Predikan av Arne Imsen från 1992

Det heter i 1 Tim 3 från vers 14:
-Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma till dig.
Jag säger dig, det är bråttom. Man måste snabbt få tag i sanningens ord, så man inte påverkas av andra budskap som tävlar om vår uppmärksamhet.

-Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste. (1Tim 3:15 )

Gertrud Johansson rapporterar från skolungdomsveckan i Norge

Efter en lång bilresa genom Norges vackra dalgångar strävade bilarna uppåt, uppåt, uppåt.
-OH,vad högt! är vi inte framme och uppe snart? undrade vi. Jodå, till slut låg platsen, där Jotunfjell leirskole håller till, framför oss.“Raubergstulen” heter den egentligen, där Pilgrimsfolket detta år anordnat skolungdomsvecka.Vilket ställe! Där hade förr en fäbodvall legat, nu var där byggt ett fint fjällhotell med gott om plats för oss alla, ett sextiotal förväntansfulla barn, ungdomar och vuxna. Där var så oerhört vackert med snöklädda mäktiga fjälltoppar åt alla håll.Vi var ovanför trädgränsen. Luften var ren och klar, stillheten mycket påtaglig för oss stressade storstadsbor. På sena kvällen kunde man gå ut och se på en storslagen stjärnhimmel.Vilken mäktig Gud vi har!

Bibelstudium med Michael Dakwar

Jag vill dela med er några tankar angående den kristna församlingens mötesordning och ledarskap. Jag tror att Guds ord ger oss instruktioner, och apostlarna själva gav oss en hel del instruktioner om hur vi ska uppträda i församlingen. Men de för också vidare till oss en del traditioner. Det är viktigt för oss att hålla fast vid apostlarnas traditioner, även om andra församlingar menar att apostlarnas traditioner inte är så viktigt att hålla fast vid. Men jag tror att liksom det är viktigt att hålla fast vid vad apostlarna undervisar, så är det också bra och passande för oss att hålla fast vid deras traditioner. Vi kan läsa ett exempel i 2 Tess 2:15

Berno Vidén rapporterar från Dominikanska republiken

Dominikanska Republiken har i likhet med många andra av världens länder drabbats av recession. Massuppsägningar och höjda matpriser har orsakat protester på olika platser där mestadels fattiga familjer bor. Myndigheterna försöker på alla sätt hålla skenet uppe och undvika att de än så länge sporadiska protesterna övergår i mer landsomfattande strejker.
Det finns ett område där det inte verkar råda någon som helst recession och det är inom narkotikahandeln. Landet har under senare år blivit en alltmer anlitad länk för att smuggla droger vidare till USA och Europa. Idag utgör man tillsammans med Haiti den absolut största smuggelvägen för narkotika från främst Colombia.
Landets president Leonel Fernandez har uttryckt stor oro över hur högt uppsatta politiker dragits med i den luckrativa smuggelverksamheten, något som gått så långt att festligheterna på nationaldagen den 27 februari var nära att ställas in. Skandalerna har varit många. Enligt uppgift lär det finnas inte mindre än 60.000 platser i landet där man lätt kan få tag på narkotika, vilket är fler än vad det finns colmados, den typiska kvartersbutiken som finns i alla områden.
I norra delen av landet ligger turistorten Puerto Plata. Där har i dagarna avslöjats hur polisen, narkotikaroteln inkluderad, varit den som styrt droghandeln genom att langarna veckovis betalat beskyddarpengar till polispatrullerna. Man har mer eller mindre varit avlönad av maffian. Ingen langare startade där någon verksamhet utan att först komma överens med polisen. Korruptionen i sammanhanget får här spegla den situation landet befinner sig i, som tillsammans med missbrukarproblemet är ett hot mot hela den uppväxande generationen.

Text: Stig Andreasson

Människor kan bli oroliga för mycket olika saker. För en tid sedan beskrev en svensk luthersk präst sin djupa oro inför det närmande till den katolska kyrkan som sker inom praktiskt taget alla kristna samfund i vårt land just nu. På sistone har det emellertid visat sig att det också finns kristna som beklagar denna utveckling och varnar för den. Detta har nu fört till att den breda ekumenikens talesmän i sin tur blivit verkligt oroliga. Och samtidigt förvirrade. Vilket ibland gör att de talar med kluven tunga. Här resumeras några smakprov på vad som skrivits från det hållet på sistone.

Nils-Erik Dahlgren vittnar om sin frälsning

Till Maranataförsamlingens väckelsemöte kom nyligen helt överraskande en broder resande från Bingsjö i Dalarna tillsammans med sin fru. Han blev frälst för över fyrtio år sedan då Maranataväckelsen drog fram i hans hemtrakter, och tog tillfället att berätta:
Jag ska berätta om när jag blev frälst. Det var länge sedan, och Maranata hade en del möten i Bingsjö där jag bodde. Jag ville bli frälst, jag gick och bad hemma och började uppleva Gud. Jag gick i skogen och bad . Så började jag känna Guds närvaro. Men jag hade litet svårt att ta steget över till Jesus. Så småningom började jag bedja så här: -Gud, ge mig kraft och led mig in i frälsningen.
Jag hade inte mod att gå till ett möte för att bli frälst. Men då ledde Gud det. Det var en lördagkväll, min bror och jag gick ut. Så hamnade vi i Toftbyn hos några vänner. De sa: -Kom in och sätt er här inne! Javisst, vi gick in och satte oss längst in i hörnet, dumt nog. Och rummet fylldes med folk. Över trettio personer, fyrtio kanske. De satt och sjöng, och vi tyckte det var härligt. Men så skulle de be till Gud, och alla ställde sig på knä runt om i rummet, och vi kunde ju inte komma ut. Vi var inlåsta i hörnet. Men jag hade ju upplevt Gud och då tänkte jag att jag kunde väl ställa mig på knä jag också. Min bror gjorde likadant. Så kom en äldre dam och lade handen på oss och sa: -Så härligt att ni blev frälsta ikväll!
Jag kände inget särskilt då. Men sedan, dagen efter, hade min mamma berättat om det här och det blev känt runt om i byn där vi bodde. Så träffade jag några kompisar på eftermiddagen. -Vi hörde att du blivit frälst, sa de. -Javisst, sa jag, och sedan fick jag vittna litet för dem. Och när jag gick hem sedan, då kom bara Guds Ande, Guds flöde gick igenom mig, jag kände liksom att nu har jag verkligen vänt om! Det var som att vända på en hand. Hela mitt liv blev förvandlat. Jag rökte innan men dagen efteråt märkte jag att jag inte hade rökt. Jag hade cigarrettpaketet i fickan, och hade inte rökt på hela dagen! Jag fortsatte ha cigaretterna med mig för säkerhets skull. Men sen gick det flera dagar, och på lördagen efter tänkte jag: -Nej, nu slänger jag bort de här. Jag blev aldrig röksugen mer. Gud tog bort begäret utan att jag märkte det. Det kan Jesus göra.
Det här var länge sedan, det hände 1967. Det är många år sedan. Men det står i bibeln att Jesus är densamme, igår och idag och till evig tid. Han förändras inte. Tiderna förändras och vi förändras, men han förändras inte. Han vill samma sak ännu. Han vill möta människor och förvandla människor. Han vill att människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen. Han vill möta människor. Han vill möta just dig. Gud välsigne dig!

Undervisning av Tage Johansson

Man kan se, och som någon har sagt, att det Nya Testamentet är gömt i det Gamla Testamentet och det Gamla är uppenbarat i det Nya.
Vi kan tydligt se Guds frälsningsmetod i gamla förbundets förebilder, som han sedan verkställde i Jesus Kristus.
Guds handlande i Egypten i öknen och i det förlovade landet, beskriver in i minsta detalj vad som sker med människans frälsning i nya förbundets tid.
Människan blir kallad där hon befinner sig på syndens och träldomens territorium. Hon är i samma belägenhet som den förlorade sonen som befann sig i ett främmande land. Folket i Egypten befann sig i ett träldomsland där Faraos maktspira rådde.
Han är en bild på denna världens furste, som är Satan.
När tiden är mogen förkunnas ett maktord från Gud: ”Släpp mitt folk!” För att ett utvalt folk skulle frälsas från Egypten, började Gud med en domsförkunnelse.
I Apg. 7:7 står det att det folk som hebréerna var trälar under skulle Gud döma, och sedan skulle de draga ut och hålla gudstjänst åt honom. Guds frälsningsagerande börjar alltså med en dom. Domen kom genom en som syndade och ledde till en fördömelsedom. (Rom 5:11) Gud förkunnar redan före fallets dag för Adam, att en dom verkställts: ”Du skall döden dö om du äter av det förbjudna trädet.” Domens konsekvens var oundviklig i Egypten. Döden gick fram över allt förstfött, både bland människor och djur. Ett stort klagorop uppsteg i landet, som aldrig tidigare hade hörts och som aldrig mer på ett liknande sätt skulle höras.
I Egypten fanns dock ett folk som inte drabbades av domen. Deras dom var redan verkställd över ett lamm. ”Se Guds lamm som borttager världens synd.” (Joh 1:29) Det slaktade lammets blod skilde mordängeln från folket som skulle tåga ut. Nya Testamentet lär att Jesus inte enbart led ett dödsstraff i vårt ställe, utan att det finns flera andra frälsningsdimensioner som vi kan tillägna oss genom tron. Hans död innefattar också att vi har dött med honom. Adams historia är ett avslutat kapitel. Vi är med andra ord frikopplade från detta släkte och den gamla människan är död med Kristus. En död människa skall begravas, hur nära och kär den än har varit. Paulus måste påminna romarna om detta.

Av David Smeds

David Smeds, tidigare universitetsadjunkt på Mälardalens Högskola där han undervisat i ekonomi, deltog med ett par lektioner under Maranataförsamlingens bibelskola i höstas. Han tog upp den aktuella frågan om skapelsetro eller evolutionistisk åskådning, och vilka konsekvenser det får för människans livsstil. Här publiceras ett avsnitt ur en av lektionerna..

Låt oss läsa litet om hur det var när Gud skapade människan. Jag hade litet funderingar omkring när Gud skapade den fria människan. Jag läser från 1 Mos 2:7

Text: Karin Vidén

Guds vision för vår tid handlar om ett folk på väg ut ur tiden, ett maranatafolk som går korsets väg som leder hem!

Då Gud kallar människan till sig handlar det för henne om en total kapitulation inför hans frälsning, en underkastelse inför den metod och räddningsaktion han själv planlagt i och genom sin son Jesus Kristus. Hur ofta gör vi inte Guds frälsning till en tämligen lättköpt och attraktiv vara som gärna får kittla våra sinnen, och helst inte innebära alltför stora förändringar i vår livsföring. Det får gärna vara en glättig lite-lagom-frälsning, eller en hemsnickrad på-mina-egna-villkor-frälsning. Guds frälsning är dock något oerhört dramatiskt; ett drama där människan i sanningens ljus från korset får insikt om synd, nakenhet och evig förtappelse. Frälsningen är Guds svar på människans desperata nödrop och åkallan om räddning där hon befinner sig i dödens käftar!
Medlemsskap och social tillhörighet i den kristna gemenskapen är ingen garanti för varken frälsning här i tiden eller inför evigheten. Ingen präst och ingen kyrka, inget samfund och inga goda gärningar, nej inte heller Maranataförsamlingen i Stockholm kan stå som garant för någon människas eviga väl.
Att bejaka Kristi kors är ett personligt val, eller mer korrekt, ett svar på en kallelse, vars ovillkorliga följd innebär att bli betraktad som en dåre av en sekulariserad samtid. Kristenheten acklimatiseras och assimileras alltmer in i rådande samhällsfrågor inom politik, religion och kultur, och avfallet från Guds eget ord där korset är centralt, är ett faktum. Korset som glittrig symbolik fascinerar dock människan, men är genom sin religiösa attraktion och utsmyckning ändock helt ofarligt för den aktiva ondska som i allt söker beröva korset dess frälsande kraft. Då Jesus spikades upp därpå, handlade det om hån och spott, trakasserier och djupaste smärta under bördan av mänsklighetens synd. Lydnadens väg innebar för Frälsaren ett ohyggligt lidande och en ofrånkomlig död, och för hans sanna efterföljare har korset genom alla tider inneburit frälsning och självlivets död, genom överlåtelse till Honom. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, och hans dyrbara blod är det enda reningsmedel som gäller inför Fadern. Han är det försoningsoffer Gud gav av kärlek till dig och mig. Han som är uppståndelsen och livet är för varje människa den enda framkomliga vägen till Gud, till evigt liv och till evig salighet!

Vittnesbörd av Asta Olausson

Talet om korset är en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som blir frälsta är det en Guds kraft.
Aposteln Paulus skriver om när han kom till Korint:
-När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft. (1 Kor 2:1-5)
När jag blev frälst och förstod att Jesus var en verklighet och att jag måste välja, så var det inte genom intellektuell övertygelse och övertalning jag blev övervunnen, utan genom den helige Andes överbevisning om att Jesus fanns och att han redan var min Frälsare.
Paulus säger om sin ankomst till Korint att han där inte ville veta av något annat än Jesus Kristus och honom såsom korsfäst. Han skriver att han var svag och rädd och orolig när han kom dit.
I Apostlagärningarna kan vi läsa att Paulus kom till Aten, och sedan lämnade han Aten och kom till Korint. Man kan då fråga sig vad han upplevt i Aten som fick honom att inta denna attityd som han beskriver för korinterna, vad som fick honom att känna så här. I Apostlagärningarna beskrivs hur atenarna tyckte om att diskutera och de gärna lyssnade till filosofer av olika skolor. På torget i Aten började man diskutera med Paulus och med varandra, och undrade vad den här pratmakaren Paulus kunde ha att komma med. Då tog Paulus till orda och sa:

Vittnesbörd av Stig-Erik Vestman
Det är ett stort privilegium att få tjäna Jesus i denna tid. Tiden är kort, Jesus kommer snart, och vi har alla ett viktigt uppdrag på denna jord att bärga själar för himlens land. Vi måste rusta oss med den rätta rustningen så vi kan hålla ut i denna tid. Vi står inför Jesu tillkommelse, men ännu finns tid att rädda själar.
Jag var femton år då jag blev frälst, hemma i Jakobsstad i pingstförsamlingen där. Jag gick dopets väg. Men jag försummade att läsa Guds ord, och när jag kom upp i övre tonåren, kom jag bort från den rätta vägen. Vid tjugo års ålder började jag på ett jobb med ofrälsta arbetskamrater. Min bibel blev lagd i bokhyllan och började samla damm. Istället var jag ute med mina ofrälsta arbetskamrater. Någon gång kunde det hända att jag satte på någon gammal skiva eller kassett med Maranatasånger. Det fanns något inom mig som sa: Stig-Erik, du är på fel väg och jag vill ha dig tillbaka på den rätta vägen! Det tog tio år, sedan på ett möte i Jakobsstad gick jag fram och sa: Herre Jesus, du ser att jag har gjort fel. Nu vill jag komma tillbaka till dig Jesus, och den rätta vägen. Jag tänkte på den gode herden och kände mig som det förlorade fåret som var ute och sprang bort. Jag är så tacksam till Jesus att jag fick möta honom och komma tillbaka.
Syskon, vi har mycket att vara tacksamma för idag, att vi får ha Jesus. Han är vår enda räddning idag, både för det här landet och var och en av oss. När vi samlas till bönemöten på Bällsta, brukar jag tänka: Måtte vi få vara en stor stark skara i vårt land som ännu får nåd att proklamera ett glatt budskap, att vi kan gå emot ondskan i vårt land. Vi har löftena i Bibeln att vi ska få hjälp från ovan när vi åkallar Guds namn. Ibland ser jag liksom syner i natten; jag ser fyrljus. Vi har som uppgift att vara fyrljus i den mörka farleden och dra in människorna i hamn. Vi måste se till att vi inte slocknar. Det kanske känns tungt och svårt ibland, men vi har Jesus och vi har en uppgift. Vi ska inte låta den onde eller något skrämma oss, för vi har löftena i den Gamla Boken. Det stora fyrtornet som lyser är himlahamnen. Och, broder och syster, var du än bor: Håll ut! Vi är snart hemma!

Appell av Stina Fridolfsson

Redan profeten Jesaja, som levde några hundra år innan Jesus föddes hit till världen, hade fått klart för sig att Jesus inte skulle vara någon som blev uppskattad för sitt utseende och verksamhet:

-Han hade varken skönhet eller majestät. När vi såg honom var hans utseende inte tilldragande. Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet.

Midnattsropets första nummer för 2009 är nu klart. Fria exemplar kan beställas här eller genom att ringa till Maranataförsamlingen i Stockholm, tel 08 - 98 56 83. Samtliga artiklar går även att läsa på den här sidan, dock visas ej annonser och alla foton som finns i pappersupplagan.

Ledare av Berno Vidén

Redan aposteln Johannes lät meddela att han levde i den yttersta tiden. Han väntade Jesus tillbaka under sin tid. Likaså Paulus som inspirerande vänder sig till Tessalonikerförsamlingen med hoppet om att ”vi som då leva kvar ”, ska tillsammans med de som gått före, möta Jesus på skyn. Petrus skriver att Herren inte fördröjer uppfyllelsen av sitt löfte, men att han är långmodig och att han vill att fler ska bli frälsta.
Jesus själv lovade att han skulle komma tillbaka, men att få kommer att vänta honom. Tystnaden om Jesu tillkommelse är talande. För de flesta av jordens invånare blir hans tillkommelse likt en tjuv som kommer om natten. Ett ögonblicksverk, i ett nu. Hans dyrt köpta församling, alla de som tagit emot honom som sin Frälsare och blivit tvagna rena i hans blod, kommer den dagen att lyftas upp på skyn, Herren till mötes. Församlingen, Kristi brud, lever i parusin, och låter sitt liv formas utifrån det hoppet. Hon har sin blick riktad mot sitt himmelska hem. Tänk om han komme idag!

Maranataförsamlingen i Stockholm fick nyligen kontakt med en liten pingstförsamling i Djurås i Dalarna. Den består till stor del av människor som varit missbrukare och efter svåra problem blivit frälsta. Nu lever de i ett utgivande och evangeliserande församlingsarbete. En grupp från församlingen besökte oss för en tid sedan, och flera av dem berättade i ett väckelsemöte om vilken underbar livsförvandling de upplevt. Besöket resulterade i återbesök och djupare gemenskap, och Midnattsropet vill här i ett reportage berätta om hur Gud verkar överallt där han får lydiga redskap.

Bibelstudium med Roger Lindroos

“–Och jag såg ett annat vilddjur stiga upp ur jorden…
Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Och det fick makt att giva ande åt vilddjurets bild, så att vilddjurets bild till och med kunde tala och kunde låta döda alla som icke tillbådo vilddjurets bild.
Och det förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal. Här gäller det att vara vis; den som har förstånd, han räkne ut betydelsen av vilddjurets tal, ty det är en människas tal. Och dess tal är sex hundra sextiosex.” (Upp 13:11-18)

Följande predikan av Arne Imsen hölls 1993. Den är mycket aktuell och tar upp församlingens situation och position i en tid som präglas av allt större och mer globala maktblock. Sanningen om Jesu tillkommelse får inte tystas ned, inte heller Bibelns förutsägelser om den sista tidens religiösa och politiska totalitära maktanspråk. I alla omvälvande händelser med finanskriser och tal om en ny ekonomisk världsordning återspeglas Bibelns budskap om att Herrens dag är nära. Ännu mer tydligt ljuder det budskap som den helige Ande levandegör för församlingen, att dagen för hemfärd närmar sig.

Kortbibelstudium av Berno Vidén

Vi vet vad ett jordiskt släktskap betyder. Det normala är att man känner till vilka föräldrar man har. Skulle det inte vara så uppstår ett tomrum och människan ägnar en stor del av sitt liv åt att söka sina rötter. Behovet att veta vem som är min mor och far är något naturligt som finns nedlagt i människan. Blod är starkare än vatten, är ett talesätt som beskriver hur förenad man är med sina närmaste.

Behoven finns överallt, och vi räcker inte till för alla, men vi fortsätter att arbeta och alltid göra det vi kan, även om det är litet. Jesus räckte ut sin hand till den fattige och betryckte, och vi, som hans efterföljare, vill göra detsamma.

För snart tre år sedan gjorde läkare en utvärdering, där man meddelade Yefreys mor, Andrea, att hennes son tyvärr inte skulle komma att leva längre än högst ett år till. Hans lungor var alldeles för förstörda, och hans hjärta skulle inte orka längre än så. Tiden har gått, och Yefrey är fortfarande vid liv. Hans kroniska lungsjukdom har dock satt starka spår, och han vistas nu heltid på sjukhus, då han är helt beroende av dess utrustning för sin överlevnad.

Charles Darwin och John Nelson Darby var båda verksamma under 1800-talet i den engelskspråkiga delen av Europa, båda gick till storms mot traditionella religiösa föreställningar och båda dog 1882. Men där slutar likheterna. Berno Vidén ger här några reflektioner över dessa två banbrytares förkunnelse och dess följder.

Darwin vs. Darby

Den traditionella kyrkan fick sig några rejäla stötar under 1800-talet som kom att få långtgående konsekvenser för många människor. Upplysningstiden med Gud är död-filosofin som slagord var redan djupt rotad då engelsmannen Charels Darwin (1809-1882) i mitten på 1800-talet publicerade sin bok om arternas uppkomst. Verket blev genast en bestseller och föremål för kraftiga protester från kyrkligt håll, som såg sin teologi hotad. Darwins idéer om utvecklingsläran spreds snabbt och idag ligger hans teori till grund för majoriteten av världens utbildningsväsende.