"Låt mig alltså se din härlighet!”
ERIK GUNNAR ERIKSSON
2 Mos 33:1223.
Det samtal som Mose hade med Gud var orsakat av att Israel hade fallit i synd. Mose hade varit uppe på Sinai berg för att få lagens tavlor skrivna. Under tiden han var där, gjorde Israels folk sig en avgud, ett gjutet beläte av guld. För denna synds skull tillkännagav Gud för Mose, att han ville utrota hela Israels menighet. Men då trädde Mose fram och bad för folket, och på så sätt blidkades Guds vrede. I det citerade sammanhanget säger Herren, att Mose skulle få ta folket och föra det till Kanaans land, men själv ville IIerren icke gå med. Då framhåller Mose för Herren, att han icke kunde tänka sig gå åstad om Herren icke ville gå med, ty Mose förstod, att ett sådant företag var dömt att misslyckas om Herren icke var med. Vänner! Det finns många i vår tid, som vandrar fram på livets väg utan att ha Gud med sig. Man hade Gud med sig en gång, men så kom man på avvägar. Herren stannade, men man vandrade vidare mot en evig olycka. Vi bör alla betänka, att en vandring utan Gud för oss in i olycka. Mose kunde icke tänka sig en fortsatt vandring utan Gud. Han var helt inställd på att stanna på platsen tills döden tog dem bort. Han var nämligen viss om att en vandring utan Gud skulle betyda en katastrof.
Missionen
Vår vädjan om hjälp till missionärerna i Kenya gav ett härligt resultat, som framkallar många tacksägelser till missionens Herre. Vad som behövdes kom in. Även om det blev litet sent, så ordnades ändå allt genom att mäklaren förskotterade beloppet till de statliga myndigheterna. Så hjälpte Gud även denna gång innan det blev för sent.. Vi som har förmånen att vara med på nära håll i detta fria missionsverk, ser i allt Guds omvårdnad om sitt verk och sina tjänare. Dessa erfarenheter stämmer hela varelsen till tack och lov. I sanning ”han omsorg har om sparven bär omsorg ock om oss.” Vi är tacksamma för fortsatt stöd för verksamheten i Kenya. Gud välsigne vänner, som trätt stödjande till, och Gud välsigne vänner, som efter detta meddelande skall offra för denna sak. Behoven är stora. Enligt brev är det väckelse över hela fältet, men allt för stora delar är ännu icke bearbetade av evangelii budbärare. Det skulle bereda oss mycken tacksägelse om någon eller några skulle kunna hjälpa till med underhållet för en infödd evangelist. Underhållet för en sådan uppgår till 70 kr i månaden. Missionsmedel kan med angivaden av ändamålet sättas in på Midnattsropets postgiro 57 16 20. Brev och övriga meddelanden kan sändas under adress: Midnattsropet, Box 6016, Örebro 6. Knut Ringstad I brev till Örebro Fria Församling skriver vännerna Eklund: ”Vi har fått döpa själar, och församlingarna har ökat. Det finns en församling i Ribey med fast befolkning. Medlemsantalet är något över 50. Den föregående evangelisten har fått sluta. Jag har en broder på förslag, en gudfruktig och ärlig man, som har vittnat en längre tid utan lön. Skall vi börja ansvaret på södra fältet, så får vi väl ta ett steg i sänder. Hans lön skulle bli 70 sv. kr. i månaden. Han är gift, har tre barn och heter Hesekiel. Vad anser ni kära bröder? Skall vi evangelisera, så måste vi göra det nu och där det finns möjligheter.”
”Guds ord med makt går fram i världen!”
Mäktiga ting sker i vår tid Den helbrägdagörelsekonferens som nyligen hölls i Oslo hade samlat åhörare från olika delar i Skandinavien. Konferensen var anordnad av ”The Voice of Healing” från Amerika. Bröderna som predikade och bad för de sjuka var: (Gordon Lindsay, känd från Sverigebesöket med Branham för omkr. tio år sedan), David Nunn och R. W. Culpepper. Som konferensens värd stod Maran Ata församlingen i Oslo och Ãge Samuelsen hälsade välkommen. Det var ett enkelt men trofriskt budskap dessa bröder frambar. Många i våra dagar tror, att det stora och märkvärdiga i förkunnelsen är avgörande. Jesus förkunnade ett enkelt vardagligt budskap som folk förstod, men det låg andliga makt och gudomlig myndighet bakom. Det är just detta som skall vara kännetecken på de budskap som Herrens vittnen frambär. Här behöver det bli en radikal förnyelse hos var och en. Många stod upp och vittnade om vad Gud hade gjort som svar på bön. I varje möte stadfäste Herren sitt eget ord. Syndare blev frälsta och sjuka blev helade. Guds barn blev förnyade och uppbyggda i troslivet. En härlig förnyelse av det gamla evangeliet drar nu över Skandinavien. Många kristna lägger i dag ut från land och får simma i den .dubbla strömmen. Halleluja! Vi giver Jesus all ära för vad han gör. Låt oss i fortsättningen lova, prisa och upphö ja hans namn, ty han vill göra större ting än dessa. Håll ut i tron! Donald Bergagård
Sångväckelse
Sångväckelse Någon sökte med detta uttryck kasta en tvivlets skugga över det verk, som pågår i Örebro Fria Församling. Men egentligen var det en mycket träffande karakteristik, ty mötena har burits upp av en sällsam sång och lovprisning. Det har aldrig varit tid eller ens resurser att tänka på musikaliska prestationer. Väckelsens Ande har rört hjärtan och hänfört har sången tonat från frigjorda bröder och systrar. Som framgår av annons på annan plats i tidningen, har Örebro Fria Församlings strängmusik, bröderna Donald Bergagård, Arne Imsen och Agne Bark sjungit in två nya grammofonskwor. På dessa grammofonskivor förekommer ett litet urval av sånger, som sjungits mycket och som blivit till stor välsignelse. Vår önskan är, att dessa skivor på sin väg skall nå själar, som söker sann livsglädje och bli Vägvisare till nådens ljuvliga källsprång.
Frigörelse eller partiväsen?
