Historisk tillbakablick av Arne Björkman

Pietistväckelsen började i Tyskland. Sedan kom väckelsen till Sverige genom studenter, som läst vid universitetet i Halle. Men starka pietistiska väckelsevittnen blev också de karoliner, som under 1720-talet fick återvända till Sverige efter många och långa års krigsfångenskap i Ryssland och Sibirien. Under den hårda fångenskapen började många av karolinerna att söka Gud. De kom då till en djup personlig tro på Herren Jesus Kristus, blev frälsta, uppfyllda av den helige Ande och började vittna för sina kamrater. Tiden var hård. Den lutherska kyrkan hade stelnat i yttre livlösa former. En viss doktor Müller i Rostock kallade dopfunten, predikostolen, biktstolen och nattvardsbordet för de fyra kyrkoavgudarna, som man dyrkade istället för att be till Herren i ande och sanning. Men Gud väckte upp en kyrkans man, som i en stund av nåd fick se vad som fattades kristenheten - liv och en ny födelse. Han insåg att både den enskilda människan och kyrkan behövde uppleva pånyttfödelse och Andens liv.Människorna ansåg sig vara Guds barn, eftersom de blivit barndöpta. Den som hade syndat behövde sedan bara gå till nattvarden för att få förlåtelse. E J Ekman skriver:-Den populära uppfattningen rörande sakramenten var fullständigt vidskeplig: de verkade som ett slags trollmedel.För en sådan kristendomsuppfattning var orden pånyttfödelse och helgelse helt okända begrepp.Mannen som Gud väckte upp hette Philip Jacob Spener. I sin andliga hunger vände han sig till Bibeln och fann det “förrådshus, där den hungrige kunde erhålla sitt bröd”. Och med det kom Spener att plöja upp den plogfåra, som lade grunden till den pietistiska väckelsen i både Tyskland, Ryssland och Sverige. Tusentals människor skulle väckas upp ur den andliga sömnen och börja söka Herren på ett djupare och personligare sätt.Philip Jacob Spener angrep i en predikan år 1669 den döda formkristendomen och pekade på att människorna måste börja med allvarliga bibelstudier för att få en stabil kristen grund att stå på. På grund av hans tal uppstod en splittring bland kyrkobesökarna. En del förklarade köttsligt upprörda, att de aldrig mer skulle lyssna till Speners predikningar. De andra tog till sig hans förmaningar och började tillsammans att läsa och samtala över något bibelsammanhang. De försökte också att bli varandra till stöd och hjälp i vardagen och leva ett verkligt kristet liv. På det sättet växte de fria kristna sammankomsterna fram i samhället. De kallades konventiklar och skulle med tiden bli ett stort problem för den svenska statskyrkan, som ville kontrollera det andliga livet i landet. Sverige fick då en ny lag, konventikellagen, som förbjöd enskilda kristna sammankomster.
Ett heligt prästerskapSpener betonade även att alla andefyllda kristna ska vara ett heligt prästerskap. Det allmänna prästadömets principer måste praktiseras i gudstjänster och i vardagslivet. Var och en skulle ha något särskilt att meddela. Det här var skriftenliga tankar, som var både främmande och farliga för kyrkosystemen. I hela Tyskland började man snart prata om pietisternas “galenskap”. Och som en pietistisk föregångsman och ledare efter Spener kom August Herman Francke. Också han var en andligt kraftfull man, som svingade Andens skarpa svärd i predikningar och böcker. Under Franckes ledning växte också en kristen social mission fram, vilken utvecklades till den första protestantiska hednamissionen.I Sverige var kung Karl XI envåldshärskare. Han ansågs vara en gudfruktig monark, som ville fostra folket i den lutherska kristna läran. Därför såg han till att statskyrkan fick en viktig roll som en sammanhållande faktor för hela landet. Genom 1686 års kyrkolag infördes samma stränga och enhetliga organisation inom statskyrkan som i det övriga samhället. Överrensstämmelse i religiösa ting var alltså ett krav, som staten ställde på sina medborgare. “Sveriges lycka är att blott hava en konung och en trosbekännelse”, hette det. Men man får inte glömma att den nya kyrkolagen också hade en stor betydelse för folkundervisningen. Karl XI ville att svenskarna skulle få lära sig att läsa och skriva och grundligt undervisas i kristendomskunskap.Karl XI införde även det militära indelningsverket, så att Sverige fick en stor och välövad armé av yrkessoldater. Landet indelades i rotar, och varje rote skulle ställa upp med en anställd soldat, som varje månad tränades för krigstjänst i sitt kompani. För att värvas som knekt i den indelta hären, så måste man åtminstone hjälpligt kunna läsa och skriva. Men de indelta soldaterna skulle inte bara tränas i strid utan också i gudsfruktan. Då soldaterna var hemma på torpen och i kompanierna, skulle prästerna undervisa dem i den lutherska läran. I fält höll särskilda fältpräster korum (andakt med bön) varje morgon och kväll. På söndagarna var det en längre gudstjänst med predikan. Om det var möjligt - det var ju krigstider - höll man en gudstjänst mitt i veckan också. Det kristna budskapet var klart och enkelt: soldaten ska frukta Gud och ära kungen och leva ett hederligt och dygdigt liv. Det blev hårda straff för de soldater, som inte infann sig till korum och gudstjänst. Även soldater som svor eller hädade Gud dömdes till kännbara straff.I april 1697 avled kungen och efterträddes av sin 14-årige son, den blivande “krigarkonungen” Karl XII. Inom kort skulle Sverige tvingas in i nya krig. I mars år 1700 fick den nu 17-årige kungen meddelande om att landet hade angripits av Danmark, Ryssland och Polen-Sachsen i förbund. Sveriges ödestimma hade slagit, konstaterar en av historietecknarna.Över en natt mognade den pojkaktige och lekfulle kungen. Sverige fick en beslutsam och handlingskraftig monark. Det glada hovlivet i Stockholm tog slut. Inom några dagar sändes kurirer ut på landets alla vägar. Regementscheferna i Sverige och Finland fick sina order. Det militära indelningsverkets välplanerade mobiliseringsplaner sattes i verket. Vapen och uniformer låg i rotekistor och arsenaler, matförråd fanns efter vägarna och fartygen hölls redo. Trupperna drogs ihop.
Framåt i Jesu namn!Även Karl XII höll noga på den lutherska läran och att soldaterna skulle fostras i gudfruktighet. Att Gud därför skulle ge svenskarna seger var nästan en självklarhet. En tidig morgon försvann kungen diskret från Stockholm för att ställa sig i spetsen för trupperna. Han skulle aldrig återvända.Nu låg många års krig framför karolinerna. De var disciplinerade och välövade i modernt fältkrig och skulle i stort sett komma att vinna strid efter strid. Och naturligtvis stred svenskarna i Guds namn. Men en dag nio år efter krigsutbrottet kom vändpunkten och nederlaget. Och det var då Gud fick sin chans att nå djupare in i karolinernas hjärtan.Karolinerna var på väg mot Moskva år 1708. De ryska trupperna drog sig tillbaka och brände bakom sig sitt eget land. Byar, skogar och marker var förödda miltals framåt. Karl XII beslöt därför att marschera söderut mot Ukraina, där man just höll på med skörden. Där fanns föda för både människor och djur. Men från den stunden började de stora motgångarna. Och motgångarna skulle så småningom leda till att karolinerna började söka Gud på ett mera personligt sätt än tidigare. En del av de här karolinerna skulle efter krig och fångenskap återvända till Sverige som brinnande väckelsevittnen.I oktober 1708 var läget mycket besvärligt. Och värre skulle det bli. I mitten av december kom en ny katastrof. Århundradets värsta vinter tog ett hårt strupgrepp över hela Europa. Kölden bokstavligen förlamade de svenska trupperna. Soldater frös ihjäl på hästar och kuskbockar. Stelfrusna hästar och människobylten låg efter vägarna. Det fanns karoliner, som kunde se hur fåglarna frös ihjäl i luften och föll döda till marken. Kungen försökte föra in trupperna i stan Gadjatj. Men alla kunde inte få plats inomhus. De soldater, som blev kvar utomhus frös ihjäl. Julen kom och kölden ökade ännu mer. På dagen före julafton bröt kungen upp med de karoliner, som fortfarande kunde marschera. De tog sig tio mil till byn Petrovka. Alla som kunde trängde ihop sig inomhus. Hälften av karolinerna blev kvar utomhus och gick sitt öde tillmötes. Och kölden ökade. Men värst av allt var ändå att man på grund av kylan inte kunde samlas till julgudstjänster, tyckte karolinerna. Mer gudfruktiga soldater började istället att ha bönestunder med sina olyckskamrater. Nu gällde det att be till Gud om nåd och hjälp. Här hade Herren gett dem seger och framgång i strid efter strid. Och nu drabbades de av alla de här olyckorna. Så kom våren 1709. Snön smalt, gräset spirade i Ukraina och striderna satte igång igen. I Guds namn skulle de besegra tsaren och hans trupper. I början av maj belägrade karolinerna stan och befästningen Poltava. Mot 16.000 karoliner stod omkring 40.000 ryssar. Det var samma styrkeproportioner som vid Narva nio år tidigare. Men nu var läget ett annat. Den svenska armén var hårt sliten och kunde inte längre ersätta sina förluster. Värre var att ryssarna hade hämtat in svenskarnas försprång i modern militär taktik. I stridens hetta kunde man höra de svenska officerarnas kommandorop: “Kavalleri, kavalleri, framåt i Jesu namn!”Inte många timmar efter karolinernas anfall kunde Karl XII och hans generaler konstatera att en stor katastrof inträffat. Den svenska armén var slagen i spillror. Omkring 7000 karoliner hade stupat och nästan 3000 blivit tillfångatagna. Senare togs ännu flera tillfånga: officerare, meniga, drängar, pigor, marketenterskor, skjutspojkar, hustrur och barn. Historiker har beräknat att nära 25.000 svenskar vandrade in i den långa fångenskapen i Ryssland och Sibirien. Men som sagt, en hel del av dem skulle under den hårda fångenskapen få möta Herren Jesus Kristus till väckelse och frälsning och återvända till Sverige som modiga pietistevangelister. Och då skulle de få utkämpa en hård strid för sanning och trosfrihet.Många av de svenska krigsfångarna visades upp i Moskva av tsar Peter I. Där blev de hånade, bespottade och förödmjukade av folkmassan. Löjtnant Joacim Lyth berättade i sina anteckningar:-Den här dagen som var en stor triumfdag för ryssarna, utpressade många suckar av oss svenska fångar. På den här dagen avsvor jag med några av mina kamrater all ypperlighet, lust, spel, musik, dans och det uppå våra knän på jorden.Karolinerna led av att vara besegrade. Korpralen Erik Larsson Smepust vittnade om samma sak som löjtnant Lyth. I sin dagbok har Smepust skrivit av de böner och andliga sånger, som krigsfångarna sjöng i Ryssland, då de samlades till spontana bönestunder. Allt vittnar om hur självanklagelse och självrannsakan växte fram bland fångarna. Mer och mer började de inse att de inte endast var fångar hos ryssarna utan också i synden och världen. De menade att Gud hade straffat dem för deras högmod. Först då de omvände sig till Herren Jesus Kristus skulle bojorna falla.
”En kostbar tukteskola”En del av de karolinska krigsfångarna hamnade i stor misströstan och desperation. Löjtnant Lyth såg annorlunda på det hela. Han kallade krigsfångenskapen för “en kostbar tukteskola” och vittnade: -Jag för min del tillstår att jag aldrig förr så trofast, innerligt och andaktsfullt har bett till min Gud som under denna eländiga fångenskap.Joacim Lyth hade många kamrater, som upplevde tillvaron på samma sätt. Det var en andlig rörelse som skedde - bort från den förstelnade lutherska uniforma “stortron” till ett heligt , rent och personligt kristet liv. Karolinerna började studera Bibeln på egen hand och såg vad som stod skrivet. Man delade Ordet med varandra och bad fritt ur hjärtat.Efter några år hade krigsfångarna blivit placerade på ett 50-tal orter i östra Ryssland och Sibirien. Trots svårigheterna lyckades karolinerna bevara sin sammanhållning. Det berodde på den starka militära och kyrkliga organisationen, som fungerade även under fångenskapen. Endast ett mindre antal karoliner anslöt sig till den ryska ortodoxa kyrkan, gick i tsarens tjänst och slapp därmed fortsatt fångenskap. De betraktades både som avfällingar och landsförrädare.Fänrik Gustav Abraham Piper var placerad som fånge på en ort i östra Ryssland. Där hade han tjugo officerskamrater. De levde i stor nöd och fick försörja sig bäst de kunde. Piper berättade att de på grund av sitt stora elände började fundera närmare över sitt andliga tillstånd. De ville veta mer om den kristna tron men led brist även på andaktsböcker. Hela deras bokförråd bestod av två postillor och en Bibel, där småprofeterna var utrivna. I brist på fältpräst började Piper predika för sina kamrater. Och tillsammans studerade de vad som stod skrivet i de kristna böcker de ägde.Med tiden fick de karolinska fångarna pietistiska uppbyggelseböcker, som pietistledaren August Herman Francke i Halle i Tyskland sände till dem. I sina brev till karolinerna betonade Francke det personliga avgörandet för Kristus. Han skrev t.ex. till karolinerna i Tobolsk och berömde dem för deras “goda föredöme i kristen tro”. Då påpekade han: -Gud har förödmjukat er för att upphöja er. Han har låtit er bli besegrade för att ni ska komma till den levande tro som är den seger som övervinner världen. Han har låtit sända er i landsflykt för att ni skulle nå fram till det rätta fäderneslandet. Han har avlägsnat er långt bort för att ni skulle komma desto närmare Honom.De pietistiska officerarna i Tobolsk började samlas i fria möten (konventiklar), där de läste predikningar av Francke, sjöng psalmer och bad med egna ord. En del fältpräster var motståndare till de här fria konventiklarna. Kyrkoherde Jöran Nordberg, som var chef för det svenska fältkonsistoriet i Moskva, fick höra om de andliga motsättningarna mellan karolinerna. Därför skrev han en lång utredning till fältprästerna. Han försvarade pietistledaren Francke, som han menade hade en sann, bibelförankrad och ren förkunnelse. Då det gällde konventiklarna, ansåg han att de varken var syndiga eller förbjudna så länge andan i dem var god. Kyrkoherde Nordberg uppmanade till och med fältprästerna att själva delta i konventiklarna. Men fältprästerna ville inte följa hans uppmaning. De ville slå vakt om den lutherska uniforma stortron. Men pietisterna vände sig inte mot den lutherska läran i första hand. De var motståndare till likriktningen, den religiösa ljumheten och förstelningen och kyrkans auktoritetskrav för det andliga livet. Pietisterna förkunnade att människorna skulle omvända sig till en sann och levande kristen tro och börja lyssna till Guds Ord. Att de inte blev frälsta genom ritualer som barndop och nattvard blev då en självklar sanning.Då freden med Ryssland blev undertecknad år 1721, fick krigsfångarna söka sig hem till sina hemländer. De få som fanns kvar i livet. Karolinerna kom också från Finland, Baltikum och Tyskland. De hemvändande karolinerna gjorde en mycket viktig missionsinsats. Under den långa fångenskapen i Ryssland i tolv år hade hos många officerare och soldater den äldre karolinska gudsfruktan av luthersk-kyrklig modell växt till en djup och from biblisk tro. Bibeln hade blivit och var pietisternas främsta andaktsbok och fasta stöd i det hårda vardagslivet. I bibelordet fick de uppbyggelse, uppmuntran och tröst men också förmaning och varning. Plötsligt var de omvända karolinerna väckelseevangelister. Så som de tidigare hade svingat sina värjor mot fienden, svingade de nu Ordets skarpa svärd mot det religiösa avfallet i kyrkorna. Flera pietistiska uppbyggelseskrifter översattes från tyskan och spreds som handskrifter eller böcker i hela Sverige.Och vid Riksdagen i Stockholm år 1723 gick pietisterna till angrepp mot det luthersk-ortodoxa prästerskapet. Utan omvändelse och den nya födelsen var det omöjligt att utöva den helige Andes ämbete i enlighet med Guds vilja, framhöll pietisterna.Kyrkans ledning gick till motangrepp genom förföljelser och förbud. Fältprästen Erik Westadius var känd som pietist. Efter hemkomsten till Sverige fick han inte någon befattning i kyrkan. Till slut fick han kontakt med överstelöjtnant Sten Coyet, som också han återvänt från den ryska fångenskapen som pietist. Coyet var godsägare och gjorde Westadius till kyrkoherde på sitt gods i Ljungby i Skåne, trots att Lunds domkapitel gjorde allt för att stoppa Westadius befordran och pietistiska väckelsepredikningar.Den pietistiska väckelsen spred sig i landet. Vid 1726 års riksdag drev statskyrkan igenom det så kallade konventikelplakatet. Kyrkan vände sig mot den fria väckelsen. Med hot om stränga straff - böter, fängelse eller landsförvisning - förbjöd myndigheterna fria kristna möten. Den nya konventikellagen ledde till att en del av pietismen blev radikalare och kyrkofientlig. Nu fick det vara slut på det religiösa hyckleriet, tyckte man kanske. Och så gick striden vidare. Med tiden fick det pietistiska väckelsebudskapet en bredare folklig förankring. Många väckelsevittnen blev även martyrer. Prästsonen Sven Rosén nåddes också av väckelsebudskapet. Han kom att kallas “Trosfrihetens martyr”, eftersom det främst var han som vid domstolarna fick föra det fria väckelsefolkets talan. Han dömdes till landsförvisning på livstid.Det skulle dröja omkring 130 år innan konventikellagen avskaffades.nn
Viktigaste källor: Inre missionens historia av E. J. Ekman, Karoliner av Alf Åberg och Göte Göransson, Fångarns elände av Alf Åberg.

