Ur Midnattsropet 1,2,3 1984

Vi vägrar att anpassa oss till ett subventions- och mutsystem, och det måste, som alla säkerligen förstår, innebära mycket stora påfrestningar i ett allt hårdare ekonomiskt klimat med kompromiss- och kapitulationsvillkor för bidragsmottagarna – ända till självutplåning.

Bästa vänner, vi gör vårt yttersta med de små resurser vi har; under mycket arbete och stora ansträngningar. Och vi gör det frimodigt och med gott samvete för att därigenom proklamera med ord och gärning att Jesus Kristus är Herre!

Klipp från en kort intervju med Arne Imsen i samband med hans 60-årsdag och tidningens 30-årsjubileum 1990:

**
**

Varför startade tidningen Midnattsropet, Arne Imsen?

Vi ansåg oss behöva ett organ som kunde framföra vår förkunnelse. Vi tror att just det skrivna ordet är av stor betydelse för att nå ut till människor. Det fanns ett behov av en fri, obunden tidning med ett genuint väckelsebudskap. Dessutom hade det en viss betydelse att vi avstängdes från att annonsera våra möten i andra organ. Det var ett gammalt, beprövat knep med avsikt att tiga ihjäl allt som rörde sig utanför den etablerade kristenheten. Men vårt fältrop var och är: ”Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek.”

Av Arne Imsen, ur Midnattsropet nr 19-20 1975

**
**

Under 60-talet utsattes Maranata på grund av sina verksamhetsformer för häftiga attacker från kristet håll. Det märkliga har skett, att de som mest attackerade verksamhetsformerna undan för undan tagit upp dem i sin egen verksamhet. Emellertid måste konstateras, att Maranatas uppgift ingalunda kan vara att utrusta kristenheten med enbart nya verksamhetsformer. Det finns naturligtvis en mycket djupare och allvarligare målsättning bakom.

Rapport av Berno Vidén

**
**

Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken fyller 30 år. 1980 besökte Stina Fridolfsson för första gången en dominikansk troende syster i Santo Domingo, något som blev startskottet för det missionsarbete som idag vuxit fram främst i huvudstadens västra delar, sista åren även i bateyen Palavé. Det har varit många händelserika år med fokus på barnmöten, skola, läkarmottagningar, katastrofhjälp i samband med cykloner och åtföljande översvämningar, fängelsemission etc. Ett signum som en av landets större nyhetskanaler satte på församlingens mission var att den kommit att bli en fana i kampen för orättfärdighetens offer, vilket är både uppfordrande och angeläget. Mission är varje levande församlings hjärteangelägenhet, och trots år av motgångar och kamp kan vi idag se hur varje frö som sås bär en underbar frukt för Guds rike. Att få se hur människor som befinner sig i totalt hopplösa situationer, genom enkla medel och omsorg från utgivande medmänniskor, kan få ett helt nytt liv med innehåll värt att leva för, är verkligen stort.

Appell av Samuel Hafsahl

**
**

Jesus är svaret för världen i dag! Men vad är frågan, vilka problem har vi som måste lösas, och i så fall, vad kan denne man göra för att frälsa oss från våra svårigheter?

Vi tycker väl ganska ofta att vi själva är rätt så goda, snälla och hyggliga människor. Här i Skandinavien har vi det så gott. Vi har så mycket, ofta mer än vi behöver. Vi ser inte på oss själva som så värst onda. Vi ser en utveckling, en evolution mot det bättre i det mesta. Socialt, kulturellt, vetenskapligt och teknologiskt. Allt vi utvecklar och forskar oss fram till som gör livet enklare och bättre för människor. Man kan kanske säga att denna tidens accelererande gudlöshet för med sig en uppåtgående trend till det bättre för människan. Vi blir mer fokuserade på oss själva och våra liv. Vi utvecklas, blir våra egna gudar och vi för oss själva ännu längre in i vårt egenskapade paradis.

Appell av Gösta Karlsson

Detta skall inte bli en artikel i vanlig mening, utan förr då ett upprop. Det finns nämligen en sak som i alla tider har varit en bärande faktor för Guds folk. Det är sanningen om att Jesus Kristus, Guds Son, skall komma tillbaka för att hämta de sina. Detta är något som har sysselsatt brudesjälarna i alla tider. Dessutom är Skriften glasklar då det gäller hur allt skall tillgå.