Hela judafolkets historia, kyrkohistorien och den nya tidens kristna strömningar kännetecknas av ett stort genomgående drag, som har präglat kristenheten i alla tider. Detta genomgående drag hos de kristna har varit ständig längtan efter frihet och frigörelse. Kampen för andlig frihet har varit het och intensiv. Jämnt och ständigt pågår den, .och den försvåras av, att det ständigt dyker upp nya fiender, som använder sig av de mest finurliga organisationsmetoder för att binda och fängsla Guds fria folk. Den som läser sin Bibel skall finna en hel massa uttryck, som framhåller den andliga frihetens nödvändighet för den kristne och den fria kristna församlingen. Vi läser om Israels barn och deras kamp för att komma loss från den egyptiska träldomen och fångenskapen. Vi läser om de välsignelser det medförde, när de äntligen, efter sorger och bedrövelser, kom loss ur järngreppet och nådde det utlovade löfteslandet. Luthers kamp för att komma loss från påvemakten känner vi Väl till. Baptisternas kamp för att komma loss från konventikelplakat innebar för många av dem fängelse på vatten och bröd, transporter på fångkärror, ja, t. o. m. landsförvisning. Men om konventikelplakaten försvann på grund av kristna frihetshjältars tappra kamp, så kom andra plakat i stället. Världen över och inte minst i detta land *har uppstått ett otal s. k. församlingar och sekter, missionsorganisationer och broders och systraföreningar, dotter och moderförsamlingar, allt organiserade församlingar, som har sin parallell i våra dagars fackföreningar, där man måste ha partibok för att inte bli svartlistad. I dessa fållor föses de stackars kristna bekännarna in, med eller mot sin vilja, i den tron att detta är det enda riktiga. Och så får man söka att sätta sig in i sin s. k. församlings plakat, med regler och föreskrifter. Ordalydelsen på plakaten skiftar. Akte sig den, som inte håller sig i sin fålla och lär sig att hålla reglerna. Det går med dem, som det gick för de tjugo i Kumla. De blir utstötta och förklarade fredlösa. Så går det för dem som älska den andliga friheten i det land, som lovsjunges som frihetens stamort på jorden. Guds fria folk! Det är hög tid att vakna! Låt händelsen med uteslutningsaffären i Kumla bli en startsignal för er att gå utanför lägret med Jesus. Jesus vår frälsare väntar på dig att du skall stå upp och skaka stoftet av dig och inta din plats i Guds fria verk till själars frälsning och Guds barns härliga frigörelse. Det står om Neh. 13:30 att folket renades från allt främmande väsen. Dit hör bl. a. partiväsen, världsväsen och allt annat ont väsende som är främmande för Guds Ande och den Heliga Skrift. Våra dagars religiösa partiväsen är helt främmande för Guds ord. Det finns ej stöd i Guds Ord för att det skall finnas församlingar och sekter lika många som dagarna och årstiderna i almanackan, där var och en har sitt eget lilla konventikelplakat. Det är väl ingen som är naiv så han tror att församlingsnamnsettiketten renderar honom eller henne en plats i himmelriket? Ej heller står en ängel vid himlens port och sorterar invandrarna där efter adresslapparna och namnettiketterna och säger var så god pingstvänner den här vägen, baptister den här vägen, missionisterna en trappa upp, metodister och adventister i bottenvåningen och de 956 andra organisationernas medlemmar i övriga avdelade rum i den himmelska staden. Jesus sade: ”Jag ber att de alla må vara ett såsom jag och Fadern äro ett. Ja, att de skola vara fullkomligt förenade till Ett.” Partiväsendet är synd därför att det splittrar de kristna syskonen. E. D.
PETRUS' LIV
Bibelstudiet:
AXEL R. OLSSON
Första gången vi träffar Petrus på Bibelns blad är i Joh. ev. 1:4042. När Johannes predikade på Jordans strand, korn Jesus gående. Då sade Johannes till dem, som stod där: ”Se Guds Lamm!” Det resulterade i att två av Johannes lärjungar följde Jesus. Hanfrågade dem då: ”Vad Viljen I?” De svarade: ”Rabbi, var bor du?” Jesus inbjöd dem att komma och se, var han bodde, och de stannade den dagen hos honom. En av dessa två var Andreas, Simon Petrus broder. Denna dags samvaro med Jesus hade så stor betydelse för honom, att när han träffade sin broder Petrus, vittnade han: ”Vi hava funnit Messias!” Men han gjorde något mer. Han förde sin broder Petrus till Jesus. Lyckliga de människor som får föra sina anhöriga till Jesus. Det var första gången Petrus mötte Jesus. Denne såg då på honom och gav honom ett nytt namn, Cefas. O, vilken oerhörd betydelse det hade för Petrus själv och för många andra, att Jesus och Petrus blev förenade.
Du kan få Guds underverkande kraft!
A. A. ALLEN
Var är Andens gåvor?
Var är tecknen, som följer de troende?
Var är de gärningar Jesus gjorde?
Sade han inte innan Han for upp, ”Den som tror på mig, han skall och själv göra de gärningar, som jag gör, och änna större än dessa skall han göra. Ty jag går till Fadern.” Joh 14:12
Sant är, att några blev helade, några har t, o. m. vågat predika över sådana kraftiga texter, som de nu citerade. Men enhälligt, började de alla att laga till ursäkter, hungerhjärtad ungdom, förfrågade orsaken varför inte löftena blevo uppfyllda.
