Predikan av Paulus Eliasson

Jag skulle vilja tala om framgång, härlighet och upphöjelse. I Jesaja 52 har vi inledningen till Gamla Testamentets kanske viktigaste profetia. Det säger inte litet, för det finns oerhört många stora profetior i Gamla Testamentet. Men här talas om Herrens tjänares lidande. Vi läser:
-Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. (Jes 52:13)
I 1917 års översättning står det ”Se min tjänare skall hava framgång”. I norska översättningen från 1930 står det: ”Se, min tjener skal gå frem med visdom." Det ord som används här – handla vist – hava framgång – gå frem med visdom – har egentligen dubbel betydelse. Det betyder både att gå fram och vara vis. Han ska ha framgång i visdom.
”Han ska bli hög, upphöjd och mycket hög.” Det är tre ord som är som en stege. Hög – upphöjd – mycket hög. Det är en tredubbel förstärkning av samma ord.

Predikan av Varghese Thomas

Vi ska gå till Uppenbarelseboken, där det talas om vikten av att vara ett Guds vittne. I kapitel 12 kan vi läsa:

-Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: “Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden."(Upp 12:9-11)

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n

Vittnesbörd av Vusal

Jag är väldigt glad för gemenskapen. Det är en underbar värme med att få vara tillsammans. Den största lyckan för människan är när hon vet vem som ger denna lycka. Det är vår Herre Jesus Kristus.
Jag vill gärna berätta om hur jag kom till tro. Jag föddes i en familj där man inte alls trodde på Gud. Det var i Sovjetunionen, och under sovjettiden skulle man inte tro på Gud. Den som trodde, kunde hamna i fängelse. Det fanns både kyrkor och moskéer naturligtvis, både präster och mullor, men praktiskt taget alla var de KGB-agenter. Av den anledningen fanns ingen naturlig möjlighet till gudsfruktan. Men en vacker dag hände mig ett under. Det var vid påsktiden. Jag satt och tittade på en film som handlade om Jesus. Den handlade om hur han blev torterad. Det slog mig en tanke: hur är det möjligt att vara så stark, att ha en sådan makt och trots allt fortsätta att älska människorna? Jesus Kristus led ju för det godas skull. Hans vilja är att människorna ska älska varandra. Han blev behandlad som en brottsling, fastän han inte gjort något ont. Trots det, så ringade människorna in honom för att straffa honom. Här ser vi något av människans väsen. Människor strider mot varandra för att överleva. Det här har pågått i århundraden. Också innan Jesus kom, var det så. Men Jesus kom och sa: Ni behöver inte kriga. Det som är nödvändigt, är att älska varandra. Att älska sin nästa, att kunna ge det sista man har. För att han sa så, dödades Jesus. Jag kunde inte riktigt fatta det här. När de korsfäste Jesus, så var han kränkt, men ändå fanns kärleken hos honom. Han förstod människorna, men människorna förstod inte honom.

Här följer ett vittnesbörd av Jan-Erik Pettersson som berättar om vilken total förvandling Jesus åstadkom i hans liv. Jan-Erik har funnit frälsningen och idag är han ivrigt med och sprider traktater och tidningar på gator och torg.