Vittnesbörd av Emanuel Johansson

Jag har inte varit med i Maranata i 50 år av förståeliga skäl. Jag var inte med i väckelsetider då skarorna samlades, men kom in i Maranata i ett senare skede. Jag blev född i väckelsen och mötte Jesus i tidiga år. Sedan handlade det om att välja. Jag har många gånger stått inför vägskäl. Ofta har man hört om Maranata. Även fast man är med i församlingen och satsar tid och krafter, får man höra från olika håll att Maranata är en församling som för en tynande tillvaro, och det är i den här perioden man fått göra sina val trots ett och annat råd om att Gud är väl större än den lilla tynande församlingen i Stockholm.

Predikan av Berno Vidén

**
**

Jag vill tala om Jesus och honom som korsfäst och tröttnar aldrig på det. Det är så rikt att få presentera honom som är Frälsaren. Guds ord är en outtömlig källa för att fokusera på Jesus och det blir bara underbarare och härligare. Utan Jesus – inget liv. Utan honom – inget hopp.

Bibeln talar mycket i bilder. I Uppenbarelsebokens första kapitel används en bild om Jesus som solen, och den beskrivning Johannes där ger tror jag inte återkommer någon annanstans i bibeln på det här sättet. Hans härlighet, majestät och makt beskrivs på ett oerhört sätt, som i vers 16 -och hans ansikte var såsom solen, när den skiner i sin fulla kraft.

Vittnesbörd av Lill Hafsahl

Jag blir så gripen när jag hör Emanuel, en ung människa som har gjort sitt val. Han har inte valt det stora i världen. Det som ser flott ut. Han har säkert goda förutsättningar till att gå långt. Men han har gjort sitt val.

Jag har valt att göra sällskap med Guds enkla vandringsmän.

Det må kosta vad det vill, men jag vill hem till himmelen.

Analys av Emanuel Johansson

Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en maria-staty, den börjar med en förändrad hjärteinställning.

Historien bär många vittnesbörd om människor som för Guds Ords skull blivit förföljda. Människor som fått möta Gud och inte dragit sig för konsekvenserna av att leva ut sin tro. Tron på Jesus och på Bibeln som Guds ord har många gånger inneburit ett martyrium.

De förföljda är oftast enkla människor utan möjlighet att försvara sig mot sina förföljare. Förföljaren i sin tur är stor, innehar makt och rikedom. Från den tidiga martyrhistorien så var förföljaren ett gudlöst imperium som krävde människors underkastelse. Att inte ge kejsaren eller någon annan avgud sin tillbedjan kunde innebära dödsstraff. Så långt är det enkelt, ont mot gott, hedniskt mot det kristna. Lite svårare blir det senare när förföljaren har bytt skepnad, men mönstret känns igen. Ett imperium styrd av en ofelbar person med stora tillgångar, maktmedel, rikedomar och undersåtar. Påven med den katolska kyrkan krävde människors underkastelse. Otaliga är de historiska exempel där kyrkan utstött, förföljt och dödat.

Bällsta Taxi har också jubileum, och firade med att bjuda församlingen på tårta när det var församlingshögtid nyligen. Flera av församlingens syskon har taxi-kort, men Robin Widén och Agneta Orellana är de som har taxi som sin huvudsakliga uppgift.

Robin Widén, äldstebroder och lärare i församlingen, får frågan vad Bällsta Taxi betyder för honom. Han funderar en stund, och svarar allvarligt:

-Taxi har betytt mycket för oss när det gällt att nå våra grannar med vittnesbördet.

Appell av Berno Vidén

Advent handlar om att vänta. Tio jungfrur väntade på brudgummen. Alla hade gått ut med tända lampor för att möta den man hade kär. Väntans tid var prövosam och det slutade med att sömnen tog över.
> - Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom. Den förfärliga upptäckten gjordes, att halva skaran inte förberett sig för den långa väntan. Man överrumplades av ett anskri, men då var det för sent att göra sig redo. De som var redo gick in i bröllopssalen och väntans och förberedelsens tid tog slut; och dörren stängdes.
Bibeln talar om att bida och att vara redo, ty i en stund då få väntar det, skall Människosonen komma.
Advent är för de flesta en tradition utan verkligt innehåll. Man tänder sina ljus och väntar in julen, men kärleken till Fridsfusten själv, Jesus Kristus, har falnat. Man längtar efter en högtid med nära och kära, men undviker honom som är Underbar i råd. Traditionen med fokus på det jordiska har tagit över. Man tänder andaktsfullt sitt ljus, och i den rikt utsmyckade kyrkobyggnaden lyssnar man till den vackraste och ljuvligaste musik, men hjärtats ljus har slocknat och kontakten med Evighetens Fader har gått förlorad.
Låt under det här årets sista dagar det himmelska ljuset få fylla ditt liv. Han som kom, ska snart komma igen! Han som är Väldig Gud, ger kraft för den korta tid av advent som återstår innan vår himmelske brudgum stiger ned på skyn för att kalla hem sin älskade brud:
> -Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus; ja, över dem som bo i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.

