Midnattsropet - Du vår Herre kom!

Hälsning från två av våra läsare

Hoppas allt är väl med alla i församlingen. Gud välsigne er alla. Vill sända ett bidrag till er skola och fängelsemissionen i Santo Domingo. Kanske det kan bli lite extra till barnen och församlingen i fängelset till julen. Ni vet bäst vad som kan glädja dem.Tack för Midnattsropet. Tycker det är underbart höra att Guds verk går framåt i olika delar av världen. Världen blir mer och mer uppfylld av våld, det mörknar omkring oss, men ljuset från Herren lyser klarare för oss som tror, men som världen inte ser.The Lord bless youIrma M Nelson—-Kära vänner!Sedan terrororganisationen ”Hizbollah” utlöst ett 33 dagars krig råkade också Haifa i farozonen. I Ebenezerhemmet har vi – med korta andningspauser tätt intill vår byggnad – tillbringat den mesta tiden i luftskyddsrummet, påfrestande särskilt för äldre människor. Ingen av våra utländska volontärer reste hem. Medan runt omkring oss raketer slog ned – det blev döda och sårade, förstörda hus och affärer – höll Herren på ett underbart sätt sin skyddande hand över oss. Därför önskar jag också av hela hjärtat tacka er alla som bett för oss. [- - -]Med välsignelseönskningar från Israel.
PS Tack för tidningen! Så bra att det gamla namnet kom tillbaka!