Jag kan verkligen vittna om att Jesus kan förändra en människa i grunden.
För några år sen – för inte alltför länge sen – gick det mesta bara utför för mig. Det fanns ingen framtid. Jag hade i stort sett varken framtid eller liv. Sedan fick jag träffa en här på Maranata, som hette Kjell. Han talade om för mig vad frälsning var för något. Jag tyckte att det mest lät som hokus pokus, och tog inte det där riktigt på allvar. Sedan började jag fundera. Vad var det han sa, egentligen? Det han pratade om var en människa som levde för länge sedan. En som gav sitt liv för mina synder. Det kunde jag inte riktigt förstå. Att en människa som jag aldrig hade träffat, en som inte visste någonting om mig kunde göra något så kärleksfullt för mig. Det kunde jag inte förstå.
Då tänkte jag: En människa som kan göra något sådant, måste man bara lyssna till och ta på allvar. Så jag började läsa i hans bok, den vi kallar Bibeln. Där fick jag ju reda på vad han gjort för oss för länge, länge sedan. Det var ju rena historieberättelsen det här. Han gick omkring och botade sjuka människor. Han gick omkring och lärde oss hur vi skulle förhålla oss till varandra och till vår Skapare. Vi lönade honom med att hänga upp honom på korset. Men på något sätt så var det väl det som var meningen med alltihop. För utan att han hade hängt upp eller blivit offrad på korset, så hade jag inte fått mina synder förlåtna, och då hade jag förmodligen inte stått här idag.
Jag har druckit väldigt mycket alkohol i min dag. Man ska nog ha börjat väldigt tidigt för att ha slagit mitt rekord. För att hinna med. Många säger att det är en svår last att bli av med. Men det här med pånyttfödelse gör att man känner inte för att förstöra Hans skapelse. Det gör man om man har en massa gifter i kroppen. Man vill inte förstöra hans skapelse. Så det säger sig självt att man slutar med allt sånt där. Inte för att man måste, inte för att man tvingas, men för att man vill. Man känner att man vill. Det är det som händer med en människa, när man blir döpt till Jesus Kristus. Det gamla, det förgångna slängs i glömskans hav – och glöms bort. Han var den ende med total amnesi, alltså med total minnesförlust. Han kan glömma i stort sett vilken synd som helst. Vi människor har inte den möjligheten, tyvärr. Vi kan aldrig jämföra oss med honom. Det är därför vi säger att det finns bara en. Och han heter Jesus Kristus. Följ honom! Amen.

Årets sista nummer är nu skickat till alla prenumeranter och för den som föredrar att läsa tidningen på internet publiceras samtliga artiklar här.
Beställ gärna kostnadsfritt en papperstidning så skickar vi den per post. Då får du även med alla bilder, vilka saknas på nätet.

Ledare av Karin Vidén

Då Jesus Kristus föddes in i mänskligheten som Guds frälsning fanns ingen plats för honom i härbärget utan han fick redan från början erfara att han inte var av denna världen. Vi går in i en julhelg då hans födelse ånyo uppmärksammas i kyrkor och tempel, och människor ser sitt tillfälle att ge den kristna ceremoniella traditionen sin högtidliga uppmärksamhet. Dock förblir han för de flesta det lilla näpna barnet i krubban, och den enorma frälsningsplan han kom för att fullborda går genom kyrkans och prästerskapets försorg människor helt förbi.

Intervju med Gertrud Karlsson

Så länge jag orkar gå och komma ut bland folk, kommer jag att fortsätta. Det håller liv i mig! Där jag går fram vill jag vittna! Gertrud, som nyss fyllde 60 år, lyser av iver när hon berättar om sin meningsfulla tjänst som ett Jesu vittne.
Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Gertrud föddes i Uppsala. Hon berättar inte så mycket om sin bakgrund. Uppväxten var inte lätt, då mamman dog då Gertrud var åtta år. Hon hade en syster som då var tretton. De fick flytta till mormor och morfar i Hudiksvall, där de växte upp, och Gertrud är tacksam för att de blev omhändertagna. Men där trodde ingen på Gud. Mormor kanske läste aftonbön med henne någon gång, och Gert-rud erinrar sig att hon blev konfirmerad.
-Jag konfirmerade mig, men jag förstod ingenting av det.
När Gertrud var 17 år, såg hon i tidningen en annons om att det fanns en kurs för sjukvårdsbiträden i Stockholm. Hon flyttade dit och började arbeta på Södersjukhuset.
-Jag är väldigt tacksam för dessa år. Man fick lära sig mycket, umgås med människor och se mycket.