Ladda ner PDF här.

Frihet att välja

Ledare av Berno Vidén

En övertygelse som vuxit sig starkare!

Intervju med Lena och Robin Widén

Alarmerande rättsförskjutning

Analys av Arne Imsen

Hemundervisning

Av Karin Vidén

Om detta var den sista sommaren..

Reportage av Gertrud Johansson

- Jag önskar jag kunde tala om hur mycket jag älskar Jesus!

Vittnesbörd av Asta Olausson

- Jag bad för henne med alla ord jag kunde på alla språk jag kunde…

Intervju av Berno Vidén

Lena och Robin Widén har under 20 års tid hemundervisat alla sina åtta barn, av vilka två fortfarande studerar på grundskolenivå. Midnattsropet ställde några frågor till föräldrarna med anledning av den nya skollagen som Sveriges riksdag röstade igenom tidigare i år, en lag som gör det näst intill omöjligt för hemundervisande föräldrar att lagligt fortsätta sitt arbete.

Trots motgångarna och de lagstadgade hoten, vilka kommer att tillämpas från och med läsåret 2011/12, utstrålar både Lena och Robin en kamplusta, motiverad i en väl beprövad övertygelse om att fortsätta kampen för familjens hemundervisning.
På frågan om det nu, då riksdag och regering beslutat om att förbjuda hemundervisningen, är värt att satsa så mycket tid och resurser som det innebär att hemundervisa, svarar först Robin:
- Hemundervisningen är värt allt, något 20 års erfarenhet säger oss.
Också Lena är fast besluten att fortsätta: -Det blir mer och mer värdefullt ju längre man håller på.

Ledare av Berno Vidén

Det är valår i Sverige och medborgarna uppmanas att i sann demokratisk ordning mangrant bege sig till val-urnorna. Politiker i regeringsställning och opposition lägger fram löften för att vinna så många röster som möjligt. Något som betonats mycket det här året är vikten av att det ska finnas valfrihet för folket, med tyngdpunkten lagd på områden som exempelvis utbildning och skola. Alla ska ha rätt att välja. Men då man synar uttalade löften lite närmare visar det sig att det mesta handlar om dåligt förankrade illusioner; en illusorisk valfrihet utan verkan, där endast den respekteras som lydigt rättar sig in i ledet till den ideologi samhället bestämt varje medborgare ska följa. Det är en konst att få medborgarna att tro att de väljer själva när de egentligen fråntagits rätten att själva forma sina liv. Psykologiskt sett är det en viktig del av valkampanjen att lyfta fram valfriheten, för vem vill leva i en diktatur? Dock handlar valfriheten i det demokratiska Sverige mest om att välja nyanser. Kursen bestäms helt uppenbart av andra krafter än riksdagsvalen.

Utdrag ur artikel av Arne Imsen från 1978

För över trettio år sedan började en grupp föräldrar, inspirerade av Arne Imsens förkunnelse, med hemundervisning för sina barn. Då var det § 35 i skollagen som gav utrymme för denna rättighet som finns i internationella konventioner om mänskliga fri- och rättigheter. Men det är en ständig kamp för denna rättighet som statsmakten vill beröva familjerna.

År 1978 skrev Arne Imsen en ledare, där han tog upp skolfrågor som föräldrarna konfronterades med i kampen för fri undervisning. Här publiceras åter avsnitten med de principiella uttalanden han  gjorde då. Aktuella reportage och artiklar i detta nummer av MR, understryker dess aktualitet.