Appell av Stina Fridolfsson

-I veten ju, att fastän de som löpa på tävlingsbanan allasammans löpa, så vinner allenast en segerlönen. Löpen såsom denne, för att I mån vinna lönen. Men alla som vilja deltaga i en sådan tävlan pålägga sig återhållsamhet i alla stycken: dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig. Jag för min del löper alltså icke såsom gällde det ett ovisst mål; jag kämpar icke likasom en man som hugger i vädret. Fastmer tuktar jag min kropp och kuvar den, för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet. (1 Kor. 9:24-27) -Om någon deltager i en tävlingskamp, så vinner han icke segerkransen, ifall han icke kämpar efter stadgad ordning. (2 Tim. 2:5)Paulus tar som åskådningsmaterial till sin undervisning exempel från idrottsarenan. Han talar om vad som är föredömligt i idrottsmannens föreberedelse inför tävlingen:Återhållsamhet i alla stycken. Stadgad ordning. Det gäller att med rätt diet och träning skapa förutsättningar att vinna segerkransen. Men omedelbart fortsätter aposteln att påpeka en mycket avgörande skillnad mellan idrottsmännen och Jesu lärjungar: Dessa för att vinna en förgänglig segerkrans, men vi för att vinna en oförgänglig.Löpen såsom denne – men inte för ett ovisst mål, en förgänglig segerkrans som tilldelas bara en, den bäste, den som lyckats härda sin kropp och haft turen att vinna.Paulus påminner om att Jesu lärjunge inte löper för ett ovisst mål. Nej, än om han ska ta idrottsmannen som föredöme när det gäller självtukt, så är skillnaden mellan den som vinner segerlönen på tävlingsbanan och Jesu lärjunge så stor, ja, lika stor som skillnaden mellan liv och död: Vår kamp gäller inte en förgänglig segerkrans och ett ovisst mål. Nej, det gäller att vinna den oförgängliga segerkransen och att se den osynlige; det eviga hoppet och säkra målet.Det finns en segerkrans för den som kämpar efter stadgad ordning. Paulus påminde i sin avskedshälsning till sin andlige son Timoteus om detta: -Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.(2 Tim. 4:7-8)Det handlar alltså inte om ett ovisst mål med en vinst som genom ödets nyck kan tillfalla en annan så att jag blir utan.Nej, rättfärdighetens segerkrans tilldelas alla som älskar Jesu tillkommelse. Det är ett fast hopp som aldrig kan komma på skam och ett säkert mål för tid och evighet! Älskar du Jesu tillkommelse?

Appell av Doris Diaz

Vi andas redan i luften att han kommer. Därför måste vi hålla fast, som hans ord säger. Därför måste vi alltid vara fyllda av honom. Vi får bedja varje dag, varje minut, varje ögonblick: Herre, fyll mig med din ande.
Vi ska läsa litet om vad Herren säger i sitt heliga ord om hur det ska vara vid Jesu tillkommelse. Vi läser ur Malaki: -Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa.(Mal. 3:2)Vi måste vara beredda för denna stora dag. För det är en oerhörd dag, som Malaki här talar om. Vem kan uthärda den? Vi kan uthärda den om vi är tvättade i Lammets blod. Vi som blev frälsta av honom och är hans trogna vittnen måste hålla ut intill änden. Vi ska också läsa ur Matt. 24: -När han sedan satt på Oljeberget, trädde hans lärjungar fram till honom, medan de voro allena, och sade: »Säg oss när detta skall ske, och vad som bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände.» -Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. (Matt. 24:3, 27)Jag vet inte om ni haft möjlighet att se hur ljungelden kommer. Den förvarnar inte, den kommer plötsligt. Det är som ett ögonblick; då man öppnar och stänger ögonen. Vi kan sitta helt lungt, och så, i ett nu, kommer en blixt. Ingen vetenskapsman kan säga när en blixt kommer. Och på samma sätt ska det vara vid Jesu tillkommelse. Alla profeter har pekat på hans tillkommelse. Det finns många som har profeterat över hans tillkommelse, men de har kommit fel, för de har satt ut datum. Herren har inte satt något datum. Jesus sa till sina lärjungar: Detta ska vara signalerna; de som vi läser om i Matteus 24. Och det är i uppfyllelsen av alla dessa signaler vi nu lever. Nu fattas oss bara att vänta hans tillkommelse. Och han kommer som en blixt. Ingen kommer att kunna förutsäga tid och stund; det kommer att ske i ett ögonblick. Han kommer också som en tjuv om natten. Nu finns så många tjuvlarm. När en tjuv kommer in, sätter larmet igång. Men blixten varnar inte. Den bara kommer – pang! Vi måste vara väl förberedda, för när Herren kommer tar han med sig de sina. Låt oss läsa i första Korinterbrevet: -Och såsom i Adam alla dö, så skola ock i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till.(1 Kor. 15:22-23)Här läser vi att Kristus är vårt liv; han är den som ger oss det eviga livet. Han kommer för att hämta oss. Men Gud är ordningens Gud. Vi måste ha en noggrann ordning. Som det var vid skapelsen. Skapelsen var inget slumpmässigt som uppstod. Varje dag skapade Gud något. Och det han skapade, skapade han gott och i ordning. Hur skapade han människan? Det finns inget större bevis på hans makt och ordning än den som visas i människokroppen. Jag har studerat den. Det är otroligt vilken ordning varje organism och varje cell har. Varje organ och varje liten cell har sin funktion. Vem är det som representerar oordning och gör onda ting för att förstöra allt som finns? Det är satan. Därför måste vi leva i god ordning. För så som Gud skapade världen i ordning, så ska Jesu tillkommelse ske i ordning.Vi kan läsa i första Tessalonikerbrevet: -Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. (1 Tess. 4:15-17)Här ser vi ordningen. Det blir inte i panik: -Jesus har kommit, nu måste vi skynda oss och springa! Han kom! Nej, allt ska ske i ordning. Skapelsen hade sin ordning. Jesu tillkommelse har sin ordning. Först kommer Jesus. Han ger oss det eviga livet, han är förstlingen sedan kommer de avsomnade, men bara de som har avsomnat i Hans ord. Dessa som dog rena ska lyftas upp först, de ska uppstå. Sedan kommer vi, som fortfarande lever här på jorden. Detta är den fastställda ordningen som Herren har gett oss, för att vi ska kunna glädja oss med Honom i den nya himlen och den nya jorden som han har berett för oss.Vi kan också läsa vad Paulus säger i andra kapitlet: -Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I?(1 Tess. 2:19)Vi måste glädja oss. Och Jesus Kristus kommer att glädja sig när han ser sitt folk, dem som har hållit ut. De som har tvättat sina kläder, de som är rena och som höll ut i alla vedermödor, de som övervann alla sataniska attacker. När han ser dem, så gläder han sig. Vi läser också i andra Timotierbrevet: -Nu ligger rättfärdighetens segerkrans tillreds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på »den dagen», och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.(2 Tim. 4:8)De som har älskat hans tillkommelse, ära vare Gud! Vi älskar hans tillkommelse, eller hur? Därför samlas vi och håller fast, för vi älskar hans tillkommelse. Därför måste vi troget hålla ut. Vi läser också i Jakobs brev: -Så biden nu tåligt, mina bröder, intill Herrens tillkommelse. I sen huru åkermannen väntar på jordens dyrbara frukt och tåligt bidar efter den, till dess att den har fått höstregn och vårregn. Ja, biden ock I tåligt, och styrken edra hjärtan; ty Herrens tillkommelse är nära.(Jak. 5:7-8)Vi älskar hans tillkommelse och måste ha tålamod. Det är som när vi planterar ett frö, då kommer en planta upp. Men om vi inte vårdar den och inte vattnar den varje dag och ger lite gödningsmedel för att den ska växa, så blir den svag och kan inte ge frukt. Det är likadant med barnen. Då ett barn föds, måste mamman ger kärlek, mat och uppfostran. Utan mat kommer det att dö av undernäring. Utan uppfostran lär det sig ingenting.Vi kan använda detta exempel när vi talar om Jesu tillkommelse. Vi tog emot frälsningen och blev renade i Jesu blod. Men det betyder inte att vi genast ska flytta hem till honom. Frälsningen är som en planta. Om du inte ger näring, kommer den att dö. Många kristna som tar emot Jesus till frälsning är mycket brinnande i början. De kommer till mötena, sjunger och deltar. Men efter en tid försvinner de ut i världen. Man frågar sig: var tog den brodern och den systern vägen? Han kom bort, är ute i världen, avfälling, som vi säger. Men kanske han hade behövt ett andligt vidrörande. Det får man genom att läsa Guds ord. Bibeln är vår näringskälla. Där har vi våra vitaminer. Om vi inte läser i den, kommer frälsningen att dö bort, försvinna. Därför samlas vi. Därför lovar vi Herren tillsammans. Vi läser Guds ord tillsammans för att få andlig föda. Om vi inte gör det, kommer vi att torka bort, glida ut i världen. Vi måste bevaras i bön. Brinnande, så att Herren finner oss rena; renade, som vi just har läst. Vi läser också i andra Petrus’ brev: -Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde, när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse utan vi hade själva skådat hans härlighet.(2 Petr. 1:16)Om vi älskar hans tillkommelse, måste vi tro på Guds kraft. Den kraften är manifesterad i var och en av oss. Alla som älskar Herren är hans vittnen. Han skapade oss till sin avbild. Han gav oss sin enfödde son som offrade sig på korset för oss. Därför älskar han oss mycket. Då måste vi också älska hans tillkommelse. Och för att älska, måste vi hålla fast. Det är inte lätt, men vi måste fortsätta i Jesu fotspår.Det som väntar oss, är oerhört. Vi ska få evig glädje, evigt liv och det vinns genom Guds nåd. Låt oss också läsa i tredje kapitlet: -…medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld, och himlakroppar smälta av hetta! Men »nya himlar och en ny jord», där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.” (2 Petr. 3:12-13)Nya himlar och en ny jord – ära vare Gud! Där ska rättfärdigheten regera. Där ska vi glädja oss åt Guds närvaro. Men för detta måste vi hålla ut. Vi kan inte vara vankelmodiga; komma och gå, komma och gå. Vi måste se till att vi bevaras i Guds ordning. Vi måste följa hans bud, allt vad han har sagt. För om vi inte gör det, vad ska bli med oss när han kommer? Om jag, som är doktor, kommer till sjukhusets kontor, och chefen säger åt mig: du måste till imorgon göra det och det för en patient, eller åka till ett kontor och hämta en sak. När jag sedan kommer och ser chefen – vad gör jag då? Om jag har utfört vad han sagt åt mig, kan jag vara glad och gå fram och säga: -Åh, god dag, se här vad jag har gjort! Men om jag inte har gjort som han sa, så gömmer jag mig, för jag skäms. Därför: låt oss fortsätta och göra vad Herren manar oss, för att slippa skämmas och kunna vänta hans tillkommelse med glädje.Låt oss också läsa i Jesaja om nya himlar och jord som är oss lovad: -Ty se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord; och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka därpå. Nej, I skolen fröjdas och jubla till evig tid över det som jag skapar; ty se, jag vill skapa Jerusalem till jubel och dess folk till fröjd. (Jes. 65:17-18)Fröjd – glädje – frid. Det ska vi få i denna nya himmel och nya jord som Herren har lovat oss. Och det han lovar oss, det håller han. Därför måste vi vara honom trogna. För han är trogen. Vi måste hålla oss till honom. Vi vill glädjas och få detta eviga liv som han har lovat oss. Ära vare Gud! Alla tecken säger oss att han kommer snart. Han är i antågande. Allt vad skriften säger oss, alla tecken är uppfyllda i våra dagar. Vi väntar bara hans tillkommelse. Denna härliga dag. Endast om vi är fyllda av den helige ande kan vi uthärda den med fröjd och glädje, utan skam. Som det står i första Johannes brev: -Ja, kära barn, förbliven nu i honom, så att vi, när han en gång uppenbaras, kunna frimodigt träda fram, och icke med skam nödgas gå bort ifrån honom vid hans tillkommelse.(1 Joh. 2:28)Vi ska inte med skam nödgas gå bort ifrån honom. Vi gör inte som dessa som är olydiga mot Guds bud och tänker: det gör ingenting att jag gör det här. Jag ska göra det bara en enda gång. Sedan ber jag Gud om förlåtelse. Men om han kommer – ska vi då nödgas gå bort med skam? Liksom vi måste skämmas när vi inte gjort det chefen begärt av oss. Ska vi bli tvungna att gömma oss, för att vi inte gjort vad han sagt? Herren ger oss sitt budskap. Han ger oss visdom för att kunna förstå vad han vill med var och en av oss. Vi måste fortsätta troget, syskon. Vi måste förbli i Honom. Förbli, fyllda av hans helige Ande, tröstens ande, till dess att han kommer. Då kan vi ta emot honom utan att skämmas, utan fruktan, utan rädsla. Ära vare Gud! Han är stor, han är mäktig, vi kan se honom i vårt inre. Om han är synliggjord inom oss, kan vi inte ha något smutsigt, för han tycker om renhet. Vi måste vara renade inför hans tillkommelses stora dag, för att inte bli lämnade kvar, för att inte behöva skämmas, för att kunna fröjdas över det arv som han har åt oss. Denna krona som han har lovat oss. Vi offrar nu mycket vi tycker om och avstår från mycket som skulle glädja oss för att kunna följa hans bud, för att uppfylla hans befallningar till dess att han kommer. Jesu tillkommelse är nära, syskon. Han står vid dörren. Låt oss vara trogna för att vänta den dagen med glädje. Vi håller fast. Ingenting annat spelar någon roll, vi ska få allt nytt. Vi ska få en ny kropp, ära vare Gud! Inget av det vi har här duger, allt är sopor. Allt det materiella är förgängligt, men det vi har inom oss, denna stora frälsning – den måste vi bevara! Herren har gett oss den, och han ber oss att skydda den tills han kommer. Och han kommer snart. Han är redan här! Vi andas redan i luften att han kommer. Därför måste vi hålla fast, som hans ord säger. Därför måste vi alltid vara fyllda av honom. Vi får bedja varje dag, varje minut, varje ögonblick: Herre, fyll mig med din ande. Gör av mig vad du vill! Fyll mig, Herre! Jag vill vänta dig. Jag älskar din tillkommelse, Herre!
Tack för att du är stor, du är mäktig, tack för ditt ord, tack för att du har gett oss det för att veta hur vi ska vänta dig, Herre. Bevara oss, Herre, ge oss din styrka och kraft för att vårda denna stora frälsning som du har gett oss.Hjälp oss vara redo denna stora dag. Tack, Fader. Amen.

Insändare av Sven Thomsson

I Markus evangelium, det femte kapitlet, läser vi om en kvinna, som i hela tolv år lidit av blodgång, eller svårare blödningar, som en nyare översättning uttrycker det. Det var väldigt synd om den här kvinnan på många sätt, för hon plågades inte bara av en svår sjukdom. Hon var dessutom oren enligt den mosaiska lagen. Detta medförde, att hon blev mer eller mindre socialt utslagen. Hon kunde inte vara med på gudstjänster, varken i templet eller i synagogorna. Hon kunde inte heller umgås med sina vänner. Om hon försökte kontakta eller närma sig sina vänner och bekanta blev ju också de orena. Vi förstår, att de tolv långa åren hade varit en mycket svår tid för henne.I kapitlets början ser vi att Jesus träffade på en man, som var besatt av onda andar. Den mannen vistades bland gravarna och demonerna gav honom en sådan styrka, att han inte ens kunde bindas med kedjor och fotbojor. Han bara slet sönder bojorna och ingen kunde få makt med honom. Dygnet runt höll han till bland gravarna och sårade sig själv med vassa stenar.En människa som blivit föremål för en så fruktansvärd besättelse upplever förfärliga psykiska kval. Dessa lindrades när mannen istället upplevde fysisk smärta. När mannen fick se Jesus rusade han fram och föll ned för Honom och skrek: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds den Högstes Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.” Andarna i den besatte mannen bad Jesus att Han inte skulle driva dem bort från trakten. I ett av de andra evangelierna står det att de onda andarna bad Jesus att inte befalla dem att fara ned i avgrunden. Av detta framgår tydligt, att helvetet är en så hemsk plats, att inte ens de onda andarna vill komma dit. Jesus botade den här mannen och löste honom, så att han blev fullkomligt frisk och normal.
Vid fullständig läsning av hela Markusevangeliets femte kapitel ser vi således att Jesus kom från ett underverk och var på väg till ett underverk som Han utförde på synagogsföreståndare Jairus dotter, vilken Han uppväckte från döden. Medan Han var på väg för att utföra underverket med den döda flickan utförde Han undret med kvinnan med blödningarna.Kvinnans sjukdom var väl inte så ovanlig, men dessvärre mycket svår att bota. Ordet säger, att ”hon lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne”. Tänk, vilken tröstlös situation, mänskligt sett! I ett fall som hennes brukade man tillkalla flera läkare, så många som möjligt. Dessa hade så motstridiga uppfattningar om kvinnans sjukdom och tillrådde henne så olika behandlingsmetoder, att hennes tillstånd förvärrades. Kvinnan var ett fullkomligt hopplöst fall, mänskligt sett.Men så berättar Skriften något underbart: ”Hon hade fått höra om Jesus”. När en sjuk människa betraktas som ett hopplöst fall och läkarna står maktlösa, finns det då något mera hoppfullt och underbart än att få höra om Jesus? Kvinnan var sjuk och svag, men hon hade också en stark tro. Beslutsamheten och hennes tro fick henne att närma sig Jesus, mitt i folkhopen. Hon närmade sig Honom bakifrån, samtidigt som hon tänkte: ”Om jag åtminstone får röra vid Hans kläder, så bliver jag hulpen”. Hon rörde vid Jesu mantel och upplevde ögonblickligen helande. Det står att hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Guds ord säger: ”Strax uttorkade hennes blods källa” och om själva källan, roten till det onda dör och torkar ut, försvinner också alla symtom och varje sjukdomskänsla. Jesus märkte, att i helandeögonblicket gick kraft ut från honom och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Hans lärjungar sade då: ”Du ser hur folket tränger på, och ändå frågar du: ’Vem rörde vid mig?’” Jesus fick säkert av folkhopen hårda knuffar och känna på vassa armbågar. Men den som knuffas och armbågar sig fram får aldrig uppleva helande eller andra välsignelser av Jesus. Men kvinnans tro, när hon bävande räckte ut sin hand och rörde vid Jesus utlöste Hans helande kraft. Kvinnans helande var mycket påtagligt. Det fanns inte den minsta tvekan om den saken. Skriften säger klart: ”hon visste vad som skett med henne”. Ibland när man blir föremål för förbön för helande tänker man kanske: ”Skedde det något nu?” Man känner efter och funderar: ”Fick jag uppleva något?” Men i den här kvinnans fall var saken klar. Hon hade upplevt en fullkomlig helbrägdagörelse av Jesus. Hon kom fram till Jesus, föll ned för Honom och sade Honom hela sanningen. Då gav Herren henne de uppmuntrande orden: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid och var botad från din plåga”.Jesus var på väg till synagogsföreståndarens hus. Jairus var nog rätt otålig vid det här laget och tyckte kanske att Jesus tog sig alltför lång tid. Det kom folk från Jairus hus som lämnade denna rapport: ”Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.” Då skyndade sig Jesus att tala tro till Jairus och sade till honom: ”Frukta icke, tro allenast.” När Herren kom till synagogföreståndarens hus fick han se en hop människor, som grät och jämrade sig. Men Jesus sade: ”Varför gråten I och klagen? Flickan är inte död, hon sover.” Då hånlog de egenrättfärdiga människorna åt Jesus. Människorna som hånler åt Jesus och står Honom emot får aldrig uppleva någon hjälp eller något ingripande av Herren. Jesus är suverän. Han visade ut hela hopen av trolösa och hånleende människor därifrån. Efter att all otro och allt hånande blivit utdrivet kunde undret ske. Jesus tog den döda flickan vid handen, dödens makt blev bruten och hon stod upp.
Du min vän, som är sjuk och läser detta, förtvivla inte. Jesus är den store Läkaren än idag. Tag emot och praktisera följande: I 1 Petr. 2:24 finns detta löfte: ”… genom Hans (Jesu) sår haven I blivit helade”. Grip tag om det löftet, ja riktigt klamra dig fast vid det, för löftena håller och Guds ord är fastare än alla våra känslor. Tänk på att ordet ”I” gäller just dig och prisa och tacka Jesus, hur det än känns och ser ut att du är helad. Jag har själv praktiserat detta och vet att det fungerar. Efter hand som jag prisade Herren för helande, trots alla smärta märkte jag att jag undan för undan blev bättre tills alla besvären var helt borta. Gud välsigne dig.

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Värmen är tryckande het och tunga mörka moln hänger över området då jag hastar iväg till bönemötet hemma hos vår syster Fela i La Cañada denna måndag eftermiddag.
Kvinnor skyndar upp på taken för att snabbt få in den torra tvätten innan ovädret bryter loss, samtidigt som de ropar in sina barn som stojar runt omkring överallt på gatan och som helst av allt vill leka ute i det annalkande regnet. Alla ökar farten i sina sysslor och även de slöa gatuhundarna masar sig under något tak för att ta skydd.
Den första droppen faller… och på ett ögonblick fullständigt vräker regnet ner över oss. Folk skriker och springer och själv rusar jag just över den lilla trasiga cementbron som leder över kanalen, vilken idag är till brädden fylld med sopor som stinker något ohyggligt. Tre steg till och jag rusar upp på Felas lilla terass där hon och maken Antonio leende och välkomnande tar emot mig och hjälper mig in i det lilla rummet innanför.

Berno Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Att vara på plats ute på missionsfältet och se nöden på nära håll kan vara frustrerande. Fattigdom och sjukdom går ofta hand i hand. Det är en bister verklighet vi dagligen möter i arbetet bland utarmade familjer i Santo Domingos utkanter. Yefrey är en liten pojke full av livslust som sedan födseln lidit av andningssvårigheter. En av hans lungor har aldrig fungerat. Hans mor Andrea, en fattig haitiska, har ytterligare två små pojkar att ta hand om. Modern bor med sina tre barn i ett slitet skjul i Palavé och kämpar tappert varje dag för att tjäna ihop några peson till mat åt familjen, antingen genom att tvätta åt någon familj eller genom att sälja någon produkt på något av de närliggande torgen. Då Yefreys hälsotillstånd blev sämre fick modern sluta jobba och istället lägga alla krafter på att försöka hjälpa pojken att få vård. Förutsättningarna fanns dock inte eftersom all sjukvård kostar pengar så Andrea blev sittande hemma med Yefrey utan någon att vända sig till i sin nöd.Sedan något år tillbaka kom Andrea med sin son till Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé och frågade vädjande om vi kunde ta oss an pojken. Han hade tidigare gått i samhällets skola men klarade inte längre av den miljön. Han fick börja studera i en av de skolgrupper Veronica och Maria har ansvaret för.Ganska snart började vi få grepp om hur allvarligt sjuk pojken är varför vi såg till att han fick komma till sjukhuset. Det har med tiden blivit många besök på olika laboratorier och sjukhus och inom kort kommer Yefrey att opereras för att rädda den lunga som fortfarande fungerar. Det som återstår är ytterligare några provtagningar för att fastställa vilken åtgärd som ska vidtas.Bed till Gud för Yefrey och hans familj. Var även med och bidra ekonomiskt för att möjliggöra Yefreys och andra nödlidandes rätt till adekvat vård. Vi har fått för intet så låt oss också ge för intet.nn
Maranataförsamlingen förmedlar din gåva, PG 44 10 05 - 6

Undervisning av Tage Johansson

Förbund – ett ömsesidigt förhållande.Vi får först ställa oss den frågan, vad menas med förbund. Bibeln är ju indelad i två förbund; gamla och nya förbundet. Förbund är ett ömsesidighetsförhållande, en överenskommelse mellan två parter som åtager sig ömsesidiga förpliktelser. Förbundets grundtanke är gemenskap. Gud upprättar gemenskap med människan, för att knyta kärlekens band. (2 Kor. 11:2) En måltid i bibeln var ofta ett uttryck för att knyta vänskapsband. Jesus säger i sändebrevet till Laodicea: -…om någon öppnar för mig, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.(Upp. 3:20)
Förbund – krav eller erbjudandeEtt förbund kan uppfattas som ett krav eller erbjudande. En rätt insikt hjälper oss att uppleva det som ett erbjudande, om vi väljer att lyssna till förbundets ord. Hemligheten är när Jesus blir förbundets uppfyllelse. Detta förebildas i Gamla förbundet genom att förbundets tavlor lades i arken, som är en förebild till Kristus. Först slogs tavlorna sönder, men nästa gång Mose fick dem av Gud, blev de lagda i arken.Hemligheten är alltså när Kristus blir ordets uppfyllelse i oss. Kristus i oss, vårt härlighetshopp. (Kol. 1:27)
Undervisning i alla styckenDet nya förbundet, med dess möjligheter kommer till människan, genom ordets undervisning på samma sätt som då Mose, efter det att Gud hade visat honom en mönsterbild, om vilken Gud sa: ”Se till att du i allt gör efter mönsterbilden”, skulle för att sedan förverkligas, noggrannt förmedlas genom undervisning.I 2 Tim. 4:2 står det om en undervisning i alla stycken. Kristus tar gestalt i oss i proportion till hur mycket plats vi ger rum för ordets undervisning i våra hjärtan. (Ef. 4:15) När detta sker, blir ordet, som är Kristus, synliggjort i hela vår vandel.Det blir som det står i 1 Petr. 1:15 en helig vandel. En vandel som är värdig Kristi evangelium,. Guds ord blir synliggjort i våra gärningar, i vårt tal, i vårt kroppsspråk och vårt sätt att kläda oss, osv. Hur man bör förhålla sig i Guds församling. (1 Tim. 3:15)
Nya förbundets stadDet nya förbundets stad upprättas genom en gudomlig ordning. Om församlingen skall utgöra och vara en stad som Jesus talar om i Matt. 5:14, måste den vara uppförd enligt det himmelska stadsbyggnadskontorets ritning. Den andliga innebörden beträffande församlingen som en stad på ett berg, är mycket intressant. När människor som inte känner Gud bygger en stad, placeras inte ens en så ringa detalj som en lyktstolpe på fel plats eller något annat föremål på måfå. Nej, det följer en bestämd ordning. Hur mycket viktigare är det då inte att Guds ordning blir upprättad. Paulus gladde sig när han såg den ordning som var rådande i Kolosse. (Kol. 2:5)
Trons lydnadGud vill i denna tid upprätta trons lydnad. Paulus skriver till Korinterna att när lydnaden fullt har kommit till välde bland dem, då är vi redo att näpsa all olydnad. (2 Kor. 10:3-6)Trons lydnad är inte svår att uppnå. Om det nya förbundet får plats i våra hjärtan, blir det som det står i Rom. 6:17; att de hade blivit av hjärtat lydiga att följa den lära som hade givits som mönsterbild. Jesus sa: ”Om någon älskar mig, så håller han mitt ord.”(Joh.14:23)Nya förbundet upprättas genom att människan öppnar sig för Anden som utgjuter kärlek i hjärtat till undervisningen om mönsterbilden. Det stora avfallet i ändens tid har sin grund i att människorna inte ger kärleken till sanningen rum. (2 Tess. 2:10)Det står i Hebr. 4:2 att på Gamla förbundets tid, blev det löftesord de fick höra till intet gagn, eftersom det inte genom tron blev upptaget i deras hjärtan.
Äta hela lammetHur kan vi då uppleva nya förbundets kraft och härlighet; uppleva att han får lägga sina lagar i våra sinnen och skriva dem i våra hjärtan? Det sker när Kristus får den plats han skall ha i våra liv. Budskapet till Israels folk var tydligt och klart. Man skulle äta hela Lammet. (2 Mos. 12:9) Jesus själv talar i Joh. 6:56 om att dricka hans blod och äta hans kött. Det vill säga att han får förena sig själv med oss igenom sitt blod som talar om hans liv och hans kött som talar om hans ord.
Kompromiss och endelad håg vårt hinder.Om man nu hörde hans röst och höll hans förbund, så skulle de vara hans egendom framför andra folk på jorden och vara ett rike av präster; ett heligt folk. Det är vårt kompromissande och vår delade håg som hindrar oss att uppleva hela det nya förbundets härlighet. Det står i 2 Mos 40:33-35, att när Mose hade fullbordat allt arbete enligt mönsterbilden, uppfylldes tabernaklet av Herrens härlighet. Det går aldrig att köpslå med människor som inte vill ha hela Kristus; som vill ha utrymme för sitt eget synsätt och som inte är förankrade i Ordet. I 2 Mos. 32:29 står det om att Levi barn, som fick taga handfyllning till Herrens tjänst och fick erfara hur välsignelsen kom över dem, på grund av att de hade stått emot sina egna söner och bröder. Problemet för folket som Gud kallade ut från Egypten, och som det står så underbart att han tog dem vid handen och förde dem ut, men som sedan inte förblev i hans förbund. Likadant var det med det folk som drog ut från Babel. Man förde något med sig ut som inte var förenligt med Gudsuppenbarelsen.Hade inte Mose liksom Esra och Nehemja gjort upp med dessa ting, hade Guds verk inte kunnat gå vidare. Det är två ting förbundet innehåller: Ordets skarpa svärd, som verkar åtskiljande, men också det som förenar till Andens enhet, där man blir ett hjärta och en själ.

Utdrag ur boke “Det moderna Babylon” (1943) av Gunnar Sundberg

Boken ”Det moderna Babylon” av Gunnar Sundberg gavs ut på Kneipens förlag år 1943. I förordet presenteras han av pingstpionjären Georg Gustafsson, och vi citerar här några rader:-Denna bok är ett mäktigt väckelserop, som berör ett område, vilket för alla som läser den borde vara en mäktig tidspredikan. (- - -)En särskild eloge må givas författaren för den klarvakna blick, varmed han iakttagit den s.k. Idrottsväckelsen. Man tänker osökt på de ord Jesus uttalat i Joh. 5:44: ”Huru skullen I kunna tro; I som tagen emot pris av varandra och icke söken det pris som kommer från Honom, som allena är Gud?” (- - -)Denna bok har samma budskap till oss som Herren genom profeten Sakarja: ”Upp Sion! Rädda dig, du, som nu bor hos dottern Babel!”
Vi publicerar här ett utdrag ur det i förordet omnämnda kapitlet, som har ovanstående rubrik. Det publicerades i Midnattsropet nr 5 1996, och vi ser det angeläget att publicera igen nu, då det har en skriande aktualitet:
Idrottsväckelsen rullar fram som en lavin över hela vår jord. Med flygande fanor rycker den fram till seger i alla länder. I massor likt myrstackar samlas människorna för att se de glänsande spel, som presteras av de agerande offren. Allt och alla engageras i denna väckelse, utan hänsyn till tro och åskådning. Har man inte muskulatur, hjärta och nerver till att vara med i gastkramningen på arenan, så har man sin givna plats på åskådarläktarna, där man som sann entusiast bäst dokumenterar sig genom att heja och applådera, slänga käppar, hattar, paraplyer och program i luften, vissla, tjuta och bulta framförsittande i ryggen m.m. Man kan sannerligen inte klaga på glöden i denna väckelse! Den slår broar över alla tros- och åskådningsklyftor såväl som politiska dito. Den engagerar i sin tjänst alla tidens krafter. Stat och kyrka, dags- och veckopress, arbetare- och arbetsgivarorganisationer.Bland studenter, militärer, affärsmän, poliser, brandkårer, statsmän och otaliga andra går väckelsen fram. Män och kvinnor, stora och små, fattiga och rika, höga och låga ryckas med. Det har även hänt, att frälsta människor ha blivit gripna och intresserade av denna idrotts- och avgrundsväckelse. Intresserad måste man vara. På ett sätt. Ty det är intressant att se, vilken genial uppfinnare och ledare denna världens furste är. Men en frälst människa måste ha klart för sig vad idrotten har för en uppgift i världen. Det är häpnadsväckande, hur kortsynta många kristna äro, som inte ha klart för sig att idrottens huvuduppgift är att föra människor bort från Gud! Om dess offer sedan få en god portion kroppskultur på köpet, så är det också hela behållningen, de ha att vänta. Här skall icke ordas om alla dem, som få sina benpipor, muskler och organ förstörda för hela livet genom idrotten. Denna rörelse har ju också rätt många dödsoffer på sitt konto. Man måste häpna över, att det finns hela kristna sammanslutningar, som ha idrotten på sitt program. Detta är ju det största fattigdomsbevis man kan tänka sig! De ha naturligtvis aldrig smakat sötman av verklig gemenskap med Gud, och att vara avskild med kropp och själ för hans rikssak på jorden. Om de hade gjort detta, skulle de ge idrotten på båten och löpa på den himmelska vädjobanan i stället för att löpa på världens kolstybb. (- - -)Idrottens utövare kan ha all anledning att vara belåtna, ty idrotten Innehar mänsklighetens stora intresse och bevågenhet. Staten hjälper den med understöd för byggande av imponerande idrottsvallar och idrottsbyggnader. Därtill har den också fått kyrkans välsignelse. Den står gärna till tjänst och håller idrottsgudstjänster åt dem, så ofta det är ”av behovet påkallat”. Man präglar i dessa skickelsedigra dagar termerna ”idrottspräster” och ”idrottspsalmer”. Den som står utanför det hela, med sina begrepp oinfekterade av detta, han häpnar! (- - -)
Var någonstädes i skriften har Gud bjudit de kristna att pruta av på sanningen, därför att motparten är i majoritet? Vi som kristna tro, att sanningen skall predikas rent och klart, hur stor den majoritet än är, som står emot sanningen. (- - -)Böra inte alla, som ha tänkt sig till himmelen, dra blankt mot allt detta lismande i de religiösa lägren? Det är en stor fara för alla levande kristna, att i dessa dagar dragas med i det sorgliga virrvarr, som existerar på det andliga området. Alltför många kristna sälja sin övertygelse i vår tid. Ståndpunkter som man förut har aktat för dyrbara och varit villig att kämpa för, kastar man nu överbord, utan att ens urskulda sig. (- - -)Så länge vi stå på sanningens och renhetens grund, äro vi starka. Det är ett stort misstag att tro, att vi bli starkare genom att förena oss med slentriankristna sammanslutningar i denna sista tid. De kristna ha aldrig varit starkare, än när de ha vågat stå för Gud allena och de bibliska sanningarna. Akta dig, min broder och syster! Det går lätt att bli lurad i denna yttersta tid! Den stora skökan har aktier i nästan alla företag på jorden, och där hon inte har några aktier, står hennes befullmäktigade agenter och köpslå natt och dag för att köpa in henne. Hennes omåttliga köpenskap få vi en liten inblick i, om vi läsa Upp.18:11-13. Där står bland annat, att hon köpte livegna och trälar. Bland sina livegna räknar hon idrottens anhängare över hela vår jord. Men hon är inte nöjd med detta. Hennes största önskan är, att så snart som möjligt ännu intimare sluta tillsamman kyrkan och idrotten. Sedan kommer inbjudan till övriga kristna. (- - -)Det har till och med i dessa sista dagar uppenbarat sig predikanter, som äro brottare och idrottsmän. “Brottarpredikanter”…!!!Legeringen är säkert gjord i någon trollverkstad i Babylon! Idrottens babelstorn reser sina gigantiska tinnar mot skyn i tidens aftonskymning och dess mörka skuggor lägra sig med ett förlamande tryck över kristenheten. Den stora skökan ler ett moderligt leende, när hon ser många ljumma kristna skynda in i tornet.Djävulen skrattar, så att till och med de onda andarna rysa!

Undervisning av Stig Andreasson

I urkristen tid var dopet ett av de band som förenade de kristna till ett hjärta och en själ. Dopet markerade också en radikal gräns mellan kristna och icke kristna. Så var det då. Men hur är det idag? Numera är dopet en tvistefråga som klyver den bekännande kristenheten i två delar. Ja, vi måste kanske ta ännu fler fraktioner med i räkningen. Doplärorna är nämligen många. En sak är emellertid helt klar. Eftersom dopet inte längre är en enande faktor men istället en orsak till splittring, så måste det vara fel någonstans.
Vad är orsaken till splittringen och förvirringen i dopfrågan?I den här artikelserien riktar vi sökarljuset mot sakramentalismen. Vi har redan påvisat att denna företeelse har sina rötter i den religionsform som växte fram i den romerska statskyrkan på Konstantins tid. Då började gradvis ett avfall från urkristen tro. Detta skedde genom påverkan från utombibliska källor, främst från antikens mysteriereligioner. Både dop och nattvard blev därför så småningom betraktade som ”sakrament” (mysterier) med mer eller mindre magisk verkningskraft. Detta utvecklade sig sedan vidare i den katolska kyrkans sakramentala religionsform.Reformatorerna bröt delvis med den katolska frälsningsmagin. Men både då det gäller synen på församlingen samt betydelsen av dop och nattvard har många protestantiska kyrkosamfund behållit åtskilligt av arvet från katolicismen. Olika väckelserörelser har under historiens gång fört många kristna tillbaka till Nya testamentets dopundervisning. Men någon enhet har vi inte kommit fram till ens bland bibeltroende kristna. Varför är då dopfrågan så svår att komma tillrätta med? En av orsakerna är utan tvekan att traditionerna sitter djupt hos många. Den sakramentalistiska dopsynen förfäktas mest av de stora folkkyrkorna som har ett dominerande inflytande i många länder. Min övertygelse är att Nya testamentes doplära är mycket enkel och klar. Men det är mycket svårt för de flesta av oss att läsa Guds Ord utan förutfattade meningar. Vi läser in våra fäderneärvda uppfattningar och invanda tolkningar i bibeltexter som egentligen säger något helt annat. Trots dessa svårigheter gör jag ett försök att jämföra den sakramentalistiska dopsynen med Nya testamentets enkla undervisning. Så får läsaren själv avgöra vad som är trovärdigt. För att få en rätt insikt i alla kristna trosfrågor måste vi gå till källan. Och den har vi i vårt Nya testamente. Allt som inte klart och tydligt stämmer med Nya testamentets undervisning måste vi avfärda som spekulationer och människomeningar. Detta gäller också dopet. Kyrkohistorien kan liknas vid en flod som tyvärr har förorenats av mångt och mycket under seklernas lopp. Men Gud vare tack att källan är ren och oförfalskad.Detta betyder att vi inte betraktar varken nutidens stora teologer eller frikyrkorörelsens giganter som absoluta auktoriteter. Vi lyssnar inte i första hand till reformatorerna eller kyrkofäderna för att få ljus och klarhet. Vi kan ha både respekt och beundran för många av dem. Men för att få säker kunskap går vi till källan i Guds eget Ord.
Hur praktiserades dopeti urkristen tid?Vid ingången till Nya testamentet möter vi den store vägröjaren Johannes Döparen. Hans uppgift var att bereda vägen för den Messias, som snart skulle träda fram, Jesus Kristus själv. På vilket sätt utförde Johannes sin gärning ? Jo, han predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. (Mars 1:4). Själv sade han: ”Jag döper er i vatten till omvändelse.” (Matt. 3:11) Skaror av människor gick ut för att höra Johannes förkunnelse. Den var radikal och handlade både om Guds dom över de obotfärdiga och om syndernas förlåtelse för dem som ville omvända sig. Johannes ställde inte sig själv i centrum. Han sade till folket att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro. De som blev gripna av förkunnelsen lät döpa sig i Jordanfloden och bekände därvid sina synder. (Matt.3:6) Vi kan säga att omvändelsen både var Johannesdopets villkor och resultat.En del fariseer och saduceer kom också för att bli döpta. De var alltså inte motståndare till själva dopshandlingen. Men de accepterade inte villkoret. De böjde sig inte för omvändelsekravet. De ville bli döpta för att genom den blotta dopshandlingen undkomma den kommande domen. Till dem sade Johannes:-Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen. (Matt. 3:7-8)Sant skriver Ivar Wennfors att-Dessa Johannes ord vid detta tillfälle innebär den kraftigast tänkbara gensaga mot en sakralt-magisk syn på dopet.Skiljer man dopet från omvändelsen förlorar det sin ursprungliga mening .Johannes dop hörde förberedelsens tid till. Sedan Jesu frälsargärning blivit fullbordad ersattes det av dopet till Kristus i den treenige Gudens namn, enligt Jesu egna ord.-Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)Den underbara bok som heter Apostlagärningarna vittnar om hur apostlarna praktiserade denna Jesu befallning. De gick ut och förkunnade evangelium för människorna. Det betyder att de förkunnade frälsningens väg genom omvändelse och tro. Sakramentalismens förkämpar har ibland tolkat Jesu missionsbefallning på sitt eget vis. De säger att döpandet kommer före lärandet i denna Jesu befallning. Dopet skulle därmed kunna gå före Ordet och vara det grundläggande för lärjungaskapet. Men denna tolkning bortser totalt från det faktum att Jesu order börjar med uppmaningen att göra folk till lärjungar, alltså att vinna själar för Kristus. Detta sker genom förkunnelsen av evangelium. Lärandet, som följer på döpandet, avser uttryckligen dem som genom Ordets förkunnelse och dopet blivit lärjungar. Det är ju precis så det hela tiden går till i apostlarnas verksamhet. Efter Petrus mäktiga och andefyllda predikan på Pingstdagen blev många väckta över sin andliga ställning och deras brännande fråga var som ett enda stort nödrop: ”Bröder, vad skall vi göra?” Svaret var klart och tydligt:-Omvänd er och låt er alla döpas, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. (Apg. 2:37-38)Petrus vädjade också till dem med många andra ord. Bland annat sade han: ”Låt frälsa er från detta vrånga släkte.” Lukas sammanfattar Pingstdagens väckelse och dess följder med orden: -Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som lät sig frälsas. (Apg.2:47) Lägg märke till dessa bibliska uppmaningar! ”Låt frälsa er! Låt döpa er!” På andra ställen i Nya testamentet har vi liknande uttryck: ”Låt försona er med Gud! Låt er uppfyllas av Ande!” Det svenska ordet ”låta” betyder ”att medgiva, tillåta, acceptera att något sker, men också att föranleda, ombesörja anbefalla att det skall sker.” Att låta sig frälsas och att låta sig döpas är alltså ett personligt bejakande till någonting. Man tar emot sanningens budskap och böjer sig för det i lydnad.Tro och omvändelse föregår dopet. Det finns inga undantag för den regeln. De första kristna i Samaria kom till tro genom Filippus verksamhet. Apg.8:12 säger:-När de hade börjat tro på Filippus och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.Filippus fick också vinna den etiopiske hovmannen för Kristus. De färdades ett stycke tillsammans i en vagn. När de kom till ett vatten frågade hovmannen: -”Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?” Filippus sade till honom: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske”. Han svarade och sade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds son.” Och han lät vagnen stanna, och de steg båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen och han döpte honom. (Apg.8:36-38)Dopet skedde så gott som alltid i mycket nära anknytning till omvändelsen. Både purpurkrämerskan Lydia och fångvaktaren i Filippi döptes omedelbart efter att de hade kommit till tro. Vi påstår inte att det inte förekom mer gradvisa och mindre plötsliga omvändelser också på apostlarnas tid. Så verkade det ha varit i Antiokia i Pisidien där Paulus höll en mäktig och upplysande predikan i judarnas synagoga. Efteråt bad folket apostlarna att de nästa sabbat skulle tala till dem om samma sak. (Apg. 13:42) De ville alltså veta mer. Följden blev att ganska många judar och skaror av hedningar kom till tro efter nästa sabbatsmöte. Men antingen omvändelsen inträffade plötsligt eller mognade fram gradvis åtföljdes den utan dröjsmål av dopet i vatten.
Varför övergav man apostlarnas ursprungliga doppraxis?Så gott som alla vederhäftiga teologer i vår tid medger att det apostoliska dopet var ett dop av troende och nyomvända, alltså nyblivna kristna. Likaså att dopet i urkristen tid skedde genom full nedsänkning i vatten. Till och med Crampons katolska bibel på franska har en fin kommentar, som jag ofta har citerat vid dopmöten i Frankrike. Den lyder i huvudsak så här:-Dopet utfördes ursprungligen genom nedsänkning, som symboliserade begravning och därmed död. Men den döpte sänktes ned i vattnet för att omedelbart stå upp igen och detta påminde då om en uppståndelse. Denna den döptes död från synden och uppståndelse till ett nytt liv skapade ett starkt solidaritetsband mellan den troende och hans Herre, ett band som nästan kan betraktas som organiskt och som kan jämföras med vad som sker då en kvist ympas in på en trädstam.Jag blir full både av begeistring och vemod då jag läser dessa ord. Abotten Crampons undervisning skulle utan tvivel skapa hänförelse i vilken döparförsamling som helst idag. Men i den kyrka han själv tillhörde finns det inte ett spår av denna fina undervisning - varken i teori eller praktik.Varför övergav man då den urkristna dopmodellen? En nutida lutheran ger en närmast komisk förklaring:-Att man slutade med nedsänkning i vatten berodde på det kyliga klimatet och risken för allvarliga förkylningar.De flesta menar dock att övergivandet av den urkristna linjen hade helt andra orsaker. I mina unga år hörde jag den lärde missionsteologen Bengt Sundkler tala i några möten. Han var specialist på afrikansk missions - och kyrkohistoria. Vad dopet beträffar hade han emellertid åsikter som undergräver den urkristna tron. Så här skriver han om de första kristna som en minoritet i hednisk miljö:-Runt omkring den lilla församlingen härskade hedendomens mörker. Alla hedendomens andemakter hade blivit fientligt stämda gentemot barnen och traktade efter deras liv. Barnen behövde frälsas ur demonernas våld. Denna situation måste leda till barndopets införande. Dopet av helt små barn har först utövats som nöddop. Var ett barn dödssjukt, sköt föräldrarna alla betänkligheter mot barndop åt sidan och behärskades av förhoppningen att dopet i kraft av sin gudomliga instiftelse och inneboende magiska kraft skulle giva barnet en plats i de saligas paradis. Också denna situation måste leda till barndopets införande. (Något förkortat citat)Vi bryr oss inte om att diskutera huruvida Sundklers historieskrivning stämmer med verkligheten eller inte. Men om den stämmer är det anmärkningsvärt att Sundkler kan betrakta den som fullt naturlig och acceptabel, ja nästan oundviklig. Hjalmar Holmquist ger i sin kyrkohistoria en annan tolkning av denna avvikelse från urkristet mönster. Han säger att den berodde på ”en missuppfattning av Jesu evangelium och ett undanträngande av det personliga i gudsdyrkan för ett kultiskt mysterieväsen.” Avvikelsen berodde med andra ord på ett andligt avfall. Enligt Sundkler var det skräck och rädsla för hedendomens andemakter som gjorde att de kristna började praktisera spädbarnsdop. Det är i och för sig ett märkligt erkännande från en representant för barndopet. Det var med andra ord bristande tro på Guds bevarande makt som orsakade barndopets införande. Om det s.k. ”nöddopet” måste vi säga några ord. I den Augsburgska bekännelsen fördömer lutheranerna ”vederdöparna” för att de trodde att spädbarn kunde uppnå saligheten utan dop. I modern tid har man ofta sagt att Gud inte har bundit sig till dopet, även om vi är nödsakade att praktisera det. Ett litet barn som dör kan alltså bli frälst utan dop. Dock förrättas nöddop också i vår tid. En norsk sjukhuspräst berättar att han ofta blev ombedd att förrätta nöddop om ett nyfött barn inte var vid god hälsa. En äldre präst såg honom ofta springa i sjukhuskorridoren med ett handfat fullt med vatten. Han var då på väg till ett ”nöddop.” Efteråt frågade den gamle prästen sin yngre kollega om han nådde fram i tid. Svaret var jakande och det såg även ut som om barnet skulle överleva. Den gamle prästen gjorde då följande kommentar: ”Vi har verkligen en underlig teologi om vi menar att ett nyfött barns eviga öde avgörs av hur fort du kan springa genom korridoren med ett vattenfat.”
Vår säkra tillflykt -dopet eller Jesu kors?Lutherska teologer säger ofta att vi som inte tror på spädbarnsdopets nödvändighet har en ytlig uppfattning av människans syndafördärv. Vi minimiserar arvsynden och människans absoluta behov av frälsning. Detta är en mycket förhastad slutsats. Man kan tro på Bibelns lära om människans syndafördärv utan att tro på barndopet. Det är sant för oss alla vad psalmisten säger om sig själv: ”I synd är jag född.” Men läser vi kapitel 5 i Romarbrevet så ser vi att Kristi försoning är den fullkomliga lösningen på syndafördärvets problem. Det kan sammanfattas i sångversen: ”Allt vad vi i fallet miste, vi i Kristus fått igen.” David Hedegård översatte 2 Kor. 2:19 i följande ordalag:”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Från Guds sida är alltså försoningen ett fullbordat faktum. Därav följer att varje barn föds in i en försonad värld och har lika mycket del i försoningen som det har del i syndafördärvet - tills det personligt kan motta eller förkasta frälsningen. Då blir uppmaningen i samma kapitel aktuell: ”Låt försona er med Gud.” Innan den upplevelsen kan bli aktuell behövs ingen speciell ceremoni för att frälsa de nyfödda barnen. När man förde små barn till Jesus sade han att Guds rike var deras tillhörighet. Trots att de inte var döpta och trots att varken Jesus eller hans lärjungar döpte dem. Men vår Frälsare tog emot de små och välsignade dem. Jag frågar: Vem har den mest ytliga synen på syndaproblemet - de som tror att några droppar vatten på barnets huvud löser det hela eller de som betraktar Jesu försoningsverk som den enda och fullkomliga lösningen? Under alla förhållanden måste det vara säkrare att ta sin tillflykt till Försonarens kors än att sätta sitt hopp till magiska krafter i religiösa ceremonier.

Vittnesbörd av Märta Berg

-Jag vill bli nyfrälst!Ja, det var vad den lilla pojken sa när det var dags för bönemöte med handpåläggning. Och nog har jag under livets olika skeden känt samma behov - käre gode Jesus, låt mig få ett sådant där nyfrälsningsmöte med dig!Nu har jag tittat på OS - längdskidåkning - och sett hur de starkaste och mest vältränade åkare plötsligt blivit, som kommentatorerna säger ”stum”.Man har åkt på samma sätt med samma utrustning, gjort som alla de andra med armar och ben, beteendet oförändrat, men funnit sig om-åkta av en eller flera och gått miste om medaljen. Och jag har tänkt. Att precis sådär blir det ibland. Många goda råd har jag hört genom åren, man ska läsa bibeln varje dag, man ska be oavlåtligen etc. Visst ska man det, men jag undrar ändå. Finns det någon som aldrig upplevt att man blir ”stum”?Finns det ett universalmedel mot den andliga stumheten? Kanske är den inte ens andlig fast vi upplever det så? Tänk om det är kroppen som inte fått den vila och den mat den behöver, eller de psykiska krafterna som tömts ut? Och så blir det grus i hela maskineriet.Oavsett vad som orsakar våra kraftbortfall, för de inträffar ju trots att vi gör allt det där man ska, så finns det chans att bli nyfrälst. Och jag tror det är nödvändigt att stumna ibland, kanske för att Herren ska få möjlighet att påminna oss om förnyelsen, hur viktig den är. Mannat var ruttet nästa dag, inte sant? Ny dag - ny nåd.För min del vill jag gärna bli nyfrälst - den här dagen.Golgata källa flödar!

Analys av Hans Lindelöw

Vad är det som väcker protester och motprotester när det gäller Irans president, Mahmoud Ahmadinejad?Han har gjort klart antisemitiska uttalanden. Och en insändare i en landsortstidning räknade i början av året upp tre av dem.28 Oktober 2005: ”Som Ayatholla Khomeini sade - Israel måste raderas ut från kartan.”8 December 2005: ”En del europeiska länder envisas med att säga att under andra världskriget så brände Hitler miljoner med judar och satte dem i koncentrationsläger.”14 December 2005: ”Idag har de skapat en myt som kallas Förintelsen och ställer denna över Gud, religionerna och profeterna.”Han förnekar alltså Förintelsen. En kontroversiell fråga i dagens EU. Men inte mer kontroversiell än att EU:s utrikespolitiske koordinator i dagarna kunde bege sig till Iran och försöka inleda en mer vänskaplig dialog med landet, p.g.a. ett förslag som framarbetats av sex länder: USA, Storbrittannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina. Det handlar om Irans program för utveckling av kärnkraft.
Under OS i Berlin 1936 utnyttjade Adolf Hitler tillfället att imponera på omvärlden. Han fick under de följande åren till stånd ödesdigra eftergifter för sin politik, och sina krigsplaner. Vad är det nu för krafter som strävar efter att göra sig gällande - i och omkring fotbolls-VM?Detta VM, som framför allt är en stor marknadsplats, där olika klubbar har sina salustånd. Mammon i högsätet!Vad vittnar alla de glada ansiktena om? Medaljen har onekligen en baksida.

Appell av Gertrud Johansson

Allt beror på huruvida han har en tro som är verksam genom kärlek.(Gal. 5:6)Allt beror på… O, vad viktigt då att vi tillägnar oss denna slags tro! Vi läser i Guds ord om män och kvinnor som genom tron vann seger,till exempel i Hebr. 11. Vad var det som var gemensamt för dem? Jo, det hade i deras hjärtan uppstått en kärlek till Gud i mötet med honom. De hade mött hans gudomliga kärleksflod och ett medvetande hade vaknat i dem, som fick allt annat att stå tillbaka för detta enda, att följa hans bud. Hans ord till dem blev ett obetvingligt måste.Allt beror på… Allt, det vill säga, din eviga salighet, ditt liv på jorden, din tjänst för Gud, din frukt för evigheten, ditt förhållande till dina nära och kära; ja, allt hänger på om denna tro finns i ditt liv. Utan den kan du inte vinna dina närmaste. Utan den blir frukten i ditt liv snarare till fördärv än evigt bestående. Utan den är frågan om du över huvud taget känner Jesus.Jesus frågar Petrus: Älskar du mig? Nu går frågan till dig. Älskar du Jesus? Utifrån det bestäms ditt liv. Är det träldom eller kärleksgärningar? Utåt sett kan det se likadant ut, men det märks i tonen, i doften, i glädjen och utstrålningen. Den som älskar frågar inte: ”Måste jag?”; utan ropar i stället: ”Jag måste…” Kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket, dess glöd är såsom eldens glöd, en Herrens låga är den. (Höga V 8:6)Se till att du får tag i denna tro som är verksam genom kärlek. Den kan bara erhållas i mötet med Jesus. Sök honom! Lär känna honom! Då blir han det avgörandei livets alla frågor. Vad vill han? Vad behagar honom? Hur kan jag komma så nära honom som möjligt?Har du mött och lärt känna Jesus, blir du segervinnare även i vår svåra tid. Tidens strömningar kan då inte föra dig med sig. Då har du fått en förankring som håller. ”De största vatten förmår icke utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den.” (Höga V 8:7)Uppmaningen lyder åter igen: Sök Jesus! Allt beror av det.

I detta nummer tas upp bl.a. om katoliceringen som pågår inom svensk frikyrklighet.

Ledare av Berno Vidén

Under årtusenden har människor dragits till religioner av olika slag. Gemensam nämnare, oavsett vilka kulturer eller folkslag det handlar om, tycks vara att det finns ett omättligt behov av att mystifiera och materialisera föremålet för sin religionsutövning, något som tar sig mångahanda uttryck. En trend som är på stark frammarsch i våra dagar är bruket av sakrala föremål i en form av katolicism som sträcker sig långt utanför den organiserade katolska kyrkan med säte i Rom.
Aposteln Paulus brev och reseskildringar, nedtecknade av Lukas, visar på vilken kamp den urkristna församlingen hade för att stävja de grupper av lagbundna messianska judar som frenetiskt sökte införa en gammaltestamentlig gudstjänstordning i församlingen. Paulus själv praktiserade vid vissa strategiska tillfällen renlighetsceremonier som fanns för det judiska folket, något som bl.a. visar sig då han vid sitt sista besök i Jerusalem åtar sig ansvaret för fyra av församlingens bröder vilka ska genomgå en reningsprocess i templet. Av vilken anledning är det då han samtidigt varnar församlingarna för ett lagiskt väsende och grundligt går tillrätta med de bröder som vill återinföra lagiskheten att gälla för de, hedningar och judar som ansluter sig till församlingarna? - Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom… Så drastiskt och allvarligt förmanas galaterförsamlingen. Väl insatt i de ceremonilagar Paulus själv tidigare försvarat till det yttersta inser han faran av att fastna i religiösa traditioner, och synen på att dessa skulle utgöra ett villkor för frälsningen. Istället för att uppenbara Kristus, läggs ett täckelse över evangeliet, något som för församlingen innebär ett nytt träldomsok. En bra bit in i 100-talet fanns ännu ingen antydan om att församlingens ledning skulle ha intagit en sakral ställning i likhet med kultpräster inom judendom och hedniska religioner, men redan under andra århundradets senare del hade stora delar av den tidigare fria urkristna församlingen lagts under en centralt styrd kyrkoledning med auktoritativa anspråk och en hierarkisk ordning där en begynnande magisk-mystisk föreställning till sakramenten kunde skönjas. Bruket av altarbord och uppförandet av kyrkobyggnader kom som en konsekvens av dessa avsteg. Den gammalkatolska kyrkan bär alltifrån sitt ursprung en stark prägel av ett judaistiskt ämbets- och offertänkande, med åberopande av Gamla testamentets judiska förebilder. I urkristendomen däremot finns inga som helst spår efter offerpräster med heliga rum och altaren.Påvekyrkan i Rom gör stora anspråk på att vara det enda giltiga redskapet för vägen till frälsning, såsom förvaltare av sakrala ämbeten och kultakter. Utanför kyrkan finns ingen frälsning, är ett slitet uttryck men samtidigt utgör det en stomme i påvekyrkans lära. Eller som biskopen Ciprian av Kartago uttryckte det under 200-talet: “Den som inte håller Kyrkan som moder kan inte ha Gud som fader.” Läran byggs sedan upp utifrån den teorin att Kyrkan genom sin kyrkliga succession står som förvaltare och förmedlare av nådamedel och dem förutan kan ingen uppnå frälsning.Bruket av sakral och ceremoniell gudstjänstutövning är på stark frammarsch i våra dagar. Långt utanför den organiserade katolska kyrkans sfär söker sig människor antingen in i karismatiska rörelser eller också in i starkt lagbundna ceremonier. Man söker oftast yttringarna, atmosfären och upplevelserna, något som i sig vittnar om den andliga hunger som finns representerad i dagens avkristnade samhälle. Det är också ett tecken på avsaknad av sann biblisk kunskap. Utan att följa den bibliska principen att pröva allt inför Guds eget ord, låter många sig vilseledas av sina samfunds ledare då de i sin maktposition förför sina intet ont anande skaror.Hur är det exempelvis möjligt att en bok utgiven av Livets Ords förlag, som på ett lättsinnigt sätt tar upp nattvarden och förvandlar den till en sakral offermåltid, kan spridas utan hörbara protester från de kristna leden? I boken, som för övrigt kommenteras på annan plats i det här numret av Midnattsropet, går författaren så långt att han förespråkar bruket av invigda altarbord och krucifix, vilket inte kan ses som något annat än ett markant avsteg från den urkristna församlingens och senare tiders väckelsepionjärers distinkta förkunnelse. Samtidigt visar utvecklingen på ett närmande till en teologi och ett kyrkoväsen Bibeln varnar för.
- Detta är din Gud! Uttrycket återkommer vid några tillfällen under Guds folks bibliska historia. Det handlar om ett avfall då gudsbilden förvrängts och visualiserats genom invigning av objekt ämnade för tillbedjan. På liknande sätt ser vi idag hur tyngdpunkten flyttas från honom som ska ha all vår tillbedjan till att mer handla om en återgång till ett katoliserat gudstjänstliv. Det verkar som att man i delar av svensk frikyrka står redo återinföra en lära som ligger snubblande nära den mässoffersteologi som dagligen praktiseras av inte mindre än 400.000 katolska präster runt om vår jord, då dessa i sitt ämbete genom att höja upp bägaren med nattvardsvinet menar sig förvandla materian till Jesu kropp. Med andra ord korsfäster man Jesus på nytt 400.000 gånger dagligen. Väckelsepionjärerna lade ner mycket energi för att gå emot den magi som kyrkan i samband med nattvarden ägnade sig åt. - Detta är din Gud! Rubriken kan med rätta sättas över fler områden i många av dagens kyrkliga miljöer. Fokus läggs alltmer på kyrkorummet, utsmyckning, helgonbilder, krucifix, sjuarmade ljusstakar och andra sakrala föremål. Det blir allt vanligare att till och med pingstpastorer kläder sig i prästerlig utstyrsel, kanske för att inte känna sig alltför simpla vid sidan om sina högkyrkliga kollegors rikt utsmyckade ämbetsskrudar. Det för inte tankarna till Bibelns Kristus, utan snarare till en kyrklig förvanskning av det ursprungliga evangeliet. Fokus hamnar istället i själva religionsutövandet och dess prål.Katolsk lära skiljer mellan tre grader av tillbedjan, varav den högsta, latría, endast får tillägnas Gud. Det budskapet låter sig höras och tas väl emot i många ekumeniska sammanhang. Men vid en närmare studie av hur denna tillbedjan ska gå till, framgår att det katolska prästerskapet genom sin magiska makt överför denna gudom till nattvardens sakrament (eukaristin) och varje långfredag förvandlas även krucifix där Jesus finns avbildad till Jesus bokstavligen. Exempelvis då några av Stockholms frikyrkor under den gångna påskhelgen gick ut i gemensam procession tillsammans med Katolska kyrkan och man ställde upp ett krucifix mitt på Sergels torg som man knäböjde inför, så handlade det om en regelrätt tillbedjan av just det krucifixet såsom gud.Ett tredje element som i den romerska kyrkans teologi tillägnas den högsta graden av tillbedjan är förmodade reliker av Jesu kors, eftersom dessa varit i fysisk beröring med hans kropp.För den allmänt praktiserande katoliken skiljer sig vardagsutövandet av tron mycket från det teoretiska planet. Exempelvis har Maria, Jesu moder, en långt mer framskjuten plats i katolikens liv än vad dagens katolska teologer vill göra gällande. Maria är för dem i praktiken vägen till Kristus på samma sätt som Kristus är vägen till Fadern. Ingen kan komma till Kristus utan att först möta hennes nåd. Hon anses även vara himmelens drottning och Guds moder och så sent som 1950 fastställde påvedömet dogmen om att Maria kropp undgick förruttnelsen genom att hon på samma sätt som Jesus blev upptagen till himmelen.I katolska kyrkan finns som synes en illa dold flergudalära. Framhävandet av sakramenten och bruket av gammaltestamentliga ceremonier, som även tar sig uttryck i något som kan tyckas vara raka motsatsen till allt vad den romerska kyrkan representerar, nämligen bland sionistiska rörelser, har en gemensam nämnare; de tar uppmärksamheten bort från Kristus, han som vill vara församlingens allt. Oavsett om det handlar om helgontillbedjan eller upprätthållandet av reningsceremonier enligt en mosaisk lag, så läggs ett täckelse över evangeliet. Detta leder till andlig träldom.
-Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft… För att nå fram till den erfarenheten fick Paulus lägga av allt som var honom till hinder. Mycket av det han nämner är meriter som vanligtvis leder tankarna till ära och berömmelse; “…i fråga om rättfärdighet - den som vinnes i kraft av lagen - varit en ostrafflig man…” Men Paulus vinnlägger sig om att ingenting av vare sig goda eller allmänt nedbrytande ting skulle få någon makt över honom. Allt räknar han för Kristi skull såsom en förlust, stödd på den vetskapen, och än mer - den erfarenheten, att Kristus friköpt honom från lagens förbannelse.-När hör man eder nu prisa eder saliga? Galaterförsamlingens återtåg till en ceremoniell gudstjänstform tog ifrån dem en sann frälsningsgläjde man tidigare ägt. Den spontana hängivelsen hade fått ge vika för en ny form av lagträldom. Paulus beskriver sin vånda över det som gått förlorat och vädjar till församlingen om att Kristus åter måtte få ta gestalt i dem.En hemlighet som hjälpte Paulus att behålla en sann andlig vitalitet och som han förkunnade vid många tillfällen, var att han levde med det tillkommande som mål. Än mer, han levde i sanningen om Jesu snara tillkommelse. Ibland framställde han budskapet med en kraftigt förmanande ton, andra gånger som ett tröstens budskap, men alltid som något nära förestående. Med den maranatatonen rådande kommer även blicken för det sanna Jerusalem, det som är fritt och som finns därovan, att bli en verklighet värd att kämpa för. Hebreerbrevets författare presenterar ett Kristuscentrerat budskap och lyfter oss från skuggornas och symbolikens värld in i verkligheten. Det nya som kommit istället, får det jordiska att blekna. Kristus blir allt och uppmaningen i det avslutande kapitlet en självklarhet; -Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.

Ulla Näsholm presenterar familjen Hanna

De är kaldeer och härstammar från samma land som Abraham, trons fader. Sin ortodoxa religion och tradition har de tagit vara på och varit noga med att gå till kyrkan. Nadra och Nawzad är båda födda i Irak, där arabiska är det officiella språket och islam den största religionen.Idag är de pånyttfödda kristna, har döpts till Kristus och har sin gemenskap i Maranataförsamlingen i Stockholm. Tillsammans med syskon i församlingen väntar de likt Abraham på “staden med de fasta grundvalarna”, - de tror att Jesus kommer snart!
Det var krig i Irak och även om familjen Hanna bodde i staden Erbil i norra delen där kriget inte fördes på samma sätt som i övriga landet påverkade det ändå deras liv. På flera sätt blev det besvärligare; att resa till huvudstaden var inte så enkelt nu och mat och andra förnödenheter blev dyrare eller fanns inte tillgängliga på samma sätt som förr.Familjen beslöt därför att försöka komma till Sverige där de hade vänner och bekanta. Det var inte möjligt att hela familjen kunde åka samtidigt, så Nawzad reste i förväg och ordnade de formaliteter som var nödvändiga.Efter några år kunde hela familjen återförenas igen. Genom sociala myndigheters försorg kom familjen efter flera år i Sverige och med provisoriskt boende hos släkt och vänner att bo på hotell Pilgrimshem som Maranataförsamlingen driver. Året var då 2004.Nawzad, Nadra och barnen Rami och Rimonda fann sig väl tillrätta på Bällsta. Där fanns ytterligare en familj från Irak och kvinnan i familjen berättade att de som drev hotellet var kristna och att folk samlades till möten i huset också.Familjen Hanna gick regelbundet till den ortodoxa kyrkan när de levde i Irak. Nadra blev glad över att det fanns kristna på Pilgrimshem, och ville gärna gå till mötena. Nawzad däremot var skeptisk, det finns så många olika sorters kristna och det var bäst att vara lite på sin vakt. Särskilt i Sverige var det många olika slags grupper och fraktioner, det hade han hört och förstått.Nadra fick till sist lov att själv förvissa sig om hur det var, hon skulle gå till mötena och se om människorna verkligen var kristna. Där läste man bibeln, sjöng, bad och predikade, och Nadra blev helt övertygad om att tron de hade var äkta och fortsatte att besöka mötena.Nawzad gick inte till mötena. Han hade haft ett jobb som han mist då firman gick i konkurs. Sysslolösheten blev pressande och han ville gärna ha något att göra. Så han gick helt enkelt till hotellreceptionen och frågade där om han inte fick putsa byggnadens fönster. Ett stort jobb och det skulle ta flera dar. Visst var det fint att få fönstren putsade, men den typen av förfrågningar var inte så vanliga, mannen kanske inte förstod att han inte kunde bli anställd.Så var det inte alls och det slutade med att Nawzad tog sig an uppgiften och utförde den på ett strålande sätt, fönstren glänste nyputsade och fina, och blev ett vittnesbörd att även Nazwad ville känna delaktighet i församlingens abete.Ändå tog det lite tid innan han kom till mötena, men han tog hand om vissa uppgifter som trappstädning och diskning. Nadra försäkrade dock för sin man att det var bibliska möten och att människorna verkligen var kristna. Hon gick regelbundet i mötena men satt alltid långt ner i lokalen och försvann snabbt iväg efteråt.Så småningom kom hela familjen tillsammans i väckelsemötena. Formen var annorlunda än de var vana vid, men de kände sig ändå hemma där. Personlig omvändelse och dop i vatten var nytt för dem. Visst var de döpta, men när det skedde hade de själva ingen tro.
En kaldeisk familjEn intressant sak med familjen är att de talar kaldeiska, det språk som Abraham, trons fader, använde. Ändå är de födda i Irak där det officiella språket är arabiska. De läser bibeln och beder på arabiska, men hemma talar de kaldeiska med varandra. I församlingen blir det mest svenska och där har barnen Rami, 12 år, och Rimonda, 8, tillägnat sig mest av språket, de använder svenska ord och uttryck nästan lika bra som de svenska barn de leker med.Efter en tid i församlingen, där de sökt förbön, talat om frågor som rörde tron, dopet och dopet i den helige Ande var de redo att själva gå dopets väg.För ungefär ett år sedan döptes Nadra, Nawzad och Rami. Det blev en skiljelinje från världen, och något nytt tog sin början i deras liv. Rami var speciellt ivrig inför dopet och läste själv ur svensk bibel de skäl för dopet som bibeln anger.Nawzad hade också förstått att hans dop som spädbarn inte var det bibeln menade. “Det står ju att man ska tro först och sedan döpas”, säger han. Nadra har särskilt tagit fasta på ordet där det står att man ska få den helige Ande när man döpts.Hela familjen följde med på sportlov i Hälsingland. Bibelstudier, möten, sport och lekar stod på schemat för pilgrimsskolans elever och övriga som var med på veckan. Skidåkning där det finns massor med snö kan vara roligt för Stockholmsbarn, men för familjen Hanna var det något helt nytt att pröva på.Rimonda var den mest entusiastiska:-Det var jätteroligt att åka skidor. Jag har inga själv, men jag fick låna, säger hon.
Inga konflikter Det låter lite märkligt att det kommer en kristen familj från Irak. Hela släkten bekänner sig till den kristna tron. Nawzad förklarar att just i norra Irak bor kaldeer och de är kristna. Assyriska, kaldeiska och arabiska talas mest där – arabiska är det språk som används av alla, oavsett varifrån de härstammar eller vilken religion de har.I ett annat område talas det turkiska, kurdiska och arabiska. Områdena är skilda från varandra och människor lever i frid med varandra. Ingen förföljelse eller ens konflikt existerar mellan de olika folkslagen eller språkområdena. Men som Nawsad säger:-Det är annorlunda om vi bodde i Bagdad t. ex. där muslimerna har ett starkt fäste. Då skulle det vara svårt att vara kristen.Nu har familjen fått lägenhet i Grimsta, en förort till Stockholm. Nadra går en svensk-kurs, men kommer till mötena så ofta det är möjligt. Eftersom Nawzad fortfarande är arbetslös kommer han och hjälper till med snickerier, städning eller annat på Bällsta. Nadra lagar arabisk mat och har också bjudit på en söndagmiddag på Bällsta. Naturligtvis blev det uppskattat med lite spännande och annorlunda mat.Det är berikande att ha invandrare i sin gemenskap och vi kan lära av dem att visa mer generositet och värme än som är typiskt svenskt. Kommer familjen t.ex. till ett husmöte har de alltid bakverk, mat eller godis med sig och alla får ett smakprov. Hemma äter de mest sin vanliga mat men också svenskt. Den mest populära maten är tacos. Nåja, svenskt och svenskt - Rami säger lite avledande att korv stroganoff med ris också är väldigt gott.Rimonda tyckte om maten i Sverige genast, medan Rami under lång tid bara “åt mammas mat”. Nadra var inte särskilt bekymrad, ta en brödbit då menade hon när de var i församlingen eller i svenska hem. Men nu är det inte fel med den svenska maten, men det är klart att mammas är ju alltid bäst!
Svenska ingetlätt språkMakarna Hanna har förstått innebörden i att tjäna i församlingen och de tar gärna ett handtag när det behövs. Reparation, disk eller när tidningen ska bladas för att skickas ut till prenumeranterna och många behöver hjälpas åt. Nadra satt med ett par andra kvar som siste medhjälpare för att få iväg föregående nummer.Eller när någon ska klippa håret eller ansa skägget, Nawzad tar hand om herrarna och Nadra damerna. Det har hänt att någon frågat Nadra om hur de skulle betala eller återgälda tjänsten. ”Det enda jag skulle vilja är att du ber för mig och min familj”, blev svaret.De trivs i Sverige och har anpassat sig bra både till förhållanden och människor. “Fast språket är svårt”, säger Nadra och kämpar nu varje dag med sin kurs. Det är absolut inga problem att göra sig förstådd eller kommunicera för henne, men grammatiken kan bli lite fel ibland när hon blir ivrig.
I Irak arbetade Nadra som lärare på en teknisk skola. Nawzad retas lite med henne att det kan vara svårt att förstå, hon som inte kan sätta ihop två elektriska trådar rätt…
De är dock övertygade om att de nu kommit rätt och känner sig hemma bland församlingens syskon av olika nationaliteter. Nadra slår fast: ”Det är Guds ledning att vi kommit hit!”

Undervisning av Paulus Eliasson

En människa. En individ. Utan tvekan unik, både biologiskt och psykologiskt. Utan tvekan också del av ett kollektiv. Familjen, samhället, mänskligheten. Som person har hon också ett värde. Ett värde, såväl omätbart som omutbart. Eller?
Jag gick en dag på strandvägen i Puerto Plata, en turistort i norra delen av Dominikanska Republiken. Just vid strandvägen brukar Comunidad Maranata, tillsammans med en annan församling, ha matbespisning för uteliggare och barn som är hänvisade till ett liv av gatuförsäljning och tiggeri. Den här dagen pågick upprustning av vägen, inför turistsäsongen i december/januari, och det var komplicerat för oss att hitta någonstans att hålla bespisningen.Jag satte mig ner en stund, och såg på byggarbetsplatsen. Det jag la märke till var att huvuddelen av de som arbetade hade ett tydligt haitiskt utseende.Haiti, som delar ön Hispaniola med Dominikanska Rep., var från mitten av 1600-talet fram till 1800-talet en fransk koloni. Vid en revolution 1803 slängde den svarta befolkningen ut kolonisatörerna, och blev latinamerikas första fria nation. Eftersom man aldrig beblandade sig med kolonisatörerna, har befolkningen fortfarande en mycket mörk hudfärg.Idag, efter många historiens vändningar, är Haiti ett mycket fattigt land. Många flyr över gränsen till Dominikanska Rep. för att söka sig jobb och trygghet. Som i så många andra länder, gör dominikanerna allt för att hålla invandrarna tillbaka. Bara härom dagen blev en haitisk kvinna, som tillsammans med sitt barn bodde i kvarteret där vi bor, fasttagen av polis och körd till ett okänt öde. Hon hade uppehållstillstånd, bara inte på sig. Detta var tydligen nog för att reta polisernas tålamod.Naturligtvis finns det många dominikaner som ser haitierna som sitt broderfolk, och vänner. Men jag läste nyligen en artikel i kvällstidningen Hoy, som på något sätt ger en bild av många dominikaners syn. Där utpekades haitierna som mördare, våldtäktsmän, rånare, smittbärare, avskum, opålitliga lurendrejare, katt- och hundätare… Detta av en advokat, som med åthävor förklarade att hon inte var rasist, men… - och så åkallade hon den politiske ledare som kunde göra dem fria ifrån dessa som lever på de hårt arbetande dominikanerna.Åter till min skuggade plats vid strandvägen. Det är naturligtvis ingen slump att det är många haitier vid denna arbetsplats. Faktum är att vart det än byggs vägar, hus, broar - röjs i trädgårdar och liknande, så är väldigt många arbetare haitier. Orsaken är naturligtvis att det är arbeten som dominikaner inte önskar själva. Man vill inte jobba till de löner som erbjuds. Illegalt invandrande haitier (95% av över miljonen) har däremot lite till val.Så går tankarna vidare. Det kostar naturligtvis massor att göra ett sånt här restaurationsarbete. Ett arbete som aldrig hade varit möjligt, om man skulle betala ordinära löner till dominikanska medborgare (som f.ö. i många fall lever på väldigt låga löner även de). Faktum är att många av de vägarna som dominikaner åker på, aldrig hade varit byggda utan haitier. Ja, slutsatsen är att mycket av republikens relativa välfärd och ekonomiska utveckling beror på haitier. Den hade varit omöjlig utan deras fattigdom.
Många gånger tänker vi människor ifrån rika länder som såhär: ”Hur ska vi göra med problemet fattigdom?” Och så tänker vi, generöst och med stor sympati, på den huvudvärk som de fattiga utgör, och hur vi ska komma tillrätta med detta bekymmer. Vi startar organisationer, föreningar, insamlingar - för att lösa problemet. Men vi har aldrig förstått dess art. Problemet är inte de fattiga. Problemet är vi. De rika. Problemet är att vi tror att när vi är rika nog, så ska vi skänka de gyllene smulorna från vårt dignande bord - och så ska vi få fattiga länder på fötter. Och vi är inte medvetna om att vårt eget välfärdsskepp, på väg emot lyxens ocean, drivs av fattiga människors armod. De är inte vårt problem. Vi är deras problem! Vi måste inte börja ge. Vi måste sluta ta! Det är av andras armod som vi äter vårt välfärdsbröd.
Svenska företag börjar dra öronen åt sig - är det möjligen så att våra kläder sys ihop av barn på Thailand? En avslöjande fråga. För det handlar ju egentligen inte om barnarbete. Frågan är: Varför har man förlagt sin fabrik i ett asiatiskt land? Jo, av samma anledning som dominikanerna anställer haitier: Ingen svensk kan producera till de låga kostnaderna! Vi måste ha fattiga människor, annars går vi under! Ju fattigare de är, desto billigare arbetar de - och desto billigare kan vi producera. Större avkastning! Mer rikedom och välfärd! Ge hit!Vi har det möjligen, jag säger möjligen, på lite större avstånd - men moralen är densamma. Egoismen, självupptagenheten och roffar-mentaliteten är densamma, om inte större. Och säg inte att vi inte alla är en del av det.Vi säger: ”Alla människor har samma värde” - men hela vår tillvaro vittnar om motsatsen. En del har vi lättare för att skicka i döden. Andra har vi lättare för att acceptera att de ska hållas kvar i fattigdom och misär. I Uganda lever 85% av befolkningen på mindre än en dollar per dag. Hur kan vi acceptera det, när alla är lika värda? Alla är jämlika - men en del är uppenbart ”mer jämlika”.
-Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er. (Jak 5:1-6)Jakob säger det med kärnklara ord. Jesu broder, om vilken det rätteligen sagts att han inte talar så mycket om Jesus - men som Jesus. Och vad låg närmare Jesu hjärta än de människor som restan av världens såg ner på? Han lyfte dem upp, och sa: En människa! Ett värde! Ett oändligt värde!
När jag vill mäta en människas värde, måste jag söka en måttstock. Jag kan se mig om efter de olika slags linjalerna som dras upp. Först tittar jag på idrottsvärlden. Du värderas efter hur fort du springer, hur högt du hoppar, hur snabbt du slår din motståndare. Spänst, atletism, reflexer.Inom utbildningsvärlden värderas intelligens och kunskap. Ju mer du vet, desto intressantare är du.Modevärden värderar dig efter utseende. Dragen, attityden, kroppsbyggnaden, modemedvetandet. Ett säljande ansikte är värt allt. Är ditt ansikte på framsidan av Vouge är du gud eller gudinna. Tills imorgon.Arbetsvärlden vill ha dina kunskaper, fysiska färdigheter, skickligheter som yrkesman. Men när du är slut, när armarna inte orkar, hjärnan inte minns, krafterna rinner ut - då ska du in i en annan modul. Vidare på löpbandet, in i äldrevård.Jag kunde fortsätta. Men jag finner inget absolut. Inget fast. Inget som säger: Detta är värdet. Detta är måttstocken.
I bibeln finns en känd vers. Jesus säger att ”Så älskade Gud världen…” Gud älskade, och han såg ett värde. Han såg världen, människan, och han såg någonting hos henne som fick honom att fatta kärlek. Men Gud såg mer, han såg även människans hopplösa situation. Syndig - och på väg emot en evighet utan ljusning. Då uppkommer det i fadershjärtat en tanke: Jag vill köpa människan fri. Frågan är vad priset är. Vad människan är värd. Hur ska betalning ske?”…att han utgav sin enfödde Son…” Han, som var av evighet och till evighet. Han, genom vilken allting som är till har blivit till, och utan vilken ingenting är till. Han som själv är Gud, och som insatts till att ärva allting. Jesus Kristus, större än evigheten, offras för att friköpa människan. Det säger mig en sak: För Gud är människans värde större än evigheten. Värdet är oändligt. Det enda som kunde betala priset var Sonens blod. Så högt älskade Gud världen.-Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. (1 Petr. 1:18-19)
Det är inte en politisk/moralisk upprustning som behövs för att få syn på människans sanna värde. Det är heller inte en revolution eller ett uppror. Det som behövs är en sann syn på Kristus. Och det får vi genom Hans församling. Där finns inte längre jude och grek. Slav och fri. Man och kvinna. Svart och vit. Du kan inte göra de åtskillnaderna mellan människor. Du kan bara säga en sak: Här är Kristus! Och om Kristus är allt och i alla - då har vi fått syn på människovärdet. Då blir det inte en kamp för att ge. Då blir det istället naturligt att sluta utsuga.Allting får ett nytt värde när det kommer in i Guds rike. Perspektiv, värderingar och värdegrund byts ut mot något helt nytt. Vi får Guds ögon på tillvaron. 3 Mos 27:25 säger:-När du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i helgedomssiklar…Ett nytt värde, inte beroende på köp- och säljkraft, eller tillgång och efterfrågan. Ett evigt värde, givet av Gud. Kristus i oss. Det ger hopp. Hopp om härlighet.

Gertrud Johansson rapporterar från skolungdomsveckan

“Detta har varit den bästa veckan i hela mitt liv”. Så uttryckte sig Rimonda 8 år när vi trötta men glada styrde hemåt genom det vackra vinterlandskapet. Och visst är det så att det allra bästa är när man samlas med Jesus i centrum. Vi var ett trettiofemtal barn och vuxna från Sverige och Norge som strålade samman i Orfa lägergård i Hälsingland. Vi hade möten och samlingar då vi fick höra om Elia, Elisa, Gideon och Paulus, män i bibeln som Gud använt.Även de minsta levde med i de konkreta illustrationer vi såg och deltog i. Guds budskap blev klart tydliggjort. Nu vill han använda dig och mig på samma sätt som dessa och hans kraft och hans Ande finns tillgänglig för oss som bara är svaga människor utan egna resurser.“Över bergen, ner i dalen vill jag följa när Jesus kallar mig”, ljöd sången övertygande och man förnam hur himlen gladde sig över denna bekännelse av den minste till den störste.Naturligtvis var vi också ute i pulka- och skid-backarna. Solen sken nästan hela tiden och snön gnistrade. Tävlingarna i pulka- och skidåkning premierades med choklad eller klubba och man kunde vinna pris även för att ha prövat första gången eller för härlig vurpa.Vid ett tillfälle ordnades tipspromenad med bibelfrågor som engagerade alla. En annan gång fick olika grupper framföra bibelberättelser på olika sätt. Vi hade hjärtligt roligt och allt fungerade väl i samvaron. Men som alla redan förstått var det bästa att Gud fick tala till oss. Vi är övertygade om att denna vecka satte djupa spår i de rena barnahjärtana och vi kände oss alla förnyade att fortsätta kampen i Guds verk. Vi fortsätter att bedja för barnen. De ska ju ta upp manteln och möta strömningarna i tiden. Det enda som kan stå emot trycket är en stadig grund av Guds ord och att vara fylld av Guds Ande. Därför tackar vi Gud för veckan vi fick vara med om och ber att vi får nya tillfällen att samlas på detta sätt.

Undervisning av Tage Johansson

Det finns inget innehåll i evangelierna och breven som ges så stort utrymme som just Jesu andra tillkommelse. Det handlar om en evakueringsplan som Gud har för sitt folk i en svår och trängd tid, med stora världshändelser som är förknippade med församlingens uppryckande. Den stora och allvarliga frågan för dig och mig är, om vi är redo när detta sker, en tid och stund som endast Fadern i himmelen vet.Genom liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25:1-13 ger Jesus klarhet i frågan om vem som är redo och vem som inte är redo. I skriften uppmanas vi gång på gång att vi skall vara vakande och bedjande, så att vi är redo när han kommer.Vi kan se att denna liknelse om de tio jungfrurna sammanhänger med det som står före och efter, d.v.s. Matt 24:44-51 och Matt 25:14-30. I det sammanhang som kommer före handlar det om vårt förhållande till våra medtjänare, i det andra vår relation till brudgummen, och det tredje vår relation till vårt förvaltarskap.
I den här undervisningen som Jesus ger oss om de tio jungfrurna, skall vi stanna inför några ting och uttryck som kan bli till en avgörande lärdom för oss som lever just i den tid som det här bibelsammanhanget handlar om. Den inledande meningen börjar med “Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur gingo ut för att möta sin brudgum.”Jesus vill med den här liknelsen ge oss insikt. För den som saknar insikt saknar också förstånd. Genom undervisningen i Guds ord får vi andligt förstånd och får veta vad som är Guds vilja. I Ef. 5:17 skriver Paulus att vi inte skall vara oförståndiga, utan förstå vad som är Herrens vilja. I liknelsen talas det just om vad det innebär att vara oförståndig och förståndig, som också är själva kärnan i detta bibelsammanhang.Det varnande väckelsebudskapet i liknelsen är att inte likna de oförståndiga, som inte tog med sig olja och kärl tillsammans med lampan. I en bibelöversättning står det tanklösa istället för oförståndiga. De var inte förutseende, deras uppfattning var att det räckte med att ha olja i lampan. De blev offer för lättjefullhet; och lättjefulla kristna når aldrig fram till målet. För de oförståndiga slutade det med en stängd dörr till bröllopssalen.
Då kärlet var det som var avgörande för jungfrurna, är det viktigt att veta vad det åskådliggör i denna liknelse. Jag tror att kärlet är det yttre förhållandet i våra liv, precis som kärlet är ett yttre ting för oljans skull. Ändamålet för ett kärl är ju att något skall kunna rymmas rädi. Att äga ett kärl är att ha ett rätt förhållningssätt i våra liv till ting som skapar förutsättningar för ett ständigt tillflöde för Andens olja. Vi skall ha både kärl och olja. Det handlar alltså om vårt förhållande till vårt böneliv, vårt umgänge med ordet, vår själavinnargärning och vapenrustning, enligt Ef. 6:10-18. Där står det i vers 18:- Gören detta under ständig åkallan och bön, så att ni alltjämt bedjen i Anden och fördenskull vaken under ständig bön…De gjorde inte som Maria, som utvalde den goda delen. Jesus säger i Matt 7:24 att den som inte bara hör, men gör, är lik en förståndig man… Man kan också tänka sig att de oförståndiga upplevde det som obekvämt och ansträngande att ta med sig kärl. De ville göra vandringen lättare, lite behagligare och bekvämare. Petrus uppmanar oss att vi istället skall vara noggrann med vår vandring, att vinnlägga oss om att göra vår kallelse och utkorelse fast, med tanke på vårt inträde i Frälsarens rike.
Till sist en annan sida om oljans betydelse i denna liknelse. Andens olja är nödvändig av flera skäl. Anden gör det möjligt att ha en levande kontakt med vår brudgum. Att vi kan lära känna honom och han kan känna oss. Så att det inte blir för oss som för de oförståndiga jungfrurna. “Jag känner eder icke…” Vi behöver den värme och det ljus som oljan ger oss. Jesus talar ju om kärleken som skall kallna hos de flesta, men att den som är ståndaktig intill änden skall bliva frälst. (Matt 24:11-12, 1 Tess 3:12-13)Midnattstiden är inne! Må vi vara redo att få gå in med honom i bröllopssalen. Maranata! Amen, kom Herre Jesus!

Undervisning av Arne Imsen

Rättfärdiggörelsen kan inte bli meningsfull innan vi ser rättfärdiggörelsens motsats. Det går inte tala om rättfärdiggörelse utan att teckna den otroligt mörka bakgrund och den fruktansvärda belägenhet i vilken människan egentligen befinner sig. Ganska konsekvent betonar vi den positiva sidan, och glömmer den negativa verklighet som måste vara med. Hur är det egentligen med helvetet? Har vi inte på ett alldeles för smärtfritt sätt rationaliserat bort det från vår förkunnelse? Det är ingen uppbygglig förkunnelse, men månne det inte är nödvändigt att också beröra det som handlar om straff? Vi tänker på vad vi frälsas till och betonar hela tiden detta, men om vi inte riktigt tar med det vi frälsas ut ur, och får se vad det handlar om, har jag en känsla av att det här går för lätt, blir för ytligt och också för oäkta. Det är märkligt att vi hamnat i den situationen att vi hela tiden måste injicera människor med uppbyggelse och lustmomenten i evangelium. Vi sockrar ofta där vi borde salta. Jag känner mig väldigt dömd och plågad över vår benägenhet att dra oss undan det fruktansvärda ansvar vi har. Det handlar ju inte om en filosofi eller en åskådning eller anammandet av religiösa teorier. Det handlar om liv eller död; himmel eller helvete. De flesta av oss tycker nog att det är väldigt välsignat med möten som har en frigjord karaktär; och där vi får många glädjefulla uttryck. Men det kanske ibland också behöver bli tårar och bedrövelse. Vi kanske behöver bedja om förlåtelse, till och med, för att vi har tagit så ytligt på dessa ting. Jag har en längre tid brottats väldigt med benägenheten att välja ut bitar ur evangelium som vi gillar. De bästa bitarna, delikatesserna som passar vår smakriktning. Men det är inte det vi gillar som vi ska ha, utan det vi behöver. Det vi behöver är Sanningen och Ljuset.
I detta ämne finns strängt taget ingenting uppmuntrande eller positivt. Det är becksvart och oigenomträngligt mörker. Det enda ljuset i detta sammanhang är Jesus Kristus. När vi kommit till insikt om att frälsning inte finns utanför Jesus och håller fast vid det, så lurar fienden oss att konstruera om själva Kristusbilden. Vi säger Jesus och Kristus, men menar något annat än Bibeln menar. Vi får en annan Kristusbild än den vi möter i Nya Testamentet, en annan än den apostlarna förde fram. Vi får en egen hemmagjord, eller kyrkans eller traditionens Kristusbild. Rörelserna, kyrkorna, samfunden – Maranata inkluderat – består av människor med benägenhet att duka under för traditionens tryck att ta bort eller ändra något i själva den evangeliska substansen. Så småningom, när man har tagit sig friheter – det är inte samma sak att vara fri och att ta sig friheter – att ändra på vissa saker, då följer också därutav att man höjer sig över Guds ord, och istället för att bli Gudsordets görare, så blir man Gudsordets domare.
Vad vet vi om försoningen? I vårt sekel har det förts en hel del strider i teologiska frågor. Det har varit mycket hälsosamma strider; vi ska inte tro att alla strider är förödande. Här ligger väldiga laddningar, värderingar och uppfattningar som bryts emot varandra. Det gäller för oss att verkligen ta reda på vad Guds ord säger, så vi känner till att detta är Guds ord som vi vill förkroppsliga. I slutet av 1800-talet kom ”försoningsstriden”. Waldenström förkunnade att det inte fanns någon objektiv nåd. Han menade att Jesus inte tagit någon synd upp på korset. Synden kunde man inte bli befriade ifrån genom något ställföreträdande dödslidande. Det skedde uteslutande genom sinnesändring, bättring. Det gick en skiljelinje mellan Waldenströms och Rosenius’ försoningslära. Missionsförbundet valde att gå sin väg. Där var försoningsstriden ett avgörande avstamp. Försoningen har alltså vållat en enorm strid. Ur den här striden har det kommit kolossalt mycket gott och underbart. Det skärpte vittnena och förkunnarna. De studerade försoningen i månader, i år och det kom fram en underbar och härlig försoningsförkunnelse som vi ska tacka Gud för. Den förkunnelsen behöver vi ha tillbaka.Förr i tiden talade man mycket mer om fördömelsen, straffet och helvetet än man gör idag. Vad beror det på? Då vi läser bibeln, Jesu undervisning, gör vi ganska snart den ohyggliga upptäckten att han talar praktiskt taget tio gånger mera om straffet än han talar om räddningen. Till och med då vi läser såna ord som ”Ty så älskade Gud världen”, så har jag en känsla av att vi begår våld på texten. Vi talar om Guds kärlek på ett felaktigt sätt. Den kärlek som inte har en motpol, kommer inte från Gud. Kärlek har sin motpol i hatet. Utan hat blir det ingen kärlek. Kärlekens förutsättning är hat. Det finns ingen möjlighet att uppleva kärlek, om man inte samtidigt hatar. Detta bevisas konkret i Jesu undervisning. Han säger så här: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar…” Det finns naturligtvis många möjligheter att missförstå det. Men lägg märke till: ”Den som kommer till mig och därvid icke hatar fader, moder, syster, broder…” Vad menar Jesus med hat? I Hebréerbrevets första kapitel talas om Jesus. Han som ju är kärleken. Låt oss läsa:-Och medan han om änglarna säger:»Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder» (Hebr. 1:7-9)Hat och kärlek. Vi ska läsa ytterligare ett ord från Jesu mun i Matteus tionde kapitel:-I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring… (Matt. 10:34-35)Lägg märke till vad Jesus säger här. Han har kommit för att uppväcka söndring. Alltså en söndringsväckelse. Detta uppvaknande är nödvändigt, då ett faktum är att de flesta människor är omedvetna om sitt andliga tillstånd. Hur många människor vet att de är under fördömelse, eller tar den saken särskilt allvarligt? Man vet helt enkelt inte att man är under fördömelsen. Och vet naturligtvis inte heller vad det innebär. Det är allvarligt, men det är ännu mera allvarligt när en kristen församling eller kristna människor har hamnat i den belägenheten att de inte längre vet om sitt andliga tillstånd. De har ingen aning om hur det verkligen förhåller sig. De lever många gånger i den falska tryggheten att allt ska ordna sig, att det är nog bra. Vad beror det på att Uppenbarelsebokens sändebrev så sällan förs fram i vår tid? Det är sällan man predikar över de sju sändebreven som är skrivna till församlingarna i Mindre Asien. Det finns någonting i sändebreven som är avslöjande. De är som en spegel som speglar vår situation och ger oss många obehagliga överraskningar. -Och skriv till Sardes’ församlings ängel: »Så säger han som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar; du har det namnet om dig, att du lever, men du är död.» (Upp. 3:1)Om vi ville använda oss av moderna uttryckssätt, skulle vi kunna tala om en församling med good-will, med utomordentlig image. Den var känd för sina gärningar; sin filantropi, sina insatser på det sociala planet. Du har namnet om dig att du lever, men du är död. Här har vi det fruktansvärda självbedrägeriet. Du har namnet om dig att du lever. Det är andras vittnesbörd baserat på en fullständigt felaktig grund. Frågan är inte om våra fäder; tidigare generationer levde. Frågan är om du och jag lever. Vi ska läsa ytterligare några versar i detta kapitel:-Och skriv till Laodiceas församlings ängel: »Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ‘Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.» (Upp. 3:14-17)Här har vi ett annat tillstånd. Det vi möter som ett embryo, som en fullständigt osynlig företeelse i Efesus: ”Du har förlorat din första kärlek”. Det kan inte ses eller registreras med yttre sinnen, men det har skett ett fall, en förlust, som har påverkat församlingen i en bestämd riktning. Man måste vara kvalitetsmedveten för att förstå det. Det handlar om andliga kvalitéter. Det som ser bra ut, kan dölja en fara. Det kan dölja en ond verklighet. Förlusten av den första kärleken. Detta arbetar vidare, genomtränger hela gemenskapen. Det som sker på det osynliga planet, det tar form i nästa generation eller nästa församling – om man är inne i ett missionsarbete, fortplantar man den ande som finns i församlingen till de nya församlingar som kommer till. Man påverkas inåt och påverkar utåt. Så ser vi hur detta som äger rum på det osynliga planet gestaltar sig så småningom som en idé, en filosofi, en lära. Vi ser det i Pergamus, och Tyatira. Och så möter vi det som ett slutligt tillstånd i Laodicea. Där har det skett en total förskjutning och en fullständig omvärdering. Ett helt nytt sätt att se på tingen och bedöma dem. Nu säger man: ”Jag är rik, mig fattas intet!” medan himlen förklarar: du är fattig, ömkansvärd. Så heter det vidare:-Så råder jag dig då att du köper av mig…Det handlar om förlusten av gudomliga kvalitéter. Kom ihåg att det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i en verksamhet; inte ens en livlig verksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi deltar i bibelstudier eller studiecirkelverksamhet. Det är ingen borgen för vår frälsning att vi är med i kör, orkester, strängmusik eller gospelgrupper. Det är heller ingen borgen för vår frälsning att vi är aktiva – inte ens i det som kallas för själavinnande. Det är definitivt ingenting som kan garantera frälsning att vi har namnet inne i en matrikel.
Man kan hamna i den ohyggliga belägenheten som Skriften beskriver för oss i Hebréerbrevet. När vi läser Skriften upptäcker vi hur denna närvarande andemakt kan bryta sig in i församlingen, in i gemenskapen och upplösa och underminera tron. Då tron är underminerad och suspenderad, då kommer det här otroliga kompensationsbehovet. Då kompenserar man på olika sätt med andra ting som ser kristna ut och som kristnas. Det kan vara kulturaktiviteter, det kan vara filantropiskt och socialt, det kan vara mission. Hela världen är under fördömelse. Det finns dock ett fridlyst område, dit fördömelsens makt inte kan nå. Detta fridlysta område är Golgata, det är korset. Det är oerhört viktigt för församlingen att den lever kontinuerligt i försoningen, och lever under andens förnyelse, så det personliga, individuella gudslivet ständigt förnyas i nya möten med den uppståndne Frälsaren. Låt oss läsa i Hebréerbrevet 6. Jag tror att det är det mest fruktansvärda kapitel som finns i Nya Testamentet:-Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud… (Hebr. 6:1)Så går vi till 1 Kor. 10. -Ty jag vill säga eder detta, mina bröder: Våra fäder voro alla under molnskyn och gingo alla genom havet; alla blevo de i molnskyn och i havet döpta till Moses… (1Kor. 10:1-2)Ett folk på väg. Den första etappen ligger bakom, så kom den andra och den tredje. Israels folk gick tre dagsresor ut i öknen, för att hålla högtid åt Gud. Det handlar om de första grunderna för frälsning. De blev alla döpta till Moses – både i havet och i molnskyn. Här finns både vattendop och andedop. -…alla åto de samma andliga mat, och alla drucko de samma andliga dryck – de drucko nämligen ur en andlig klippa, som åtföljde dem, och den klippan var Kristus. Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen. (1 Kor. 10:3-5)Då de var kvar i Egypten fick de klart besked om att de skulle stryka blodet på dörrposterna. Och när fördärvaren såg blodet, skulle han gå förbi. De som satt i dessa hus, med blodbestrukna dörrar, kunde säga: ”Så finns nu ingen fördömelse” - fördärvaren gick förbi. De satt på ett fridlyst område, oåtkomliga för straff. Vi läser vidare i detta sammanhang. De bröt upp, gick ut ur Egypten, de gick igenom havet, blev döpta till Moses i vattnet, i molnskyn. De gick ut i öknen. Där heter det:-Men de flesta av dem hade Gud icke behag till; de blevo ju nedgjorda i öknen.Vilken rörelse. Vilken uppslutning. Vilken massa. Det kommer ingen maranatarörelse in i himlen. Vi kommer inte dit i kollektiv. Utan det är de som är i Kristus som blir frälsta. Ordet säger: han kommer för att hämta dem som hör honom till. Vi läser vidare:-Detta skedde oss till en varnagel, för att vi icke skulle hava begärelse till det onda, såsom de hade begärelse därtill. Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet: »Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till att leka.» (1 Kor. 10:6-7)I den versen känner vi igen mentaliteten, atmosfären. Just genom att se dessa stickord lär vi oss oerhört mycket. Här fanns en speciell atmosfär. Ett utslag av det som egentligen rörde sig i deras inre. -Låtom oss icke heller bedriva otukt, såsom somliga av dem gjorde, varför ock tjugutre tusen föllo på en enda dag. (1 Kor. 10:8)Och så kommer detta märkliga uttryck:-Låtom oss icke heller fresta Kristus. (1 Kor. 10:9)Vi talar om våra frestelser. Att vi frestas. Men här står det att vi uppträder som frestare och vill fresta Kristus. Hur kan vi fresta Kristus? Det heter:-Låtom oss icke heller fresta Kristus, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av ormarna.Så är vi tillbaka i den fruktansvärda verklighet vi gick ut ifrån. Hat – kärlek. Det stora och genomgående problemet är det att vi hela tiden verkar i en annan riktning än vad Gud gör. Gud vill åtskilja, men vi vill gärna blanda ihop. I Jakobs brev finns ett annat uttryck, som talar om vänskap och fiendskap. Om vi säger med vår mun att vi älskar Jesus; dvs. vi bekänner oss tillhöra honom, men samtidigt går i armkrok med världen, så lever vi i en dualism som det inte finns några som helst möjligheter att överbrygga. Vi säger att vi älskar Jesus med vår tunga, men går samtidigt i armkrok med världen. Vi vet att vänskap med världen innebär fiendskap mot Gud. Vänskap med Gud är fiendskap med världen. Hur kan vi fresta Kristus? Ett utomordentligt sätt att fresta Kristus är att använda kärleksbegreppet på ett felaktigt sätt. Att med kärleksbegreppets hjälp integrera världsliga ting och kristna det som Ordet fördömer. Det kan vi göra på ett lättvindigt sätt. Det finns saker som vi vet är förbjudna. Det går inte bejaka dem och samtidigt vara en kristen, det vet vi. På vissa områden är vi kanske ganska klara. Men det är inte tingen vi dömer, som i och för sig är det allvarligaste, utan det som är legalt och tillåtet.
Låt oss läsa några fler verser i 1 Kor. 10 och se vad resultatet alltid blir, då man står där som en färdig produkt av en inre process, eller som ett resultat av en utveckling. Det heter att Israels barn blev döpta till Mose, de drog ut med honom, de drack ur en och samma andliga källa. Men de flesta av dem hade Gud inte behag till, därför blev de nergjorda. Här kommer fördömelsens herravälde som en nergörande makt in över Guds folk, som skulle vara fritt från all fördömelse. Fördömelsens välde manifesterar sig i en oerhörd vidräkning och uppgörelse med Guds folk, som skulle vara fria ifrån all fördömelse.
Vad gjorde Israels folk i öknen när ormarna kom in som en påminnelse om fördömelsens herravälde? Vad hade skett i öknen? Ta reda på vad som står, läs och begrunda vad som skedde därute när ormarna invaderade lägret och allesammans anfrättes av detta ohyggliga gift – bilden på syndens makt.-Knorren icke heller, såsom somliga av dem gjorde, varför de ock blevo dödade av »fördärvaren». Men detta vederfors dem för att tjäna till en varnagel, och det blev upptecknat till lärdom för oss, som hava tidernas ände inpå oss. Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller. (1 Kor. 10:12)I Egypten hölls Fördärvaren utanför av blodet. Men ute i öknen ser vi fördärvaren igen göra oerhörda inbrytningar i församlingen. Här hjälpte det inte med något blod. Vi återvänder till Hebr. 6 och ser hur oerhört allvarligt detta är. -Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud, med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. Hebr. 6:1-2.Vad beror det på att vi talar om allt det andra – dop, handpåläggning och de dödas uppståndelse – men inte om en evig dom? Det heter vidare:-Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det. Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse. (Hebr. 6:3-6)Nu handlar det inte om Israels uttåg ur Egypten och deras erfarenheter i öknen, nu handlar det helt närgånget och personligt om din och min upplevelse. Vi kan nå himlen – det är sant. Men det är också sant att vi befinner oss i farozonen och kan gå under. Vi kan inte skylla på omständigheterna, vi kan inte skylla på Gud, vi kan inte skylla på predikanten, vännerna eller ovännerna. Vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Ty var och en personligen har ensamt och individuellt ansvar för sin frälsning. Når vi inte fram, så kan vi inte åberopa någon annan. Vi står där under den dom som drabbar oss lika personligt och individuellt. De som har avfallit, säger han, är det omöjligt att återföra till ny bättring. Tänk att leva i tiden, leva, existera biologiskt som mänsklig varelse, men vara bestämd för evig dom. Hur kan detta ske? Det är uteslutande av en orsak detta kan äga rum. Det är förakt. När inställer sig det föraktet? Bibeln kallar det för förhärdelsens makt. Vi har hört om syndens makt att bedraga. Här talas om förhärdelsen som en maktfaktor. Det finns också förförelsens makt. Döden och synden är makter, kombinerade och sammansatta på ett så ohyggligt sätt att vi har ingen möjlighet att överleva eller hålla oss undan, om vi inte håller oss till Kristus. Detta att hålla sig till Kristus, innebär något mera än att ha en tillfällig och ytlig gemenskap med honom. Det är att vara i Kristus. Den som är i Kristus, är utanför och oåtkomlig för all fördömelse. Vi läser från vers 4 igen:-Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande, och som hava fått smaka det goda gudsordet och den tillkommande tidsålderns krafter, men som ändå hava avfallit – dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.Det har att göra med Kristusbilden och kärleksbegreppet. Jag har en känsla av att vi håller på att skapa ett nytt kärleksbegrepp med ett helt nytt innehåll. Vi ger kärleksbegreppet ett helt världsligt innehåll; vi kan inte längre förankra det i Gud. Gud är kärleksfull, det är sant, men han är också helig. Vi ska inte glömma det. Gud är kärlek, men han är också rättfärdig. Gud kan inte se mellan fingrarna och låta udda vara jämt och säga: du kan bli lika bra frälst än om du inte är så perfekt kristen. Visst inte. Sådant tal måste betraktas som ormasäd. Vi ska vara försiktiga, så vi inte ger kärleksbegreppet ett fullständigt nytt innehåll. Ett innehåll som passar människan. Det vill säga, hon erbjuds frälsning utan sinnesändring, utan omvändelse, utan rättfärdiggörelse, utan helgelse. Men det finns ingen sådan frälsning. Utan helgelse kan ingen se Gud, säger Skriften. Vi ska se till att vi inte snickrar ihop en teologi som passar vårt temperament, våra vanor, vår stil, vår tradition. En sådan religiös hemslöjd leder inte fram.
Gud slösar sin nåd över oss. Men nåden är ett medel som vi kan använda. Det finns ett klart och direkt samband mellan Apostlagärningarna 2 och Hebréerbrevet 6. Det är inte lätt att oförbehållsamt acceptera och bejaka det. Men här ligger en fruktansvärd sanning och dom. -Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. (Apg. 2:5)Vilka var det som korsfäste Jesus? Det var fromma judiska män. Nu säger Skriften i Hebr. 6 att det finns de som åter korsfäster Kristus. Vilka är det? Jo, det är fromma kristna män. Vi rör oss hela tiden på religionens område. Det ohyggliga problemet är just detta att vi ständigt degraderar kristendomen till en religion. Det blir en religion som alla andra religioner. Likvärdig med, eller kanske något bättre. Men kristendomen är ingen religion. Hela det kristna livet blir ett slags religiositet. Den religiositeten är fruktansvärt farlig, därför att den för med sig såna ohyggliga konsekvenser. Detta låter fruktansvärt dömande, men det måste sägas, för det är sant. Hebréerbrevets författare säger att de som upplevt mest och gjort de största och bästa erfarenheterna, står i farozonen att åter korsfästa Kristus. De som smakat det goda gudsordet, upplevt den tillkommande tidsålderns krafter; upplevt härligheten, upplevt evangelii fullhet till rättfärdiggörelse; detta andedop och gemenskap. Det är dessa som står i farozonen att åter korsfästa Kristus. Vi tänker kanske: att åter korsfästa Kristus eller att avfalla i det här sammanhanget är att återvända till den värld man kom ifrån. Men det är det visst inte! Det är inte ett sådant fall det handlar om. Det är inte så att alkoholisten som blir frälst återvänder till ett liv i alkoholism. Eller att vi på nytt blir offer för de laster vi en gång lämnat. Problemet är hela tiden detta att sedan vi har gjort en hel del andliga upplevelser blir självsäkra, självtillräckliga. Vi börjar genom detta att föra in en smygande gärningslära. Vi förskjuter hela tiden tyngdpunkten, så vi kommer bort ifrån det ursprungliga. Bibeln talar om dem som har fallit ur nåden. Vad är det att falla ur nåden? Den som fallit ur nåden, är åter under fördömelsen. Det heter: -Ty Kristus har kallat eder. Stå därför fasta, och låt därför inget nytt träldomsok läggas på eder.Det är alltså inte det gamla träldomsoket i ny form, utan det är ett nytt träldomsok. Kom ihåg en sak, att en människa som kommit ut ur världen och befriats ifrån hedniska träldomsok, hon kan bli offer för religiösa ok. När hon lämnar de hedniska träskområdena, kommer hon in under ett Babyloniskt inflytande, och så förvandlas hon till träl under babyloniska, religiösa träldomsok. De oken är kolossalt många.Mycket av den filantropiska verksamheten är ingenting annat än kompensation. Man kompenserar sig förlusten av det direkta Gudslivet. Då är den filantropiska verksamheten ett nytt sätt att korsfästa Jesus, därför att man lägger en ny grund för frälsningen, och kommer utanför försoningens område och är på gärningarnas mark. Mycket av det vi kallar andlig sång och musik, är inget annat än fåfängliga försök; imitationer. Ett prål. Prestationer. Vi använder kristendomens namn, men i verkligheten korsfäster vi på nytt Kristus.
Vad världen idag behöver är inte filantropi och sociala aktiviteter. Den behöver inte politiska insatser, inte heller underhållning i form av sång och musik; gospel, gregoriansk körsång eller något sådant. Den behöver möta Jesus i församlingen som utstrålar Honom, hans härlighet. Församlingen måste leva i den direkta och omedelbara kontakten med Jesus, och kanalisera vittnesbördet om honom på ett så närgående och direkt sätt så man inte kan missförstå honom. Istället för att måla Kristus genom Andens kraft och uppenbarelse, fördunklar man hans härlighet. Istället för att uppväcka människorna, så immuniserar man dem. Man påverkar deras sinne i rakt motsatt riktning. De får en religiös vaccination. När människorna sedan möter det radikala budskapet till omvändelse, då är de vaccinerade, det tar inte. Vi har hela tiden en benägenhet att försöka komma bort ifrån den kristna anstöten. Vi gör allt vi kan för att dekorera och frisera och göra evangeliet tilltalande, nästan vackert och imponerande. Skönt och fint. Vi får visserligen ett tilltalande budskap, men det är inte frälsande. Man kan värva proselyter på det. Men det blir inga frälsningskandidater. Mycket av den kristna verksamheten vi ser i våra dagar, mycket av våra egna aktiviteter är under fördömelse, och kommer aldrig att kunna leda fram till något andligt liv. Det heter att de ånyo korsfäster Jesus Kristus. Vad hade man gjort i Laodicea och Sardes? Man hade korsfäst Kristus. Fört fram en ny Kristusbild. Låt oss läsa i 2 Kor 11:-Jag skulle önska att I villen hava fördrag med mig, om jag nu talar något litet efter dårars sätt.-Dock, I haven helt visst fördrag med mig. Ty jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru.-Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus.-Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor. 11:1-4)En annan Jesus. Ett annat slags ande. Ett annat slags evangelium. Jag har en känsla av att varje läroanstalt för fram sitt evangelium och sin Kristusbild. Sin ande. Vad ska vi göra? ”Renen edra själar i lydnad för sanningen!” Vi måste inse fakta som de är. Vi kan inte gå till traditionen eller till lärosätena, till teologiska fakulteter och fråga experter och specialister. Vi måste gå till Ordet och på det viset bestämma var vi står någonstans. Se efter om vi är under fördömelsens makt, eller om vi är i Kristus Jesus. Skriften säger inte att vi ska gå till predikanterna, äldstebröderna och församlingens ledning och fråga. Skriften säger: rannsaken eder själva huruvida I ären i Kristus. Rannsaka dig om du är i Kristus Jesus. För om du är i honom, då är du utanför all fördömelse. Ingenting annat kan hjälpa dig fram till den vissheten än Ordet och Anden.
Vi tackar dig, Herre Jesus Kristus, att du har öppnat våra ögon för ditt eget ord. Vi lever i en värld så full av skådespel, religiös teater. Du ser hur vi frestas att duka under för dessa krafter. Fångas och bli ett med något som inte hör himmelriket till. Lär oss förstå, Herre Jesus, vad det innebär att älska och hata. Att verkligen kunna bryta upp från det som ligger i vägen och hindrar oss att följa dig.Bryta upp; antingen det är de käraste och naturligaste band som binder oss och hindrar oss att gå din väg, eller andra ting i vårt eget liv. Våra intressen som är så många och oftast kolliderar med din vilja. Våra särintressen, som vi så gärna vill vårda, odla. Jesus, vi upplever att då de inte kan besegras av vår egen kraft, vill vi gärna kristna dem och göra dem till ett med din vilja. Men du har sagt att det som är tillspillogivet är under domen. Hjälp oss att förstå detta när svärdet måste gå över ömma punkter i vårt liv och skilja oss ifrån det du aldrig kan bejaka eller stödja eller välsigna. Vi vet att då vi förlorar allt, då vinner vi allt. Då vinner vi dig. Vi vet att all den ära vi kan samla på oss här, allt det som vi kan intresseras av och inspireras av här, det tar slut. Skilsmässan kommer i alla fall och vi måste gå in i den eviga världen för att möta dig. Herre, hjälp oss att vi inte står i den skaran som korsfäster dig genom att bedriva något eget arbete utanför försoningens område. Att vi inte öppnar vårt väsen för de krafter som är under fördömelse och verkar död. Vi anbefaller oss i dina händer. Herre Jesus, låt oss vara dina tjänare och tjänarinnor i denna tid. Låt oss vara dina budbärare. Låt oss vara dina, Herre Jesus Kristus, allt igenom, utan någon som helst protest eller på annat vis något undandragande från din kallelse.Jesus, förena oss du med dig på ett mäktigare sätt än någon gång förut. Låt oss förstå allvaret och ansvaret vi har. Du har inte kallat oss att tillhöra en rörelse. Du har inte kallat oss att tillhöra kollektiv. Du har kallat oss att följa dig, Herre Jesus Kristus, och där i efterföljelsen med dig kan gemenskapen manifesteras.Hjälp oss att vi inte slår oss till ro tillsammans med alla dem som har sänkt blicken till de närvarande tingen; upptagits av dem som står utanför möjligheter till frälsning. Tack att du hör bön. Amen.

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.