Analys av Stig Andreasson

I vissa kretsar talar man idag om ”den mystika religionens renässans i Sverige.” Denna trend tycks gå hand i hand med en sakramentalismens renässans. Detta är inte alls underligt. Sakramentalismen är i sig själv en slags mysticism. Man omger vissa heliga handlingar, speciellt nattvarden, i ett mystikens skimmer, vilket lockar och tilltalar många människor.Olika uppfattningar om nattvarden kommer till synes i kristen litteratur och media. Lyckligtvis finns det ännu några representanter för en evangelisk, icke sakramental nattvardssyn. Ett exempel på detta är pingstpastor Sven-Gunnar Hultmans artikel i Nya Dagen, där han presenterar en enkel, odogmatisk och Kristuscentrerad nattvardsuppfattning. Han går inte till angrepp mot någon men förklarar lågmält varför han inte tror på någon förvandling av nattvardselementen. I skarp kontrast till detta kommer de artiklar i Dagen och Petrus som skrivits av en annan pingstpastor, nämligen Peter Halldorf. Det är anmärkningsvärt att två så olika synsätt idag kan rymmas innanför en av våra fria väckelserörelser. Vi anser det därför nödvändigt att jämföra och kommentera dessa två mycket olika uppfattningar. Dessa kommentarer bör inte på något sätt uppfattas som personangrepp. Det är sakfrågor det gäller.
Nattvarden – en glädjefest över Jesu fullbordade försoningsverk Detta är kärnan i pastor Hultmans nattvardsuppfattning. Själv presenterar han sig som en ”enkel och from pingstvän.” Det betyder att för honom är det självklart att tro på Jesu närvaro då vi firar den måltid han själv har instiftat. Men det är inte detsamma som att tro att något mystiskt och oförklarligt sker med brödet och vinet på nattvardsbordet. Så här skriver han:-För att glädjas över Jesus försoning av vår synd och skuld behöver våra tankar och vårt uppträdande vid nattvardsfirandet vara inställt på måltidens grund. Det är alltså när jag vänder mitt hjärta och mina tankar i bön till Jesus Kristus i nattvarden, som jag ger utrymme för att den helige Ande ska beröra mig. Inte genom att Jesus blir närvarande i brödet och vinet. – Om vi lägger för mycket i själva brödet och vinet, så riskerar vi att tappa blicken på Jesus. För mig räcker det att se och äta brödet i nattvarden som symboler för Kristi försoning, för att uppleva Jesus och Andens närvaro. För min del ligger inte längtan efter nästa nattvardsfirande i att Kristus skulle vara närvarande i brödet och vinet, utan i att måltiden fokuserar vid det största av allt, att vi är försonade med Gud.Glädje över Jesu fullbordade försoningsverk. Tillbedjan av den levande Kristus som alltid är närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Det är väl just detta många kristna upplever under ett nattvardsfirande. Vidlyftiga teorier om en mysteriös förvandling av nattvardselementen har man inte känt behov av.
Nattvarden – ett bokstavligt förvandlingsmirakel Detta är Peter Halldorfs nattvardssyn. Av utrymmesskäl måste vi begränsa oss till korta citat och kommentarer av den mängd påståenden som möter oss i hans artiklar Han frågar: -Hur kommer det sig att kristna som annars bekänner en stark bibeltro, ofta är trossvaga just ifråga om nattvarden?Att vara trossvag innebär enligt Halldorf att inte tro på en bokstavlig förvandling av bröd och vin i nattvarden. I detta sammanhang är det enligt min mening mycket olyckligt att tala om stark eller svag tro. Det hela handlar snarare om att kristna har olika uppfattningar om innebörden av bestämda bibeltexter. Att utan vidare sätta epitetet ”trossvag” på den som har en annan syn på saken än man själv har, är inte riktigt rent spel. Vidare skriver Halldorf:-Jesu ord om brödet och vinet rymmer en klarhet och enkelhet som svårligen borde kunna misstolkas av den som tror på Bibelns bokstav.Sedan tar han avstånd från den katolska transsubstantiationsläran. Men den är väl om något ett bevis på att Jesu ord kan misstolkas just av dem som har en mycket sträng bokstavstro. Vi ger Halldorf rätt i att den katolska transsubstantiationsläran är ett rent filosofiskt försök att förklara mysteriet i nattvarden. Men den lutherska ”konsubstantiationsläran” är också ett liknande försök. Peter Halldorf ansluter sig till denna lutherska tolkning av nattvardens instiftelseord, enligt vilken vi i nattvarden mottar Jesu lekamen och blod i vinets och brödets gestalt.-Den tidiga kristna litteraturen visar hur det i synen på nattvarden aldrig rådde någon tvekan i den unga kyrkan.Författaren menar därmed att det är en självklarhet att man i urkristen tid trodde på en bokstavlig förvandling av brödet och vinet. Men varför är det så självklart? Är det inte precis lika tänkbart att de första kristna betraktade nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk, just som pastor Hultman gör, utan att befatta sig med någon mirakulös förvandlingsteori? Just därför har vi heller inga spår av lärostrider kring nattvarden i Nya testamentet. Vad Peter Halldorf exakt menar med uttrycket ”den tidiga kristna litteraturen” vet jag inte. Avser han de skrifter som de s.k. kyrkofäderna har författat, så finns det ju exempel på att olika uppfattningar rådde bland dem från tid till annan. Efter att kristendomen blivit romersk statsreligion på 300-talet förändrades mångt och mycket. Så småningom förändrades nattvarden från enkel åminnelsemåltid till mirakulös offergudstjänst. Och själva offertanken förutsätter att nattvardens bröd och vin blir förvandlat till Frälsarens lekamen och blod. Rent historiskt är det därför mycket lättare att se förvandlingsteorin som en sentida uppfinning än att betrakta den symboliska nattvardssynen som en sådan. Just så framställer vanligtvis kyrkohistorikerna det hela. Professor Jacques Elluls monumentala verk ”La Subversion du christianisme” (Omstörtningen av kristendomen) har nyligen kommit ut i ny upplaga i Frankrike. Jag vet tyvärr inte till vilka språk den redan är översatt, men den framställer bl.a. den s.k. ”realpresensen” (den bokstavliga materiella förvandlingen av nattvardselementen) som en del av urkristendomens omstörtning.Men Peter Halldorf håller hårt på förvandlingsteorin och som exempel nämner han Kyrillos av Jerusalem som på 300-talet förkunnade sin tro på en bokstavlig förvandling av nattvardselementen. Ett intressant men inte särskilt väl valt exempel från 300-talets sakramentsdiskussioner. I Sulzbergers troslära, som behandlar den historiska utvecklingen av många lärosatser, står det nämligen mycket riktigt att Kyrillos hade en bergfast tro på brödets och vinets bokstavliga förvandling. Men det lustiga är att han jämförde denna förvandling med Jesu första underverk – vattnets förvandling till vin vid bröllopet i Kana. Den dag Kyrillos yttrade eller skrev detta måste han ha haft dålig ordning i hjärnkontoret. Hade vinundret i Kana varit av samma natur som det påstådda förvandlingsundret i nattvarden, då hade köksmästaren i Kana varit tvungen att säga så här till gästerna:-Ärade bröllopsgäster! Vinproblemet är löst. Jesus från Nasaret har förvandlat flera stora krukor med vatten till vin. Men en sak måste Ni förstå. Det här vinet smakar faktiskt som vatten. Men det är vin, fast i vattnets gestalt! De som är trossvaga begriper inte det här. Men jag hoppas ni andra tror vad jag säger.Alla som läst bibeltexten vet att så gick det faktiskt inte alls till vid bröllopet i Kana. Där skedde det en verklig förvandling av vatten till vin. Där kunde man tala om vinets ”real-presens” (verkliga närvaro). Ingenting liknande sker i nattvarden, varken i lutherska eller katolska kyrkor. Det borde även Kyrillos ha förstått. Eftersom han nu tydligen inte gjorde det kan man knappast betrakta honom som en auktoritet i ämnet. Dessutom är det som sagt möjligt att genom citat från olika kyrkofäder