DET GJORDE GUD
Vittnesbörd om Gudsingripanden En underbar belbrägdagörelse av en man söndertmmd genom en bilolycka. Många kristna vet genom erfarenheter att Jesus Kristus är den store läkaren, som är i stånd att hela både kropp och själ, och Charls Carlton är en av dem. Herr Carlton skulle gå över en gatai Biloxi, Miss., U.S.A., när han blev påkörd av en bil, som gick med mycket stor hastighet. Br. Carlton blev mycket söndertrasad och erhöll bl. a. pannbensbrott. Han fick ett slag i pannan så pannpenet sprack. Vänstra ögat trycktes ut ur sitt läge och hängde ned emot kinden. Han fick också bruten hals, sönderslaget näsben och fyra ryggkotor skadade och ur sitt rätta läge. Högra bäckenbenet gick av, och det blev även en del andra skador i höften. Högra knäet slogs så sönder att benet kunde vikas framåt och åt sidorna utan motstånd i knäet, och alla känslor i benet var förlorade. Han hade också förlorat både lukt och smaksinne. Det synes oss underligt att ej br. Carlton dog omedelbart, men hemligheten till att han levde, torde delvis vara hans dotters och hustrus böner. Hans dotter, en ung kvinna, var i närheten, när olyckan skedde. Hon såg på avstånd att någon blev påkörd, skyndade dit för att se vem det var, och fick se, att det var hennes far som låg söndertrasad och blodig på gatan. Hon böjde genast sina knän inför allt folket, och ropade till Herren för sin far. Hans hustru kom också springande och följde dotterns exempel, och de bad tills ambulansen kom och tog Charlton till lasarettet, Efter en tids behandling av läkare, kunde han gå omkring något med hjälp av kryckor, som han fick begagna fyra månader tills Gud helade honom. Han hade en sorts stål och gummiförstärkning för sin rygg och en styv krage om halsen. Till denna en anordning av metall, som fästes över axlarna och vilade mot bröstet, samt därifrån stöd till kragen för att halsen skulle få den nödvändiga stadgan för att hålla huvudet. Utan detta stöd kunde han ej röra huvudet utan att erhålla förskräckliga smärtor. Han hade också ett bandage som förstärkning för sitt högra knä. ”Mina tre doktorer sade, att jag aldrig mer skulle bli i stånd att utföra något arbete, men jag Visste, att Herren skulle hela mig,” säger C. Carlton. En tid efter, när han hade kommit till sitt hem i New York, åkte han och hans familj till Alcove Fulle Gospel Church (Assembles af God). Han berättar själv: ”Evangelist E. H. Andersson hade Väckelsemöten där, och när vi hade kommit in kallade han mig nästan genast fram till plattformen för förbön. Pastor Ira Tompkins och församlingen förenade sig i bön för mig. Jag gick sedan och intog min plats i kyrkan. Plötsligt kände jag doften från blommorna på plattformen. Det knäppte till i min hals och rygg och i ett ögonblick var kotorna helade och i sitt rätta läge. Inom några sekunder hade Guds kraft gått igenom hela min kropp och jag var fullkomligt helad. Jag tog av förstärkningarna för min hals, rygg och ben. Känseln i benet och lukt och smaksinnet hade kommit tillbaka. Jag var fullkomligt helad. Ehuru doktorerna hade sagt, att jag aldrig mera skulle bli arbetsför, arbetar jag nu som snickare (husbyggare). Lovad vare Herren, som fullkomligt helade mig! ”(Jag må också nämna att Carlton hade tre fingrar på ena handen och två på den andra avbrutna, men det märks ej något fel på dem.) Charls Carlton, Cornwallville N. Y. Sanningsenligheten av ovanstående kan intygas av pastor I. Tompkins i Port Chester, N. Y. Br. Charls Carlton är också väl bekant med undertecknad både före och efter olyckan. Han har också varit på två månaders besök i Sverige nu och många har både fått se och höra honom. Det är gripande att höra honom berätta om, vad Herren har gjort i hans liv. Oscar A. Karlson.
MIDNATTSROPET
Många läsare har kanske undrat varför ej tidningen kommit ut i juni månad i vanlig ordning. På grund av att redaktionen haft många andra arbetsuppgifter och möten på olika platser *har denna gång två nummer slagits ihop, nämligen junijuli. Därmed får vi en större tidning än vanligt med mycket läsning för er som snart skall fara bort på semester. Glöm ej att ta med tidningen till Vänner och bekanta, som ni träffar på resan. Lösnummer finns, och vi sänder er gärna på beställning. Verka Herrens verk även under semeStern! Du kan så Ordet på ett enkelt sätt. I sin tid bär det frukt och då har även du, som kanske tycker att du ingenting kan göra, rätt att skörda med jubel. Gå åstad i Jesu namn! Tiden är kort och vi måste göra vad vi kan medan dager varar. Snart kommer natten då ingen mer kan verka. Vid genomgång av vårt register, har vi funnit, att några ännu ej betalat prenumerationsavgiften. Du som vet med dig att du hör till dem, kan sända avgiften till Midnattsropets postgiro 57 16 20, Skolgatan 32, Örebro. Du som känner att du vill sända en extra gåva för tidningsmissionens räkning är även välkommen med ditt bidrag. Gud välsigne varje glad givare! Vi är tacksamma om de uteblivna prenumerationsavgifterna kommer in utan personliga påminnelser. Det underlättar och förbilligar vårt arbete avsevärt som var och en kan förstå.
KRIS - VÄCKELSE - MÖJLIGHET!
Ella Sörensen Den artikel av missionär Ella Sörensen, som vi tar oss friheten att införa här har tidigare varit publicerad i de norska tidningarna ”Korsets Seier” och ”M’ARAN ATAbladet”. Syster Sörensen har en mångårig missionsverksamhet på den norska pingstväckelsens fält i Afrika bakom sig. För någon tid sedan lämnade hon och hennes make, Olaf Sörensen, pingstsamfundet, och de står nu båda helt ett med den fria väckelse, som bryter fram i vårt västra grannland. Det är ett allvarligt väckelserop till Guds folk, som möter oss i denna artikel. Måtte den få bli många till uppvaknande och förnyelse. A. I. Väckelse ja, de som levde 1907 i pingstväckelsens första tid har berättat om vad de upplevde. Vi som kom efter dem kände att det brann i våra hjärtan, när de vittnade om sina upplevelser med Gud. Även på den tiden jag blev frälst brann elden. Ordet blev förkunnat i Andens kraft och överbevisning, och “jag fick uppleva att jag gick över från mörker till ljus mitt under en predikan. Det var en segrande förkunnelse. Det var liv och eld, det var allvar. Den helige Ande hade så stort rum i mötena, att han fritt fick utföra sitt verk, som aldrig kan ersättas av mänskliga medel, nämligen att överbevisa människor om synd, rättfärdighet och dom. Väckelse - pingstväckelse! Många väckelser har dragit fram över folk och länder innan pingstväckelsen kom. Pånyttfödelsen hade blivit levande och man ordnade församlingar med pånyttföldda själar. De troendes dop hade kornmit på sin rätta plats och man ordnade församlingar med pånyttfödda, troende och döpta Guds barn. Barndopet var en falsk lära, som icke fanns i Guds ond - och de, om blev överbevisade om dopet genom Guds ord, var inte rädda att framhålla sanningen och skilja sig från de andra. En vandring i helgelse blev levande och helgelseförsamlingar kom till. Helgelsesanningen blev levande. ”Utan helighet skall ingen se Gud”. Så kom pingstväckelsen. Vad var det som gav den sin särprägel? Jo, Andens dop! Ett dop i den helige Ande och eld. Låt oss inte glömma elden, den bränner bort allt som är av hö och strå. Med Andedopet följde kraft ”När den helige Ande kommer över eder, skolen I unxdfå kraft och bliva mina Vittnen.” Apg. 1:8. Andens dop är inte bara att tala i tungor. Det är kraft till liv och tjänst, kraft till att göra under och tecken i Jesu namn. Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korint (1 Kor. 2 15): ”Och mitt tal och min predikan framställes icke med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i Ande och kraft.” Apostlarna mottog kraft för att kunna göra trons gärningar., Jesus började med att GÖRA och LÄRA, och apostlarna hade samma verksamhetsmetod. Läser vi hela Apostlagärningarna skall vi finna, att de verkade trons gärningar. De förkunnade inte bara trons gärningar som en lära utan de gick ut och förkunnade Ordet överallt och Herren verkade med dem genom att stadfästa Ordet med åtföljande tecken. Mark. 16:20. Det var väckelse och rörelse. Gud var med och det var så märkbart att fruktan kom över var och en. .Apg 2:43. Och många under och tecken gjordes genom apostlarna. De hade ett hjärta och en själ och stor nåd var över dem alla. De kunde bära fram vittnesbördet om Herren ]esus Kristus med stor frimodighet och kraft. Falskhet och synd blev uppenbarad. Apg 5. Därför kom stor fruktan över församlingen, och det sporrade dem att leva helt för Gud och vandra i helighet inför honom.. Därför vågade ingen av ”de andra” hålla sig till dem, men folket höll dem i stor ära. Apg. 5:13. De hade en sådan helighet, en sådan kraft, ett sådant liv i Gud avskilda från världen, att ”de andra” icke vågade närma sig dem. Men folket, de som längtade efter Gud och hans hjälp, de höll dem i stor ära. Vilken makt *den första församlingen hade! Vilken skillnad det var mellan den och världen! Ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, Guds egendomsfolk. 1 Pet. 2:9. De är i världen, men icke av världen. De brukar världen som de icke brukade den, eftersom denna världens skapelse förgår. Församlingen är en brud, en tillsluten lustgård, en förseglad källa och en stängd brunn. H. V. 4:12. Världen känner oss icke, eftersom den icke har lärt känna honom. 1 Joh. 3:1. Var är skillnaden idag? Vi har sannerligen kommit in i en kris! Djävulen är mycket upptagen med att modernisera Guds församling. Det är det enda sätt på vilket han kan få föra in synd och världslighet, sudda ut gränserna och få sådana ting, som var synd för oss att se lovliga och oskyldiga ut. Det är det samma, som han gjort i alla tider. För vi blundar väl icke för, att alla de församlingar, som existerar i dag och har en allmänt vedertagen god förkunnelse, en gång har varit gripna av gudsuppenbarelsen i Ordet, en gång varit som brinnande eldfacklor för dåtidens människor. När så elden 1?örjade slockna och uppenbarelsens Ande inte längre hade rum i deras mitt, var de icke vakna nog att röja bort det som hindrade Gud från att verka. Eller var de inte villiga att betala priset för att kunna behålla livsglöden och uppenbarelsens Ande? Detta är en livsbetingelse för att Guds församling skall bli vad Gud har menat att den skall vara på jorden, nämligen en förmedlare av Guds mångfaldiga Visdom. Ef. 3:10. Så bytte de bort Guds ord mot sina egna ritualer. Och i stället för att gå Guds väg går de sina egna vägar. I stället’ för Gudsuppenbarelsen i Ordet, fick det interlektuella plats, och i stället för spontan Gudsuppenbarelse i mötena, utarbetade mänskliga hjärnor sina egna ideer och meningar. I stället för sång i Anden tog psalmsång, mässor och ”Fader vår” hela platsen. Missförstå mig icke! Fader vår och psalmsång är heliga och dyrbara ting och hör hemma bland de troende, men om det användes för att skyla över det som man förlorat, blir de som en religiös kappa att skyla över tomrummet med, och det är absolut fel. Så har ‘det gått med församling efter församling. Skall det gå likadant med oss? Vi befinner oss mitt i en sådan kris just nu. Vi lever mitt i ett stort avfall. Ett avfall från den levande tron. Skall vi ta fasta på Guds 0rds förmaning om just denna tid, eller skall vi följa med strömmen? Skall vi låta vår längtande ungdom få en moderniserad kristendom. En kristendom, som saknar kraft och helighet, en kristendom utan avskildhet från världen och dess ande, utan livsglöd och expansion. Skall vi bli lik ”de andra”, eller skall vi stanna medan vi ännu har tid och ”kasta masken”, som broder Minos sade. Skall vi ställa oss inför levande Gud och erkänna, att vi har kommit på avvägar i vår gudstjänst? Erkänna att vi har förlorat församlingens mål ur sikte, detta att vara en själaklinik, där syndare kan födas på nytt, icke av mans vilja, men av Gud. Då öppnas möjligheterna till de normala förlossningsvärkarna och de normala förlossningarna. Då skall det inte fattas kraft till att föda, utan Guds kraft skall vara ibland oss, och barnen skall inte födas för att genast dö igen. Jag hörde ett möte om en tältmötesserie, som hållits på ett ställe i sommar. Det hade inte skett någonting under dessa möten. Någon undrade: ”Vad är det för fel?” En annan svararde: ”Jag vet vad det är för fel. Vi behöver ett dragsspel!” Kan vi se vart det bär hän i denna njutningslystna tid? Behöver vi dragspel? Nej, låt oss kasta masken. Vi behöver Guds kraft. Vi behöver Andens uppenbarelse i Ordet. Vi har fått nog av mänsklig uppfinnarkonst och underhållningsmentalitet i vår tid. Själarna skall inte underhållas in i himlen. Den skall frälsas in, och det sker inte genom någonting annat än Guds rena ofönfalskade ord förkunnat i Ande och kraft.. Vi lever sannerligen i Laodiceaförsamlingens tid: ”Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig, blind ooh naken. - Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i eld.” Så vi kan bli rika och ha någonting att ge till andra, vita kläder till att kläda oss med, så vi icke må befinnas nakna, när han kommer - ögonsalva till att smörja våra ögon med, så vi kan se - se tidens allvar - se avfallets fruktansvärda sanning - se att det är en kamp på liv och död om själarnas frälsning, se att denna kamp icke kan eller får föras med mänskliga medel, men att vi må iföra oss hela Guds vapenrustning. Vi måste se, att det vi behöver är väckelse, inte mera underhållning, inte stora församlingar med många penningstarka medlemmar eller stora penninggåvor och stora män, men en fullständig utrensning av alla mänskliga ting, som kommit in i Guds församling. Vi måste byta ut kopparkaren mot guldkaren och ikläda oss Guds renhet, helighet, kraft och auktoritet, så budskapet om Jesus dyrbara blod