Midnattsropet

Ledare av Berno Vidén

Sista tiden kommer att vara som den första. Nya testamentets beskrivning av den urkristna församlingens liv och konsekvenser är idag mycket aktuell. På punkt efter punkt ser vi i dagens samhälle hur polariseringen mot kristendomen - mellan världen och Guds rike - tilltar. Samtidigt vet vi att utan Kristus så finns det inget hopp för någon människa på denna jorden.

Den kyrkliga traditionen har under historiens lopp fört den kristna församlingen långt bort från ett urkristet församlingsliv. Gudstjänsten som vi är vana att se den, var helt okänd för de första kristna. Då fanns inga helgade kyrkorum dit man gick för att lyssna till en predikan en eller ett par gånger i veckan. Däremot samlades man i vardagen i hemmen, eller utomhus på torgen där mycket folk rörde sig. De predikningar Nya testamentet presenterar för oss var inga skrivbordsprodukter. Snarare var det konkreta situationer man hamnade i som gav budskapet. Den helige Ande ledde och inspirerade:

Ledare av Berno Vidén

Steget från öppna hjärtan till stängda gränser var inte långt. I höstas, då strömmen av människor på flykt över Medelhavet aldrig sinade, gick det rekordsnabbt för regeringen att tvärvända i sin flyktingpolitik. Idag är det mycket svårare för den som är på flykt att finna en fristad, och det verkar vara likadant inom hela den Europeiska unionen.

Debatterna går höga om vem som gör mest eller minst. Det är lätt att skjuta ansvaret ifrån sig.

I vår samtid då vi ser hur hela världen vacklar, och hur människor framlever sina dagar utan Gud och utan hopp, bekräftas samtidigt budskapet Jesus gav oss om den sista tiden och om sin tillkommelse. Folken grips av ångest och människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen.

Församlingens uppdrag är att förmedla Jesu kärlek och det hoppfulla budskapet om hans snara tillkommelse; att vinna människor för Kristus. Han som sade gå ut har också lovat att vara med oss alla dagar.

Predikan av Arne Imsen från 1987, i samband med att församlingen flyttade in i den gamla Bällstalundsskolan i Bromma.

I Matteus evangelium 4:18, kan vi läsa följande. “Då han (Jesus) nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.”

Skriften ger oss här en mycket värdefull information. Vi möter två människor, två individer. Deras personalia är tydligen helt ointressant och utelämnas. Det viktiga är de båda brödernas yrka och förvärv. De var fiskare.

Missionsreportage från Indien av Stina Fridolfsson

Det som grep mig mest under besöket i Indien, var vittnesbörden från bibelskolans elever. Ett fyrtiotal elever från olika områden. De berättade om hur de eller deras familj blivit kristna. I allt var det just hur enskilda kristna genom utgivande tjänst och levande vittnesbörd överbevisat dem om att Jesus Kristus är den ende, sanne guden.

Maranataförsamlingen i Stockholm har ända sedan 1998 kontinuerligt fått besök av en indisk broder, Varghese Thomas, som genom sin dynamiska och kristocentriska förkunnelse förmedlat mycket inspiration till församlingen. Efter att under flera år ha funderat över att acceptera inbjudan att hälsa på i vår broders arbete i Indien, åkte jag dit på tre veckors besök i slutet av november.

Vittnesbörd av Simon Beecham

Det står så här i Bibeln:

- Jesus talade åter till dem och sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12).

Jag går tillbaka lite i tiden. När jag först mötte Jesus, så var jag på ett hemskt ställe, ett fängelse. Jag har ibland försökt förklara lite hur det var, när Gud kom till mig. Det ställe i Bibeln jag hittat som liknar det, är Daniels bok. Han får en syn, en ängel kommer. Och Daniel skriver om att då ängeln kommer nära honom, tappar han all kraft. Han kan inte ens resa sig upp. Man läser på många ställen i Bibeln om hur människor möter något övernaturligt, något från Gud, och tappar kraften.

Text: Emanuel Johansson

Vad var det som hände denna mörka januarikväll i Filadelfiakyrkans 500-sal på Rörstrand? På podiet hade fyra fåtöljer ställts fram. En för pingstpastor Erik Andersson och tre för de speciellt inbjudna gästerna. – En historisk dag, förklarade pastorn som annonserade att kyrkan för första gången i sin historia nu välkomnade gäster från andra religioner. Jag var där den där kvällen och det är med sorg jag reflekterar över vad som ägde rum.

Bibelstudium av Jonathan Asprusten

Det jag ska säga nu är något väldigt allvarligt som Gud har lagt på mitt hjärta. Hoppas att den helige Ande får verka på våra liv. Jag blev så glad när en av våra yngre systrar i församlingen hade fått ett nytt möte med Jesus. Det visar sig i hela hennes uppträdande att hon vill vandra på den här vägen. Det var något från den helige Ande som hade börjat verka på hennes hjärta. Det gjorde mig väldigt inspirerad och jag fick nytt mod på vägen. Och då kom jag att tänka på det jag ska säga nu. Egentligen är det ingenting nytt. Du har säkert hört det många gånger förut. Men jag tror det är väldigt viktigt att vi hela tiden upprepar och är klara över detta och låter Guds helige Ande verka i våra liv. I oss själva klarar vi ingenting. Vi är helt beroende av den helige Ande i våra liv. Utan den helige Ande kan vi inte verka för Guds rike. Det jag gör av mig själv gör ingen nytta. Endast det den helige Ande gör för att synliggöra Kristus i våra liv, kan bli något bestående.

Bibelstudium av Paulus Eliasson

Vi ska börja vårt studium med tre bibelord:

- Hur kär har jag inte din undervisning! Hela dagen begrundar jag den (Ps 119:97).

- Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning (2 Tim 3:16-17).

- Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars (Hebr 4:12-13).

Text: Stig Andreasson

Efter utgivningen av Bibel 2000, som också innehöll de s.k. “Apokryfiska böckerna”, aktualiserades dessa böcker, som tidigare inte funnits med i våra vanliga bibelutgåvor. Somliga påstod att en hel och fullständig Bibel måste absolut innehålla “Apokryferna”. Midnattsropet publicerade då flera artiklar som visade att det är en markant skillnad på Bibelns kanoniska böcker och Apokryferna. Den Katolska kyrkan kallar Apokryferna för “de deutero-kanoniska böckerna” (den andra samlingen kanoniska böcker) och har plockat in dem lite här och där i Gamla testamentet som en naturlig del av bibeltexten. Det växande intresset för den Katolska kyrkan i vårt land har på nytt aktualiserat frågan om Apokryfernas legitima plats i Bibeln. Flera kristna skribenter förhärligar nu Apokryferna och påstår att det är Martin Luthers fel att de blev uteslutna ur de protestantiska bibelutgåvorna. I detta nummer av Midnattsropet låter vi en f.d. katolsk präst, Richard Bennet, förklara sin syn på saken. För övrigt skall vi här bara ta med några få historiska fakta samt ställa några enkla frågor till dem som idag betraktar Apokryferna som en trovärdig och nödvändig del av Bibeln.

En före detta katolsk präst berättar fritt ur hjärtat.

Utdrag ur vittnesbörd av Richard Bennett från boken Far from Rome near to God, översatt av Stig Andreasson.

ag är infödd irländare och växte upp i en familj där vi var åtta barn. Min barndom var lycklig och problemfri. Min far var officer i den irländska armén. Då jag var nio år blev han pensionerad. Min mor talade ofta om Jesus medan hon sydde, diskade eller rökte en cigarett. Nästan varje kväll böjde vi alla knä i salongen och reciterade böner efter våra radband. Aldrig skulle det falla oss in att försumma mässan en enda söndag. I Jesuit - skolan fick jag noga plugga in innehållet i den katolska katekesen.