Appell av Emanuel Johansson

Sånger och vittnesbörd vi framför i mötena handlar om Jesus Kristus. Vi annonserar inga stora namn, den vi vill presentera är Jesus. Det står i bibeln att Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma. Gud som sade och det blev, han som har skapat hela universum som människan med all sin kraft försöker utforska, men det står om Gud som skapade, som gjorde allt. Men det står också om honom att han steg ned till denna värld med ett specifikt uppdrag. Det var detta återlösningsverk, detta frälsningsverk för att upprätta gemenskapen med honom själv för dig och mig. Han steg ned.

Intervju med Gunnar Nilsson om fadern Tage Nilsson

Gunnar Nilsson, ende sonen till förkunnaren och redaktören Tage Nilsson, berättade i en intervju för Radio Maranata en del ur faderns många år i Herrens tjänst. Helt säkert är det värdefullt för Midnattsropets läsare att ta del av vad han berättade. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

-Min far Tage Nilsson var från Alfta socken i Hälsingland. Han föddes 1913. Hans far hette Hans Nilsson. Han hade en diversehandel ute på landsbygden, mellan Alfta och Edsbyn. Där föddes min far som yngst av fem syskon. Min farmor, som jag aldrig hann träffa, var 44 år när han föddes. Hon kom från Polen som liten och växte upp i Sverige. Min farfar var hälsing.  Min farfar var även riksspeleman. Det spelades mycket fiol i hemmet, har min far berättat. Det var inte alltid så roligt, min far blev mer eller mindre tvingad att lära sig spela fiol. Han började som sjuåring. Farfar var ute på spelemansstämmor och spelade. Han skrev också låtar som finns kvar. Det finns några gamla inspelningar med honom. Far växte upp i den miljön. Man bad väl aftonbön hemma, men det var inget kristet hem.

Predikan av Berno Vidén

-Samma dag utbröt en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem; och alla, utom apostlarna, blevo kringspridda över Judeens och Samariens landsbygd. (Apg 8:1)

Vi ska utgå från denna vers, och först tala om den urkristna församlingens gemenskap i Jerusalem, där vi vet att allt började – församlingens födelse. Vi går till första kapitlet i Apostlagärningarna där vi möter Jesu sista ord till sina lärjungar. De var tillsammans där Jesus skulle lyftas upp, återvända till sin Fader. Man kan tänka sig hur de hade det känslomässigt. Vad som rörde sig inom lärjungarna. Inför allt de varit med om. De hade sett Jesu lidande, blivit övergivna, utlämnade, ensamma. Och nu står de där med en uppstånden Jesus. Något nytt har hänt. De har varit med om helt nya upplevelser. Jesus säger, att nu ska de vänta, de ska förbida. Det finns något nytt ni ännu inte varit med om, något ni ska få uppleva. Ni ska förbida vad Fadern har utlovat. Ni ska nämligen bli beklädda med kraft. Och varför? Jo, ni ska bli mina vittnen!

Korta studier i Skriften av Tage Johansson

Bibeln talar om en frälsning som omfattar hela människan med ande, själ och kropp.

Andens frälsning

Människan, till skillnad från djuren, äger en ande, för det står i 1 Mos 2:7 att Gud inblåste livsande i människan. Därmed blev människan en evighetsvarelse. Det står i Pred 3:11 att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan. Människan ska alltså existera i evigheternas evighet. Då Gud skapade människan med en ande var det för att hon skulle få leva i gemenskap, eller så att säga, äga livsförbindelse med Gud. Paulus uttrycker det i 1 Kor 6:17 att ”vara en ande med Gud”. I Joh 4:24 får vi veta att Gud är Ande och att vi ska tillbedja i ande och sanning, ty sådana tillbedjare vill Fadern hava. Det var först och främst på det andliga planet som Gud hade gemenskap med människan, men när synden kom in i de första människorna Adam och Eva bröts livsförbindelsen med Honom. Det skedde som Gud hade sagt skulle ske att om man åt av kunskapens träd skulle man döden dö. Det vill säga att människoanden blev separerad från Guds Ande. När bibeln talar om död handlar det alltid om skilsmässa, och i det här fallet dog människan andligen. Det fick också konsekvenser på det själsliga  och kroppsliga området. I Ef  2:1 står det om att vara död i synder och överträdelser. Det behövdes ett återuppväckande från Gud. Det största under en människa kan vara med om är då hennes ande blir uppväckt från dödens tillstånd ”…han har uppväckt oss med honom…” Ef 2:6. Detta blev möjligt genom att det blod, som omtalades redan i GT, skulle kunna borttaga synden som skilde människan från Gud.

Förföriska vindar över svensk kristenhet.

Analys av Stig Andreasson

Den katolska kyrkan har givetvis alltid ställt den protestantiska reformationen i en ofördelaktig dager. Det märkliga är att idag gör personer, som själva tillhör den reformatoriska familjen, detsamma. Alla gör det inte med samma aggressivitet. Några undrar bara lite försiktigt om reformationen möjligen var ett beklagligt missförstånd. Katolska och protestantiska teologer talade kanske förbi varandra. Men andra är inte lika försiktiga. Några ägnar sig åt regelrätt stenkastning mot den protestantiska reformationen. Detta skall vi strax se lite närmare på.

Den befriande sanningen

Ledare av Berno Vidén

Blodsevangelium enda räddningen

Ledare från 1972 av Arne Imsen

Ondskans gåta - Hur kan Gud tillåta så mycket lidande?

Text: Jan Egil Hafsahl

Dramatiska dagar i Dominikanska republiken

Karin Vidén rapporterar från missionsfältet

Studentprotester den 11 juni

I Dominikanska republiken födda haitier protesterar mot nya regler som drabbar dem hårt. Karin Vidén rapporterar.

Hemma hos Clothilde

Missionshälsning från Karin Vidéns blogg “Skriverier från Karibien”

Ledare av Berno Vidén

Att ha en bestämd åsikt jämställs ofta felaktigt med att vara intolerant. Förutom att respekt ska visas mot alla andras uppfattning ställs det i dagens samhälle krav på att man som medborgare, opinionsbildare, präst, lärare eller inom vilket annat område som helst, aktivt bör stödja den allmänt påtvingade synen på exempelvis moral och samlevnad. Det finns inte längre åsikter som tillåts stå över någon annans åsikter, såsom en absolut sanning. Sanningen har blivit relativ och därmed också förvirrande, men människors lika värde kan aldrig betyda att alla livsstilar är likvärdiga. En destruktiv livsstil måste med all nödvändighet varnas för.

Ledare från 1972 av Arne Imsen

Kristendom är en kamp för tron, mot ondskans andemakter. Det bör eftertryckligen sägas till dem som idag bjuder ut sitt intellektualiserade, sociala, revolutionära och politiska evangelium. De är tydligen inte medvetna om de fiender som människosläktet har. Vad är det för fiender? En del pekar på den sociala nöden och säger, att, om vi kan övervinna den nöden, kommer människan att förbättras. Man menar nämligen, att då miljön förbättras, blir också människan bättre. Bara vi kan skapa politisk rättvisa, skall tingen förändras och de mellanfolkliga problemen lösas. Sådana påståenden bara säger, att man icke är medveten om vilka fiender människosläktet har. Därför, kom ihåg, att synd, sjukdom, nöd, olycka, våndor och plågor som människosläktet upplever, har trots allt en andlig förklaring. Det finns de som säger, att vi vrider klockan bakåt, när vi börjar tala om den onda andevärlden, men den onda andevärlden är i sanning en realitet. Det heter så här:

Text: Jan Egil Hafsahl

”Det finns ingen Gud. Ondskan bevisar att Gud inte existerar,” säger ateisten. Det onda existerar, därför gör inte skaparen det.

Om han skulle finnas: ”Hur kan en god Gud tillåta så mycket lidande?” säger agnostikern.

Låt oss nu vända på frågan ett ögonblick: Om det onda existerar – och det vet vi – är det då inte logiskt att anta att också det goda existerar? Hur vet vi annars skillnaden?

Karin Vidén rapporterar

Situationen för papperslösa haitier i Dominikanska republiken har alltid varit svår. Så gott som dagligen lever de flesta av dem med rädslan över att bli utvisade. Migrationsmyndighetens patruller ger sig systematiskt ut på stadens gator för att fiska upp så många haitier de kan hitta, och utan att ge dem någon som helst chans att förklara sig eller att kontakta sina anhöriga, forslas de till gränsen och utvisas.

I Dominikanska republiken födda haitier protesterar mot nya regler som drabbar dem hårt. Alla papperslösa utestängs från studier i landets skolor.  Eftersom föräldrarna är papperslösa fick de inte vid födseln någon födelsedokumentation.

Nu ska de stängas ute från sina studier vid universitetet!

De kräver nu att få de dokument de har laglig rätt till att äga som födda i landet!

Citat: ”Om jag inte är härifrån, varifrån är jag då?” ”Jag är dominikan och kräver mina dokument.” ”Jag är dominikan.  Jag har rättighet att studera, att rösta, att finna ett värdigt arbete och att gifta mig.”

Missionshälsning från Karin Vidéns blogg “Skriverier från Karibien”

-Bingooo!

Kvinnans rop avlöstes snabbt av ett kakalorum av röster utan motsvarighet. Det var svårt för mig som oinsatt att urskilja problemets art, men jag förmodar att det handlade om vem som egentligen vann. De satt, stod, låg, gick omkring….ett femtontal kvinnor i olika åldrar med sina spelbrickor och okokta makaroner som markörer. Utroperskan hade placerat sig strategiskt i skuggan på en trappavsats och hade en sliten smutsig tygpåse i handen varur hon plockade upp sifferbrickorna och med ljudlig stämma ropade ut över den spelande skaran. Överallt fanns också de små barnen.

På Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma lever en grupp människor i alla åldrar tillsammans. Huset sjuder av aktiviteter. Arbetet på Pilgrimshem hotell kräver många medhjälpare, och i församlingsarbetet med möten, hembesök och traktatutdelning  kan alla vara med. De har växt samman i en livsgemenskap som bryter alla barriärer av ålder och social bakgrund.

Red. på Midnattsropet tog tillfället att ställa några frågor till en del av dem som just den dagen fanns tillgängliga. Det var mamma Lena som lagade mat, A-L som har sommarlov,  Nicholas och Magdalena som jobbar på Pilgrimshem hotell, Annica som tvättar, Stig-Erik som sköter posthämtning och renhållning.  Jonathan, som just gästade från Pilgrimsfolket i Norge var också där. Alla hade ett gemensamt vittnesbörd om att det som ger livet innehåll för tid och evighet, är att vara frälst och få tjäna Jesus. I detta nummer av Midnattsropet, som vi önskar ska få tjäna som ett speciellt evangelisationsnummer, förmedlar de sin hälsning till dig som läser tidningen!

Vittnesbörd av Nicholas Vidén

Kan du säga när du blev frälst?

-Jag kan inte säga någon speciell dag. Jag har alltid velat leva för Gud. När jag beslöt mig för att döpas, så var det för att jag ville följa Jesus. Jag har alltid bett till Gud. Periodvis har det varit segt att läsa i bibeln, men det har aldrig varit tråkigt.

Nicholas är inte de många ordens man, men ger ett gott vittnesbörd genom sin trogna tjänst i församlingens olika arbetsuppgifter. Nicholas är mån om att vara med på varje torgmöte, delar traktater och spelar gitarr och sjunger:

Kan du säga när du lämnade dig åt Jesus?

-Vid 13 års ålder beslöt jag mig för att låta döpa mig, för jag ville leva för Jesus. Församlingslivet har alltid varit väldigt viktigt för mig. Och storfamiljsgemenskapen.

När du vittnar för någon om Jesus, vad säger du då?

-Jag måste säga att det viktigaste är att bli frälst. Den här jorden är på väg mot undergång. Människor kan ropa på andra gudar, men bara Jesus är svaret. Om man söker Jesus, finner man. Synd är att leva utan Gud. Jesus tog all vår synd på sig, och meningen med livet är att ha gemenskap med Gud.

Vittnesbörd av Annica Rodas

När blev du frälst?

-Jag har ett tufft liv bakom mig; växte upp i missbrukarhem och har också varit missbrukare själv. Men jag har alltid vetat att någon varit med mig. Började be till Jesus för sju år sedan. Jag förstod inte att det blev så svårt när jag började be; förstod inte den andliga kampen, så jag slutade. Då gick det ytterligare några jobbiga år. Men så fattade jag tillsammans med min man Hans beslutet att börja ett nytt liv med Jesus. Då öppnades dörrarna. Ena bönesvaret efter det andra fick jag uppleva. Jag blev helad från Hepatit C, till exempel. Framför allt det sista året har jag fått uppleva hur dyrbart det är med Jesus. Han riktigt håller omkring mig! Det häftigaste är, att resan med Jesus tar aldrig slut, det blir något nytt varje dag! Det är så spännande!

Vittnesbörd av Asta Olausson

Kan du berätta om när du blev frälst?

-Jag gick i söndagsskola. Det är naturligt för barn att ha en tro på Gud. Jag bad för mig själv, fastän det inte fanns någon bön hemma. Jag förstår att barn känner väldig tomhet när man inte får höra om Gud. Det finns ett sådant behov att få vända sig till Gud med sina problem. Jag hade alltid tron på Gud, trots svåra problem jag sedan kom in i. Bestämde mig ändå för att sluta tro på Gud och bedja. Det blev djupa svårigheter, socialt och personligt. Allt gick sönder. Tvivlade på allt och alla. Men jag klamrade mig fast vid minnet av en trovärdig kristen och det han stod för. Och när jag verkligen låg i rännstenen, så tog jag mig samman och sökte upp honom. Inte för att bli frälst egentligen, men för jag hade ingen annan att gå till. När jag så mötte gemenskapen i storfamiljen hos Maranataförsamlingen på Johannelund, fann jag något som knöt an till min barnatro. Momentant upplevde jag en början till något nytt. Ljus gick upp i det totala mörker jag levt i. Då fanns ingen väg tillbaka. Det kändes som om det var enda vägen till himlen. Ett steg tillbaka, hade betytt helvete för mig. Så fick jag uppleva en ny början med Jesus. Jag blev född på nytt, som ett hjälplöst barn. Och det livet håller än i dag. Nu lever jag i hoppet, i tron på Jesus.

Vittnesbörd av Magdalena Vidén

Magdalena har växt upp i Maranataförsamlingen, tillsammans med föräldrar och sex syskon. Familjen har långa tider varit ute på missionsfältet i Dominikanska republiken.

Du har ju växt upp i församlingen. Kan du säga att du vid något speciellt tillfälle lämnade dig åt Gud?

-Jag har alltid trott på Gud, och det har blivit allt mera medvetet. Jag har haft mina speciella möten med Gud, men kan inte säga någon dag då jag blev frälst. I tioårsåldern döptes jag, för jag hade bestämt mig att gå vägen med Gud. Jag har aldrig velat lämna Jesus, jag har alltid velat tjäna Gud och vara hans redskap. Jag vill inte göra vad jag själv tycker, utan det han vill.

Rapport av Emanuel Johansson

Tidigt en morgon vid månadsskiftet maj- juni lämnade två bilar Stockholms västra regioner med riktning mot Norrland. Vi var en grupp om åtta vuxna och två barn. Sari och Henry Schwartz hade kallat Maranataförsamlingen i Stockholm att ha en mötesserie i Skellefteå. Det var länge-sedan några Maranatamöten annonserats på de breddgraderana, därför var det med stor spänning vi antog färden.

Att resa från Stockholm till Skellefteå tar en hel dag i anspråk, väl framme hade Sari gjort i ordning en god kvällsmat. Den oerhörda gästfrihet vi möttes av är svår att beskriva. Henry visade oss lokalen och de två övernattningslägenheterna vi skulle bo i. Styrkta av maten men trötta av färden tog vi lägenheterna i bruk och kunde vila inför helgens möten och evangelisation. Mötena skulle hållas i områdets kvarterslokal, en ljus gemensamhetslokal med kök.

Vittnesbörd av Marie Stenfelt

När man kommer hit till Bällsta säger allesammans: Välkommen, välkommen. Sen tänkte jag, vilken välkomst det blir den dag vi ska få möta Jesus!

Jag ska berätta lite om mig själv, och om Jesus förstås. Jag hade varit borta från Jesus i många år och så kom jag tillbaka och blev frälst. När jag blev frälst så frågade de som bett för mig: Är du döpt? Nej det blev jag ju som liten så det behövs inte, tyckte jag. Men så läste jag Guds ord och förstod att jag också måste bli döpt. och så blev jag det och så var jag glad för dem som hade visat vägen. Den kvällen jag blev döpt var en söndag. Då tänkte jag att nu ska jag berätta för en arbetskollega att jag blev frälst och döpt. Jag bad den natten; jag tror att jag sov bara tre timmar Och jag tänkte: vad ska jag säga till dem? Så gick jag på morgonen till arbetet. Det var alltid en samling på morgonen med pedagogerna. När jag kom dit, så sa jag till dem: