Tältmötesreportage från sommaren 2009 av Ulla Näsholm

NU är den välbehagliga (lägliga) tiden, säger bibeln.Pilgrimsfolket i Oslo och Maranataförsamlingen i Stockholm har förstått Jesu kallelse och maning att det hastar med skörden.De bestämde sig för att göra gemensamma satsningar och tillsammans i torg- och tältmöten ropa ut försoningens budskap: Låt försona er med Gud!

Under Maranataförsamlingens i Stockholm sommarkonferens 18-26 juli var det väckelsemöte varje kväll. I närheten av Solvalla travbana och på mer eller mindre gångav stånd till Bromma flygplats, kämpade Pilgrimsfolket från Norge och församlingen i Bällsta missionscenter, trons goda kamp som burit frukt både i människors frälsning och de troendes uthållighet och vilja till fortsatt efterföljelse och tjänst
Sommarkonferensen var allvarlig och rannsakande när gäster och förkunnare från skilda håll, delade Ordet till en utvidgad kunskap på efterföljelsens väg.
På kvällarna var det väckelse- och befrielsemöte och många sökte förbön till frälsning och förnyelse.
Se vidare i tidningens spalter där vittnesbörd och förkunnelse från konferensveckan är med.

Text: Barbro Schröder

Storstadens puls i augustivärmen, bilköer där man tittar på klockan – snart 18.00. Trafiken rör sig långsamt mot infarten och betalstationen i Stockholm. Och där ser man tältet mitt i parken – i storstadens mitt!
Det myllrar av folk i parken; stor och liten, många pensionärer, andra idrottande, lekande.
Det är alltid en upplevelse med tältmöten, och även om vi i Maranataförsamlingen har haft det varje sommar i åratal, så är det en spänning. Lång tid har vi burit på dessa möten upp till Gud i våra böner och nu kommer bönesvaren.
Första mötet strömmar folk till. Många är troende, andra nyfikna. Sång, vittnesbörd, predikan. Folk lyssnar. Många utanför tältet. Det levande Ordet går ut, det som bär frukt i hjärtan som tar emot det. Jag ser ut över mötespubliken varje kväll, och tänker att det är en skara evighetsvarelser. En dag ska vi vara tillsammans hos Jesus. Underbart! Men de som inte tar emot erbjudandet om evigt liv?
-Den stund kommer, ja, den är nu inne, när de döda skall höra Guds Sons röst, och de som hör den skall få liv.
(Joh 5:25)
Människor som inte tar emot Jesus är ju döda i sin ande, men de kan få det eviga livet som fortsätter i himlen när kroppen slutar fungera.
Tänk vad himlen gläds över alla dem som i varje möte fick uppleva frälsning, förnyelse och andedop! Många deltog dygnet runt. I tältvakten, förbönen och med att se till att allt fungerade. Förutom församlingens vittnen deltog en skara från Djurås i Dalarna med levande sång och vittnesbörd. Ingen var oberörd. Oväntat besök från Finland och Tyskland var uppmuntrande, samt broder Henry och andra tillresande vittnen. Ja, så har Guds frälsningsbudskap gått ut till en förruttnad värld av ”salta” vittnen. Om inte maten får salt, ruttnar den, och ingen kan äta den. Så är det också med oss. Om vi delar ut osaltad, rutten mat så dör folk, men om vi har salt i oss och verkligen är ljus i världen, då ser folk att det finns hopp och liv!

Bibelstudium av Tage Johansson

Jesus lärde sina lärjungar att de skulle bedja “Ske din vilja på jorden liksom den sker i himlen” Matt 6:10

I himlen sker Guds vilja till fullo. Allt andas av glädje och harmoni i himlen, därför att Guds vilja råder där. Allt som sker där är ett uttryck för den energi av kärlek som finns där. Också här på jorden kan vi få uttrycka vår kärlek till Gud genom att göra hans vilja. Gud skapade människan för att hon skulle leva i ett förtroligt förhållande till honom, att i kärlekens fria vilja göra hans vilja. Jesus frågade Petrus, “..älskar du mig, så föd mina lamm..” o.s.v.
Det största och viktigaste för oss medan vi är här i tiden är att få göra Guds vilja enligt det lopp han har bestämt för oss som individer. Paulus skriver till Timoteus i ett av sina sista brev, “jag har fullbordat mitt lopp.” Om David heter det i Apg 13:36 att han tjänade Guds vilja i sin tid.
Guds ord vägleder oss till de erfarenheter som är nödvändiga för att Guds vilja på ett fullständigt sätt får ske. Vi skall stanna inför tre nödvändiga punkter