blir till förlossning för själarna. Vi behöver Andens atmosfär i mötena, som hjälper själarna till att tro. Att tro på Jesus, som fullkomligt kan frälsa och lösa från alla syndens bojor och band, att tro Jesus sådan som Gud har givit oss honom: till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning. 1 Kor. 1:30. Vi skall inte vara blinda för, att det finns flera slags födelser, Joh. 1:13, - och vi måste vara på vår vakt, så inte själarna blir födda av mans vilja, utan av Gud. Därför måste vi ge akt på den tidsande, som gör sig gällande i dag, och som tillsammans med sådant som har en religiös prägel över sig, smyger sig in i våra församlingar, griper både ung och äldre och för med sig konflikter och oanade lidanden för dem som är vakna för faran och lik Samuel gråter inför Guds åsyn eftersom han hörde och såg, att Israel ville vara lik de andra hedningafolken omkring sig. Vi kan inte förneka den sanningen, att det i våra församlingar av i dag, har bildats två grupper: Den ena ber, längtar och suckar efter att Gud skall gripa in och sända väckelse. Ara, pengar och goda tider betyder ingenting för dem. De längtar efter ett ingrepp från ovan, från Gud. Så har vi den andra gruppen som tycker det går väldigt bra. Aldrig har vi haft så stora församlingar, så mycket pengar, så mycket att sätta in på *och befrämja Guds verk med som nu: stora sångkörer, fin musik och underhållningsprogram - nu har vi ju televisionen också. Filmen kan vi också utnyttja, ja allt detta skall vi bedja Gud välsigna, så själar kan bli frälsta genom det. Så glömmer de att räkna med att allt detta kan stå i vägen för Gud, så han ingenting får uträtta genom sin Ande. Det är nämligen endast Guds Ande och ord, som kan föra människor in i Guds rike genom pånyttfödelsen. Må Herren hjälpa oss att se klart, så vi iför oss den rätta rustningen och de rätta vapnen. Då är vi i stånd att frånröva djävulen bytet och föra själarna igenom den rätta födelsen: gudsfödelsen. Jag minns att jag som nyfrälst gick förbi en möteslokal och jag sade till mig’själv: ”Tänk, om jag kunde vara med och verka här!” Det fanns ingen pingstförsamling då. - Gud svarade mig: ”Du kan inte vara med och föda barn till bråd död.” Sedan dess har jag aldrig blivit bländad av det stora och märkvärdiga, som människor kan sätta sig in för att föra Guds verk fram. Jag har alltid sett det så, att ju mindre av mänksligt vi sätter in utom ett villigt och ödmjukt hjärta, desto lättare är det för Gud att föra sitt verk fram genom de medel han har bestämt, nämligen sitt levande ord och sin helige Ande. Aldrig får vi låta den tanken gripa oss hur modern tiden än blir, att ändra något på Guds eget ord eller att det måste andra medel till nu för att nå människorna, än de som Gud har givit i sitt ord och som han har bestämt skall gälla i alla tider intill tidshushållningens slut. När vi ställs inför allvaret i denna kris vi nu kommit in i, skall vi månne vara villiga att betala priset? Betala priset om det än skulle kosta oss att åter gå utanför lägret och bära hans smälek? Personligen tror jag, att eftersom djävulen mer och mer kommer in bland Guds folk, skall det komma att kosta oss mycket mera, än det kostade 1907 att gå hela vägen med Jesus. Läsare, tänk på det. Men är vi villiga, skall och måste väckelsen komma, en härlig, djup helgelseväckelse, som går till människornas hjärtan genom Guds barns böner och Guds oändliga nåd och kärlek. Han som en gång för alla har sagt: ”Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.” Joh. 6:37. Alla som vill leva heligt i Jesus Kristus skall bli förföljda. 2 Tim. 3,12. ”Och i skolen åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom”.
VERKLIGA SPLITTRINGSORSAKER
Arne Imsen Fort. fr. nr 4. Det är förvånansvärt vad ytligt de män som skall vara andliga ledare ser på och bedömer det religiösa skeendet i tiden. Med nästan otrolig intensitet sätter de in sina krafter på sådana saker som måste hämma och motverka uppenbarelsen av Andens kraft. Det är väl avsaknaden av gudomlig auktoritet och manifestation, som gör att läget är så förvirrat. Detta i sin tur beror på, att man förlorat den enfaldiga tron på Guds väldiga resurser och därför förlitar sig på vad mänsklig kraft och visdom kan prestera. Församlingslivet är på sina håll så utarmat att det icke finns någon kraft för andliga förlossningar. Tärande sjukdomar har förtagit den överflödande livskraften och släckt den första kärlekens och hänryckningens eld. Verksamheten hålls vid liv på konstgjord väg. Själiska och köttsliga experter på religiösa verksamhetsfrågor Står ständigt redo att ge sina bedövande injektioner då andliga livsyttringar någon gång hotar vända upp och ner på alla deras program och planer. Men under det att dessa snillrika män och kvinnor använder sina intelligenta hjärnor för att producera fram tuffa ideer, som slår än på och tjusar opånyttfödda kristna bekännare, avfolkas väckelsemötena, som till sist måste avskrivas för att ge plats för modernare mer glättiga mötesformer a typen ”Ungdomens kväll”, ”50 minuter i glädjens tecken”, ”Sång o musikmöte”, ”Trivselkväll” o.s.v. Bönemötena har för länge sedan förlorat sin praktiska betydelse, men eftersom icke alla de gamla vännerna riktigt kan förstå den nya given och följa med i ”utvecklingen” har de fått behålla sin plats på veckoprogrammet. I övrigt är bönemötena numera överflödiga som inspirationskälla och kraftcentral. Men är detta kristendom, segrande kristendom? Kristendom på frammarsch? Eller är det blott ett sken? Andlig verksamhet utan bön existerar icke! Det är ett sken. Allt det sprakande och gnistrande religiösa fyrverkeri, som fångar våra ögon i denna tidsålders midnattstimme, förmår icke med alla sina effekter spränga loss en enda sten från det väldiga otrosberget. För det behövs förvisso Ordets dynamit och Andens eld. Det är ingen överdrift att säga att läget är katastrofalt. Jesus kommer snart och skaror av vårt lands kristna är på väg bort från centrum. Väckelsefolket har övergivit sina positioner åt den framryckande fienden, som skoningslöst skövlar det tidigare generationers kristna tro och målmedvetna böner byggt upp och givit oss i arv. Vad gör då de andliga ledarna? Jo, de låter för Guds verks framgång helt periferiska ting ta tid och intresse i anspråk. Eller vad skall man säga om dessa politiserande och i affärsspekulationer hårt engagerade pingstpredikanter? Dessa Herrens vittnen, som är kallade att predika och praktisera det program Jesus Kristus givit oss i evangelium, låter sig engageras såsom ”kristna representanter” i kommunal och rikspolitiken. Och vad värre är, de drar med sig många andra in i detta fruktansvärda skökoväsen. Med politiskt inflytande tror de sig kunna skapa ett kristet samhälle. Alltså skall mer eller mindre antikristligt influerade politiska organisationer i samarbete med fria församlingars föreståndare och andliga ledare, åstadkomma det, som Bibeln framhåller som en fullständig omöjlighet. Dessa samhällsreformatoriska strävanden har ingen hemortsrätt i Bibeln, där det klart framhållas att den kristne är en gäst och främling på jorden. Sin uppgift som världens salt och ljus fyller församlingen bäst, då hon lever i avskild och vakande ställning. Då kommer hon också att sätta djupa spår efter sig i den närvarande tiden och kunna rädda många ut ur denna tidsålders fåfängliga väsende. ”Tiden är kort. Därför må härefter de som hava hustrur vara, såsom hade de inga, och de som gråta, såsom gräte de icke, och de som glädja sig, såsom gladde de sig icke, och de som köpa något, såsom finge de icke behålla det, och de som bruka denna värld, såsom gjorde de icke något bruk av den. Ty den nuvarande världsordningen går mot sitt slut”. 