Politik

Baptister vägrar öppna dopgrav Efter en del smärre och för övrigt rätt så vanliga och alltid lika banala skärmytslingar har

det brutit ut religiöst partikrig mellan Mara- natagruppen och baptistförsamlingen FiladeIfias

förtroendevalda ämbetsbröder i Västerås. Orsaken är en i högsta grad unik och ovanligt

löjeväckande praktisk petitess. Men som symp- tom på djupare liggande motsättningar av prin- cipiell och ideologisk art är utspelet verkligen in- tressant.

Socialstyrelsens ukas gav ett komiskt intryck. Denna högt aktade församling av lärda och bildade män och kvinnor må förlåta mig om jag helt respektlöst frågar om ledamöterna möjligen påverkets av psykosen mot en liten minoritet i folkhemmet så till den milda grad att de handlade under extatiskt inflytande då de fattade ett så verklighetsfrämmande beslut. Det finns många som menar att socialstyrelsens ingripande måste ses såsom ett allvarligt intrång i den grundlagsbefästa rätten tör fri religionsutövning.

Det är förvånansvärt vad ytligt de män som skall vara andliga ledare ser på och bedömer det religiösa skeendet i tiden. Med nästan otrolig intensitet sätter de in sina krafter på sådana saker som måste hämma och motverka uppenbarelsen av Andens kraft. Det är väl avsaknaden av gudomlig auktoritet och manifestation, som gör att läget är så förvirrat. Detta i sin tur beror på, att man förlorat den enfaldiga tron på Guds väldiga resurser och därför förlitar sig på vad mänsklig kraft och visdom kan prestera. Församlingslivet är på sina håll så utarmat att det icke finns någon kraft för andliga förlossningar. Tärande sjukdomar har förtagit den överflödande livskraften och släckt den första kärlekens och hänryckningens eld. Verksamheten hålls vid liv på konstgjord väg. Själiska och köttsliga experter på religiösa verksamhetsfrågor står ständigt redo att ge sina bedövande injektioner då andliga livsyttringar någon gång hotar vända upp och ner på alla deras program och planer. Men under det att dessa snillrika män och kvinnor använder sina intelligenta hjärnor för att producera fram tuffa ideer, som slår an på och tjusar opånyttfödda kristna bekännare, avfolkas väckelsemötena, som till sist måste avskrivas för att plats för modernare mer glättiga mötesformer av typen “Ungdomens kväll”, “50 minuter i glädjens tecken”, Sång o musikmöte" , “Trivselkväll” o. s. v. Bönemötena har för länge sedan förlorat sin praktiska betydelse, men eftersom icke alla de gamla vännerna riktigt kan förstå den nya given och följa med i “utvecklingen” har de fått behålla sin plats på veckoprogrammet. I övrigt är bönemötena numera överflödiga som inspirationskälla och kraftcentral. Men är detta kristendom, segrande kristendom? Kristendom på frammarsch? Eller är det blott ett sken? Andlig verksamhet utan bön existerar icke! Det är ett sken. Allt det sprakande och gnistrande religiösa fyrverkeri, som fångar våra ögon i denna tidsålders midnattstimme, förmår icke med alla sina effekter spränga loss en enda sten från det väldiga otrosberget. För det behövs förvisso Ordets dynamit och Andens eld.