Text: Karin Vidén

Hemundervisning aktualiseras alltmer i media då skolorna börjat nytt läsår. Motivet därtill är dock inte främst att informera om en alternativ skolform som passar väldigt bra för en än så länge väldigt liten del av Sveriges skolelever, utan orsaken är istället den utsatthet inför myndigheter som nu enskilda familjer erfar. I hemundervisares brevlådor på skilda platser i vårt land seglar kuvert in med hot om vitesförelägganden, och familjerna blir ställda inför avgöranden som konkret kan komma att i slutändan handla om civil olydnad. Några kanske av trötthet eller skrämsel böjer sig inför övermakten och rättar in sig lydigt i ledet, medan andra finner vägar att kämpa vidare. En familj har redan valt att gå i politisk exil och flyttat utomlands, medan andra befinner sig i planeringsskedet därför. Ännu andra familjer väljer civil olydnad trots att de vet att det  leder fram till vitesförelägganden och kan komma att innebära en svår ekonomisk situation för familjen, men värderar hemundervisningen högre och mer angelägen.

Gertrud Johansson rapporterar från sommarens tältmöten

“Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning…” Jes. 52:7

Med stor glädje och tacksamhet kan vi nu se tillbaka på sommaren. Genom Guds nåd har vi fått vara med om att sprida evangelii budskap på många platser.
Pilgrimsfolket i Norge startade med tältmöten, först i Trondheim i juni, och så i Kristiansand i början av juli. Flera från Maranataförsamlingen i Stockholm åkte dit för att hjälpa till. Många norrmän och turister från andra länder nåddes av det välsignade budskapet om frälsning.
Sommarens konferens med temat “Ett jubelår från Herren Maranata”, följde sedan, med tältet uppsatt vid vårt missionscenter i Bromma. Orden blir så fattiga när man vill beskriva hur det är när syskonen samlas, återses och blir förnyade i koncentration kring Guds ord. Från Pilgrimsfolket kom en hel skara och vi fick höra Michael Hafsahl och Paulus Eliasson predika och undervisa. Direkt från Rumänien kom JanEgil Hafsahl och han undervisade om jubelåret med utgångspunkt i Luk.4:18-19. Han tog upp om vad vi har, vad vi är och vad vi får i Jesus, som är vårt jubelår. Många besökte mötena. Många vittnade, sjöng och berikade dessa dagar. Budskapet gav oss både ljuvlighet och skärpa med påminnelsen om att tiden är kort och dyrbar.
I början på augusti var det dags för tältmöten på Youngstorvet mitt i Oslo. Pigrimsfolket inbjöd och vi reste dit så många vi kunde. Själv kom jag fram dit på fredagskvällen när mötet nyss hade börjat. En jublande glädje fyllde mig när jag fick höra sången strömma ut över torget. Tänk att få sjunga och vittna högljutt om Jesus mitt ibland stressade och slitna storstadsmänniskor. Även på torgmötena var den upplevelsen så påtaglig. En ton från himmelen med ett budskap om hopp och frid, fick under ett par timmar tillfälle att nå in i hjärtana.
Bara ett par dagar senare reste vi vårt tält i Rålambshovsparken i Stockholm. Fem kvällar hade vi möten och tältet fylldes av människor som fick möta Gud genom förkunnelse, sång och vittnesbörd. En grupp från syskonen i Norge slöt upp och delade med sig. Det var Michael, Paulus Jörgen, Samuel, Elisabeth och Camilla för att nämna några av dessa.
Yngve Stenfelt från Köpenhamn, som med sin fru Marie gästade oss, predikade mäktigt och inspirerat om de förlorade sönerna. Den ene som hade förslösat sitt arv långt borta och den andre som arbetat och släpat hemma, men som ändå var så långt från sin fader, de behövde båda ett möte med honom.
Berno Viden som var hemma i Sverige ett par veckor, var med och predikade vid flera tillfällen, bl.a.om att komma in i Guds plan med sitt liv och att ha en sann bild av den korsfäste Jesus, att äga liv i honom.
Många greps och begärde förbön i dessa mötena. Vid torgmötena delades massor av traktater ut i vimlet, och sången vittnade om en helt annan värld av frid och ljus. Man kunde förnimma vad Jesus upplevde när han ömkade sig över folkskarorna som var som får utan herde.
Om detta var den sista sommaren innan Jesus kommer så fick i alla fall några höra om honom och en chans att ta emot. Bara Gud kan veta verkningarna av det evangelium som har gått ut denna sommar. Vi kan bara ödmjukt tacka honom för att vi fått vara med som redskap i hans hand och bedja för dem som nåddes. Själv gav han oss uppmaningen att bedja om fler arbetare till den myckna skörden och det ska vi verkligen göra denna höst som vi nu går in i. Där kan alla vara med. Låt oss kämpa trons goda strid till dess han kommer.

Vittnesbörd av Asta Olausson

Appell i tältet, Rålambshovsparken:

Jag önskar jag kunde uttrycka vad Jesus betyder så att det rör hjärtat. Det måste till en överbevisning genom den helige Ande när man vittnar och talar om Jesus, så människor får styng i sina hjärtan, så detta att man är en syndare blir en verklighet. Kvinnan vid Sykars brunn sa: ”Kom och se en man som har sagt mig allt!” Det var en man, som hade blottat synden i hennes inre. Jag tror att varenda människa egentligen vet att de är syndare, för de har inte ett gott samvete. Deras samvete har inte frid. Jag tror att det viktigaste av vad kvinnan sa till människorna i staden var inte detta ”kom och se en man som har sagt mig allt”, utan det hon sa sedan: ”Månne inte han är Messias?" Jesus var den Messias man längtade efter, den Messias som skulle kunna göra dem fria. Messias skulle göra allting nytt i deras liv. Han var den som skulle befria deras inre människa.
Jag önskar jag kunde tala om hur mycket jag älskar Jesus och vad hans kärlek har betytt i mitt liv. När han förvandlade mitt liv, när han gjorde allting nytt genom en enda händelse. Jag blev överbevisad om att Jesus var min frälsare. Det hände på Johannelund i Maranataförsamlingen. Det märkliga var att budskapet om frälsning hade nått mitt hjärta. Jag hade blivit överbevisad om att jag var en syndare, men valet var mitt, om jag skulle ta emot Jesus eller inte. Det står i bibeln att tron är dyrbar. Och en dyrbar tro kostar mycket. Jag visste att detta att ta emot Jesus kostade allt.
Jag upplevde det som hände på Golgata. Där stod en människomassa som ropade ”korsfäst honom!” och sedan kunde gå vidare med sina liv som de levde. Men så fanns också några som tog emot Jesus i sitt hjärta och måste börja leva ett helt nytt liv. De måste lämna hela sitt liv åt Jesus, allting måste bli nytt, Jesus måste bli konung i livet.
Jag visste när jag stod inför detta val att det enklaste vore att ropa ”korsfäst” som massan gjorde, men då skulle jag välja att leva hela mitt liv på en lögn. Men att ta emot Jesus i sitt hjärta, var att säga ja till Jesus. Jag sa: ”Herre, fräls mig, kom in i mitt hjärta, förvandla mitt liv o Herre, o Herre, befria från synd och elände” – då kom Jesus in i mitt hjärta och allting blev nytt. Det som var dyrbarast av allt var att himmelen öppnade sig. Sedan fick det kosta vad det ville att vara frälst. Vad det än kostade här i tiden av smälek, av att man miste sin familj, sina anhöriga, sitt jobb – allting; betydde ingenting, bara detta att vägen till himmelen var öppen. Vad spelar några dagar, några år här i livet för roll? Man gör karriär, man tjänar en massa pengar, man får en position. Livet går vidare, och en dag ska man göra räkenskap för sitt liv. Man ska dömas för sina gärningar, inte utifrån det som blir kvar när man har dött, utan utifrån det man har med sig till andra sidan. Är det en frälsad själ, eller är det en själ som går till förtappelsen?
Det är detta frågan gäller idag. Du som inte lever det liv som Jesus vill att du ska leva, tänk på att du ska göra räkenskap en dag för ditt liv. Kan du då åberopa Jesu blod, att du är frälst, att han betalat din syndaskuld? Kommer himmelens port att öppnas för dig, eller hör du till dem som går förlorade, till dem som Jesus kommer att säga: ”Jag känner er inte”. Jag önskar att detta budskap kunde nå ut till människor som lever i okunskap och inte vet vem Jesus är. Tänk om vi kunde få presentera Jesus, att det finns en frälsare. Att det finns någon som kan göra allting nytt, som kan lösa från hopplöshet och meningslöshet, som kan ge en framtid och ett hopp!

Jag ska berätta om något jag var med om i England då jag var där på semester två veckor och hälsade på min kompis. Vi åkte till en ungdomskonferens i Birmingham tre dagar. Första kvällsmötet kom de med en flicka och undrade om någon fanns som kunde tala spanska. Först vågade jag inte, för de talade ju engelska och jag skulle översätta till spanska. Till slut sa jag att jag kunde försöka. Då fick jag träffa den här flickan som var sexton år. Jag översatte så gott det gick på mötet, sedan skildes vi åt, för vi sov på olika platser.
Nästa dag när vi kom dit på morgonen skulle hon vara tillsammans med mig på dagen. Vi började prata med varandra. Hon mådde jättedåligt och hade så ont. Inte fysiskt, men psykiskt i hela sig. Hon var tvingad åka dit av sin faster. Hon var inte kristen och ville inte vara där. Sedan blev det kvällsmöte. Hon satt bredvid mig och jag översatte. När vi sjöng gick hon ut för att röka. Hon var borta länge, kanske tre kvart. Eftersom hon var minderårig var en annan flicka där tillsammans med henne, men hon kunde bara engelska. Hon frågade mig var den unga flickan var. Jag talade om att hon gått ut för att röka. Då sa hon: det är en sak du inte vet om henne. Hon brukar skära sig själv, och hon har rymt hemifrån flera gånger. Då gick vi ut och sökte henne. När vi fann henne, satt hon på en bänk och grät. Hon hade så ont och visste inte vad hon skulle göra av sig. Vi försökte prata med henne och frågade om vi fick be för henne. Hon sa: -Jag har försökt be förut, men det funkar inte. Jag vill inte göra det. Men till slut gick hon med på att gå in ett sidorum och det kom en ledare och bad för henne. Sedan gick vi in i mötet. Då tog hon upp ur sin ficka ett rakblad. Jag sa åt henne att det skulle hon nog inte ha kvar, och hon gav det till mig. Nästa dag visade hon sin arm för mig. Hon hade kvällen innan skurit en massa skärsår i hela armen. Vi gick sedan till ett möte. Hon var väldigt orolig och ville inte sitta kvar. Hon gick ut fastän det spöregnade, och jag följde med för att inte lämna henne ensam. Hon såg att jag frös, och tyckte jag skulle gå in. Men det ville jag inte. Hon frågade varför. -Jag vill inte lämna dig för att jag tycker om dig, och jag vet att Jesus tycker om dig. Han vill hjälpa dig. Till slut följde hon med mig in i korridoren. Jag fick sådan nöd för henne, och visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som om allt ansvar låg på mig, för jag var den enda som kunde prata med henne. Det brast för mig, jag började gråta. Sedan kom den andra flickan, och vi bestämde att vi skulle be för henne under dagen, så att hon skulle öppna sig för Jesus.
På eftermiddagen åkte vi på evangelisation i stan. När jag satt i bussen så bad jag för henne med alla ord jag kunde på alla språk jag kunde. Till slut fanns inga ord kvar att säga. Då kom några andra ord till mig. Först i början blev jag litet rädd, för jag visste inte om det var på riktigt eller på låtsas, så jag skakade av mig dem litet.
Sista mötet satt jag och försökte översätta så bra att hon kunde se Jesus. Under en sång bad jag för henne. Då kom de där orden jag fått i bussen tillbaka, men jag slutade inte be, utan fortsatte tala i tungor. Jag hade blivit andedöpt! Då märkte jag att det blev så mycket lättare att sedan översätta den som talade. Ju mer jag bad, dess lättare och bättre gick det att översätta! I slutet av mötet när de inbjöd till förbön frågade jag henne om hon ville be. Då sa hon att hon var rädd. Då försökte jag vända litet på det, och frågade: -Men om det nu fungerar, skulle du vilja att Jesus tog bort den smärta du har inom dig? Och det ville hon. Så sa jag: -Om vi ber först, då kan du säga efter oss! Och hon bad att Jesus skulle ta bort smärtan och han skulle ta plats inom henne istället. Man hade ställt in en del speglar i möteslokalen, där det var skrivet: ”Not I, but Christ” (Inte jag, utan Kristus). Man skulle titta på spegeln och rita ett kors över sitt ansikte, som en symbol för att nu är det inte längre jag, utan Jesus. Det ville flickan göra. Efteråt såg hon mycket gladare ut, och ville vara med och klappa i händerna de sista sångerna. Det var hennes första möte med Jesus. Det var helt underbart få se hur Jesus kan förvandla. Kanske någon finns här som också vill möta Jesus? Ta emot honom, för han kan förvandla allt! Han är bäst! Amen.