1. Kor 7:2931. Hela kyrkohistorien visar, att det är då de kristna förlorat sin andliga kraft som de plottrat bort sig i inomvärldsliga reformsträvanden. Men skulle det nu till äventyrs vara så, att församlingens grundare och uppdragsgivare hade menat att arvtagarna skulle ha också en sådan målsättning, då måste apostlarna och den första generationen kristna fullständigt missförstått hans avsikter. Var i apostlagärningarna eller i breven kan vi utläsa några sådana ambitioner? Det är en sida av denna sak. Sedan kan man ju fråga sig, om det är tänkbart, att apostlarna hade så liten tro på den helige Andes kraft och förvandlande makt, så att de skulle gått i ok med världsliga storheter för att befrämja kristendomens sak. ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro. Det bleve omaka par. Vad har väl rättfärdighet att skaffa med orättfärdighet, eller vilken gemenskap har ljus med mörker. Huru förlika sig Kristus och Beliar, eller vad delaktighet har den som tror med den som icke tror? Eller huru låter ett Guds tempel förena sig med avgudar? Vi äro ju ett den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: ”jag skall bo i dem och vandra ibland dem. Jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk.” Alltså: gån ut ifrån dem och skiljen eder ifrån dem”, säger Herren. Kommen icke vid det orent är. Då skall jag taga emot eder och vara en Fader för eder, och I skolen vara mina söner och döttrar”, säger Herren, den Allsmäktige.” I dag ignorerars dessa apostoliska förmaningar till stor skada för Guds verk. Visar icke detta, att man har större tro på världsliga maktmedel än på de väldiga vapen Gud givit åt sin församling. Dessa tendenser avspeglar sig allt tydligare i församlingslivet, där Väckelsekraften sinar ut på grund av försummlighet i bönens och ordets tjänst. ”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag dag och natt”. Ps 1:12 . Jag tror för övrigt icke, att män, som bevisligen icke kan hejda det sedliga och anliga förfallet i sina egna led, kan uträtta sådana bragder om de utrustas med politiska befogenheter. Förresten varför är det så angeläget att få säte och stämma i det borgerliga samhällets alla rådsförsamlingar. Till sist är det väl ändock så, att vårt lands öden icke avgörs av en samling rikspolitiker på Helgeandsholmen i Stockholm. ”Konungars hjärtan äro i Herrens hand såsom vattenbäckar: han leder dem, varthelst han vill”. Ordsp 21:1. Sluta upp att stjäla tid och krafter från Guds verk och sök Gud i ödmjukhet, så skall han uppenbara sig på nytt för sitt försmåktade folk och upprätta makt och ära i sin församling. Bli utrustad med Guds kraft, och Väckelsen är åter ett faktum. Det betyder mer för vårt lands utveckling än alla ideellt inriktade insatser, som görs på andra områden av Väckelsefattiga kristna.Men har man en gång öppnat för detta sociala evangelium, så är det i sanning icke så lätt att hindra dess förödande verkningar. Ty med detta evangelium följer en annan ande och därmed en annan Jesus än det rena och obesmittade frälsningsevangeliet presenterar. 0, vad tragiskt då klarsynen gått förlorad och smaken fördärvats av alla religionsrurrogat som serveras sökande själar. Har ni lagt märke till kunskapstörsten hos ungdomen? Hur skall detta behov mötas? Aldrig har det varit så lätt att tillägna sig kunskaper som i vår tid. Nästan alla har möjligheter att studera och allmänbilda sig. Men en blind församlingsledning, som icke förstår sin andliga uppgift, ser i den föreliggande situationen en psykologisk möjlighet, att behålla de unga inom kyrkans råmärken. Församlingen skall nämligen famna och tillvarataga alla möjliga intressen. Följaktligen blir kyrkan också en institution för folkbildnings och studieverksamhet. Då friförsamlingen är villig att engagera sig i sådana ofarliga och kanske rentav oväsentliga uppgifter, står staten färdig att svara för kostnaderna. Bara den får rätt att övervaka och kontrollera verksamheten. Och vad blir följden. Jo, en ”fri” församling ekonomiskt beroende och kontrollerad av staten. Så långt har det väl icke gått ännu, skyndar sig någon att invända. Ja, men det är på god väg. Hur mycket Anden får tillfälle att utföra sitt verk i en sådan miljö är det ju icke svårt att förstå, men det är heller icke så vanligt att någon efterlyser honom, så saknaden är nog trots allt icke så stor. Tidsfördriv, studier och korta andaktsstunder fyller mer än väl hela programmet. Dessutom stjäl ju strängmusiken, kören, blåsorkesrern, stråkorkestern, tonårsgruppen och alla andra förskingrande och splittrande verksamhetsgrenar så mycken tid av församlingens krafter, så ingen har ro till verklig självrannsakan. Jag skall beröra ytterligare en sak, som avslöjar avfallets hemska verkningar. Ingen vaken kristen har kunnat undgå att se den dominerande plats de ekonomiska frågorna har fått. De väldiga kyrkobyggena kräver sina jättesummor. Fåren klippas ända in på skinnet av sina herdar. Alla möjliga konster och trix användas för att pumpa in milliontals kronor i företag, som presenteras som betydelsefulla missionsgrenar. Men kan det vara ett bevis på avfall att folk offrar, hör jag någon fråga. Nej, givetvis icke. Det kan vara ett uttryck för verklig väckelse. Men då missionsmedeln låsas fast i lyxbetonade kyrkor och tempel och förbrännas i stora penningslukande företag, vars missionerande insatser icke står i några rimliga propotioner till vad de kräver av tid, arbete och pengar, kan man fråga sig vad det är för intressen de tjänar. Guds verk är säkerligen icke betjänt av att de som är kallade vara Herrens sändebud i tiden, istället blir indrivningsombud för privata och kollektiva intressen, som hotar förvandla de fria församlingarna till religiösa marknadstorg. Det går tungt och blir bekymmersamt då Guds välsignelse uteblir. Hade Anden fått leda i avgörande situationer, så skulle mycket mer ha vunnits med avsevärt mindre uppoffringar, och det ekonomiska trycket, som utgör en svår belastning i församlingslivet, hade icke