Midnattsropet har förmånen att här få publicera en riktig Maranatasång, skriven och ofta sjungen av broder Ulf Östeby i Karlskoga. Han har större delen av sitt liv tjänat Herren som vittne. Det är en verklig upplevelse att höra honom spela cittra eller dragspel, och sjunga både gamla och nya sånger, födda från ovan.
Då MR ännu inte haft tillfälle att presentera broder Östeby för våra läsare, ringde red upp honom, och frågade hur just denna “EU-sång” kom till för ett antal år sedan. Och denne Herrens trubadur berättar i telefonsamtal att han först fick melodin.
-Sedan började pusselbitarna falla på plats, säger Ulf. Han har ända sedan sin ungdom fascinerats över bibelns förutsägelser om vad som ska ske i den yttersta tiden. Han skrev ner vers efter vers om det profetiska skeendets både positiva och negativa ting.
-Jag har alltid upplevt ett ansvar att påminna om att Jesus kommer tillbaka, och lyfta fram bibelns klara budskap att han först hämtar sin församling, förklarar sångförfattaren ivrigt.
Och här presenteras “EU-sången”, med både text och melodi. Den kan tjäna till väckelse, frälsning och tröst där den blir sjungen!

Ellen, vår kära syster i Herren, har fått hembud. Då Jan Egil och jag flyttade hem till Norge efter några år i Sverige, mötte vi Ellen. Från första stund blev det en speciell kärlek mellan oss.
Vi hade en vision om ett nytestamentligt församlingsliv, och detta vann gensvar i Ellens hjärta. Från Menigheten Pilgrimsfolkets späda begynnelse var Ellen med, och på bönens armar har hon burit väldigt mycket av församlingens liv.
Hon var en bönesjäl, och otaliga är de böner hon har sänt till himmelens Gud. Speciellt barnen och ungdomarna i församlingen låg på hennes hjärta. Hon var så lycklig då hon fick se dem växa upp, och ta sitt ansvar i församlingens liv.
Ett annat fält var missionen. Det var en stor upplevelse för henne då hon vid sin 80-årsdag fick en resa till vårt missionsfält i Rumänien.
Där fick hon se den sociala nöden, och den andliga fattigdomen på nära håll, och detta släppte henne aldrig. Men för Ellen var det otänkbart att bara se nöden, och så resa hem för att glömma. Nej, hon satte igång, och fick andra med sig, med att sticka och väva, sy och baka kakor, och så ordnade hon försäljning, och det var stora medel hon på det sättet skaffade fram till missionsarbetet.
Här i storfamiljsgemenskapen, där Ellen bodde i över 20 år, fick vi stor glädje av hennes arbetsinsatser. Hon tjänade Gud med hela sig, och var alltid villig att ta i där det behövdes.
Hon hade hela livet detta hopp i sig; att Jesus kommer. Hon ville helst uppleva uppryckelsen, inte gå genom död och grav. Men ännu var inte nådatiden slut, och hon fick lägga ned sin vandringsstav, men hon hade sin tröst i detta bibelord:
-Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.

Bibelstudium av Sven Thomsson

Vår Bibel är full av härliga löften. Precis som stjärnornas myriader på natthimlen vimlar vår härliga Bibel av underbara löften. Dessa har nedtecknats genom Guds Andes inspiration, inte för att enbart utgöra ord och meningar mellan två pärmar i en bok, utan för att vi som Guds folk ska läsa dem och tillgodogöra oss deras välsignelser.
I Guds ord har vi bruksanvisningen för våra liv. Bibeln är kompassen för vår livsvandring och mönsterbilden för hur vårt andliga liv ska vara. Precis som bruksanvisningen för våra bilar ger upplysning om hur motorn fungerar och övriga funktioner i bilen, visar Skriften oss hur vi ska leva. Bilens instruktionsbok ska ju förvaras i bilen och medfölja i den, för att felaktigheter ska kunna upptäckas och åtgärdas. På samma sätt är det med Guds ord.Vi måste ta det till vårt hjärta och låta det bli ett med oss och vi med ordet. Då uppenbaras brister och tillkortakommanden i vårt andliga liv. Om vi då är villiga att låta oss korrigeras leder det oss rätt.
Guds ord undervisar mycket om bön och inrymmer välsignade löften om bönhörelse och bönesvar. Vi får också veta hur vi ska be och vilka förutsättningarna är för bönesvar. Vi har säkert lagt märke till att löften som hör samman med bön är sammanbundna med villkor. Därför kan vi inte förvänta oss att Herren ska svara på våra böner under vilka omständigheter som helst, utan endast om vi. uppfyller villkoren som är kopplade till löftena.
I Jak. 1:6-7 står det så här:
-Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. En sådan människa må icke tänka att hon skall få något av Herren - en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.
Tvivel är ett stort hinder för bönesvar, likaså om man har en delad håg, så att man har sitt sinne vänt till det jordiska och materiella samtidigt som man förväntar sig hjälp från Herren.
I 1 Joh. 3:22 har vi ett annat löfte:
-…och vadhelst vi bedja om, det få vi av honom, eftersom vi hålla hans bud och göra vad som är välbehagligt för honom. Observera villkoret där: “hålla hans bud”. Om vi inte vill lyssna till Guds röst och hålla hans bud, så hör Herren inte heller oss. Om vi inte vill göra vad som är välbehagligt för honom, utan i olydnad vandrar egna vägar, uteblir också bönesvaret.
Jesus säger till sina lärjungar i Joh. 15:7:
-Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder. För att detta löfte ska uppfyllas krävs att vi förblir i Jesus och att hans ord förblir i oss. Om vi älskar världen och försöker tjäna två herrar, om vi ignorerar Jesu ord eller försummar att läsa Bibeln så kan vi inte säga att vi uppfyller villkoret om förblivande i Jesus och hans ord. Herren ser med misshag på detta och han kan inte höra vår bön.
Det förekommer så oerhört mycket av orenhet, världslighet, sömnaktighet, kärlekslöshet och allmän avfällighet i församlingarna idag, som gör att Herren tillsluter sitt öra för bönerna.
I Ps. 66:18 står detta ord:
- Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig.
Därför måste världens ande rensas ut från de kristnas liv och ur församlingarna.Ett uppvaknande ur den andliga sömnen måste ske och stötestenarna måste ovillkorligen röjas undan. Annars kommer man att få ropa och be ända till domedag utan att Herren svarar
Herren säger till Jeremia kap. 11, vers 14:
- Så må du nu icke bedja för detta folk eller frambära någon klagan och förbön för dem; ty jag vill icke höra, när de ropa till mig för sin olyckas skull. Herren stängde till sitt öra därför att folket inte ville höra hans röst, de ville fortsätta att tillbe avgudar och följa sina onda hjärtans tankar. Därför förkastade Gud dem eftersom de förkastade honom.
Vi ser alltså att det är absolut nödvändigt att uppfylla de villkor som är förknippade med löftena.
Om vi verkligen går in för att praktisera detta kommer vi att få ett välsignat och rikt böneliv med härliga bönesvar.

Saxat om hemundervisning i Sverige:
Den 16 juni presenterades av Utbildningsdepartementet ett förslag till ny skollag.

Jonas Himmelstrand, som är ordförande för Rohus (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) varnar för konsekvenser av förbud mot hemundervisning:
-Hur motiveras då förbudet mot hemundervisning i förslaget till ny skollag? På sidan 584 i det nya lagförslaget skriver man att lagstöd för hemundervisning inte längre behövs därför att den svenska skolan ska vara ”allsidig och objektiv” och därmed passa alla barn. Men där har skollagsberedningen helt missat utvecklingen på hemundervisningsområdet. Hemundervisare klagar sällan på bristande allsidighet eller objektivitet i skolan. De vill ha andra pedagogiska former än skola. De vill ha något annat än 30 barn i en skolklass med undervisningen uppstyckad i 45-minuters lektioner. Därmed bryter den nya skollagen mot Europakonventionen och FN:s människorättskonvention, trots att man påstår sig inte göra det. (Saxat ur Rohus.nu)
I Norran (090826) skrev Bo C Pettersson en debattartikel, rubricerad “Regeringen vill klämma åt Sveriges föräldrar”:
-Det i förslaget uppgivna skälet till inskränkningen är att den anbefallda grundskolan ska vara så allsidig och saklig att alla barn ska kunna delta i den. Skälet är alltså inte att hittills vunna erfarenheter av hemundervisning varit nedslående.
Han kallar förslaget “frihetskränkande” och uttalar undran hur det rimmar med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som även är svensk grundlag, och det ansvar för barnens vård och fostran som åläggs föräldrarna i Föräldrabalken.