Jan-egil Hafsahl förkunnar om Jesu tillkommelse

När natten kommer och ingen längre kan arbeta, då lyfter han oss ut ur den prövning som
övergår jorden.
Vi ska bort ifrån vreden, men fortfarande är vi här i tiden, och fortfarande är det sant att vi ska ingå i Riket genom mycken bedrövelse. Fortfarande är det sant att den som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus, han kommer att bli förföljd, och fortfarande är det sant att Herren skall taga dig ut ur den prövning som ska gå över jorden. Det är Jesu tillkommelse, det är parusin, församlingens hopp om härlighet.

Undervisning av Zenonas Vaitkevicius

“Det finns ingen annan väg till frälsning än genom Jesus Kristus. Muhammed kan inte frälsa, inte heller Krishna, och inte Buddha. Ingen av dem kan frälsa. Om någon sätter sin tro till dessa profeter, går hans väg till förtappelsen.”

Jag vill läsa ur Apostlagärningarna:
-Någon tid därefter infann sig Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna; och han lät hämta Paulus och hörde honom om tron på Kristus Jesus. Men när Paulus talade med dem om rättfärdighet och återhållsamhet och om den tillstundande domen, blev Felix förskräckt och sade: ”Gå din väg för denna gång; när jag får läglig tid, vill jag kalla dig till mig.” (Apg 24:25-25)
-…nämligen att Messias skulle lida och, såsom förstlingen av dem som uppstå från de döda, bära budskap om ljuset, såväl till vårt eget folk som till hedningarna. (Apg 26:23)
Jag vill säga några ord om hur vi sprider det evangeliska budskapet. De här exemplen jag läst är bra, för jag har inte hittat på dem själv, utan tagit dem ur Guds ord. Vi ser hur Paulus vittnade för de människor, som hade hans livs öde i sina händer. Han visade inte hänsyn eller anpassade sig till vilka de var, utan han talade till dem om rättfärdighet, den kommande domen, Jesu död och uppståndelse och om omvändelse.
Det som Paulus gjorde, får inte heller vi glömma bort när vi vittnar om Jesus för människorna. Det gäller att tala om Jesu offer. Vi vet inte om vi någonsin får något mer tillfälle att träffa de människor vi talar med, eftersom vi inte vet vad som händer imorgon. Vi ser hur omsorgsfullt Paulus tog tillvara varje tillfälle att lägga fram vad Guds ord säger. När sanningen från Guds ord presenteras, blir det harmoni mellan Anden och Ordet, eftersom Gud alltid talar på Ordets grund. Anden kan inte vara med om vi går utanför vad som sägs i Guds ord. När vi frambär vittnesbördet, måste vi säga till alla att frälsningen bara finns i Jesus.

Appell av Paulus Eliasson

Här publiceras en avslutningsappell från ett missionsmöte som skildrar Pilgrimsfolkets arbete bland fattiga, flertalet romer, i Rumänien.

Jag vill läsa ett bibelord ur Petrus andra brev:
-Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. (2 Petr 3:10-13)
Det står här: ”Då nu allt detta går mot sin upplösning.” Och så kommer frågan: ”Hur ska vi då leva?” Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt ska vi då inte leva, när vi ser världen omkring oss, nöden vi möter på många platser, situationen i samhället, hur allt bryts ner, när vi ser orättfärdighet som blir så påtaglig.
I Rumänien arbetar vi bland mycket fattiga människor i ett slumområde. 500 meter bort från slummen bygger man nytt tak på en kyrka för pengar som säkert kunnat finansiera tre eller fyra nya hus åt de fattiga – kanske mer. Det är ting som blir så påtagligt och kommer så nära inpå oss. Följdfrågan blir: Hur ska vi då leva? Hur ska vi kunna leva heligt och gudfruktigt i en tid som denna? Det finns två saker, och det är för det första att vänta på Guds dag. Som Jakob säger, när han tecknat bilden av orättfärdigheten om dem, vilkas blod ropar till Gud i himmelen, den lön som undanhållits arbetarna. Men så fortsätter han: ”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn.” Vänta alltså tåligt! Det handlar om att vara ståndaktig i allt detta och påskynda Herrens dags ankomst.
Du kan fråga – är det ett socialt evangelium? Det här är evangelium, ett absolut evangelium. Det är evangelium att bygga en möteslokal, samla människor och tala om Gud. Men du talar inte om Gud till människor som är hungriga och som inte kan lyssna därför att de fryser. Du säger inte till människor: gå i frid, klä dig varmt och ät dig mätt, utan att ge dem något. Någonting måste göras, och det har Gud lagt på oss. Vad är det Gud vill se av oss? Vad vill Gud ha för gudstjänst? På vilket sätt vill Gud bli tjänad?

Stina Fridolfsson rapporterar från bibelskolan 2008

Under hösten har mycket skett som skakat om många. Den globala finanskrisen har medfört att människor drabbas av ångest, ja, som Guds Ord nämner, de uppger andan av förskräckelse. Det människor förtröstat på av materiella tillgångar finns plötsligt inte längre – fonder, bankkonton, bostäder, trygg anställning. Den välvilliga attityden mellan Öst och Väst är borta, den gamla ryska björnen känns igen. Den svenska regeringen som i det närmaste varit redo att lägga ner försvaret, fick hastigt lägga om sina planer. Den globala uppvärmingen vill man inte så gärna ens försöka göra något åt just nu, när finanskrisen är så akut. Orkaner, översvämningar, hungerkatastrofer och -kravaller har följt varandra. Problem i skolor med disciplin, mobbing och skolk, och ett hat mot hela systemet som tar sig uttryck i mordbrand och massaker. Förföljelse av folkgrupper, av kristna och andra oliktänkande finns ständigt med i nyhetsrapporteringar, liksom rapporter om bestialiska våldsdåd i allt yngre åldersgrupper. Och det ursprungliga familjebegreppet med äktenskap och föräldrarätt finns snart inte kvar i vårt land.

Stig Andreasson rapporterar

Frankrikes nordligaste region består av två län, som näst efter Paris-regionen är landets folkrikaste område med drygt 4 miljoner invånare. En av regionens folkvalda politiker, parlamentsledamoten Christian Vanneste, blev för ett par år sedan föremål för särskilt stor uppmärksamhet. I parlamentet gjorde han nämligen ett negativt uttalande om homosexualiteten, som uppfattades som stridande mot gällande antidiskrimineringslagar i landet. Frankrike har nämligen sakta men säkert utvecklat sig i samma riktning som Sverige då det gäller att slå vakt omkring det man kallar ”de homosexuellas rättigheter.”
Sedan vänsterregeringens tid fanns det en lag i landet som förbjöd arbetsgivare att avskeda folk på grund av deras ”moraliska beteende.” Den lagen fräschades senare upp så att det blev olagligt att diskriminera arbetstagare på grund av sexuell läggning. Vidare förbjöd samma lag diskriminering av homosexuella vid uthyrning av lägenheter. Nästa steg blev en lag som antogs helt i slutet av 2004 och som förbjuder alla offentliga uttalanden som kan uppfattas som motvilja eller avsky för de homosexuella. Ett sådant beteende kallas ”homofobi”, vilket uppfattas som en fientlig hållning till de homosexuella och som därför fördömes på samma sätt som ”xenofobi” (främlingshat) samt alla former av rasistiska uttalanden. Denna lag kommer mycket nära den svenska lagen, som fort katalogiserar alla negativa uttalanden om homosexualitet som ”hets mot folkgrupp”.
Både i Sverige och i Frankrike uppstår givetvis problemet hur en sådan lag skall tolkas i förhållande till tros – och yttrandefriheten. Det fick den omtalade parlamentsledamoten Christian Vanneste uppleva inpå bara kroppen efter att han i parlamentet hade sagt, att homosexualiteten utgjorde en fara både för samhället och för mänskligheten i övrigt. Han blev anmäld av flera homofila organisationer och dömdes i flera instanser att betala höga böter och skadestånd till dessa organisationer. Varje gång överklagade han domstolsbesluten till dess saken hamnade i den s.k. ”Cour de cassation”, landets högsta juridiska instans, som ensam kan förändra andra domstolsbeslut. Denna högsta domstol frikände honom den 12 november och fastslog att han inte hade brutit mot lagen om yttrandefrihet. Han hade inte angripit några enskilda personer utan bara uttalat sin mening om den kontroversiella företeelsen ”homosexualitet”.
Högsta domstolens förnuftiga beslut utlöste stor glädje bland Vannestes vänner och meningsfränder. Det hela kan faktiskt jämföras med pastor Åke Grens upplevelse i Sverige. Christian Vanneste är inte ansluten till någon evangelisk eller protestantisk kyrka men nämnde med stor tacksamhet att den ende, som stod upp till hans försvar i den andra domstolsakten, faktiskt var en protestantisk pastor! Efter frikännandet blev Vanneste omedelbart ansatt av frågor från fräna journalister både i radio och på TV. Han klarade sig galant. Han är en stilig och vältalig 61-åring med ett vänligt ansikte, som faktiskt inte utstrålar aggressivitet mot någon människa.
”Du har sagt att de homosexuella är sekteriska”, utropade journalisten ”Nej, det har jag aldrig sagt”, svarade Vanneste.
-Vad jag har sagt är att de organisationer, som påstår sig representera de homosexuella, är sekteriska. För så fort någon uttrycker en annorlunda uppfattning än deras egen så polisanmäler de honom. Det är väl att vara sekterisk i högsta grad.
Journalisten hämtade nya krafter och utbröt: Ja, men du har sagt att heterosexualitet är högre och bättre än homosexualitet!” ”Det är ett matematiskt påstående”, svarade Vanneste leende.
-Vem som helst förstår ju att om alla blir homo så är det snart ute med oss. Hade Adam varit ”homo”, så hade vi inte suttit här idag och diskuterat de här frågorna. Personligen hade jag aldrig tänkt mig att man här i Voltaires hemland skulle kunna hamna framför en domstol på grund av de åsikter man har i en eller annan fråga. Voltaire präglade ju det berömda uttrycket: ´Jag är djupt oenig i dina åsikter, men jag är villig att kämpa till döds för att du skall få rätt till att framföra dem.´” Att anklaga någon för ”homofobi” så länge man inte ens har gjort en ordentlig analys och gett en definition av ordets betydelse är också orimligt.
Ja, så slutade alltså Frankrikes första domstolssak med en s.k.”homofob” på de anklagades bänk. Högsta domstolen tog sitt förnuft tillfånga och värnade om yttrandefriheten. Just nu ser det inte ut som om landet vill gå vidare med ytterligare ”homovänliga” lagar. Belgien, Holland, Spanien och Norge har infört könsneutral äktenskapslag. Sverige står i beredskap att göra detsamma. Men franska myndigheter är ytterst tveksamma till en sådan utveckling. I januari 2005 tillsatte parlamentets ordförande en kommission, bestående av 30 politiker och sakkunniga, som skulle belysa frågan i hela dess bredd. Resultatet blev en rapport på 400 sidor. Den konkluderade med att Frankrike inte borde införa någon könsneutral äktenskapslag. Homofila borde heller inte få adoptionsrätt. Man kom fram till dessa konklusioner genom att sätta fokus på barnens rättigheter och vad som är bäst för dem.

Analys av Stig Andreasson

Den franske parlamentsledamoten Christian Vannestes erfarenhet av att komma i klammeri med rättvisan, anklagad för ”homofobi”, föranleder mig att skriva
något om detta besynnerliga ord. Vad betyder det egentligen?
En ”fobi” betecknar enligt Norstedts svenska ordbok ”en sakligt omotiverad fruktan eller avsky, ofta av mer eller mindre sjukligt slag.” Medicinskt och psykologiskt är detta den exakta betydelsen. Det finns en mängd olika slags ”fobier”, som uttrycks i diverse ordkombinationer. Vi tar några få exempel. Agorafobi betyder torgskräck, alltså rädsla för att gå över öppna platser. Xenofobi är avsky för allt utländskt. Främlingshat med andra ord. Zoofobi är en onormal skräck för vissa djur.
Eftersom ordet ”homo” betyder likartad, av samma art eller kön skulle ”homofobi” då betyda en sjuklig fruktan, avsky och avsmak för alla personer som är av samma kön som man själv är. Att detta ord inte finns med i vanliga ordböcker beror naturligtvis på att ingen någonsin har haft behov av att beskriva ett sådant tillstånd. Känner du någon kvinna som har en sjuklig rädsla för alla andra kvinnor, bara för att de är kvinnor? Vet du om någon man som blir gripen av skräck och avsky så fort han konfronteras med andra män, bara för att de råkar vara män? Nej, detta är nog en form av ”fobi” (sjuklig skräck) som vi knappast behöver något ord för.
Rent språkvetenskapligt är alltså ”homofobi” och ”homofob” fullständigt inkorrekta ordkonstruktioner. De är rena missfoster. Det erkänner också uppslagsverket Wikipedia. Där får vi veta att ordet ”homophobia” är en ”neologism” (ett nytt ord), som uppfanns av psykologen Kenneth Smith 1971. Varför valde denne psykolog att kalla dem som inte är positiva till homosexuellt samliv för ”homofober”? Ville han påvisa att denna negativa inställning är sjuklig och abnorm?
Det är inte lätt att veta. Ordet är nytt och man har gett det den betydelse man önskar. Vi har sett att denna inte stämmer med språkvetenskapen. Den stämmer knappast bättre med gängse psykologiska uppfattningar. Det finns nämligen ingen patologisk homofobi, som alltså skulle vara följden av ett sjukdomsförlopp i en människas kropp eller psyke. Ingen normal läkare eller psykolog skulle våga påstå något sådant. Men ordet är som sagt nytt och betydelsen är precis lika ny. Idag uttrycker ”homofobi” helt enkelt fientlighet mot homofilt samliv. Men i praktiken stämmer inte heller detta. Ofta räcker det nämligen med att någon har svårt att betrakta homosexualitet såsom naturlig för att genast bli betecknad som “homofob.” Ordet används då som uttryck för en åsikt som idag inte anses etiskt, moraliskt och politiskt korrekt. Numera anses man lida av någon slags ”fobi” (sjuklig skräck) om man håller fast vid gamla vedertagna värderingar på sexuallivets och familjelivets område.
Skall vi låta oss gripas av den heta vurmen att bruka sådana främmande ord i tidens moraldebatt? Skall vi sätta etiketten ”gynofober” på alla homosexuella män? Det skulle understryka att de har en sjuklig skräck och avsky för kvinnor. Skall vi kalla både lesbiska kvinnor och homosexuella män för ”heterofober”, alltså personer som har sjuklig skräck och avsky för personer av motsatt kön? Nej, jag tror ingen blir betjänt av att sådana nedsättande etiketter klistras på någon av våra medmänniskor. Många har problem på känslolivets område. Det finns många sårade hjärtan. Somliga har aldrig funnit sin rätta identitet som män och kvinnor. Förolämpande etiketter löser inga problem. Det kan emellertid evangeliet om Jesu Kristi frälsande kärlek göra. Han kan få allt på rätt plats i ett kaotiskt människoliv. Då kan alla ”fobier” bytas ut mot jämvikt, balans, frid och harmoni.

Undervisning av B V Henry

Avsikten med att vi kommer tillsammans är inte bara att ta emot, utan också att ge. Det är vad gemenskap handlar om. Jag läste i Midnattsropet om storfamiljsgemenskapen, och har också på många platser i världen mött olika kristna kommuniteter. Nyligen kom jag tillbaka från en resa i USA, där jag åter igen varit tillsammans med Mennoniterna och deras storfamiljer. De håller samman familjen och har gemenskap med varandra, och de lever mycket enkelt och med betoning på det andliga livet. Det var mycket uppmuntrande vara tillsammans med dem och träffa dem som individuella familjer. Det finns något ibland dessa familjer som man sällan möter i Europa; jag vill kalla det ett altare. Ett altare där alla medlemmar i familjen kommer samman i bibelläsning och bön och också för att böja knä tillsammans i ett totalt beroende av Herren. Det är så uppmuntrande se att det finns ett annat sätt att leva på. Livets sanna mening ligger inte i vad vi äger, utan vad vi är i förhållande till Herren och till hans rike. Det är så Herren vill att vi ska leva.

Ulla Näsholm har läst boken och recenserar.

Författaren kommer från en katolsk familj som varje söndag fyllde en hel kyrkbänk. Släktingar och vänner var alla hängivna katoliker. Trots ivriga studier och fromt gudstjänstutövande lärde James inte känna Gud eller bibelns frälsningslära. I en enkel bibelstudiegrupp hörde James talas om Jesu fullbordade försoningsverk. Efter några månader tog han emot Jesus Kristus som sin personlige frälsare. Två år senare fattade han sitt livs svåraste beslut - att lämna Katolska Kyrkan.
Med stor insikt och kunskap om den Romerska katolska kyrkans lära och tradition, visar han i boken hur omöjligt det är att förena Nya Testamentets kristendom med Katolska Kyrkans lära.
Författaren drivs av samma önskan som Paulus ger uttryck för:
-Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. (Rom 10:1-2)
Boken är informativ, pedagogisk och varmhjärtad!

Varghese Thomas rapporterar från Indien

Mitt hjärta är uppfyllt av glädje över att se Herrens underbara verk. Han verkar i hela världen på ett mäktigt och underbart sätt.
Först vill jag läsa ett ord ifrån Jesaja:
-Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun; det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det. (Jes 55:10-11)
Det här bibelstället talar om Guds ord och dess kraft. Guds ord kommer aldrig att gå fåfängt ut. Om det utgår från Guds mun kommer det att leda till ett resultat. Det återvänder aldrig till Gud utan att ha fullgjort sitt syfte. Gud sade: Varde ljus – och det vart ljus! Vi är Guds mun idag. När vi säger något i Hans namn, så kommer Gud att utföra något underbart där vi är.

Appell av Tage Johansson

Det stora problemet för människor som vill leva som kristna, är att kristendomen är alldeles för mycket bara något man vill förstå intellektuellt.

Det står i bibeln att människans hjärta är illfundigt. Framför alla andra ting är hjärtat fördärvat och illfundigt. Men, ära vare Gud, han kan verkligen göra ett under i människans hjärta; ta ut stenhjärtat och sätta in ett hjärta av kött, står det i Bibeln. Detta är ett bildspråk. Vi måste förstå att Gud har en djupare metod än ett fysiskt ingrepp. Gud tar ut stenhjärtat och sätter in ett hjärta av kött. Ett hjärta som kan formas, ett hjärta som kan känna.
Det stora problemet, det som orsakade en sådan klyfta mellan Jesus och de skriftlärde, var att dessa aldrig nådde fram till andemeningen i Ordet, därför att de inte förstod mer än till huvudet. De hade kunskap i skrifterna, de kände till dem så grundligt, att Jesus sa till folket: Det de säger ska ni göra, men ni ska inte handla som de gör. Därför att de säger, men de gör inte. De hade aldrig insett att Gud måste få omskapa hjärtat hos människan, annars blir hon farlig för sin omgivning. Vi ser ju också att det var just fariséerna och de skriftlärde som ville få Jesus röjd ur vägen. Han var till anstöt för dem.
Det står så här i :Psalm 119:
-Huru skall en yngling bevara sin väg obesmittad? När han håller sig efter ditt ord. Jag söker dig av allt mitt hjärta; låt mig icke fara vilse från dina bud. Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta, för att jag icke skall synda mot dig. (Ps 119:9-11)

Comunidad Maranata förmedlar denna julhälsning (klicka för större bild):

Nu finns Midnattsropet nr 5 2008 tillgänglig på internet. För dig som vill ha en papperstidning hemsänd är det bara att maila dina adressuppgifter till info @ midnattsropet.se eller ringa till tidningens växel tel 08 - 98 56 83.