funnits. Allt a’ffärsväsen, som har kommit in i helgedomen är av ondo och måste bort om Gud skall få komma till och göra under. ”Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, ooh han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten. Och han sade till dem: ,Det är skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus”, men I gören det till en rövarkula”. Och blinda och halta kOm fram till honom i helgedomen, och han botade dem”. Matt 21 :1224. Lägg nu samman de ting jag här har nämnt, och det står klart för var och en, att de fria församlingarna kommit långt bort från Ordets mönsterbild. På vissa platser håller församlingarna fortfarand stånd mot det påträngande världsväsendet, men i stort är nog läget så som jag här har tecknat det. Under det sista årtiondet har utvecklingen gått mycket hastigt, och blir det icke med det snaraste en snabb kursförändring, så måste Gud gå en annan väg och ta ut ett nytt folk. En förflackad ungdomsverksamhet, ett politiskt fäktande, en meningslös folkbildnings och studieverksamhet understödd av staten och en verksamhet övervakad av kommersiella intressen det är sådant, som idag acepteras och försvaras av framstående församlingsledare, vilka vet om en tid då de trodde och förkunnande något helt annat. Är det så underligt om det blir missnöje och splittring i hjorden? Missnöje och splittring under sådana förhållanden är ett andligt hälsotecken, ty det säger, att Gud håller på att väcka upp en skara, som vill gå hans väg. Verkligt andliga människor kan under inga förhållanden trivas då Anden är bedrövad. Många drar sig därför tillbaka från verksamheten och är stilla i bön. Andra åter överger den helt och går dit där de förnimmer Andens kraft och upplever ljusets gemenskap. Det är icke så lätt att komma tillrätta med splittringen, ty den är en direkt orsak och frukt av predikanternas arbete, och ju mer de motarbetar den, utan att undanröja orsakerna, desto svårare kommer verkningarna att bli. Vi behöver icke kämpa för att få rätt. Är vi ledda av Anden, kommer Herren att strida för oss, och leda sitt verk fram till en härlig seger.
Obs! Missionen
Obs! Missionen Till vänners kännedom meddelas att missionärsfamiljen i Kenya mötts av en del svårigheter, vilket de meddelat i brev till församlingen. Båda makarna har haft malariafeber, Margaretha :särskilt svårt. De fick även ett meddelande från tullmyn-digheterna att tull skulle betalas för medhaft gods, bilen inräknad. Summan som skulle erläggas är 1700 shillings. Omräknat blir det 1235 svenska kronor, vilken utgift .de med bästa vilja ej kan ‘betala av underhållet. Även församlingen *här i Örebro har svårt att omgående åstadkomma en så stor penningsumma. Församlingen gjorde en förfrågan till Kristen Gemenskap i Stockholm vars medlemmar Eklunds är, för att om möjligt få hjälp med den begärda summan, men församlingen meddelade att de ej nu kunde bisträcka Eklunds med något. I hopp om att någon skall känna sig manad av Herren att bedja och offra för dessa kära missionärer har dessa rader nedskrivits. Medlen kunna sändas pr. postgiro 5716 20 Midnattsropet, Örebro. Angiv missionsmedel på tallongen. Knut Ringstad
VÅR UPPGIFT
VÅR UPPGIFT
Denna artikel är hämtad ur boken Pingstväckelsens riktlinjer utgiven av Filadelfiaförlaget 1917. Förvisso har denna bok ett aktuellt budskap i dag.
”En ödesdiger tid bryter in över Europa.”
Med dessa ord inledde den tyske rikskanslern det beaktansvärda riksdagssammanträdet den 4 aug. 1914. Större och väldigare än vi någonsin kunnat ana, har emellertid allvaret framträtt i den tidernas förändring, som plötsligt kommit över oss. Men Guds folk känner, att desSa dagar av stora händelser i första hand gälla oss. Vi veta genom Guds ord, att dessa rörelser inom folkvärlden (Hag. 2:7) genom Guds starka hand måste tjäna till att upprätta hans konungarike och genomföra hans eviga frälsningsrådslut (Es. 43:3., 4). Kunskapen härom giver oss vissheten, att genom de i utveckling ,stadda händelserna bliva uppgifter av allra största räckvidd lagda för Jesu Kristi församlings fötter. Vårt ansvar är stort, och mycket står på spel. Måtte det givas oss att klart förstå, vad Kristus såsom huvudet för sin kropp, som är församlingen, ‘väntar av oss i dag och vill utföra genom oss, hans lemmar, isin heliga Andes kraft!
I TJÄNST FÖR JESUS!
I min tidigare deltidsanställning, hade jag uppgiften att vara bokförare och deklarant i en bokföringsfirma. Arbetet var trivsamt och Välavlönat, och tillfredsställelsen god efter ett väl utfört verk. Så kom Jesus med en ny kallelse. Den löd: ”Tag ditt kors och följ du mig!” Jag svarade: ”Jal” I min nuvarande tjänst får jag vara åsna, eller rättare sagt, hand och fot och mun åt Mästaren. Han behöver mig nämligen till att bära ut tidningen Midnattsropet till människorna. Denna uppgift är inte bara trivsam, den är underbar! Jag förundrar mig över att en sådan uppgift förlänats mig. Lönen får jag ut, till en del, för var dag, så mycket jag behöver. Den består inte i pengar, men i en glädje, som inte kan beskrivas. Hade som duvan jag vingar, så flöge jag direkt uppåt och hemåt. Jag möter alla sorters människor i dörröppningen. Någon blir förargad över den ”nya splittringen” och delar frikostigt ut av riset, många är helt likgiltiga och föraktfullt avvisande, en del är rädda, somliga är ytterst tacksamma, någon bjuder t.o.m. på kaffe. Någon har sagt: ”Kom igen vid midnatt!” Det har hänt, att jag måste tappa en mjölkflaska i ett affärsgolv och sedan torka halva golvet för att få lämna en tidning. Ibland hinner jag inte tala färdigt, trots att mina ord inte är så många, förrän somliga är färdiga att köpa. Men bäst av allt, några har börjat tala om sina bekymmer i form av sjukdom, dödsfall och själsliga problem. Då känner man tillfredsställelsen av att få vara en bärare av Jesu budskap till dem. Jesus har för mig själv, genom sin ledning i detaljer, varje dag bevisat sin trofasthet och att arbetet icke är fåfängt. ”Den dagen” skall göra det kunnigt. Han svarar själv för växten av det utsådda. En profan sida finns också, Vår verksamhet blir annonserad. Har du, som läser detta, en liknande kallelse, och är du i kroppslig stånd, så gå du och gör sammaledes! Jag kan garantera dig, att du aldrig ångrar dig, men du kommer att längta efter varje ny dag, då du får gå ut på nytt. Och en sak till: ”Den han har kallat, den skickliggör han ock.” Tveka alltså icke! Gå i Jesu namn och sprid Midnattsropets budskap! Rachel Richardson
"Laglöshetens hemlighet”
“Laglöshetens hemlighet”
I Evangelii Härold för den 23 februari finns en artikel som gjorde mig något konfunderad. Arti” kelförfattaren skriver om falska profeter, Show, religiösa marknadstillställningar, med reklam om mirakler, tecken och under. Om sönderrivna gudomliga lagar, om församlingens splittring. Vad menar broder? Till Vilka är förmaningen riktad?
