara en gudfruktig monark, som ville fostra folket i den lutherska kristna läran. Därför såg han till att statskyrkan fick en viktig roll som en sammanhållande faktor för hela landet. Genom 1686 års kyrkolag infördes samma stränga och enhetliga organisation inom statskyrkan som i det övriga samhället. Överrensstämmelse i religiösa ting var alltså ett krav, som staten ställde på sina medborgare. “Sveriges lycka är att blott hava en konung och en trosbekännelse”, hette det. Men man får inte glömma att den nya kyrkolagen också hade en stor betydelse för folkundervisningen. Karl XI ville att svenskarna skulle få lära sig att läsa och skriva och grundligt undervisas i kristendomskunskap.Karl XI införde även det militära indelningsverket, så att Sverige fick en stor och välövad armé av yrkessoldater. Landet indelades i rotar, och varje rote skulle ställa upp med en anställd soldat, som varje månad tränades för krigstjänst i sitt kompani. För att värvas som knekt i den indelta hären, så måste man åtminstone hjälpligt kunna läsa och skriva. Men de indelta soldaterna skulle inte bara tränas i strid utan också i gudsfruktan. Då soldaterna var hemma på torpen och i kompanierna, skulle prästerna undervisa dem i den lutherska läran. I fält höll särskilda fältpräster korum (andakt med bön) varje morgon och kväll. På söndagarna var det en längre gudstjänst med predikan. Om det var möjligt - det var ju krigstider - höll man en gudstjänst mitt i veckan också. Det kristna budskapet var klart och enkelt: soldaten ska frukta Gud och ära kungen och leva ett hederligt och dygdigt liv. Det blev hårda straff för de soldater, som inte infann sig till korum och gudstjänst. Även soldater som svor eller hädade Gud dömdes till kännbara straff.I april 1697 avled kungen och efterträddes av sin 14-årige son, den blivande “krigarkonungen” Karl XII. Inom kort skulle Sverige tvingas in i nya krig. I mars år 1700 fick den nu 17-årige kungen meddelande om att landet hade angripits av Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen i förbund. Sveriges ödestimma hade slagit, konstaterar en av historietecknarna.Över en natt mognade den pojkaktige och lekfulle kungen. Sverige fick en beslutsam och handlingskraftig monark. Det glada hovlivet i Stockholm tog slut. Inom några dagar sändes kurirer ut på landets alla vägar. Regementscheferna i Sverige och Finland fick sina order. Det militära indelningsverkets välplanerade mobiliseringsplaner sattes i verket. Vapen och uniformer låg i rotekistor och arsenaler, matförråd fanns efter vägarna och fartygen hölls redo. Trupperna drogs ihop.
Framåt i Jesu namn!Även Karl XII höll noga på den lutherska läran och att soldaterna skulle fostras i gudfruktighet. Att Gud därför skulle ge svenskarna seger var nästan en självklarhet. En tidig morgon försvann kungen diskret från Stockholm för att ställa sig i spetsen för trupperna. Han skulle aldrig återvända.Nu låg många års krig framför karolinerna. De var disciplinerade och välövade i modernt fältkrig och skulle i stort sett komma att vinna strid efter strid. Och naturligtvis stred svenskarna i Guds namn. Men en dag nio år efter krigsutbrottet kom vändpunkten och nederlaget. Och det var då Gud fick sin chans att nå djupare in i karolinernas hjärtan.Karolinerna var på väg mot Moskva år 1708. De ryska trupperna drog sig tillbaka och brände bakom sig sitt eget land. Byar, skogar och marker var förödda miltals framåt. Karl XII beslöt därför att marschera söderut mot Ukraina, där man just höll på med skörden. Där fanns föda för både människor och djur. Men från den stunden började de stora motgångarna. Och motgångarna skulle så småningom leda till att karolinerna började söka Gud på ett mera personligt sätt än tidigare. En del av de här karolinerna skulle efter krig och fångenskap återvända till Sverige som brinnande väckelsevittnen.I oktober 1708 var läget mycket besvärligt. Och värre skulle det bli. I mitten av december kom en ny katastrof. Århundradets värsta vinter tog ett hårt strupgrepp över hela Europa. Kölden bokstavligen förlamade de svenska trupperna. Soldater frös ihjäl på hästar och kuskbockar. Stelfrusna hästar och människobylten låg efter vägarna. Det fanns karoliner, som kunde se hur fåglarna frös ihjäl i luften och föll döda till marken. Kungen försökte föra in trupperna i stan Gadjatj. Men alla kunde inte få plats inomhus. De soldater, som blev kvar utomhus frös ihjäl. Julen kom och kölden ökade ännu mer. På dagen före julafton bröt kungen upp med de karoliner, som fortfarande kunde marschera. De tog sig tio mil till byn Petrovka. Alla som kunde trängde ihop sig inomhus. Hälften av karolinerna blev kvar utomhus och gick sitt öde tillmötes. Och kölden ökade. Men värst av allt var ändå att man på grund av kylan inte kunde samlas till julgudstjänster, tyckte karolinerna. Mer gudfruktiga soldater började istället att ha bönestunder med sina olyckskamrater. Nu gällde det att be till Gud om nåd och hjälp. Här hade Herren gett dem seger och framgång i strid efter strid. Och nu drabbades de av alla de här olyckorna. Så kom våren 1709. Snön smalt, gräset spirade i Ukraina och striderna satte igång igen. I Guds namn skulle de besegra tsaren och hans trupper. I början av maj belägrade karolinerna stan och befästningen Poltava. Mot 16.000 karoliner stod omkring 40.000 ryssar. Det var samma styrkeproportioner som vid Narva nio år tidigare. Men nu var läget ett annat. Den svenska armén var hårt sliten och kunde inte längre ersätta sina förluster. Värre var att ryssarna hade hämtat in svenskarnas försprång i modern militär taktik. I stridens hetta kunde man höra de svenska officerarnas kommandorop: “Kavalleri, kavalleri, framåt i Jesu namn!”Inte många timmar efter karolinernas anfall kunde Karl XII och hans generaler konstatera att en stor katastrof inträffat. Den svenska armén var slagen i spillror. Omkring 7000 karoliner hade stupat och nästan 3000 blivit tillfångatagna. Senare togs ännu flera tillfånga: officerare, meniga, drängar, pigor, marketenterskor, skjutspojkar, hustrur och barn. Historiker har beräknat att nära 25.000 svenskar vandrade in i den långa fångenskapen i Ryssland och Sibirien. Men som sagt, en hel del av dem skulle under den hårda fångenskapen få möta Herren Jesus Kristus till väckelse och frälsning och återvända till Sverige som modiga pietistevangelister. Och då skulle de få utkämpa en hård strid för sanning och trosfrihet.Många av de svenska krigsfångarna visades upp i Moskva av tsar Peter I. Där blev de hånade, bespottade och förödmjukade av folkmassan. Löjtnant Joacim Lyth berättade i sina anteckningar:-Den här dagen som var en stor triumfdag för ryssarna, utpressade många suckar av oss svenska fångar. På den här dagen avsvor jag med några av mina kamrater all ypperlighet, lust, spel, musik, dans och det uppå våra knän på jorden.Karolinerna led av att vara besegrade. Korpralen Erik Larsson Smepust vittnade om samma sak som löjtnant Lyth. I sin dagbok har Smepust skrivit av de böner och andliga sånger, som krigsfångarna sjöng i Ryssland, då de samlades till spontana bönestunder. Allt vittnar om hur självanklagelse och självrannsakan växte fram bland fångarna. Mer och mer började de inse att de inte endast var fångar hos ryssarna utan också i synden och världen. De menade att Gud hade straffat dem för deras högmod. Först då de omvände sig till Herren Jesus Kristus skulle bojorna falla.
”En kostbar tukteskola”En del av de karolinska krigsfångarna hamnade i stor misströstan och desperation. Löjtnant Lyth såg annorlunda på det hela. Han kallade krigsfångenskapen för “en kostbar tukteskola” och vittnade: -Jag för min del tillstår att jag aldrig förr så trofast, innerligt och andaktsfullt har bett till min Gud som under denna eländiga fångenskap.Joacim Lyth hade många kamrater, som upplevde tillvaron på samma sätt. Det var en andlig rörelse som skedde - bort från den förstelnade lutherska uniforma “stortron” till ett heligt , rent och personligt kristet liv. Karolinerna började studera Bibeln på egen hand och såg vad som stod skrivet. Man delade Ordet med varandra och bad fritt ur hjärtat.Efter några år hade krigsfångarna blivit placerade på ett 50-tal orter i östra Ryssland och Sibirien. Trots svårigheterna lyckades karolinerna bevara sin sammanhållning. Det berodde på den starka militära och kyrkliga organisationen, som fungerade även under fångenskapen. Endast ett mindre antal karoliner anslöt sig till den ryska ortodoxa kyrkan, gick i tsarens tjänst och slapp därmed fortsatt fångenskap. De betraktades både som avfällingar och landsförrädare.Fänrik Gustav Abraham Piper var placerad som fånge på en ort i östra Ryssland. Där hade han tjugo officerskamrater. De levde i stor nöd och fick försörja sig bäst de kunde. Piper berättade att de på grund av sitt stora elände började fundera närmare över sitt andliga tillstånd. De ville veta mer om den kristna tron men led brist även på andaktsböcker. Hela deras bokförråd bestod av två postillor och en Bibel, där småprofeterna var utrivna. I brist på fältpräst började Piper predika för sina kamrater. Och tillsammans studerade de vad som stod skrivet i de kristna böcker de ägde.Med tiden fick de karolinska fångarna pietistiska uppbyggelseböcker, som pietistledaren August Herman Francke i Halle i Tyskland sände till dem. I sina brev till karolinerna betonade Francke det personliga avgörandet för Kristus. Han skrev t.ex. till karolinerna i Tobolsk och berömde dem för deras “goda föredöme i kristen tro”. Då påpekade han: -Gud har förödmjukat er för att upphöja er. Han har låtit er bli besegrade för att ni ska komma till den levande tro som är den seger som övervinner världen. Han har låtit sända er i landsflykt för att ni skulle nå fram till det rätta fäderneslandet. Han har avlägsnat er långt bort för att ni skulle komma desto närmare Honom.De pietistiska officerarna i Tobolsk började samlas i fria möten (konventiklar), där de läste predikningar av Francke, sjöng psalmer och bad med egna ord. En del fältpräster var motståndare till de här fria konventiklarna. Kyrkoherde Jöran Nordberg, som var chef för det svenska fältkonsistoriet i Moskva, fick höra om de andliga motsättningarna mellan karolinerna. Därför skrev han en lång utredning till fältprästerna. Han försvarade pietistledaren Francke, som han menade hade en sann, bibelförankrad och ren förkunnelse. Då det gällde konventiklarna, ansåg han att de varken var syndiga eller förbjudna så länge andan i dem var god. Kyrkoherde Nordberg uppmanade till och med fältprästerna att själva delta i konventiklarna. Men fältprästerna ville inte följa hans uppmaning. De ville slå vakt om den lutherska uniforma stortron. Men pietisterna vände sig inte mot den lutherska läran i första hand. De var motståndare till likriktningen, den religiösa ljumheten och förstelningen och kyrkans auktoritetskrav för det andliga livet. Pietisterna förkunnade att människorna skulle omvända sig till en sann och levande kristen tro och börja lyssna till Guds Ord. Att de inte blev frälsta genom ritualer som barndop och nattvard blev då en självklar sanning.Då freden med Ryssland blev undertecknad år 1721, fick krigsfångarna söka sig hem till sina hemländer. De få som fanns kvar i livet. Karolinerna kom också från Finland, Baltikum och Tyskland. De hemvändande karolinerna gjorde en mycket viktig missionsinsats. Under den långa fångenskapen i Ryssland i tolv år hade hos många officerare och soldater den äldre karolinska gudsfruktan av luthersk-kyrklig modell växt till en djup och from biblisk tro. Bibeln hade blivit och var pietisternas främsta andaktsbok och fasta stöd i det hårda vardagslivet. I bibelordet fick de uppbyggelse, uppmuntran och tröst men också förmaning och varning. Plötsligt var de omvända karolinerna väckelseevangelister. Så som de tidigare hade svingat sina värjor mot fienden, svingade de nu Ordets skarpa svärd mot det religiösa avfallet i kyrkorna. Flera pietistiska uppbyggelseskrifter översattes från tyskan och spreds som handskrifter eller böcker i hela Sverige.Och vid Riksdagen i Stockholm år 1723 gick pietisterna till angrepp mot det luthersk-ortodoxa prästerskapet. Utan omvändelse och den nya födelsen var det omöjligt att utöva den helige Andes ämbete i enlighet med Guds vilja, framhöll pietisterna.Kyrkans ledning gick till motangrepp genom förföljelser och förbud. Fältprästen Erik Westadius var känd som pietist. Efter hemkomsten till Sverige fick han inte någon befattning i kyrkan. Till slut fick han kontakt med överstelöjtnant Sten Coyet, som också han återvänt från den ryska fångenskapen som pietist. Coyet var godsägare och gjorde Westadius till kyrkoherde på sitt gods i Ljungby i Skåne, trots att Lunds domkapitel gjorde allt för att stoppa Westadius befordran och pietistiska väckelsepredikningar.Den pietistiska väckelsen spred sig i landet. Vid 1726 års riksdag drev statskyrkan igenom det så kallade konventikelplakatet. Kyrkan vände sig mot den fria väckelsen. Med hot om stränga straff - böter, fängelse eller landsförvisning - förbjöd myndigheterna fria kristna möten. Den nya konventikellagen ledde till att en del av pietismen blev radikalare och kyrkofientlig. Nu fick det vara slut på det religiösa hyckleriet, tyckte man kanske. Och så gick striden vidare. Med tiden fick det pietistiska väckelsebudskapet en bredare folklig förankring. Många väckelsevittnen blev även martyrer. Prästsonen Sven Rosén nåddes också av väckelsebudskapet. Han kom att kallas “Trosfrihetens martyr”, eftersom det främst var han som vid domstolarna fick föra det fria väckelsefolkets talan. Han dömdes till landsförvisning på livstid.Det skulle dröja omkring 130 år innan konventikellagen avskaffades.nn
Viktigaste källor: Inre missionens historia av E. J. Ekman, Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, Fångarns elände av Alf Åberg.