Predikanternas furste, Charles H Spurgeon gick till attack mot död religion.

Gå in i en kyrka, där ritualisten har ifört sig sin prunkande dräkt och kråmar sig inför Gud som en påfågel. Du skulle helt säkert vilja säga till honom: Om du kände Guds gåva, så skulle du lägga av dig all denna dårskap och hellre komma inför Gud i säck och aska än i dylik grannlåt. Då skulle du ödmjuka dig inför den Allrahögste som den mest fördömlige av människor, därför att du har vågat att kalla dig präst, ty präst är du icke alls för dina medmänniskor. En är präst, nämligen Kristus Jesus, och ingen annan är präst med undantag av att alla hava ett allmänt prästadöme, vilka icke några vissa kunna göra anspråk på för sig själva enbart. Om de så göra, draga de över sig det fruktansvärda öde, som övergick Kora, Datan och Abiram, vilka kallade sig själva präster, men voro det icke. Om du visste Guds gåva, din stackare, skulle du lägga av denna prästerliga skrud och böja dig inför vår bekännelses Överstepräst och dyrka Honom allena!
Det kommer en kristens blod att koka, när man ser slikt prål bli föremål för dyrkan och det till på köpet i en protestantisk kyrka. En samling opånyttfödda oduglingar, som kalla sig ”präster”! Jag skulle icke alls använda så stränga ord om dem, ifall de vore ärliga nog att gå till Roms kyrka, dit de rätteligen höra, men då de tillåta sig den fräckheten att i vårt land utgiva sig för det som de icke äro, känner jag för dem icke tillräckligt skarpa ord.
Om dessa präster finge, som de ville, då skulle vi vara tvungna att falla ned och slicka deras fotsulor, alldeles som våra okunniga förfäder böjde sig för legoherdarna från Rom. När man ser på målningar, hur påven och hans kardinaler utdela sina välsignelser i Vatikanen, medan beundrande skaror falla ned och dyrka dem, då känner och förstår man, att det är oändligt mycket bättre att tillbedja djävulen själv.
Vi giva Gud äran, men icke ett grand av hyllning åt vare sig människor eller änglar. Har jag icke sett, hur skaror i hundra- och tusental falla ned och tillbedja bilder och utklädda dockor? Jag har sett dem dyrka ben och gamla tänder; jag har sett dem tillbedja ett gammalt skelett, klätt i en modern kostym. Det sades vara skelettet av ett ”helgon”. Och jag har förundrat mig över, att det kan finnas människor, som äro så förblindade, att de tro, att sådan avgudadyrkan kan behaga den allrahögsta Guden.
Vi, bröder, Guds folk, vi som känna Kristus, kunna icke annat än med avsky och förskräckelse vända oss från ett sådant avfall. Vår tillbedjan vilja vi giva åt Jesus allena. Nu gives det något, varmed din religion kan prövas. När du beder, till vem beder du? Genom vem beder du? När du sjunger, för vem är din sång avsedd? När du predikar, till vems ära predikar du? Vem är det, som du vill tjäna?
Ty så sant Herren lever, om du gör det för dig själv eller för någon annan utom Jesus Kristus, då vet du icke vad gudaktighetens kraft är, ty Kristus och Kristus allena måste för varje kristen vara det stora föremålet; att främja Hans ära måste vara det, för vilket han är villig att leva, och för vilket han, om så behöves, är beredd att dö.
Ned, ned, ned med allting annat men upp, upp, upp med Kristi kors! Ned med edert ”dop” och mässor och ”sakrament”! Ned med edra prästlögner, eder ritualism och eder liturgi! Ned med eder fina musik och eder pomp och edra skrudar och dräkter och kåpor och ceremonier! Men upp, upp, upp med läran om det nakna korset och Frälsaren som dog för våra synder. Låt det ljuda över hela världen: Se på mig och lev! Det är liv i en blick på den Korsfäste. Det är liv genom en enfaldig tro på Honom men ingenstädes eljest.

Vittnesbörd av Ilpo Alholm

Jag kom till Sverige när jag var nitton år. Då hade livet börjat bli en katastrof. Missbruket hade kommit in i mitt liv. Jag hade lärt mig att fly in i alkoholen när jag hade det jobbigt. Kriminalitet hade kommit in i mitt liv. Jag hade börjat sitta i fängelse i Finland.
Jag var 17 år då jag satt första gången i fängelse. Jag skulle in en andra gång, men då flydde jag till Sverige med två andra nittonåringar. Vi var tre killar, som inte hade något i Sverige att göra. Men vi kom till Tensta, fick bo i ett källarförråd. Så började livet i Sverige. Ingenting planerat. Vi var som barkbåtar på havet, som vinden kastade hit och dit.
På något sätt hade ondskan fått grepp om mig redan som liten. Synden hade makt över mig. Jag skulle kunna säga mycket om gemenskapens och undervisningens betydelse och att ha trygghet hem-ifrån. Det betyder mycket. När man inte har sådant, är man ett lätt offer för fienden. Den fiende som kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra. Han lyckades nästan också med mitt liv. Först vill han förnedra en människa totalt, och så vill han klippa livet och föra en ner till avgrunden. Det är hans plan, det är det han jobbar för. Och han kämpar för fullt, det ser vi i samhället. Men Gud vill inte det. Jesus vill inte det. Jesus sa: jag har kommit för att ni ska ha liv och övernog. Inte bara så att man orkar leva med nöd och näppe, utan att man också orkar vara med och hjälpa andra.
Jag kom till Sverige och gick i tio år här som missbrukare. Det är inget att tala om missbruket, alla vet att det är mörker och elände. Jag sökte inte Gud och tänkte inte på Gud. På något sätt fanns inte Gud för mig. Han fanns inte i tankarna. Ibland mötte jag någon som försökte vittna om att man skulle tro på Gud. Men jag trodde på mig själv. Jag behövde inte Gud. Det var ingen bra tro. Jag var 29 år, och då satt jag i fängelse igen, som så många gånger förr under resan.
Jag hade fortsatt förtrösta på droger och var på flykt från mig själv. Jag hade lärt mig att bedöva den ångest min själ hade och den där smärtan som jag bar inom mig. Att fly detta mörker och kaos som fanns i mitt inre. Innedrogerna dämpade allt detta. Man kan säga att det var som medicin, på ett sätt. Jag har full förståelse för folk som super och knarkar, då de inte har mött Jesus och upplevt tryggheten i Gud. Att de bedövar sin ångest och bedrövelse med medicin. Vissa hämtar dem från läkare på ett recept, andra hämtar dem från bolaget, några går till knarklangare. Det är samma sak.
Inget illa om medicin, du förstår vad jag menar. Man kan fly på många olika sätt. I detta sammanhang vill jag i alla fall säga att man skulle slippa skriva många recept om Jesus fick en chans i Sverige. Om människorna fick uppleva syndernas förlåtelse, som bara Jesus kan ge. Man skulle slippa mycket utav ångest, depression och må dåligt, om läkaren istället för att skriva ut de här tabletterna skulle hänvisa till någon mogen själavårdare för den här människan som sitter med sin syndaskuld och ångest. Onödiga tabletter, när doktor Jesus har medicin, syndaförlåtelse!
Jag fick uppleva detta första gången då jag satt i fängelset. Det fanns en andligt mogen kvinna som jobbade där. Hon var frimodig och vågade dela med sig av sin tro. Hon ställde frågan: -Brukar du be någon gång? Då var jag öppen för andligt samtal. Hon sa: -Ilpo, det finns en Gud som älskar dig. Det finns en himmelsk far som kan läka de här såren som plågar dig. Sedan behöver du inte knarket längre. Där började det något nytt. Jag sökte inte Gud, men Gud sökte mig genom den där kvinnan. Jag fick Nya Testamentet och började läsa det. Jag förstod i mitt inre att det här var sant. Att Jesus var Guds son. Han föddes hit till jorden, han levde ett heligt och rent liv här, som inte någon av oss vanliga människor klarar av. Han gav sitt liv som ett offer på korset på Golgata. Han tog våra synder, han dog bort med dem, men Fadern uppväckte honom från de döda. Och jag bara visste i mitt inre att Jesus lever och bad min bön i min ensamhet där i fängelsecellen: -Jesus, förlåt mig! Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. För mig var det ingen mäktig upplevelse känslomässigt. Jag såg inga änglar, inget ljus. Jag hörde inga röster. Inget sånt. Det var ett viljebeslut, jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. Jesus, förlåt mig. Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. Det här är en bra bön att be första gången, andra gången, tredje gången – hundrade gången – tusende gången! Vi behöver det, handen på hjärtat. Vi behöver vända om, vi behöver bekänna våra synder, också vi frälsta, eller hur? Av och till. Eller kanske är jag ensam om det?