Inom våra landamären har inte jag upptäckt någon reklam för tecken och under. Jag och många med mig, beder om en väckelse, med åtföljande tecken och under. ”Dessa tecken skola åtfölja dem som tro”, Mark. 16: 17-18. I Joh. 14: 11-12 talar Jesus om gärningar som föder tro.
Seger-rapporter från när och fjärran
Dop i Örebro simhall Dopförrättning hölls lördagen den 22 april då en skara nyfrälsta vänner döptes till Kristus. Denna gång fick simhallen i Örebro badhus fungera som ”kyrka” och den lilla badbasängen som ”dopgrav”. Mycket folk var samlat och en härlig ande var verksam. Under själva dopakten steg jublet kraftigt till Jesu ära. Många sade, att det var den underbaraste dopförrättning de hade varit med om i hela sitt liv. I mötet talade Agne Bark och Arne Imsen. Dopet förrättades av Donald Bergagård. Mäktiga möten i Örnsköldsvik För några veckor sedan besökte bröderna Arne Imsen, Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson och Agne Bark Örnsköldsvik och förkunnade väckelsens budskap i tvenne möten. Mötena, som hölls i det stora Läroverkets aula, hade samlat en stor skara intresserade och längtande människor. Torsten Persson hälsade bröderna Välkomna till Örnsköldsvik och uttryckte sin glädje över att få samlas i Jesu namn. Redan i första mötet var Guds Ande mäktigt verksam. En härlig frigörelse i sång och vittnesbörd skapade den rätta atmosfären, som 1hör verkliga väckelsemöten till. I sista mötet fylldes de främsta bänkarna av längtande själar unga och gamla för att uppleva Gud på nytt, för att bli helbrägdagjor-da eller för att uppleva dop i helig Ande och eld. Herrens arm var i verksamhet och gjorde underbara tinng. Många har tro för flera möten i Ö-Vik och väntar att snart få besök av bröderna igen. Säkerligen vill Gud göra mäktiga ting i den staden. Halleluja!
LOVA HERREN MIN SJÄL!
Av Agne Bark
Ps. 103 1-5
Det som behövs i våra dagar, är nog utan tvivel väckelsemöten med väckelsekraft. Väckelsemötets kännemärke är, att det åstadkommer väckelse i människornas hjärtan. Det finns tre olika slags väckelsemöten. Först och främst väckelsemöten då syndare blir väckta och tar emot Jesus som sin Frälsare. Sedan finns det väckelsemöten för Guds folk. Det är ju konstigt, att det skall behövas, men det är så i alla fall. Till sist finns det också väckelsemöten då vi behöver komma i enrum med Gud. I sådana möten får vi ställa vår själ mot väggen och säga till oss själva: ”Lova Herren min själ, och förgät icke vad gott han har gjort!” Det behöver Guds folk göra. Tänk, att David gjorde det. Den ovan citerade psalmen börjar med orden: ”Lova Herren min själ” och slutar med orden: ”Min själ lovar Herren”. Vad är orsak till att inte folk lovar Gud? Vi som har upplevt denna nåd ifrån himmelen. Ja, sångmästaren säger här, att de har kort minne. De kommer inte ihåg, vad Gud har gjort, vem han är, vad han sagt och vad han lovat göra. Därför får vi påminna varandra om, vad Gud har gjort, ty då stämmes vår själ till lovsång. Det står om Gud, att han förlåter, helar, förlossar, kröner och mättar sitt folk, så nog har vi orsak att lova Herren, vi som upplever detta i vårt liv. Ja. det är underbart, tänk att Jesus förlåter dig alla dina missgärningar. Varför? Jo, därför att han bar alla dina synder på Korset, har han makt att förlåta all synd. I den engelska översättningen står det: Han helar alla dina sjukdomar.” Varför? Jo, han bar dina sjukdomar.
WERNER SÄLLSTRÖM har fått bembud
WERNER SÄLLSTRÖM har fått bembud En älskad broder och mycket kär vän har helt hastigt kallats ur tiden. En stridsman har för alltid lagt ner vapnen och gått hem för att njuta av den eviga vilan. Vi, hans maka och fem barn, anhöriga och en stor skara trossyskon, känner saknaden mycket stor. I Örebro Fria Församling hade vår broder haft en särskild god ingång, och vi fröjdades över den nåd, som hade vederfarits denne Herrens tjänare. Ingen ting tydde på att hans arbetsdag skulle få ett så hastigt slut. Vital som få, predikade han Ordet med kraft och överbevisning. Sent skall vi glömma han sista besök lhos oss. Det var söndagen den 23 april, då han förkunnade evangelium med en sällsam smörjelse. En mångårig predikogärning hade givit honom en stor fond av erfarenheter att ösa ur. Han hade ju varit ett Herrens vittne i nära fyrtio år, men det verkligt föredömliga med broder Sällström var, att han levde i förnyelsen på ett sådant sätt, så hans undervisning alltid var frisk och inspirerande. Vem kunde ana att’ Werner Sällström var över sextio år? Han var född den 23 augusti 1899. Ingen ting i hans personlighet gav tillkänna denna höga ålder på denne sällsynt ungdomliga människa. Dock hade han till några bröder under det sista besöket i Örebro uttalat att han var trött och att han därför hade en känsla av att hembudet skulle komma snart. Knappt två veckor senare kom det bud han väntade. Sällström var i Ljusdal som predikant i en mötesserie. Denna mötesserie fick han aldrig avsluta. Mitt i veckan nåddes han av hembudet, och en sliten Gudsman gick för att vila hos sin Herre. Det var under det för broder Sällström så kampfyllda sista levnadsåret, som våra vägar sammanfördes. I över trettio år hade han varit verksam i pingstväckelsen, men av skäl som är fullständigt obegripliga blev han genom ett bryskt tillvägagångssätt ställd utanför deras led. