Analys av Stig Andreasson
I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007. Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt. Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna. Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron. Men biskopen underlät att tala om att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro. Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron. Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde. Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla. Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit. Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa. Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre. Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”. Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt? Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något. Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var. Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus: ”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”. Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening. Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.

Rapport från bibelskolan 2007

Maranataförsamlingens bibelskola i oktober 2007 blev ett klart klingande budskap: Sök först Guds rike! Låt oss satsa helhjärtat för evangelium! Jesus kommer!Som övergripande tema annonserades ”Guds rike och lärjungaskapets villkor”. Förutom församlingens egna lärare och evangelister, medverkade tillresande syskon. Första veckan gästade Stig Andreasson. I två bibelstudier talade han över vad bibeln lär om yttersta tiden och tusenårsriket. Trots de mörka framtidsutsikterna för ett folk som låter sig förledas av antikrist och hans välde, så kvarstod det uppfordrande och hoppingivande budskapet som ett sunt och klart evangelium innehåller. Detta är en triumferande motvikt mot förförelsen och ger lärjungen styrka för uppdraget. Det gäller för Guds folk att utgöra en stad på berget; en avskild Jesu brud även under den yttersta tidens svåra prövningar.

Analys av Jan Egil Hafsahl

Kanske du tycker formuleringen av det ämne jag ska tala om inte är den bästa. Kanske du också tycker att infallsvinkeln kunde ha gjorts annorlunda och bättre. Men kärnan i det jag vill komma fram till är mycket allvarlig och har något att säga oss alla.Ämnet är alltså: Livets rätt eller rätten till liv. Jag har valt en underrubrik. Vi kan tala om Bibeln och det stora folkmordet. Ordet folkmord fick åter aktualitet när man i den amerikanska senaten för några veckor sedan talade om att Turkiets handlingar under det första världskriget, åren 1915-1916 gentemot det armeniska folket var folkmord. Det här uttalandet har skapat ett skärpt och spänt förhållande mellan de två länderna. Själva uttrycket folkmord introducerades av en polsk jude vid namn Rafael Lemkin under andra världskriget. Han var jurist och advokat. Folkmord, eller genosid, som de lärda säger, har sin rot i det grekiska ordet genos, som betyder folk, familj eller stam. Därtill ett latinskt verb siden, som betyder dräpa eller döda. Enkelt sagt förklarade Lemke folkmord vara dråp av människor på grund av vad de var och inte på grund av vad de gjort. Det är en mycket viktig distinktion. Människor som enbart genom födelse tillhörde en etnisk minoritet, en trosriktning eller kön. Det handlade alltså inte om vad man gjort, utan vad man var. Det är mycket viktigt.Lemkins tanke hade sin upprinnelse i den omdiskuterade Armenien-massakern; och i hans egen samtids holocaust. Lemkin ville få igenom en internationell lag, som skulle avslöja, döma, och framför allt förhindra systematiska övergrepp på mänskligheten på grund av vad människor var och inte vad de gjort. 1948 fick Lemkin genomslag för den här tanken och den gick in som en del av folkrätten i FN. Det här är bakgrunden till att exempelvis Slobodan Milochovich blev ställd inför den internationella krigsförbrytardomstolen för vad han gjort i f.d. Jugoslavien. Milochovich dog innan det hann fällas någon dom i fallet. I augusti 2006 blev Iraks fd president Saddam Hussein och flera av hans medarbetare ställda inför rätta i Bagdad, åtalade för folkmord mot det kurdiska folket i nord. Hussein blev förklarad skyldig och hängd. Vår tids tolkning av ordet folkmord har gått i en bestämd riktning, nämligen etnisk utrensning. Men Lemkins referensram var i utgångspunkten mycket större. Det handlar om övergrepp mot mänskligheten, utförda mot människor på grund av vad de var, och inte på grund av vad de gjort. Dråp på större eller mindre delar av befolkningen är inte något nytt i historien. Vi läser om athenarnas massaker på befolkningen i Melos under antiken, år 416 f Kr. Och romarnas framfart mot befolkningen i Kartago, under det tredje puniska kriget, år 146 f Kr. Några århundraden senare, kan vi tala om utrotningen av indianerna i Latinamerika på 1500-talet. Vi flyttar norrut och nämner övergreppen mot indianerna i Nordamerika på 1800-talet. Det här är naturligtvis ingen fullständig förteckning, bara exempel.Låt oss gå till tjugonde århundradet. Vi kan ur skräcklistan nämna nedslaktningen av armenierna i Turkiet 1915-1916, då mer än sextio procent av det armeniska folket blev utrotat. Vi kan också tala om Sovjetunionens politiska utrotningar i Ukraina, åren 1932-1933. Därefter holocaust, då sex miljoner judar av ideologiska, antisemitiska skäl blev dräpta. Sextio procent av judarna blev dödade åren 1933-1945. Vi kan vidare fortsätta tala om den planerade utrotningen av zigenarna i de tysk-ockuperade områdena under samma tid. Vi kan tala om den indonesiska militärdiktaturens övergrepp mot befolkningen i Östtimor 1975 och om Pol Pot och de röda Kmerernas övergrepp mot folket i Kambodja åren 1976-1979, där två miljoner människor av sex miljoner blev dräpta. Vi kan tala om de etniska utrensningarna under inbördeskriget i Bosnien 1992-1994, samt huturegeringens nedslaktning av tutsier i Rwanda 1994, där 75% av alla tutsier blev eliminerade. Och så kan vi gå in i vår tid, där striden i Darfur fortfarande pågår. För att göra denna lista lite mera komplett, måste vi utöka den med Sovjetunionens härjningar under Stalin, där 43 miljoner politiskt obekväma människor togs av daga. I Nationalistkina, kan vi nämna Chan Kai Chek, som lät döda över tio miljoner människor av samma skäl. Nazitysklands tjugo miljoner icke-judiska offer, var också en del i folkmorden. I det mera moderna Kina, under Mao, möter vi den ofantliga siffran trettiosju miljoner människor, som har bragts om livet. Med en total genomgång av folkmord under 1900-talet, så är omkring 130 miljoner människor offer för folkmord. Förståelsen för uttrycket folkmord möter vi i en bok som kom ut 1994. Den heter ”Death by government” och är skriven av J R Rummel. Han skärpte och utvecklade Lemkins begrepp, och förklarar folkmord främst som ”massdråp utförd av statlig myndighet”. Följaktligen säger han att massmord är massaker av vilken som helst grupp av människor.
Vi har gått igenom en lista med ett ofantligt antal offer under tjugonde århundradet: 130 miljoner människor dödade i folkmord. Likväl är det bara en bakgrund till det stora folkmordet. Då talar jag om dödslistor som inte kommer fram i någon folkmordsstatistik. Ett folkmord som är så oerhört, att vår hjärna knappt kan greppa om det. Ett folkmord som handlar om MINST - i alla siffror jag gått igenom, har jag valt det minsta möjliga antalet - minst 46 miljoner offer varje år. Fyrtiosex miljoner, som världssamhället knappt talar om. Som inte skapar några FN-resolutioner. Som inte skapar några former av EU-bojkotter. 46 miljoner årliga offer, som med två ord avfärdas som abortus provocatus - framprovocerad abort. Det talas i världen idag om cirka fyrtiosex miljoner. Amnesty opererar med femtio miljoner. Siffror som är helt häpnadsväckande. 46 miljoner årligen. Eller, om du vill, 126.000 aborter varje dag i vår värld. De sk folkmorden, från Armenien till Darfur har tagit livet av ungefär 130 miljoner människor i loppet av etthundra år. Abort tar livet av lika många offer på tre år som folkmorden har gjort de senaste hundra åren. De senaste hundra åren har abort tagit livet av lika många människor som det finns på planeten jorden idag. Det handlar om miljarder. Det kommer inte in i statistik över folkmord och utlöser inga resolutioner som fördömer handlingen, där man säger att man bojkottar varje land som utför sådana dråp med statligt godkännande.

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:

Dikt av Lill Hafsahl

Gi meg den tro
som velger ildovnen
når ”verdensherskeren” vil ha min tilbedelse.
Gi meg den tro
som våger å stå
når menneskene faller ned i redsel
for smerten og heten… OG
Gi meg å bli fornøyd med Ditt svar, o, Gud. _”Min Gud , som jeg dyrker,
er mektig…”,
men det er ditt valg, o, Gud,
om Du vil, er Du mektig.
_ Hva som enn hender;
Gi meg den tro
som aldri vil tilbe ”verdensherskeren”. Gi meg den tro
som gir visshet om at
”enten jeg lever
eller dør,
hører jeg Herren til!”

Undervisning av Michael Dakwar

Vi är på väg till vårt eviga hem, som Gud förberett åt oss. En plats utan tårar, utan sorg och bedrövelse. Där ska vi alltid få vara hos Herren. Men än så länge är vi kvar i vårt tillfälliga hem på jorden. Tråkigt nog har vi många problem i vårt jordiska hem. Man öppnar tidningen och lyssnar på nyheter – det finns inget annat än problem och svårigheter. De påverkar inte bara världen omkring oss, utan också oss troende. Det faktum att vi är troende gör oss inte immuna mot problem. Livet är inte förutsägbart. Ena dagen är man frisk, nästa dag sjuk. En kollega till min hustru, som var ung och frisk, åkte ut på picnic med sin man. Plötsligt fick hon stroke och dog inom några timmar. Hur kunde det hända? Vi vet inte. Ena stunden var hon ung och frisk, i nästa ögonblick var hon i en annan värld. Sådant händer både för troende och icke troende. Job sa att människor föds till olycka. Vi har alla mött svårigheter i vårt liv. Kanske på grund av att vi handlat fel, eller gjort felaktiga val. Gud sa åt profeten Jona att göra en sak, men han valde att göra något annat. Gud måste sända en kraftig storm över hans liv för att återföra honom till det uppdrag han fått. Ibland kommer det en storm även när man är i centrum av Guds vilja. Vi ska nu läsa något som talar om att lärjungarna som gjorde vad Herren bett dem göra, ändå drabbades av en svår storm. De kom i livsfara. Vi läser här:

Vittnesbörd av Asta Olausson från bibelskolan 2007

I Tessalonikerbrevet läser vi en uppmaning att trösta varandra med dessa ord. Det är en uppmaning som alltid är närvarande, för i en stund vi inte vet det, ska Jesus komma. Det är en tröst att vi inte vet hur många dagar som ligger framför. Jag tänker också på vad som står i Jakobs brev. Jesus kommer, och det innebär en uppgörelse med orättfärdigheten. Jakob varnar dem som handlat orättfärdigt, de som undanhållit arbetaren hans lön. Ropet från de orättfärdigas offer har stigit upp till Gud. Så här står det: ”Vänta alltså tåligt tills Herren kommer”. Det är ett löfte om att Jesus kommer. Det står vidare en maning till församlingen som inte är av denna världen och inte kan tillgodogöra sig denna världens goda, utan väntar på Herren: Var tåliga och styrk era hjärtan, för Herrens ankomst är nära. Det är denna förvissning vi lever i. Herrens ankomst är nära. Detta är vårt hopp och vår tröst, så att vi kan hålla ut.

Appell av Ulla Näsholm
Johannes Döparen var en Guds speciella nasir. Mitt emellan Gamla och Nya testamentet proklamerade han att Jesus, den Messias Gud utlovat skulle komma. Människor kom i skaror för att lyssna till honom i öknen. Guds församling är ett nasirat. Mellan den nuvarande och tillkommande tidsåldern ska den förkunna att Jesus kommer snart! Vi som anammade befrielsens budskap, vad gjorde vi med det nasirat som blev oss betrott? Att ropa ut att Jesus kommer och med prioriteringar och livsstil visa det, hur har vi förvaltat uppgiften?
Genom alla tider har Gud haft sina redskap, profeterna som å Guds vägnar talar till folket. Varnar, vägleder och hjälper. I Gamla Testamentet kan man på ett särskilt sätt se hur Gud tar ut dessa redskap för att leda sitt folk, påminna dem om Guds trofasthet och nåd och mana till hörsamhet och trohet mot hans vägar.Det blev ibland så att profetrösterna blev allt färre, eller att de som fanns profeterade vad människor önskade höra. ”Allt står väl till och ingen fara är på färde…” Till exempel när folket avvikit från Guds väg och det som borde förkunnas var bättringens och omvändelsens budskap.Om och om igen sker detta – Gud når inte fram till sitt folk, därför att de som skulle förkunna hans vilja och väg såg till sitt eget bästa och hellre bar fram budskap som människorna ville höra, än de lyssnade till vad Gud hade att förmedla.Ingen ville lyssna till Guds dom över dem och maning till bättring och omvändelse. Profettjänsten blev något annat än vad Gud hade ämnat. Korruption fick insteg också bland Guds speciella tjänare profeterna.
För exceptionella tider, eller som Nya Testamentet uttrycker det ”farliga” eller ”svåra tider” har Gud exceptionella metoder. Det fanns människor som var redo att ställa sig till Guds förfogande, lyssna till hans Ord, förkunna och leva ut det. Nasiren trädde fram.I 4 Mos 6 kan vi läsa om hur Herren talade till Mose om nasiren och den uppgift han skulle fullfölja.

Undervisning av Emanuel Johansson
Jag har läst en bok i Bibeln som jag vill dela med mig av. Mycket av det är så aktuellt, och därför vill jag ytterligare påminna om det. Det är Daniels bok.Daniels bok kan man säga är Gamla Testamentets Uppenbarelsebok. Där finns syner och profetior. En hel del har gått i uppfyllelse, men det finns också en del som fortfarande väntar på sin fullbordan. När vi läser Daniels profetior, förstår vi att mycket av det han skrev handlar om den tid vi lever i – den sista tiden.Daniel var jude, och blev bortförd till Babylon när han var en ung pojke. Det läser vi om i första kapitlet.

Appell av Doris Diaz

Naturligtvis älskar vi Jesu tillkommelse, för vi vet att han är nära. Allt har redan gått i fullbordan av det som skulle ske innan. Vi väntar bara timmen för hans ankomst. Vi ska bli förhärligade när han uppenbaras för att hämta sin församling. Och jag är en del av denna församling. Min vän, du som läser detta: det finns fortfarande tid att omvända dig, så du inte går förlorad. Kanske detta är det enda tillfället du får. Det kanske inte ges något annat tillfälle. Sök frälsningen, så att också du får uppleva den glädje jag har. Jesus Kristus älskar oss, och han vill inte att någon ska gå förlorad. Därför: kom, omvänd dig och sök Jesus, för han kommer snart. Han står vid dörren, och han är vår Frälsare!

Undervisning av Tage Johansson
Uttrycket Guds rike är oerhört fascinerande. När man läser bibeln, ser man att det är fråga om det rike som har utgått ifrån Gud och det uppenbarar sig i det fysiska, det synliga. Att Gud i begynnelsen skapade himmel och jord, det är en produkt av Guds rike. Guds rike har sitt säte i den eviga världen, i himmelen och utgår från Guds tron. Guds rike synliggjordes genom att Gud började skapa. Han skapade också människan. Katastrofen var att Guds rike som blev så underbart uppenbarad i Edens lustgård, och människans harmoniska gemenskap med Gud, bröts genom synden. Därför måste Guds rike gå en annan väg. Därmed förklaras för människan att det som tillhör det förgängliga, det som synden fört in, det kan inte Guds rike byggas på.

Nummer 4-5 2007 av tidningen Midnattsropet är ett dubbelnummer. Innehåller bl.a. rapporter från sommaren som gått med tältmöten och evangelisation.

Ledare av Stina Fridolfsson

Under 1960-talet bröt en väckelse fram i vårt land, som gick under benämningen Maranataväckelsen. I tidningen Midnattsropet, som från 1960 förmedlade rapporter, förkunnelse, analyser och reportage, kan man göra sig en bild av vad Maranataväckelsen medförde. Det blev förnyelse och frälsning för många och även konfrontationer och uppbrott från både politiska och kyrkliga lojaliteter och band. Det gällde exempelvis partipolitik, fackföreningsanslutning, samfundsbildning, och organiserad ekumenik. Arne Imsen gav ut några böcker, där han på ett speciellt sätt skildrade både Maranatabudskapet och dess konsekvenser. I böckerna I världen men icke av världen; Tid att Vakna, Fruktad Frihet och Bannlyst frihet framgår hur obekväm levande kristendom ter sig för etablissemanget. Ja, faktum är att Arne Imsens förkunnelse blev så obekväm, att Maranataförsamlingen, samt församlingens företag Hotell Pilgrimshem och Bällsta Taxi aldrig fått annonsera i tidningen Dagen. Företagen lämnade 1995 in en anmälan till Konkurrensverket, för att få prövat om en statssubventionerad dagstidning har rätt att bojkotta annonser på detta sätt. Konkurrensverket tog upp ärendet och infordrade en förklaring av tidningen Dagen, som hänvisade till tryckfrihetsförordningen. Så här kommenterade Arne Imsen detta:

Ulla Näsholm intervjuar Sven Inge Johansson

När Sven Inge Johansson blev frälst skedde ett under, han blev en ny skapelse. 1968 mötte han Jesus Kristus som sin Frälsare. Allt blev förvandlat. Sven Inge är, som han själv uttrycker det, en gammal rövare. Och fortsätter: ”Jag har nog fått större nåd än andra människor, känns det som.” Idag är han 74 år och kan vittna om Guds trofasthet och nåd. -Människor tror mig inte när jag talar om det, säger han och utstrålar verkligen frid och glädje. Sjukdom och svaghet har drabbat honom men han ser i allt Guds omsorg och hjälp. För tre år sedan drabbades Sven Inge av cancer i hjärnan och det blev nödvändigt med operation och åtföljande strålbehandling.
Operationen blev lång och komplicerad. Det tycktes som om slumpen avgjorde att operationen skulle ske i Örebro, så var det inte tänkt från början. Sven Inge berättar:-Den läkare som skulle utföra operationen var en gammal bekant till mig. När jag satt på Härlanda-anstalten i Göteborg jobbade han där. Då var doktorn kandidat. När vi träffades kände vi ju igen varandra och jag fick vittna om att jag nu varit frälst i många år. Jag tror faktiskt att det var Gud som ordnade att just han skulle operera mig.-Cancern hade långa trådar som doktorn ”nystade” upp, en efter en och sen togs själva svulsten bort. Det var så han förklarade det för mig. Nu har det gått några år och det har gått bra, tycker jag. Visst har jag lite problem men det blir bättre och bättre.För att förbättra talet ordinerades Sven Inge högläsning en timme om dagen. Läsa bibeln tyckte han var en bra idé, och det har han farit väl av. Förutom att talet förbättrades blev bibelordet levande. En timmes högläsning ur bibeln dagligen är ett hälsomedel för hela kroppen, det förstår man genom Sven Inge. Rymde hemifrån Sven Inge var bara 15 år när han gick på sin första båt från Göteborg. Han hade mer eller mindre rymt hemifrån och stuckit till sjöss och då på ett förfalskat åldersintyg. Han hade lagt till ett år på intyget för att få komma med båten. Man skulle vara 16 år egentligen….Första resan blev det lite besvärligt och Sven Inge hoppade av i Prince Rupbert, Canada. Femton år gammal, utan pengar och papper på sig, blev han snabbt tagen av polisen och satt i fängelse. Ambassaden kopplades in, båten kontaktades och snart var Sven Inge ombord igen och på väg hem. Modern hade efterlyst honom då han varit borta från hemmet en tid.Efterhand blev det så småningom sju olika båtar och jorden runt några gånger, säger Sven Inge.Några år senare hamnade han i fängelse – sammanlagt tolv år har han suttit inne. Framförallt stölder, rån ibland och någon enstaka kassaskåpssprängning dömdes han för. Knark, speciellt amfetamin, blev också ett måste för att hålla sig alert och klara sig, förklarar han.-Man kände sig ju alltid jagad och därför prövade jag allt möjligt. En enda gång blev det LSD, men det slutade med att brandkåren fick hämta mig i ett träd, jag blev totalt snurrig och var nästan omöjlig att få ner från trädet..-Mycket alkhol blev det förstås också, det lärde man sig snabbt på båtarna och det var något som jag fortsatte med i många år.1967 blev Sven Inge placerad på Karsuddens sjukhus och meningen var att han skulle ”vårdas” där i åtta år istället för att sitta i fängelse.Till Karsudden kom ett gäng maranataungdomar där bland dem var också SvenÅke Asplund, som Sven Inge kände sedan tiden på Härlandaanstalten. Nu var han frälst och sjöng och vittnade tillsammans med ungdomarna. Sången ”Min kung och jag” blev populär och för Sven Inge är det fortfarande favoritsången – det är så sammanknippat med första gången han lyssnade till frälsningsbudskapet. Frälst och befriad 1968 blev Sven Inge frälst. Han poängterar:-Jag blev totalt befriad från hat och hämndbegär! Ett nytt liv hade tagit gestalt, det gamla begravdes i dopet under en sommarkonferens. Det var ett helt gäng som döptes den gången, de flesta av dem var ”gamla rövare” – f.d. kåkfarare eller missbrukare.Ålder och erfarenhet varierade, men alla hade blivit frälsta och lämnat det gamla livet bakom sig. Det var en storartad dopförrättning – en manifestation av Guds kraft och härlighet. Många av de nydöpta kom att ingå i den kommunitet eller rehabiliteringsscenter som en anläggning i Stjärnhov, några mil utanför Stockholm utgjorde under en period. Maranataförsamlingen i Stockholm hade hyrt platsen under en tid och 1969 var också Maranataförsamlingens bibelskola förlagd där.Senare kom lokalerna att användas som en uppsamlingsplats och ett hem för nyfrälsta missbrukare. Sven Åke Asplund tog ansvar för Sven Inge, som fick lämna Karsudden fast de åtta åren inte hade gått. Sven Inge levde under den tiden tillsammans med en liten grupp på femton personer, de flesta missbrukare, men det var människor från Maranataförsamlingen som ledde arbetet, skötte om hus och människor. Det var matlagning, vedhuggning, möten och arbete i skogen för männen. Skogsarbetet försörjde gruppen sig på, och det fanns alltid jobb. Så behövde man aldrig vara ensam, fick hjälp och stöd av troende hela tiden.Tiden på Stjärnhov var för Sven Inge en underbar tid. Man jobbade tillsammans i skogen, mekade med bilar, det var bönesamlingar och möten och ibland reste man också in till Stockholm på möten.På Karsudden hade han blivit ”avgiftad” och använde aldrig knark sen.Sven Inge bodde senarepå olika platser där det fanns storfamiljsgemenskap, bland andra Örebro, Malmö och Gärdshyttan. Upprorisk och arg Sven Inge återföll inte till knark, men någon gång när det var särskilt krisigt tog han till alkohol. Han berättar om ett tillfälle:-Jag var upprorisk mot Gud och avundsjuk på mina troende vänner som tycktes ha fått mera kraft, mer tålamod och glädje.-Jag hällde i mig massor av sprit, tog bilen och bara körde iväg. Riktade in mig mot en bergvägg och körde med full fart mot den.-Det som hände då var något mycket märkligt. Förarstolen med mig sittande rycktes ur bilen och kastades ut på en åker. Bilen krossades fullständigt och började sedan brinna. Själv var jag ganska oskadd och såg hur bilen brann. Polis och ambulans kom och jag fick följa med till sjukhuset. Det var något helt otroligt som hänt och polisen såg det som ett mirakel att jag kommit undan på ett så övernaturligt sätt.-Det var nog en skyddsängel där som hjälpte mig. Jag tror att den som haft en särskilt besvärlig uppväxttid får en speciell nåd från Gud, det har jag upplevt vid flera tillfällen.Vägen med Kristus gick inte spikrakt fram till att börja med, men Sven Inge växte till efterhand. Just nu är han i Stockholm där han har sin församling, sina bröder och systrar eller som han säger: Min familj.Behandling och läkarbesök sker i Örebro, dit han reser i sin nyförvärvade bil, som han verkar vara mycket stolt över. Eller kanske bättre uttryckt, glad att han är i en sådan kondition att han kan köra.Under sommarmånaderna bor han i en husvagn bakom huvudbyggnaden på Bällsta.Han håller uppsikt över hotellområdet och går sina ronder under kvällar och nätter, ser till att allt är lugnt och att det är ordning i huset.Vid flera tillfällen har han varit till hjälp bara genom sin närvaro. Han släntrar in till receptionen, kollar läget, ser snabbt om en problematisk situation är på väg att uppstå med någon stökig hotellgäst. Då stannar han, tilltalar den som bråkar – bara det brukar avleda bråk. Det är inte att ta fel på att det är en ”gammal rövare” som visar sig och då inser en och annan att det kan vara på sin plats att gå lite försiktigt fram.Tillsammans med sina trossyskon väntar han Jesus tillbaka och det är verkligen till glädje och en förmån att ha denne broder mitt i gemenskapen.Sven Inge avslutar intervjun med en hälsning och ett tack till alla syskon han träffat och som på ett eller annat sätt hjälpt honom genom åren. Han säger:-Jag är så tacksam till mina bröder och systrar både här och i utlandet, jag tänker mycket på vännerna i Dominikanska Republiken… Tänk att jag får vara med i en församling som har mission på olika platser i världen och där man predikar Guds Ord! Halleluja!

Ur Fruktad Frihet (1970) av Arne Imsen

Enkla former En återgång till enkla mötes- och verksamhetsformer är inte längre endast ett önskemål utan en tvingande livsnödvändighet. Till det hör att bönemötet absolut måste återfå sin centrala plats såsom all kristen verksamhets naturliga kraft- och inspirationskälla. Situationen är ingalunda hopplös om vi rustar oss med rätta vapen och på rätt sätt är redo att ta alla de konsekvenser denna insats kräver.I en liten skrift utgiven 1917 av Filadelfiaförlaget i Stockholm har ”ett flera dagars samtal, som hållits i Berlin av en stor skara andedöpta predikanter” summerats under titeln: ”Pingstväckelsens riktlinjer”. Där kan man bl. a. läsa:

Rapport från tältmöten i Stockholm av Märta Berg

Mitt i huvudstaden – mitt i sensommaren – gav Gud oss några mycket speciella dagar. Maranatatältet stod som en proklamation – det finns ett folk som väntar Jesus tillbaka! Dagar och nätter vaktade och vakade maranatabröderna – säkerligen i gott sällskap av Guds änglar – och inget ont hände människor eller utrustning. Ett fredat område, en fridlyst tid, i såväl den synliga som den osynliga världen. Så var det. Ut över Rålambshovsparken – där människor av olika generationer, samhällsskikt och etniska tillhörigheter grupperade sig för att ha picknick och njuta av ljumma sommarkvällar – ljöd väckelsesången ”Jesus, han kommer snart!” Tältet fylldes av glada och förväntansfulla människor som med liv och lust deltog i sång och bön, men också av sådana som troligen aldrig tidigare besökt ett tältmöte. Vilken förmån att få förmedla det viktigaste av alla budskap: ”Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv.” Och när hela den församlade skaran, den sista kvällen sjöng, anförda av en grupp hängivna ungdomar : ”Nu kan inget vara hopplöst mer - Jesus lever, det är en verklighet!” – ja, då kunde förnimmas himmelens AMEN. Det var Gud som gav oss ett ofattbart ögonblick av sin härlighet. Och jag fick vara med!

Analys av Jan Egil Hafsahl

Detta ämnet är mer en historisk analys än ett bibelstudium. Det är oerhört viktigt att vi som enskilda kristna och församling kommer till en klar förståelse av det bibeln kallar världen, världens makter eller det vi kan kalla stat eller statsmakt, så att vi i livet kan göra rätta val och fatta rätta beslut. Det är ett stort svalg mellan det Paulus skriver i Romarbrevet 13 om överheten och det vi möter i Uppenbarelseboken 13 som vilddjursstat. Vi måste få kunskap så att vi inte blir lurade. De fiender vi har att kämpa mot är legio. Bibeln talar om ondskans andemakter i himlarymderna, dvs de fiender vi har över oss. Bibeln talar även om köttet och dess begärelser, dvs de fiender vi bär inom oss. Och så talar den om världen och allt vad i den är, alltså de fiender vi har omkring oss. I det sistnämnda området uppträder vilddjuret som omtalas i bibelns sista bok. Det sägs: ”Vem är likt vilddjuret, och vem kan strida mot det?” Om detta vilddjur heter det att draken gav det sin makt, sin tron och stor myndighet samt att det fick makt att föra krig mot de heliga. Mitt i denna fruktansvärda beskrivning av ett skoningslöst vilddjur utbrister himlen: ”Den som har öra, han höre”. Frågan är egentligen om vi vill lyssna i tro och utifrån kunskapen handla i kärlek till sanningen. Tro verksam genom kärlek.

Undervisning av Paulus Eliasson

I 1:a Samuelsbok möter vi berättelsen om Saul, Israels förste kung. Israels folk, som utvandrat ur Egypten in i det land som Herren lovat, hade under många år letts av s.k. domare. Dessa hade förkunnat Herrens ord och på ett andligt plan varit fästet i den oroliga tiden. Men så börjar Israels folk att se sig omkring, och säga: ”Vi vill vara som alla andra folk! Vi vill ha en kung!””Som alla andra folk…” Där har du den stora faran. Gud hade utvalt ett folk som var annorlunda, eller som Bileam profeterar:

Stina Fridolfsson intervjuar Mekki Drihem

Åse och Stig Andreasson, som under ett halvt sekel varit verksamma som missionärer i Frankrike, har under dessa år fått vara med och bygga upp flera församlingar där. De reser då och då på besök till dessa församlingar. Från Albi i söder, Vesoul femtio mil längre norrut, och ytterligare några platser för att så avsluta i en församling i Belgien, där de på senare år varit medhjälpare i en församling, i förkunnelse och själavård.För några år sedan fick jag förmånen att följa med Stig och Åse på en resa då de besökte församlingar de grundat. I samband med det fick jag berätta om missionsarbetet i Dominikanska Republiken. Det medförde att Maranataförsamlingens mission i Dominikanska Republiken sedan dess har förebedjare och offrare i Frankrike och Belgien.

Vittnesbörd av Allan Lundgren

Frågan kom från min pappa, där jag satt vid hans högra sida i missionsmötet under det att indienmissionärerna Sherian och Abraham hade predikat. De inbjöd nu till frälsning, och tecknet på att man ville bli frälst var att räcka upp handen. Jag minns ordagrant frågan från min pappa: ”Skall inte du räcka upp din lilla hand också?” och de orden har följt mej genom hela livet, trots att de uttalades för 70 år sedan. Platsen var mötestältet i Nyhem under en missionskonferens där. Mitt unga sinne var gripet och jag längtade innerst inne efter att bli frälst. Mitt svar på hans fråga kom bara till tanken, vilken var: Frågar han en gång till, så räcker jag upp handen. Men han frågade inte en gång till…Om vi bara förstode hur viktiga våra beslut är vid vägskälen i våra liv och att de tidigaste är de viktigaste. Jag borde ha lytt mitt hjärtas längtan och bara räckt upp handen och sedan gått fram och blivit frälst. Hur många gånger har jag inte ångrat denna min feghet. Hur annorlunda kunde mycket ha varit, om jag följt mitt hjärtas längtan. Jag lämnade tältete då mötet var slut med en ofrälst själ. Det hade mörknat ute och det var mörkt i mitt hjärta. (Judas lämnade också Jesus och gick strax ut och det var natt, säger bibeln, Joh 13:30). Dagen efter var jag tillbaka i mitt vanliga liv. Sedan gick det fort att dricka alltmer ur världens usla brunnar som inte hålla vatten. Min hand ”kom upp” först 10 år senare då jag var 24 år. Visst var det sent, men pris ske Gud att den ändå kom upp till slut. Gud har ju en plan för varje människa. Vilket privilegium att få höra om Jesus i unga år och vilken nåd att få följa honom från ungdomen. Jag tänker ofta på de unga. De som har livet framför sej som ett oskrivet blad. Kanske har Du en missionskallelse djupt därinne i hjärtat. (Jag hörde också Gud tala om missionskallelse till mej vid åtta års ålder). Eller Du har en kallelse till en annan livsuppgift som kräver helöverlåtelse? Kanske vill Gud att Du skall vänta med att fästa Dej vid en livskamrat innan Du säkert vet vad Gud vill med ditt liv? Gud har en plan utstakad för var och en och lycklig den som hittar den i unga år. Då kommer allt annat på rätt plats. Bibeln säger: