Bibelstudium av Hans Lindelöw

Vi läser från Predikaren kapitel 7:9: ”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse. Bättre är en tålmodig man än en högmodig.”

Saker och ting har en början och ett slut. Även i Guds rådslut finns en början, och ett slut. Världen har sin början - Gud har skapat allt. Det finns en början på evangelium som vi kan läsa om i Apostlagärningarna, och inte minst i evangelierna, och det finns också en evangeliets sista tid. Jesus talar både om den första tiden, och den sista tiden. Den första tiden är hans undervisning och hans exempel. Den sista tiden är hans profetiska tal då han förutsäger vad som ska komma i tidsålderns ände.

Giv oss en skola där Gud är Gud.
Där barnen inte behöver undra: är jag pojke eller flicka?
Där det är naturligt att leva under en himmel där Gud är Gud,
där han älskar mig och hans änglar skyddar mig.
En värld där barnen får känna sig trygga.
Det är en bön ifrån mitt hjärta.

Text: Thove Liebsch

Stig Andreasson, missionär och författare, en trons kämpe, befordrades till härligheten den 11 mars i år.
Texten nedan är ett utdrag från en artikel i MR nr 2 2015. Det är med stor tacksamhet vi minns Stig och hans gärning. Våra tankar går till de närmaste. Snart möts vi igen!

Text: Stig Andreasson

I sitt första brev till de kristna i Korint använder Paulus detta arameiska ord. Många har uttalat sin förundran över att aposteln i ett brev skrivet på grekiska och adresserat till en hednakristen församling plötsligt skjuter in ett ord på arameiska. Och det gör han utan att översätta det eller ens förklara vad det betyder. Det finns bara en förklaring. Det arameiska ordet ”maranata” var tydligen lika känt bland de kristna som vissa andra hebreiska uttryck, som ”amen” och ”hosianna” eller lovprisningsordet ”halleluja”. David Hedegård skrev på sin tid att ”hallelujaropet intog en framträdande plats i de första kristnas gudstjänster som ett uttryck för glädje och tacksamhet över frälsningen i Kristus”. Vad gäller ordet ”Maranata”, så kan det antingen skrivas ”marana ta” och betyder då ”Du vår Herre kom!” eller ”maran ata” och då blir betydelsen ”Herren kommer”. Det handlar alltså både om en bekännelse av tron på Jesu återkomst och om en bön att denna måtte ske (underförstått snart).

Text: Berno Vidén

Födslovåndor. Det talar Jesus om i bland annat Matteus 24 och Lukas 21. Från år 1948 och framåt, då Israel efter nästan tvåtusen år i exil återigen blev en nation, har vi om och om igen genom olika händelser världen över påmints om att tiden för Jesu andra tillkommelse är nära. Då judarna i slutet av 1800-talet började återvända till sitt land och återigen bli ett samlat folk, uppfylldes flera bibliska profetior och därefter har den eskatologiska tidslinjen accelererat.
Vi ser idag med oro på hur klimatets förändringar påverkar våra liv, hur miljontals människor befinner sig på flykt från konfliktområden och hungersnöd. Naturkatastrofer blir allt vanligare, såsom jordbävningar, orkaner och andra fenomen. Varje dag dör 15 000 barn under fem års ålder på vår jord, de flesta på grund av sjukdomar som går att förebygga, som diarré och malaria. Undernäring och avsaknad av rent vatten bidrar till mer än hälften av dödsfallen. Tragiskt nog går denna ”tysta katastrof” ofta obemärkt förbi, eftersom media sällan uppmärksammar dödsfallen annat än i årliga statistiska rapporter.

Prenumeration på Midnattsropet är kostnadsfri.

Skicka namn och adress så får du tidningen hem i brevlådan 4 nummer per år.
E-post: info@midnattsropet.se

Vill du stödja utgivningen av Midnattsropet ekonomiskt?

Plusgiro: 44 10 05-6
Swish: 123 155 15 71

Märk: Midnattsropet

[wp_show_posts id=“3243”]

Missionshälsningar av Karin Vidén

Barnens sång ljuder ut över närområdet där barnmötet pågår. ”Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär.” Ungefär 50 barn i skilda åldrar har samlats på vår syster Soilas gård idag, och de sjunger så att folk som kommer gående på den dammiga grusvägen strax intill stannar upp, och en och annan sjunger också igenkännande med. Äldre, och till synes trötta män i leriga gummistövlar och med machetan till hands är på väg hem med dagens fångst och skörd i form av fisk, frukt, rotfrukter eller annat grönt. De vinkar och ler igenkännande.

Julen är för många en högtid av glädje och gemenskap. Men samtidigt finns det fler och fler människor som genomlider helgerna i djup ensamhet, och orsakerna därtill kan vara många. Många bävar inför festligheterna med vetskapen om att alkoholen då flödar med resultatet att mamma och pappa förlorar sans och vett. Barn och unga far illa, och det som skulle vara familjens helgd förvandlas till mörker och kaos.

Oavsett vilka omständigheter vi kan tänkas befinna oss i så finns det en sann glädje och frid i namnet Jesus. Bibeln berättar målande om hur ett möte med Jesus kan förvandla en människas liv från grunden. Det finns inget mörker som inte det himmelska ljuset rår på.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för snart 60 år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranataväckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
_
_Under 1970-talet höll Arne Imsen en rad grundläggande bibelstudier om urkristen församlingsgemenskap. Många bröt upp från sitt sociala sammanhang med arbetsliv, fackförening och subventionsberoende kyrkor. Några familjer tog sina barn ur den statliga skolan, och började driva hemundervisning. En kärntrupp i församlingen byggde upp gemensamma företag under den gemensamma benämningen Pilgrimstjänst – storfamiljernas småföretag. Det fanns bagerier, hotellrörelse, jordbruk, varubuss, städning. Visionen var att frigöra sig från den kravmentalitet och karriärjakt som kännetecknar välfärdssamhället.
_
_Som det en gång skrevs i en principdeklaration för församlingen:
- Dikterade av teologiska, psykologiska och etiska synsätt, har vi valt att radikalt sänka vår konsumtion och privata materiella standard för att tillbedja, leva och arbeta tillsammans med varandra i kamp mot tidens förödande kravmentalitet och osolidaritet. Vi eftersträvar att vara levande och fungerande storfamiljer till kärnfamiljernas beskydd och aktiva små missionscenter för samarittjänster utanför samhällets bidrags- och subventionssystem.
Här publiceras ett föredrag som Arne Imsen höll under sommarkonferensen 1976, som hade mottot ”Församlingen – Kristi kropp i tiden, återupprättad för tjänst och uppryckelse”.
Det publicerades ursprungligen i Midnattsropet nr 11 och 12 samma år.

Text: Berno Vidén

Det var mycket väsen omkring maranataväckelsen på 60-talet. Budskapet som förkunnades var angeläget och blev en väckarklocka för många kristna som satt fast i sina samfunds traditioner. Att väckelsen kom att bära namnet Maranata vittnar om vad som ansågs centralt och viktigt att ropa ut över Sveriges bygder, nämligen budskapet om att Jesus kommer snart! Samtidigt som stora väckelsekampanjer arrangerades på olika platser där lokalerna fylldes till bristningsgränsen så var det jämförelsevis ett fåtal som verkligen sökte en förändring på djupet av sitt kristna liv. Den gemenskap kring bibelstudier och bön, som är så avgörande för en församlings uppbyggnad, samlade långt färre deltagare. Allteftersom tiden gick utkristalliserades en skara som ville något mera än att bara bedriva mötesverksamhet. En inre längtan växte fram som så småningom kom att leda till att flera församlingsknutna Storfamiljer växte upp inom maranatarörelsen. Drivkraften var en längtan att se ett nytestamentligt församlingsliv förverkligat i vardagen, ett församlingsliv i funktion. Många gjorde uppbrott från en tillvaro med ordnad ekonomi och social trygghet, och överlät med full förtröstan sin tid, sina krafter och sina medel till Guds verk.

Broder Moti från Israel delar sitt vittnesbörd om hur han kom till tro

Jag vill här dela med er mitt vittnesbörd om hur jag kom till tro.

Jag växte upp i en judisk ortodox familj, som enda barnet, och jag hörde ytterst lite talas om Jesus. Det jag och mina kusiner fick veta om Jesus var att han var en dålig person och att han försökte stjäla alla judar. Det fick vi höra i skolan, på läger, och till och med i synagogan ibland.

Hälsning från Stina Fridolfsson

För några år sedan fick Maranataförsamlingen ärva ett litet hus i Skagersvik, Gullspång. Församlingen har en speciell anknytning till den här bygden, då troskämpen Gustav Larsson i Myrhult ville skänka sitt hus till församlingen på sjuttiotalet. Han blev hindrad av Lantbruksnämnden att ge gården till Maranataförsamlingen, och det kändes  som om Gud på något sätt ville ge revansch till Gustav Larssons minne, och för den gåva han helhjärtat gav till församlingen. Nu fick alltså församlingen ärva ett hus, bara några mil från den gård som Gustav Larsson blivit förhindrad att ge som gåva.

Intervju: Stina Fridolfsson

Greger och Marita bor i en trevlig radhuslägenhet i Vivalla, Örebro sedan tjugoett år tillbaka. Innan dess bodde båda i storfamiljsgemenskap på olika platser. Marita växte upp i ett troende hem i Dalarna och lämnade sig åt Gud som mycket ung. Hon utbildade sig till småskollärare, men då hon arbetat något år, fick hon svåra psykiska problem och orkade inte fortsätta i tjänsten. Hon åkte till Stockholm en dag, där hon stämt träff med en kamrat som skulle komma till Gamla Bro, där Maranataförsamlingen hade en cafeteria. Kamraten dök inte upp, men Marita bekantade sig med ungdomarna i Maranataförsamlingen, och så småningom kom hon att flytta in i storfamiljsgemenskapen på Blommenhof utanför Nyköping. ”Det var räddningen för mig” konstaterar Marita tacksamt.

Text: Gertrud Johansson

Paulus skriver till sin unge medarbetare och andlige son Timoteus. I sina två brev som är nedtecknade i Nya testamentet förmanar han honom på många sätt. Han varnar för kommande tider, svåra tider och ett avfall som skulle komma att ske. Detta gör Paulus för att förbereda sin unge medarbetare så att han skulle kunna bevaras och vara ett redskap åt Gud. Det gällde att bevara det rena Gudsordet från främmande läror och fåfängligt eller osunt tal. Det gällde att bevara en oskrymtad tro och förhålla sig rätt i Guds församling, sanningens stödjepelare och grundfäste.

Bibelstudium av Roger Lindroos

Det senaste året har varit prövosamt på många sätt för många av oss, och nu kommer vi ju inte att ha Bällsta så länge till. Men vi har fått något genom åren som vi behöver bevara. Väggarna i vår möteslokal har hört mycket. Vi ska naturligtvis inte vara alltför sentimentala när det gäller platsen, men det budskap vi har fått vill jag sammanfatta i ett ord: Främlingskapet.

Text: Stina Fridolfsson

Det var sensommar, och en ovanligt vacker och skön söndag. Det var sällsport lyckat, eftersom vi var inbjudna till Pelle Linds torp utanför Örebro för att övervara ett dop. Hans blyga och tillbakadragna svägerska ville absolut döpas, men inte i något stort, offentligt sammanhang. Det blev alltså torpet, som vi lotsades till genom att ansluta oss till Pelle när han åkte från sin förort i stan.

Det var en slingrig grusväg, uppåt en bergshöjd. Och där fanns också en idyllisk sjö.

Ledare av Berno Vidén
**
**Hemundervisande föräldrar på Kuba fängslas för att de ger sina barn en kristen utbildning. Svenska kristna familjer jagas ut ur landet av samma orsak. Samhällsklimatet på Kuba och i Sverige är Kristusfientligt. Det drabbar inte enbart barnens rätt att få växa upp i en kristen miljö. Även arbetsplatser, offentliga rum, ja, överallt där människor utövar sin dagliga gärning finns uttalade regler för hur kristna inslag ska marginaliseras. Ingen ska tillåtas att påverkas av evangelium. Paradoxalt är att varje Jesu Kristi lärjunge har missionsbefallningen som högsta prioritet i sitt liv. Hur skulle vi kunna låta bli att tala om vad vi sett och hört om denne Jesus som förvandlat våra liv? Det uppdraget är inte förhandlingsbart.

Ladda ner PDF

[wp_show_posts id=“3270”]

Text: Karin Vidén

Efter ganska precis trettiotre år på Bällsta, i den gamla Bällstalundsskolan, är det nu dags att flytta en del av Maranataförsamlingens verksamhet från Stockholm. Församlingens hyresavtal med Stockholms stad löper ut den sista november i år, och redan har första flyttlassen börjat gå till Långshyttan, församlingens framtida missionscenter i Dalarna. Långshyttan är ett litet samhälle med ca 1 700 invånare, och det ligger ungefär två timmars bilväg från Stockholm, två mil norr om Hedemora.