finna stöd för mycket olika uppfattningar. Halldorfs version av kyrkohistorien blir därför inte särskilt vederhäftig. Istället blir den partisk och tendensiös. Varför inte citera Augustinus? Han uppfattade Jesu ord om att äta hans kött och dricka hans blod som bildspråk. Det gör förresten en del lutheraner också. Framför mig har jag en liten bok utgiven av Lutherstiftelsen i Norge. En person frågar där om det bara är genom att ta nattvarden som man får andligt liv. Jesus säger ju i Joh. 6:53 att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod så har vi inte liv. Svaret som boken ger är följande:-Joh.6:53 handlar inte direkt om nattvarden. Då dessa ord uttalades var ju nattvarden ännu inte instiftad. Detta skedde först sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar. Meningen med orden i Joh. 6 är att ingen kan bli frälst utan Jesus. Orden om att äta hans kött och dricka hans blod måste här förstås som ett bildligt uttryck på linje med orden om Jesus som livets vatten och livets bröd. Alla dessa bilder säger att ingen kan leva utan Jesus. Ingen går förlorad för att han inte går till nattvarden. Man går förlorad om man inte tar emot Jesus.När en vaken lutheran kan se att Jesu ord i Joh. 6 om att äta hans kött och dricka hans blod är bildspråk, borde det inte vara orimligt att tänka att nattvardens instiftelseord också är det. Men det kan Halldorf inte tänka sig. -För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system.Omvandlar Jesu ord till bilder! Men kära nån, en stor del av Jesu undervisning är ju bilder, liknelser och illustrationer! De måste då givetvis tolkas och förstås som bildspråk. Det stora engelska bibelverket ”Companion Bible”, som gör intressanta analyser av bibliska ord säger: -Att förstå bildspråk bokstavligt är den ymnigaste källan till villfarelse. Halldorf menar:-när vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud.Han nämner inga andra villkor. Det låter som det katolska ”ex opere operato” – i kraft av själva handlingen, alltså automatiskt. Framför mig har jag ett vittnesbörd av en man som fått samvetsproblem för att han i sitt oomvända tillstånd under många år gick till nattvarden. Många har gjort det och gör detsamma, utan att få liv i Gud. Ingenting i Andens värld sker automatiskt.Peter Halldorf gör också stort nummer av de nytestamentliga ordens betydelse. Han tar upp ordet ”åminnelse” med avseende på nattvarden:-Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns.Jag har mött liknande tankar i texter skrivna av katolska teologer. Precis som påskmåltiden fick judarna att i minnet återkalla den stora händelsen då Israels folk befriades från Egypten, så gör nattvarden Jesu korsdöd närvarande på nytt, säger de. Vad är det då som är så nytt och märkligt i denna form av språkexpertis? Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid för judarna och är så än idag. Man minns hur Herren befriade sitt folk genom påskalammets blod. Under påskmåltiden instiftade Jesus det nya förbundets minnesmåltid – nattvarden. Men det var bara i minnet som en jude kunde återkalla befrielsen från Egypten. Som historisk händelse kunde den inte ske på nytt. Vi kan genom Ordet, Andens ljus och nattvardens symboler uppleva stark inlevelse i försoningens verklighet. Men försoningen är och förblir ett fullbordat faktum som inte på något sätt sker på nytt. Moderna katolska teologer är ofta försiktiga med att säga att Jesus offras på nytt igen i nattvarden, vilket är officiell katolsk lära. Man föredrar att använda sådana ord som ”återkalla, verkliggöra, aktualisera” osv. Att bruka ordet ”återkalla” med avseende på Jesu försoningsdöd för oss på gränsen till det katolska tänkandet. Väljer vi att bruka det måste vi understryka att det bara är i minnet vi kan ”återkalla” Jesu korsdöd då vi firar nattvard. På vanlig svenska betyder ”åminnelse” detsamma som att högtidlighålla minnet av något. Halldorf påstår att det betyder något mer. Nattvarden kan emellertid aldrig bli något annat än en minnesmåltid. Men genom Ordets och Andens ljus kan den bli en fest och en högtid. Slutligen är jag något bedrövad över Halldorfs skarpa kritik av Calvin och den reformerta delen av kristenheten. Deras inflytande är fortfarande efterhängset, säger han och detta katalogiseras som ”olyckliga historiska omständigheter.” Detta är visserligen inte något nytt. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad blev på sin tid starkt anklagad för att vara påverkad av den reformerta synen på grund av sin kritik av både katolsk och luhersk sakramentsmagi. Detta fick honom att en gång skriva följande:-Alla vet ju att för norska lutheraner är det en större synd att vara reformert än att vara liberalteolog.Luthersk stenkastning mot reformerta har alltså hållit på i lång tid.Men det finns egentligen ingen orsak att ständigt måla en skräckbild av den reformerta kristenheten. Johan Calvin var givetvis ingen fullkomlig människa och man behöver inte vara enig med honom i allt. Men sanningen är att han vågade stå fram med en stark protest mot det katolska mässoffret mitt i en kampfull tid. Han förkunnade frimodigt:-Det finns bara ett soningsoffer för våra synder – Jesu död på korset.Han menade också att vi har verklig gemenskap med Jesus i nattvarden, men den är av andlig natur. Calvin förtjänar bättre än att bli ”stenad” av våra dagars sakramentalister.De flesta kristna samfund i USA och den övriga engelsktalande världen räknas till den reformerta fåran. Det innebär väl inte att de flesta av dem ständigt tänker på sig själva som ”reformerta” i motsats till lutheraner. Också deras gren av reformationen har tyvärr liksom lutherdomen påverkats av liberal teologi. Men de som har bevarat bibeltron ser nog nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk (just som pastor Hultman). En sak är säker. De har sänt otaliga missionärer till hednavärlden och många stora andliga personligheter har uppstått i deras led. Säg, har någon normal kristen problem med att sjunga: ”Låt mig få höra om Jesus”, därför att den sången skrevs av Fanny Crosby som tillhörde metodistkyrkan, där man inte tror på någon bokstavlig förvandling av nattvardselementen? Jag har också varit bland reformerta kristna som gärna sjunger översatta sånger av Lina Sandell, trots att hon tillhörde den lutherska väckelserörelsen. Men hennes sånger berör ju heller aldrig skillnaden mellan luthersk och reformert nattvardsteologi. Alla genuina andliga väckelser har alltid fokuserat mer på Jesus, korset och försoningen än på församlingens instiftelser och heliga handlingar.För en tid sedan besökte jag en stad i Frankrike där det för ovanlighetens skull också finns en liten luthersk församling. Jag fick då tillfälle att prata med två personer som båda tillhörde lutheranernas kyrkostyrelse. Det visade sig att ingen av dem trodde på den lutherska ”konsubstantiationsläran.” De hade precis samma syn på nattvarden som evangeliska kristna vanligen har. De såg den som en minnesmåltid som för oss närmare Jesus och korset. De var inte alls påverkade av liberal teologi. De tolkade bara helt enkelt Bibelns bildspråk såsom bildspråk. Härtill vill jag bara tillägga att jag ofta har upplevt sann andlig gemenskap med luheraner utan att först ta reda på vilken syn de har på nattvarden.Lärostrider är inte bra – allra minst på kärlekens bord som ju nattvardsbordet borde vara. Den magisk-mystiska sakramentalismen är emellertid så främmande för Guds Ord och så oförenlig med sund och sann andlig väckelse att vi måste varna för den. De som står för den har också en benägenhet att omtolka kyrkohistorien och därmed utsudda gränsen mellan evangelisk och katolsk kristendomsförståelse. Det är en försåtlig teologi som Guds folk i vårt land inte bör öppna sig för.

Appell av Madeleine Häggestam

De flesta människor äger en längtan efter att få komma i åtnjutande av en evig salighet. Denna längtan harmonierar helt med Guds vilja. -Gud vill att alla människor skall bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen. (1 Tim 2:4)Likväl går många människor förlorade. Detta beror huvudsakligen på att de inte vill acceptera Guds villkor till frälsning.Jag blev djupt bedrövad när jag läste i en kristen tidning att en av vår tids ledande världsevangelister har förändrat sin bibelsyn och säger i en intervju: -Jag tror fortfarande att Jesus är den säkra vägen till himlen, men inte nödvändigtvis den enda vägen. På frågan om huruvida han tror att himlens port är stängd för muslimer, ateister, hinduer och buddhister eller inte, svarar han: -Jag tror att Guds kärlek är absolut. Han sände sin son till hela världen, och jag tror att han älskar alla, oavsett hur man etiketterar dem. Han berättar även om sin förändrade bibelsyn, från ett mer bokstavstroende sätt till ett tolkande och tror att goda kristna kan nå olika slutsatser i många frågor. Dessutom vägrar han att säga att islam är en ond religion.Dessa uttalanden går helt emot Guds Ord.Det finns endast en väg till himlen och den går genom Jesus. -Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh 14:6)Bibeln talar endast om två vägar, den smala vägen som leder till evigt liv och den breda vägen som leder till evig förtappelse. -Den port är trång och den väg är smal som leder till livet, men det är få som finner den. (Matt 7:14) -Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Ty många säger jag er skall försöka komma in men inte kunna det. (Luk 13:24)Det är sant att Guds kärlek är absolut och omfattar alla människor. Men Gud är även helighetens, rättfärdighetens och rättvisans Gud. Och om vi sätter oss upp emot honom och trotsar hans varningar, så uppenbaras hans vrede över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker Sanningen. (Rom 1:18)Gud är även den förlåtande kärlekens Gud. Det finns förlåtelse för all synd. -Om era synder än är blodröda, skall de bliva snövita, om de än är röda som scharlakan, skall de bliva vita som ull. (Jes. 1:18) -Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (1 Joh 1:9)Det finns en lärdom i Psaltaren om Davids fall och upprättelse. Hans synd var svart som midnattsmörkret, men när han ångrat sig och bekänt sina överträdelser för Herren, så fick han uppleva en fullkomlig förlåtelse. (Ps 32:1-5)En förändrad bibelsyn orsakar splittringstendenser i församlingarna och det varnar Guds Ord för. -I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening. (1 Kor 1:10) -Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium, så att ni står fasta i en och samma ande och i ett och samma sinne kämpar för tron på evangelium utan att på något sätt låta er skrämmas av motståndarna. Det blir för dem ett tecken på att de går förlorade, men för er ett tecken på att ni blir frälsta, och det av Gud. (Fil 1:27-28)Beträffande nämnda religioner, så vilar de inte på biblisk grund utan de är människoläror. Kristendomen är ingen religion utan en livsförvandling. Som religionsbegrepp borde den inte finnas med bland övriga religioner.En förståndsmässig tro eller ett religiöst intresse har inget värde inför Gud. Det räddar inte från evig undergång. Sådan tro har till och med de onda andarna. -Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Också de onda andarna tror det, och bävar. (Jak 2:19) Trons äkthet visar sig i vördnad och lydnad för allt Guds Ord samt att hålla sig obesmittad av världen. Jak 1:27.Tron skänker visshet om barnaskap hos Gud. -Vi vet att vi har övergått från döden till livet. (1 Joh 3:14)Tron kan i början vara svag, men därför att den är levande växer den och utvecklas till en fast övertygelse. -Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser. (Hebr 11:1) -Som lydnadens barn skall ni inte styras av de begär som ni tidigare levde i när ni ännu var okunniga. Nej, liksom han som har kallat er är helig skall ni föra ett alltigenom helgat liv. (1 Petr 1:14-15) -Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren. (Hebr 12:14) -Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och Frälsare Jesus Kristus skall träda fram i härlighet. (Tit 2:11-13)Guds kärlek är en makt som bevarar våra hjärtan och våra tankar i Kristus Jesus. Låt oss helt leva för Honom och glädja oss åt att vi är på väg att vinna målet för vår tro, våra själars frälsning.

Undervisning av Hans Lindelöw

Vi har tittat på några liknelser av Jesus och på hur Gud i Kristus presenterade arbetet för de tolv lärjungarna han kallat och ledde på vägarna i Galiléen, Judéen och i Jerusalem. Jesus talar om hur fälten hade vitnat till skörd, och han talar om att bedja skördens Herre att sända ut arbetare. Samme Jesus undervisar också i liknelser där han gör klart att i tidens längd kommer vi att möta fält som man inte kan säga helt konsekvent att de har vitnat till skörd. I tidens längd ger fälten inte samma enhetliga intryck. Av texten framgår att en ovän har varit verksam. Därför växte vetet tillsammans med ogräset. Det blev alltså blandat på fältet, på åkern.Jesus talade i en liknelse om en såningsman som var Människosonen. Men så kom en ovän, som också var såningsman och sådde ogräs. Ovännen uppträdde som vännen i till synes samma verksamhet, men man måste undersöka: Vad är det han sår ut? Jesus gör klart att han sår ut ogräs, och då är inte fältet detsamma längre. Man kan alltså vänta sig att i tidens längd blir situationen svårare. Fältet som Jesus till att börja med ställde sina lärjungar inför, kommer att förvildas. Den helige Ande gav Simon Petrus en uppenbarelse. Han fick se en linneduk sänkas ned ifrån himmelen. Den var full av fyrfotadjur, krälande djur och himmelens fåglar. Herren sa till Petrus: ”Stå upp, Petrus, slakta och ät!" Hans spontana reaktion var: ”Bort det, Herre! Jag har aldrig ätit något orent! Något orent har aldrig kommit i min mun!” Det var alla slags fyrfotadjur, alla slags kräldjur och himmelens fåglar. Uppenbarligen var en del orena enligt lagen, och Petrus ville inte komma vid dem. Men synen kom igen två gånger, ja tre gånger.

Appell av Ulla Näsholm

GUD SKAPADE människan och satte henne att råda över jorden. Hon skulle uppfylla och bruka den.Redan i 1 Mosebok finner vi att jorden blev fördärvad och uppfylldes alltmera av våld.Den senaste tidens händelser i form av jordbävningar, storm och översvämningar har skakat om människors sinnen på ett annat sätt än tidigare. Oron växer över klimatförändringar som sker över världen och det syns som något väsentligt kommit i obalans eller rubbats och det påverkar hela världen.Från Jes. 24:19-20 står det:

Ledare av Berno Vidén

Församlingen är en Guds skapelse och som sådan är hon även bärare av hans eviga väsen. Det i sin tur representerar en rättfärdighet som är unik i sitt slag och som inte går att finna på någon plats eller hos någon institution i denna världen. Under den mänskliga historiens gång har Gud vid upprepade tillfällen visat på olika vägar för att främst hans egendomsfolk ska få kunskap om Honom och hans rättfärdighet.
2006 har kommit att bli ett händelserikt år! Hela världen befinner sig mitt i omskakande skeenden som på olika sätt drabbar var man. Löpsedlar jorden runt har fyllts av omskakande och chockerande rubriker och informationer, som ställt människor inför sin egen otillräcklighet. Hur stora gemensamma insatser som än görs fortsätter ändå världsproblemen att växa mänskligheten över huvudet. Är det inte förödande krig och okontrollerbara terrordåd så drabbar översvämningar eller extrem torka. Djurarter utrotas på grund av klimatförändringarna och inom överskådlig tid kommer miljontals människor jorden runt tvingas till drastiska omflyttningar då havsnivåerna beräknas stiga som följd av att isbergen och glaciärerna smälter bort. Som exempel kan nämnas Kebnekaises topp som idag mäter 2 105 meter över havet, vilket är 15 meter lägre än för bara tio år sedan.Flyktingströmmarna växer lavinartat och det finns snart inga platser kvar att fly till. Gränser stängs för oönskade flyktingar samtidigt som globaliseringen av enskilda nationers politik forcerar fram nya superstater. Allt detta och mycket mer kan vi läsa om bara under det här året.Visserligen är ovan nämnda händelser inga överraskande nyheter men i media har för första gången jordens akuta tillstånd med tyngd lyfts fram som ett i tid mycket nära förestående problem. För bara något tiotal år sedan fanns det en och annan forskare som försökte få gehör för sina farhågor men de tystades snabbt och effektivt ner av andra marknadsledande krafter. Röster som på något sätt talat mot vår välfärd har aldrig varit välkomna. Ändå vet vi att främsta orsaken till planeten jordens obalans är just i-ländernas ständiga jakt på mer välfärd. Bara en sådan siffra som att 20 procent av jordens befolkning förbrukar 86 procent av dess tillgångar borde få oss att reagera. Men världens politiska ledare väljer som oftast att inte inse vilka tider vi går in i. För dem handlar det om att gå med vinst och att bygga ut välfärden ytterligare och då är vilka orättfärdiga vägar som helst tillåtna. Nu är dock måttet fyllt och utarmningen orsakad av västvärldens exploatering har för längesedan forcerat smärtgränsen. Vem som ska betala priset är idag en stor fråga. Hitintills är det de fattiga länderna som fått betala ett högt pris för orättfärdig hantering och utarmning av jordens resurser och enligt Världsbankens förre chef Nicholas Stern är det alltid de fattiga länderna som drabbas först: -Alla länder kommer att påverkas av klimatförändringarna, men det är framförallt de fattiga länderna som berörs först och mest.
För Guds församling i tiden borde inget av det vi idag möter komma överraskande även om det klart är mycket oroande. Det finns åtskilliga profetior i Guds ord som ingående beskriver vad som kommer att äga rum på vår jord; dels som en konsekvens av synden och vällusten, dels på grund av Guds eget folks svek. Jesus själv förutsäger i sina eskatologiska tal hur människorna kommer att fyllas av ångest och uppge andan av förskräckelse för det som skall övergå världen. I sammanhanget nämns något så aktuellt som havets och vågornas dån. Sedan utropar Jesus att då allt det vi nu ser drabba jorden börjar ske så må vi lyfta upp våra huvuden, ty då nalkas vår förlossning.Jesus varnar också sitt folk för att inte hamna i ett inomvärldsligt och materialistiskt tänkande, vilket för med sig så pass allvarliga konsekvenser att den dagen kommer över oss oförtänkt.Världens politiska system är orättfärdiga där rik blir rikare och fattig blir fattigare. FN:s medlemsländer satte vid millennieskiftet upp gemensamma mål för att innan år 2015 halvera världens mest extrema fattigdom. Nära hälften av jordens befolkning lever på mindre än 14 kronor om dagen per person och fler än en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Nästan lika många svälter och en tredjedel av alla barn under fem år lider av konstant undernäring. Egentligen finns det tillräckligt med resurser på jorden för att ingen ska behöva svälta men som västvärldens högkonsumerande livsstil ser ut idag kommer jorden inom några få decennier att brista.
Julen närmar sig och för att döva och förtränga våra dåliga samveten lägger vi några kronor i insamlingsbössorna. Handeln uppmanar konsumenterna att generöst avrunda uppåt vid sina julklappsköp och låta dricksen gå till de fattiga. På det sättet bedövar vi våra samveten och rättfärdiggör ännu mer vår konsumtionsfrossa denna jul, 2006. Försäljningsresultaten förväntas slå nya topprekord i årets miljardrullning. Världens fattigdom och de konsumtionsrelaterade miljöhoten tonas effektivt bort i jakten efter det materialistiska glittret och glammet. Nu är det jul igen…I Guds ord talas om Sodoms synd. Då Sodom nämns relateras ofta till homosexualitet och annan omoral. Det är på det sättet vi tänker på Sodom och Gomorra, städerna på slätten under Abraham och Lots tid. Men det finns en grundorsak till omoralen och det som bäddade för dess oundvikliga undergång. Det handlar om orättfärdigheten. -Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.(Hes 16:49)Det är Jerusalem som beskrivs, vars levnadssätt kom Sodom att synas rättfärdig. I överförd mening har vi på jorden idag ett andligt Jerusalem - församlingen, vilken är satt att förkroppsliga Guds rättfärdighet på jorden. Församlingen - ett salt på jorden och ett ljus i världen.
Församlingen är en Guds skapelse och som sådan är hon även bärare av hans eviga väsen. Det i sin tur representerar en rättfärdighet som är unik i sitt slag och som inte går att finna på någon plats eller hos någon institution i denna världen. Under den mänskliga historiens gång har Gud vid upprepade tillfällen visat på olika vägar för att främst hans egendomsfolk ska få kunskap om Honom och hans rättfärdighet. Exempelvis kan vi läsa ur 5 Mos 15:4 där Herren deklarerar att ”Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig”.Församlingen är en protest mot välfärdssamhällets jakt på lust och lyx. Modellen för hur församlingen praktiskt ska ha möjlighet att förkroppsligga en sund livsstil finns uttalad i Guds eget ord. - Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt. (Apg 4:32)Det handlar om ett osjälviskt utgivande där barriärerna mellan rik och fattig raderas ut. I församlingen finns inte hög och låg, där är daglig gemenskap i utjämning och ömsesidigt givande.Församlingen är ett hem, och centralt är att den har sitt ursprung vid Golgata vars plats är utgångspunkt och centrum för varje troende. Ett uttryck Jesus själv ger oss för att beskriva det nya livet är att en människa måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike.Att födas innebär släktskap. Man föds in i en gemenskap, in i en familj och ett hem. På samma sätt får vi genom den andliga födelsen en andlig gemenskap. Ett under äger rum i det ögonblick en människa lämnar sitt liv till Gud. Då en syndare öppnar sitt hjärta och tar emot Jesus i sitt liv blir han eller hon ett Guds barn som övergår från döden till livet. Det föds en ny människa som får bröder och systrar som varit med om samma födelse. Den gemenskapen kallar Bibeln för församlingen och det nya livet kallas församlingsliv.Vid ett tillfälle deklarerar Jesus vilka som är hans egentliga familj. Då hans biologiska familj en dag kallar på honom då han sitter och undervisar en stor samlad skara säger han till dem: -Vilken är min moder och vilka äro mina bröder? Han såg sig omkring på dem som sutto där runtomkring honom, och han sade: Se, här är min moder, här äro mina bröder. Den som gör Guds vilja, den är min broder, min syster och min moder.(Mark 3:33-35)
Ser vi vad som håller på att hända med världen? Kan vi möta människors frågor inför denna skrämmande utveckling och rapportering som väller över jorden? Har vi förmågan att se och höra människors andliga nöd?Vi lever i en apokalyptisk tid utan like i historien. Jesu andra tillkommelse är mycket nära förestående. Det är för kristenheten generande att det är profan media som under sista tiden förmedlat kunskapen om jordens situation och att det inte är Guds folk som gått i bräschen för att basunera ett varningens budskap till samtiden. Vi sitter inne med ett enormt budskap och har ett oerhört ansvar att nå fram till människor som just idag behöver nås av sann befrielse och frälsning. Hoppets evangelium om en evighet tillsammans med Jesus är mer aktuellt än någonsin. Ännu en kort liten tid återstår för församlingen att fullborda den mission Herren kallat till. - Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna ett glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren. (Luk 4:18,19)Då Jesus vid detta tillfälle inleder sin tjänst läser han inte hela det profetiska budskapet hämtat från Jesaja bok. Efter nådens år står nämligen om en hämndens dag från vår Gud, en dag då han skall trösta alla sörjande.Nådens år är snart slut. Jesus kommer! Jorden kommer att gå in i en ny fas då Guds domar ska verkställas över all orättfärdighet.Gud kallar till helöverlåtelse för det uppdrag och den kallelse vi fått att fullborda; människor ska räddas, inte bara här i tiden, men för evigheten. Församlingen i tiden har en uppgift som är mer angelägen än något annat på denna jord. Evangelium om Jesus Kristus ska förkunnas, förkroppsligas och levas. Låt oss aldrig förtröttas att förkunna detta hoppets budskap om liv och övernog i Jesus Kristus, han som är huvudet för församlingen.
I Bibelns historia talas om ett rop som stiger upp till Gud. Vi kan läsa om det under Noa tid eller då Guds folk trälade under Egypten och Babylon. Det återkommer då Palestina plågas under den romerska ockupationsmakten och vi möter det idag runtom vår jord. Det är ett rop efter befrielse. Ropet stiger upp från våra storstäder där människor plågas under synden. Det stiger upp från världens fattigaste länder ur den orättfärdighet de drabbats av. Ingen plats på jorden går fredad för den onde som har världen i sitt våld. Dock har församlingen ett trimufkort i sin hand: Jesus har vunnit seger över världen! Han som tagit sin boning mitt i församlingen har också givit henne ett levande hopp. Hoppet är att Jesus kommer! Maranataropet stiger upp från den skara som lämnat allt för att följa Lammet; Kom, Herre Jesus! Detta rop går mot sitt crescendo och vi förstår att den tid vi nu lever i går mot sitt slut. Men för den som lever med Jesus bär det uppåt och hemåt. - Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona.(Upp 3:11)

Appell av Stina Fridolfsson

Så har ännu en bibelskola gått av stapeln hos Maranataförsamlingen i Stockholm. Temat Åter till urkristendomens kraftkällor kändes väldigt angeläget, och varje talare knöt an till nödvändigheten av att uppleva Guds härlighet i sitt liv, att vi blir Kristuslika och därigenom kan vara själavinnare. En liten skara samlades till täta bibelstudier varje dag under en månads tid.
I BMC:s monter på bokmässan i Göteborg, strax innan bibelskolan, erfor vi hur den ekumeniska kyrkligheten uppenbarligen allt mera glider in i samarbete med islam och andra religioner för att presentera en gemensam, synkretistisk Gud. Därför var det verkligen befriande att under bibelskolan höra broder Henry undervisa över ämnet Islam och Kristendom - paralleller och paradoxer.I intet annat namn finns frälsning än i Jesu namn - men där finns den, halleluja!Missionen aktualiserades ytterligare genom besök av Varghese Thomas från Indien, som gav en underbar Kristuspresentation, och även i ett möte berättade om det enorma missionsfältet Indien. Ytterligare missionsrapporter gavs av Karin Vidén, nyss hemkommen från Dominikanska Republiken, och Pilgrimsfolket från Norge berättade om sitt arbete i Rumänien. Dessutom medverkade flera syskon från Litauen.Hans Lindelöw talade om vårt uppdrag att vara i Ordets tjänst. Att tala sanna ord med lugn besinning. Det fasta ordet; Guds Ord, rannsakar och skapar. Men det finns också ord som vi bör akta oss för. Otillbörliga ord, stora ord, bespottande ord. Han påminde om Jesu manande ord till lärjungarna: Följ mig! Robin Widén talade om vetekornets väg. Bara genom att ge sitt liv kan man bära frukt och bli själavinnare. Tage Johansson utgick ifrån mönsterbilden som Gud gav till Mose. Det gäller att mönsterbilden får prägla hela vår livsföring, så att Guds helighet kan upplevas ibland oss.JanEgil Hafsahl talade om Kristi hemlighet - församlingen, och Guds stora plan med församlingen i tiden. -Är Kristus ditt liv, då blir församlingen din livsstil! utropade han. Liksom Robin betonade han att församlingen byggs genom en dödsprocess. När vetekornet dör, då bär det frukt!Paulus Eliasson knöt an till samma tema genom att tala om berget Sion - Guds utvalda plats; en stad av pånyttfödda; glädjens budbärarinna. Församlingen! Ett något annorlunda möte blev det, då David Smeds talade en dubbellektion över ämnet ”Kan man lita på bibeln?”. Mycket värdefull information om Skriftens historiska dokument.
Ytterligare bibelstudier och väckelsemöten, där Kjell Roos, Märta Berg och andra tillresande evangelister från olika håll deltog med förkunnelse och appeller, underströk på olika sätt att vi måste hämta vår näring från urkristendomens kraftkällor för att bevara vår identitet som himmelrikets medborgare. Och det sista väckelsemötet var det både dop och förlossningsmöte! -En sådd är vårt liv här i tiden, och en gång skall inbärgning ske, när arbetets dag är förliden, den mognande skörden vi se. -Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud. Hans namn vare ära, det håller att leva och dö på hans bud.Till gråt och jubel ljöd sången, och vi upplevde något av skördens sötma efter såddens möda.
När man hör hur dagens urvattnade evangelium presenteras i olika media idag, så får man en känsla av att det är opassande, ja, rent av anstötligt att säga till sina medmänniskor att de måste tro på Jesus för att bli frälsta. Nu presenteras islam, buddism, hinduism, katolicism och kristendom som likvärdiga frälsningsvägar! På de tider man förr sände kristna gudstjänster i radio och TV, har man nu livsåskådningsprogram, dokumentärer från olika religioners trosutövning, osv. Programmen ”Människor och tro” och ”Tankar för dagen” i Sveriges Radio är talande exempel.Vad innebär det idag att vara missionär? Den som frimodigt vittnar om att endast den som blir född på nytt och renad i Jesu blod kan komma in i Guds rike, betraktas klumpig, kärlekslös och diskriminerande.
Till vår församling kommer skolungdomar för studiebesök. De ställer frågor om våra gudstjänster, om relationer och hur man kommer till paradiset. När jag berättar om rövaren som hängde bredvid Jesus, så möter jag undrande blickar. -Ni kanske inte hört om att när Jesus blev dödad, så var det två rövare som korsfästes bredvid honom? Okunniga huvudskakningar. Och i protestantiska Sverige år 2006, får jag berätta för skötsamma, fina gymnasieungdomar om hur en rövare som inte hade någon möjlighet att bättra på och ställa till rätta något av vad han gjort under sitt dåliga liv, fick följa vår Frälsare Jesus till paradiset. Tyckte nästan det tändes en hoppfull glimt i ungdomarnas ögon. Skörden är mycken, men arbetarna få. Herre, här är jag - sänd mig!

Undervisning av Arne Imsen

Jag måste också här påtala en annan form av individualism som också betyder ett åsidosättande av den lokala församlingen och en verksamhet efter andra riktlinjer än nya testamentets. Det finns en rad av s.k. ”världsevangelister” som gjort sig fria från de samfund de förut tillhört: Osborn, Roberts, Allen och flera andra. Dessa män har omkring sitt namn och sin verksamhet byggt upp kolossala organisationer. Många kristna har helt okritiskt accepterat det system som dessa skapat. Jag tackar Gud för vad dessa bröder gjort för evangelium, men jag hatar de system de byggt upp, därför att det är ett åsidosättande av den nytestamentliga församlingen med dess mångfald av gåvor och tjänster. De troende får en enda funktion i den verksamhet, som dessa män skapat: att ekonomiskt stödja den store evangelisten och toppmannen i organisationen. Jag vill här i korthet relatera hur dessa system verkar.Utifrån sin propagandacentral i Amerika gör man en PR-drive i det land där man planlägger en kampanj och där man fått en person eller en grupp av troende att stå som formell inbjudare. Efter att landet så en lång tid bearbetats med propaganda begynner kampanjen, som oftast hålles i huvudstäderna. Hit kommer nu människor i skaror från alla landsändar – människor som längtar efter att få se Guds kraft uppenbarad och människor som vill tjäna och offra. Det blir alltså jättemöten som håller med alla de psykologiska effekter det medför. Man visar film från andra världsdelar där det sker tecken och under, händelser som riktigt appellerar till det sentimentala hos människorna. Och nu öppnar man gärna sin plånbok för missionen i Indien eller Afrika eller på en annan plats långt borta: Tänk att få vara med och stödja en sådan verksamhet! Och man offrar inte för att man tror på Gud och har en andlig syn på Guds verk, utan därför att man gripits av stundens stämning. [—]Det verkligt ödesdigra är att följden ofta blir den, att dessa människor glömmer bort sitt ansvar för Guds verk på den plats där de själva bor och blir helt fastlåsta med sina offer och sitt evangelisationsnit på annat håll. Är det denna verksamhet vi skall ha?Nej, låt oss istället göra en satsning på den lokala församlingen där varje lem är i funktion efter principen: ”Först i Jerusalem… sedan intill jordens ände.” Det finns idag unga evangelister i olika länder – även i vårt land – som har världsvida, storvulna planer i enlighet med de metoder dessa amerikanska evangelister har satt i system, men de orkar ofta inte ens lösa de egna problemen på hemmaplanet.Evangelistens uppgift, likaväl som lärarens, herdens och profetens, är i församlingen. Och uppgiften består först och främst i att göra de heliga skickliga att utföra sitt tjänarevärv. Den lokala församlingen upprättad och i funktion är Nya Testamentets lösning på alla evangelisationsproblem.

Undervisning av Arne Imsen från 1975

-Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn. -Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. -Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. -När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd. -Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken. -Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna. (1 Kor 13)
Jag har haft några bibelstudier om församlingen som Kristi kropp i tiden, återupprättad och uppbyggd för tjänst och uppryckelse. Vi har då talat om vad som kan läsas om detta i första Korinterbrevets 10:e, 11:e och 12:e kapitel. Vi talade sist utifrån 12:e kapitlet om dess praktiska tillämpning på det lokala planet. Jag finner detta nödvändigt i en tid då allting förefaller så svävande och diffust på så många områden, och de andliga begreppen har en benägenhet att upplösas i ett intet. De upplöses och försvinner och därmed också själva innehållet. Man förlägger de andliga upplevelserna till ett plan som egentligen är otillgängligt. Det är omöjligt att uppleva dem, eftersom man kommer med nya begrepp och lägger själva uppenbarelsen på ett plan som gör det nästan omöjligt att gripa tag i och konkretisera den. Vi möter en hel serie med abstraktioner. Allting blir så oklart och diffust, man har en känsla av att allt detta är något som är ouppnåeligt, eller så är det något som kan uppnås, men där vi hela tiden är passiva mottagare och aldrig kan påverka eller påskynda upprättelse och uppbyggelse.
När Bibeln talar om församlingen, talar den huvudsakligen om den lokala församlingen. Det är verkligen tveksamt om man över huvud taget med någon större exakthet kan tala om den universella församlingen, och då redogöra för vad bibeln menar.
I den universella församlingen tror jag inte det existerar några brister. Vi kan läsa i Upp. 1 för att åskådliggöra detta. Där finns dessa samlade uttryck för vad församlingen egentligen är i den himmelska världen. Och i den mån man kan tala om universialitet så gäller det naturligtvis här.
Det heter från vers 10
-Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade:»Skriv upp i en bok vad du får se, och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.»
-Och jag vände mig om för att se vad det var för en röst som talade till mig; och när jag vände mig om, fick jag se sju gyllene ljusstakar och mitt ibland ljusstakarna någon som liknade en människoson, klädd i en fotsid klädnad och omgjordad kring bröstet med ett gyllene bälte. Hans huvud och hår var vitt såsom vit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom eldslågor. Hans fötter liknade glänsande malm, när den har blivit glödgad i en ugn. Och hans röst var såsom bruset av stora vatten.
-I sin högra hand hade han sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggat svärd, och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft. När jag såg honom, föll jag ned för hans fötter, såsom hade jag varit död. Men han lade sin högra hand på mig och sade: »Frukta icke. Jag är den förste och den siste och den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter och jag har nycklarna till döden och dödsriket.» (Upp. 1:10-18)
Här talas om sju gyllene ljusstakar. Detta är en beskrivning av församlingarna som sedermera får var sitt sändebrev av aposteln. Då vi tar del av dessa sändebrev, upptäcker vi att de ger intryck av att vara något helt annat än sju gyllene ljusstakar. Vi tycker att där finns ingenting av den härlighet och äkthet som möter oss här i själva den uppenbarelse som är basen för sändebreven. Sedd från himlasidan är församlingen fullkomlig. Församlingen har brister på jorden och den är behäftad med en hel del ting som har med tidens svårigheter och problem att göra. Men sedd ifrån himlasidan så är församlingen fullkomlig. Det beror naturligtvis på att allt det som har med brist, tillkortakommanden och begränsning att göra, det kommer att bli kvar här. Antingen det nu handlar om ting eller individer. Det kommer att bli kvar här, för Gud har ett fullkomlighetsideal för församlingen. Han vill att vi ska bli fullkomliga, och han verkar för att vi ska bli fullkomliga. Därför ska vi göra klart för oss, att allt som har med bristerna att göra, det kommer att bli kvar här i alla stycken. Församlingen ska stå slutfrälst. Det heter att hon då ska vara utan fläck, utan skrynka, hon skall vara fullkomlig i renhet. Hon ska vara oförgänglig i härlighet. En evigt ung brud, pris ske Gud!
När vi talar om bristerna och svagheterna, då handlar det hela tiden om den lokala församlingen. Om det ska bli någon återupprättelse för tjänst och uppryckelse, så måste det börja i den lokala församlingen. Vi kan inte genom någon slags teologisk formel remittera ansvaret till något annat mera overkligt och längre bort. Den lokala församlingen är gripbar, det handlar om dig och mig. Då den lokala församlingen börjar fungera som den ska göra, då kommer också därutav att följa att andra förhållanden regleras.

Analys av Stig Andreasson

I början av år 2006 invigdes en Mariaskulptur, kallad ”Mater Dolorosa” (Smärtornas Moder), i en luthersk kyrka i Småland. I församlingsbladet berättar kyrkoherden att Mariabilden inköpts i England för pengar som skänkts till kyrkans prydande. Han hoppas att alla i regionen, oavsett samfundstillhörighet, skall känna att detta är deras Maria. Han titulerar henne som ”Guds Moder” som bär Kristus in i världen på nytt och som genom sitt eget lidande kan förstå oss i våra lidanden och bära fram dem i sina förböner inför Sonen, Kristus. Vi behöver alla förebedjare, säger han avslutningsvis.En färgbild av Mariaskulpturen upptar en helsida i församlingsbladet och på nästa sida omtalas ”Den välsignade Jungfru Marias sju smärtor.” Texten som följer är översatt från engelska. Den första i ordningen av Marias smärtor är Simeons profetia om svärdet som skulle gå genom hennes hjärta. Sedan följer i tur och ordning: Flykten till Egypten, Jesu försvinnande i templet, mötet med Jesus då han bär sitt kors, korsfästelsen, Jesus blir nedtagen från korset och Jesus läggs i graven. Alla dessa händelser var ytterst smärtsamma för Maria och därför har hon möjlighet att hjälpa och förstå alla de former av nöd och sorg som drabbar olika kategorier av människor här på jorden, menar textförfattaren. Efter beskrivningen av varje ”Mariasmärta” och de människor som genomgår något liknande följer denna bön: ”Smärtornas Moder, förbarma dig över dem, och låt oss få finnas där för dem.”
Språklig och andlig förvirringFlera uttalanden i det lutherska församlingsbladet är ytterst förvirrande. Kyrkoherden säger att Maria bär Kristus in i världen på nytt. Vad menas med det? Är inte jungfrufödelsen en engångshändelse? På vilket sätt bär Maria Jesus in i världen på nytt? Sådana uttalanden låter som ren mystifikation. Vidare säger texten i församlingsbladet att då Jesu kropp togs ned från korset satt Maria vid korsets fot och bar sin döde son i sina armar. Detta var en av hennes sju smärtor. Om detta säger emellertid evangelierna ingenting. Johannes berättar att Maria stod i närheten av korset tillsammans med en del andra kvinnor och vänner medan Jesus kämpade med sitt lidande. Men då hans döda kropp togs ned från korset var det bara Josef från Arimatea och Nikodemus som utförde den handlingen och de förde sedan kroppen till graven. Evangelierna omtalar inte med ett enda ord att Maria satt vid korsets fot med sin döde son i sina armar. Sådana beskrivningar härstammar troligen från katolska legender eller liknande källor.Kyrkoherden titulerar Maria ”Guds Moder”, vilket är typiskt katolskt språkbruk och ett av de många exemplen på katolsk sofistik (spetsfundighet). Bibeln framställer Jesus såsom sann Gud och likaså såsom sann människa, född av en kvinna. Men det är solklart att Maria bara kunde vara hans mor i hans egenskap av människa. Den Gud som är av evighet kan inte ha en jordisk och mänsklig mor. När Skriften talar om Jesu gudom säger den: -Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. ( Hebr. 7:3)Men i egenskap av människa hade Jesus både stamtavla och föräldrar, även om nu Josef inte var hans biologiske far. En katolsk skribent erkände faktiskt en gång att då man kallar Maria för ”Guds Moder” säger man något som hon rent bokstavligt inte kan vara.Katolska teologer säger också gärna att ”katoliker tillber inte Maria.” Några förnekar till och med att man ber till henne. Man bara uttrycker en önskan om att hon skall be för oss inför sin Son. Just så uttrycker sig också den småländske kyrkoherden. ”Vi behöver alla förebedjare”, skriver han. Men sedan gör han samma teologiska kullerbytta som katolikerna ofta gör. Efter att ha presenterat Maria som förebedjerska avslutas varje presentation av Marias smärtor med bönen: ”Smärtornas moder, förbarma dig över dem.” Detta är mycket mer än en vädjan om förbön. Man använder precis samma uttryck i bönen till Maria som man skulle göra i en bön till Gud själv. Vem utom Gud kan förbarma sig över oss? I den katolska kyrkan är det emellertid fullt logiskt att åkalla Maria på liknande sätt som man åkallar Gud. Enligt katolsk tro har ju Maria blivit upptagen till himmelen där hon intagit platsen som Himmelens Drottning. Hon har egentligen samma egenskaper som bara Gud kan ha. Hon måste vara både allvetande och allestädes närvarande. Hur skulle hon annars kunna höra alla de böner som sänds upp till henne från människor i hela världen? Men säg, när blev allt detta trosartikel i den lutherska kyrkan?Sanningen är den att både Maria och helgonen är döda och Skriften varnar för alla försök till kontakt med de avsomnade. -Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet.” (Jes. 8:19-20)Vi tror att Maria vilar i paradisets värld i väntan på de saligas uppståndelse. Den bild evangelierna ger av henne är inte alls densamma som vi möter i den katolska kyrkan. Evangeliernas Maria är timmermannen Josefs trofasta hustru. Hon böjer sig ödmjukt för Guds vilja och prisar Honom för att Han ser till hennes ringhet. Hon ger inte sig själv någon högre titel än ”Herrens tjänarinna.” Hon skulle säkert bli förskräckt om hon fick vetskap om den enorma betydelse hon fått i katolsk fromhet. Det är djupt tragiskt att reformationens kyrkor nu öppnar för Mariadyrkan.Påvekyrkan har all anledning att vara förnöjd med utvecklingen. Det viktigaste för den är givetvis inte i första hand att protestanterna skiftar namn. De kan gott kalla sig protestanter, evangelisk-lutherska eller vad som helst, bara de i sin teologi och kyrkliga verksamhet utvecklar sig mer och mer i katolsk riktning. En sådan utveckling måste ju på lång sikt föra till en mer eller mindre fullständig förening med påvekyrkan. Men det kyrkosamfund som utvecklar sig i katolsk riktning förirrar sig också allt längre bort från det rena evangeliet.
Tre ting som alla bibeltrogna protestanter alltid varit fullt eniga om Den katolska kyrkan säger ofta i sin propaganda att protestantismen är splittrad i tusentals sekter och samfund. På flera väsentliga områden har dock alla genuina bibeltroende protestanter alltid varit fullständigt eniga. Det är tre ting i den katolska kyrkan som de absolut inte kan acceptera. Det första är påvedömet. Att Kristi kyrka skall styras av en ofelbar prelat som sitter på en tron i Rom kan ingen protestant godta. Det andra är det katolska mässoffret. Protestanterna har inte alltid varit helt eniga med varandra om alla detaljer i nattvardsläran. Men de har alltid varit eniga i att det katolska mässoffret, som påstås vara en förnyelse av Jesu offer på korset, är blasfemiskt och förkastligt. Hebreerbrevet 9:25, 28 säger ordagrant i Hedegårds översättning:-Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”Det tredje är Mariadyrkan. I Påvekyrkan har Maria blivit en gudomsperson som man ber till och som tilldelats namn och titlar som är totalt okända i Guds Ord. Hon säges även vara född utan arvsynd och presenteras som “Medlerska” inför sin Son. Verkliga protestanter har alltid sett att detta strider mot Bibelns fundamentala budskap. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Han är vägen, sanningen och livet. Han sade själv: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”Nu ser det ut som om Mariadyrkan verkligen tränger in i Sveriges protestantiska kristenhet. Vi är vittne till en utveckling som var otänkbar för bara några årtionden sedan. Vi frågar med bävan vart vårt lands kristenhet egentligen är på väg och vi tänker på Jesu ord: ”Skall Människosonen då han kommer finna tro på jorden?”

Analys av B V Henry

Det här är en introduktion till en serie bibelstudier som handlar om Kristendom och islam - paralleller och paradoxer. Jag har haft bibelstudier i olika länder under det temat. Det innebär inte att jag kommit hit för att undervisa er om islam. Men jag vill försöka tala om hur alla vi som är bibeltroende kristna kan närma oss muslimerna och hur vi kan förmedla evangelium till dem. Det är mycket viktigt för oss, särskilt i denna tid.
Nyligen, då vi var på bokmässan i Göteborg, märkte vi en trend som inte är ny, men utvecklas allt mer. Speciella kategorier av kristna bekännare försöker närma sig muslimerna med en slags religiös pluralism, istället för att hålla sig till den rena tron. Det är en tvetydig trend som inte är ny och det är oklart vad man har för syfte med detta. Det senaste påven uttalat när det gäller islam och Muhammed är intressant. Han använder en del uttryck från medeltida skribenter för att indirekt uttala vad han själv anser om Islam. Å andra sidan har det blivit en tendens i många avdelningar av romersk-katolska kyrkan att omfatta vad islam lär. Under förra århundrandet kunde man börja observera att det blivit en slags religiös pluralism. Jag ska nämna två stora personligheter i Frankrike. Charles de Foucauld, som var munk och eremit, levde i Algeriet. Han hade mycket kontakt med muslimska mystiker. Inom romersk-katolska kyrkan finns också en mystisk trend. Om vi vill basera vår kunskap om Gud på mystiska erfarenheter istället för på Guds ord, kommer vi att föras vilse. Charles de Foucauld ville ge prioritet åt mystiska erfarenheter i kristen och muslimsk miljö, och han ville på något sätt förena dessa två religioner i en gemensam erfarenhet av Gud. En annan personlighet som också är mycket viktig mera ur teologisk och akademisk synpunkt, var Louis Massignon. Han studerade persisk mysticism. På något sätt ser båda dessa män en parallell mellan islam och kristendom. Enligt deras synsätt skulle dessa religioner kunna förenas, ty om vi lägger åt sidan vad Guds ord säger, ser vi inte paradoxen och motsägelsen. Det finns en bibelvers som borde vara basen för vad vi som kristna ska stå för. Det var den deklaration som Petrus gjorde inför en religiös grupp, Apg 4:10:”så mån I veta, I alla …” Vad är det alla behöver veta? Det står i vers 12:-Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.Vi kan tänka i religiösa termer: vad vill religionerna lära oss? Islam, buddism, hinduism, osv. Även vissa filosofier. Religion försöker undervisa oss om frälsning. Det är ju vad religion handlar om. Vad är frälsningens väg?Här står nu Petrus inför en fanatisk religiös grupp, som representerar olika trender inom judaismen. Han säger: ”Så mån I alla veta…” Om vi inte har den övertygelsen, då är vi inte redo att konfrontera islams grundfäste. Om vi inte har baserat vår tro på Guds Ords auktoritet, har vi ingenting att stå på. Vi kan då gå vart som helst och hur som helst och acceptera vad som helst eller ingenting. Detta är ett av problemen vi har inom romersk-katolska kyrkan, men också inom den protestantiska kyrkan. Och kanske också inom en del s.k. frikyrkor i detta land. Är ni vakna för detta? Vissa grupper har s.k. gudstjänster tillsammans, där man kompromissar med lärorna man har i sina församlingar. Det kan vara katolska och protestantiska kyrkor. Man ser att de kompromissar med det man en gång kämpade för. Både katoliker och protestanter. Det är nästan så att kriminella handlingar utförts i både Muhammeds och Kristi namn. Det är fanatism. Vi ser att det finns en demonisk makt i religion, som kan acceptera eller uppmuntra våld. Mycket av de spänningar man märker i världen idag, är uppblandade med religion och politik. Vi återvänder till vad Petrus säger: ”Så mån I alla veta…” Inte bara några, men alla. Låt muslimerna, hinduerna, ateister, vilka det än vara må, låt dem veta, låt det bli känt för alla att det inte finns frälsning i något annat namn eller någon annan. Det finns inte något annat namn under himmelen givet genom vilket vi kan bli frälsta. Detta är den grund och auktoritet vi har för att kunna vittna om frälsning. Detta har ingenting med religion att göra. Frälsningen är relaterad till ett namn. Det är detta som gör evangelium så unikt. Det finns inget annat vid sidan om. Vi ska proklamera evangelium!Vi märker ofta i vår relation till muslimer och islam att människor är okunniga. Kristna vet inte vad islam är för något. På samma sätt som kristna också är okunniga om vad de själva tror på. De lever ofta mer efter tradition än på uppenbarelse. Här möter vi ett problem: okunnighet. Okunnighet lämnar oss i mörker. Det första vi ofta konfronterar, är människors okunnighet. Det störande är att många som kallar sig kristna, vet inte vad bibeln undervisar. Det andra man möter är likgiltighet. Människor som är muslimer har ju sin tro, sina ritualer - låt dem vara i fred med det! Det tredje vi möter är fruktan. Många människor lever i fruktan för muslimerna. Även de kristna. Vad kan svaren vara till dessa tre hinder vi har när man möter muslimerna? Svaret på okunnigheten är man måste ha sund vaksamhet. Vad tror muslimerna på, och vad tror jag på? Vi kan inte förneka parallellen, och kan inte heller vara blinda inför paradoxen. Vi vet vem Gud är och hans natur. Vad är grunden till likgiltigheten? Det är brist på övertygelse. Vi kommer ur likgiltigheten genom att bli övertygade om vad sanningen är. Att vi verkligen blir övertygade om att vad Guds ord lär verkligen är från Gud. Det är inte bara några legender, fabler och sagor, det är verkligen Guds ord och sanningen. När vi läser sådana verser som Apg 4:12, måste vi vara försiktiga, för i dag är allting relativt. Vi får aldrig se Guds ord som något relativt, det är absolut. Det finns inget annat namn, det finns ingen annan frälsning given åt människorna. Därför måste det proklameras för alla, det måste bli känt för alla att endast namnet Jesus ger frälsning. Jesus frälsar! Emanuel, Gud med oss! Det är hans namn. Det finns inget alternativ till frälsning. Det finns alternativ när du väljer vilken religion du vill följa, men när det gäller frälsning finns inget val. Det finns inget annat namn genom vilket du kan bli frälst. Tar du inte emot Jesus Kristus, finns inget annat val. Då befinner du dig i ett vacuum. Här ser vi att övertygelse om sanningen driver bort likgiltigheten. Du måste veta vad du tror på och varför. Bara det ger dig övertygelse och frimodighet. Tänk på Petrus, vilken frimodighet han fick efter det att han varit dödsförskräckt. Han var övertygad om sanningen och villig att dö för den, liksom också några av våra stora reformatorer. De visste att deras liv var i fara. Tänk på Tyndale. Han förstod att bibeln var Guds ord och måste förmedlas till alla människor. För honom gällde det död eller liv. Och det var likadant för Wycliffe. Många människor har gett sitt liv för att vi skulle få Guds ord. De var övertygade om vad som är Guds ord. Inte vad romersk-katolska kyrkan lär oss, eller doktrinerna lär oss, men att vad Guds Ord lär oss är absolut sanning och slutlig sanning. Det finns inget att lägga till vid sidan om. Men om vi inte har denna övertygelse i hjärtat, då blir vi likgiltiga. Då tycker vi att en del människor kan tro på en sak och andra på annat. Likgiltighet finns också bland många kristna.Det tredje som finns ibland oss är fruktan. Troende som lever i Mellanöstern och lärt känna Herren är ofta fyllda av fruktan. Jag möter människor som flyttat från Mellanöstern till Sverige. Jag försöker uppmuntra dem att vittna för muslimer. Man känner hur de är fyllda av fruktan. Vi har mött dem som var namnkristna i dessa länder, men som sedan blivit pånyttfödda kristna. De har flyttat från dessa arabländer av fruktan för muslimerna. Nu bor de kanske i lägenheter bredvid muslimer. Jag säger till dessa vänner: var inte som Jona! Fly inte bort från ett uppdrag som kanske Gud gett dig! Du har kanske kommit hit till Sverige just för att möta dessa muslimer, kanske till och med dina fiender, med evangelium! Jona blev sänd till Israels värsta fiender. Han kunde inte begripa det. Att Gud älskade Israel, visste han. Men skulle hans barmhärtighet sträckas också till fienderna? Det var en fruktan som hade sina rötter i fördomar. Guds nåd är utan gränser. Universell. Den är för alla. Vi måste vara försiktiga så vi inte säger att det här är bara för oss. Kom ihåg vad Petrus sa: Det måste bli känt för alla! Det måste bli känt för muslimer och alla andra att det finns bara ett enda namn genom vilket vi kan bli frälsta. Frälsning med övertygelse. Det enda svaret inför fruktan är Guds kärlek som också är sammanlänkad med barmhärtighet och medlidande. Detta driver oss att nå människor, kanske sådana som inte ens tycker om oss. Det förnämsta vapnet vi har att nå muslimer är att låta Guds kärlek flöda genom våra liv till dem. Det är inte argument, diskussioner, polemik som är svaret, utan Guds barmhärtiga kärlek. Gud älskar dem precis lika mycket som han älskar andra, och han vill inget hellre än att föra dem ut ur detta mörker.
Okunnighet, likgiltighet och fruktan - detta håller oss tillbaka från att göra vad Gud kallat oss till - att vara levande vittnen. Vi ska inte vara religiösa lärare. Vi är inte kallade att predika på det sättet. Vi ska proklamera namnet Jesus. Det är det enda svaret för alla människor. När det gäller vår kommunikation med muslimerna om Jesus, finns många fallgropar. De har en felaktig uppfattning om vad Gud är. Islam förnekar att Jesus är Gud och Guds son. De förnekar att Jesus dog på korset och många andra ting som relaterar till Jesus. Vi behöver dock inte bli experter på Islam. Jag har själv studerat en hel del av vad som har med islam att göra de senaste trettio åren för att förstå muslimerna och kunna närma mig dem. Men det är inte ett måste. Ett måste är däremot att vi är levande vittnen. Det spelar ingen roll om en människa är muslim eller inte, vi närmar oss människorna först och främst i medvetenhet om att de är förlorade i synd. De kanske tror på Gud, men ändå inte känner honom.
Vad muslimerna behöver få reda på är vem Jesus Kristus är. Många har totalt missförstått vem Gud är, och de kommer alltid att ha en felaktig uppfattning, därför att Gud har valt att uppenbara sig endast genom Jesus Kristus. Om inte Gud tagit initiativet att ge oss den uppenbarelsen, hade vi inte haft någon väg att nå honom.Människan i sin egen själviska strävan producerar mystiska filosofier i sin längtan. Det finns massor av sådant i alla religioner. I islam finns det sufism med många skolor, och i katolicismen finns mysticism och även i protestantismen. Exempelvis Taizé är en mystisk rörelse, där sanningen inte har någon betydelse; utan vad du känner och upplever är viktigare än sanningen. Sanningen får vara känslans tjänare. Men Gud har aldrig menat att det ska vara så. Det är bara sanningen som frigör. Det behöver vi tala om för våra muslimska vänner. Vi behöver visdom att förklara detta för dem. Inte ett komplicerat evangelium, men det enkla evangeliet. En del människor tror att vi behöver visdom bara för att förklara komplicerade ting. Jag tror att vi behöver sann visdom till att förklara enkla ting och ändå frimodigt kunna säga: detta tror jag, det här står jag för! En del människor säger att muslimerna tror ju på Gud som vi gör! Men muslimernas relation till Gud är baserad på fruktan. Fruktan och träldom.När man lever i fruktan, är man inte trygg. Då man är osäker kan man bli aggressiv, det blir en fanatism som utlöser demoniska krafter. Det ser vi i speciella falanger av muslimvärlden liksom också i vissa kristna grupperingar. Fruktan. Relationen mellan Gud och muslimen är baserad på den lag Koranen lär. Dessa lagar måste man följa till punkt och pricka. Och då man har misslyckats, grips man av fruktan. Den relation vi som kristna har till Gud, är baserad på nåden, på grund av Guds kärlek. Den ger oss frihet. Det är skillnaden. Medan islam leder in i fruktan och träldom, leder kristendom till sann frihet. Inte att vara rädda för Gud, men älska Gud. Det är skillnaden. Både muslimer och kristna tror på Gud. Muslimer fruktar Gud, och det ska även kristna göra - det är en parallell. Var är då paradoxen? Den fruktan vi har för Gud är inte träldom, det är frihet, därför vi ärar och respekterar Gud. Det är en respektfull fruktan. I många av dessa ting är det en nära parallell till islam. Skillnaden mellan kristendom och islam är inte de ting vi är överens om, men de ting islam förnekar omkring Gud, Jesus Kristus, förlåtelse, frälsning, osv. Låt oss inte bedragas av likheterna, utan vara vaksamma så vi inte sammanblandar vad Gud skilt åt.
Låt oss aldrig urvattna evangeliet för att få vänner bland muslimerna, eller för att de ska bli mindre aggressiva i vår närhet. Vi måste liksom Petrus proklamera för alla, att i ingen annan finns frälsning och det finns inte under himmelen givet något annat namn i vilket vi kan bli frälsta. Det är endast genom Jesus.