Vittnesbörd av Risto Mansikka-Aho

För trettio år sedan gick jag förbi Maranatatältet på Norra Bantorget. Jag hade längtan att gå in, men jag vågade inte. Nu besöker jag för första gången i mitt liv Maranataförsamlingens möten och är så lycklig för att jag fått uppleva detta.
Jag är överlycklig! Det bubblar inom mig. Jag är en hemmagjord predikant, men jag vill ändå läsa ett bibelord som jag upplevt idag.
Jag vill inte skrämma någon, jag läser bara vad Guds Ord säger. Du får avgöra själv vad det innebär:
-Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.
(1 Petr 4:7-8)
Halleluja! Många synder blir förlåtna om vi vågar älska varandra. Du ska veta, min syster och min broder, de är borta för länge sedan. Vet du att i glömskans hav är fiske förbjudet. Inte ens jag får fiska där. Jesus sa till mig: -Risto, fiska inte i glömskans hav! Om han har förlåtit något, så är det borta för alltid, halleluja.
Jag har bott tre månader i ett gammalt båthus på Faxälvens strand i Västernorrland, och upplevde Gud på ett mycket speciellt sätt då jag bodde där ensam. Speciellt på nätterna har jag upplevt hur Gud talade till mig. En natt väckte han mig och sa: -Risto, nu är tiden inne. Gå ut och vittna om mig. Men jag hade ett hinder. Jag hittade en gång en gammal cykelpump, den var väldigt fin. Men så tänkte jag: varför ska jag spara den här cykelpumpen, jag har ju ingen cykel! Jag lämnade cykelpumpen och åkte iväg – halleluja! Om man är på resande fot, ska man ha så litet som möjligt att bära. En ryggsäck, och litet kläder på kroppen. Jag vet att Herren sköter resten. Man behöver inte bära cykelpumpar eller något annat skrot i sin ryggsäck. Herren befriar oss, halleluja!
Herren möter oss på de områden vi behöver hjälp. Alla har vi våra cykelpumpar vi borde lämna i soporna. Du vet själv vilken sak det gäller och vad det innebär. När du slänger bort det, så är det borta för alltid. Du ska aldrig fiska upp den sak du lämnat i Jesu namn. Det är borta för alltid!

Text: Stina Fridolfsson

Gång på gång blir idrottsmän uppmärksammade för att de slår nya rekord inom olika områden. Nyligen var det en man som slog världsrekord i löpning. Han slog även sitt eget rekord. Han följdes av en hel värld, som förvånat och beundrande konstaterade att han slog rekord på rekord.
När sedan journalister kom och ställde frågor för att skriva om hans bragder, var det någon som äntligen ville få reda på hur det var möjligt att ideligen slå så många rekord. Och han hade svaret. Ganska kort, men oerhört talande:
-Arbete och hängivenhet.
Så är det. Hängivenhet och arbete. Man måste ge sig hän för att om möjligt vinna ett mål man sätter upp för sig. Och många idrottsmän gör stora uppoffringar för att vinna. De satsar sin kropp till träning många timmar.

Nr. 4 2009 av tidningen Midnattsropet

Ladda ner PDF

Pride nästa
Ledare av Berno Vidén

En förvandlande tro!
Emanuel Johansson intervjuar Aivaras Kulišauskas

Gud satte fiendskap
Predikan av Arne Imsen från 1980

Amos - en obekväm profetröst
Bibelstudium av Roger Lindroos

En hälsning från missionsfältet
Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Ny skollag kriminaliserar svenska föräldrar
Text: Karin Vidén

Reaktioner
Några reaktioner på regeringens förslag till ny skollag

Glädjefest i Albi då den nya lokalen invigdes
Stig Andreasson skriver från Frankrike

Ledare av Berno Vidén

Tiden är ond! Så kan man med korta ord sammanfatta de dagar vi lever i. Jesus själv informerade och förvarnade vid flera tillfällen sina lärjungar om vad som skulle komma och i sammanhangen använde han uttryck som Vaken! Flyn! Ni är inte av denna världen! Världen kommer att hata er för mitt namns skull!
Jesus beskriver också den yttersta tidens dagar genom att jämföra dem med Lots och Noas tider, vilka präglades av att ondska och perversiteter upphöjts till norm. I Bergspredikans förunderliga undervisning förtydligar Jesus något av vad efterföljelsen handlar om; nämligen att försaka sig själv. Inte i en egocentrisk självmedömkan där försakelsen tar sig uttryck i religiösa riter, men däremot en försakelse som vittnar om att vi är tagna ut ur världen och tillhör ett annat rike; Guds rike! Bergspredikans budskap sätter fokus på himmelrikets sanna realiteter och avslöjar världens förrädiska lockelser och dess öde.

Emanuel Johansson intervjuar Aivaras Kulišauskas

Aivaras Kulišauskas bor och arbetar sedan några år i Maranataförsamlingens storfamiljsgemenskap på Bällsta Missionscenter. Han är inte rädd för att ta sig an olika arbetsuppgifter och ser var behoven finns. Att församlingens bilpool blivit bättre omhändertagen på sistone är t.ex Aivaras förtjänst. Det står också klart att gästerna på Hotell Pilgrimshem fått en plats i Aivaras hjärta, han är ofta den som ger dem ett ord på vägen eller en inbjudan till församlingens möten.

Predikan av Arne Imsen, införd i MR 1980

Då fallet ägt rum och människan uppvaktats av Guds ärkefiende Lucifer, som är satan, var det med mycket avancerade avsikter satan gick fram. Framförallt ville han ha sin auktoritet, sin maktsfär och sitt välde förevigat med människan såsom sitt speciella redskap. Han ville få sitt välde, som kallas världen och egentligen hör tiden till men som går mot sin upplösning, förevigat i en evig rivalitet och strid med Gud.
Nu lyckades inte satan, men då fallet var ett faktum, då han flirtat till sig människans uppmärksamhet och genom sin kurtis förtrollat henne, hörde människan de ljuva tonerna från de väldiga utfästelser ormen gjorde i paradiset.Han sade: ”Gud vet att om ni äter av det här trädet, då skall ni bli lika Gud”, dvs skall ni få lika kunskap som Gud.
Guds avsikt var inte i första hand att förmedla kunskap till människan, utan liv. Därför lägger vi märke till att det rakt igenom hela historien varit en märklig kontrovers mellan det vi skulle kunna kalla för livet och kunskapen. Människan har sökt kunskap många gånger med avsikt att förbättra och underlätta livet, men hon har aldrig förmått söka sig till själva livets källa. Därför har kunskapen kommit att bli ett element eller ett instrument i strid mot livet. Eller ännu hellre: kunskapen har stått som en antipol till Gud själv.

Bibelstudium av Roger Lindroos

Jag har funderat en del över profeten Amos. Vem han egentligen var. Det står inte så väldigt mycket om honom, men i första kapitlet av Amos bok, läser vi att han var en av herdarna från Tekoa:
-Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa, vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och Jerobeams, Joas’ sons, Israels konungs, tid, två år före jordbävningen. (Amos 1:1)
Han var en herde; säger själv att han inte var någon profet. Några kapitel senare läser vi att han är varken profet eller profetlärjunge, utan en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Det står:
-Jag är varken en profet eller en profetlärjunge, jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: ‘Gå åstad och profetera för mitt folk Israel.’ (Amos 7:14-15)
Vi förstår att han måste ha varit en enkel människa. Jag slog upp i Illustrerat bibellexikon där det står några rader om den tiden. Det grep mig, jag vill citera:
-De båda rikena, Israel och Juda stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och materiell makt. Men välståndet hade den allra mörkaste bakgrund. Moraliskt förfall härskade och religionen var som ett skal utan kärna. Omåttlighet och utsvävningar florerade, och med dem avgudadyrkan. De rika levde i överflöd, medan det arbetande folket led nöd. Man njöt rikedom och lyx och åstundade Herrens dag, vilken skulle bringa Israel glädje och ljus, medan de övriga folken skulle gå dom och undergång till mötes.
De här slutsatserna har dragits utifrån vad som skrivits under den här tiden. Bland annat från vad profeten Amos profeterade. Det står i andra kapitlet.
-Så säger HERREN: Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de sälja den oskyldige för penningar och den fattige för ett par skor. Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden, och de vränga de ödmjukas sak. Son och fader gå tillsammans till tärnan och ohelga så mitt heliga namn. På pantade kläder sträcker man sig invid vart altare, och bötfälldas vin dricker man i sin Guds hus (Amos 2:6-8)
Vi kan också läsa ur kapitel åtta:
-Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med mogen frukt. Och han sade: “Vad ser du, Amos?” Jag svarade: “En korg med mogen frukt.” Då sade HERREN till mig: “Mitt folk Israel är moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem. Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer, säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!” Hören detta, I som stån den fattige efter livet och viljen göra slut på de ödmjuka i landet, som sägen: “När är då nymånadsdagen förbi, så att vi få sälja säd, och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd? Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt. Då vilja vi köpa de arma för penningar och den fattige för ett par skor; och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.” (Amos 8:1-6)
Vi förstår att denna beskrivning av hur det var denna tid stämmer rätt bra. Israel var en makt att räkna med. Man hade rikedomar, men hade tillskansat sig denna rikedom på ett orättfärdigt sätt. Det har talat till mig. Det är väldigt likt vår tid. Slaveriet, som vi trodde var avskaffat, har aldrig någonsin varit så utbrett som idag. Vi ser ut över jorden. Det finns rapporter om hur människor hålls som slavar. När vi hör om slavar, tänker vi på de svarta som togs från Afrika och skeppades långväga, och hur sedan det slaveriet upphörde i Amerika. Men det finns mycket mer slaveri idag, än om man inte så lätt upptäcker det. Människor säljs för att tjäna så att rikedomen ska växa hos några. Vi har här i vår församling fått höra förkunnas om vilken orättfärdighet vi själva egentligen lever i. Om vi ser närmare på vilken rikedom vi har, och på vilkens bekostnad vi har välstånd, så förstår vi.
Vi kan också läsa om Betel i Amos bok. Vi förstår att Amos var en ganska obekväm person. Herren visar honom att han inte kan spara Israel. Vi läser om en präst i Betel:
-Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels konung, och lät säga: “Amos förehar en sammansvärjning mot dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans ordande.
Ty så har Amos sagt: ‘Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.’” Och Amasja sade till Amos: “Du siare, gå din väg och sök din tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du profetera. Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en konungslig helgedom och ett rikets tempel.” (Amos 7:10-13)

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!

Text: Karin Vidén

Utbildningsminister Jan Björklund presenterade den 15 juni Utbildningsdepartementets skollagsberednings förslag till ny skollag, Den nya skollagen - för kunskap, valfrihet och trygghet. Förslaget är sänt på remiss till ca 140 instanser vars svar ska inkomma senast den 1 oktober 2009. Regeringsproposition om ny skollag planeras läggas våren 2010 och lagen kan börja gälla den 1 juli 2011. Den nya skollagens 28 kapitel omfattar utbildning från och med förskola till och med vuxenutbildning.
Hemundervisande föräldrar över hela landet väntade med spänning och stort intresse på att lagförslaget skulle släppas till offentligheten för att få del av eventuella nya formuleringar och ändringar i den lagparagraf i skollagen man idag anger som stöd för sin hemundervisning, nämligen 10 kap 4 §:
Ett skolpliktigt barn skall medges att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter.

MR presenterar här några reaktioner på regeringens förslag till ny skollag

Det är besynnerligt med den enorma tilltron till skolinstitutionens positiva betydelse i en människas liv, och tilltron till skolpolitikernas förmåga att göra riktiga bedömningar om vad som är väsentlig kunskap och nödvändiga obligatorier. Det är ju lätt konstaterat att skolan i flera avseenden befinner sig flera decennier tillbaka i tiden. Vi har genomgått en globalisering och en IT-revolution som medger en enorm flexibilitet och fantastiska möjligheter till vidgade vyer och mångfald. Men skolan tragglar på med obligatorisk närvaro för närvarons skull, och i skolbarnens ryggsäckar ligger fortfarande skrynkliga stenciler med RFSU:s världsbild, som ska prackas på alla…
/Barometerns Kolumnist den 24 juni, Karin Yngman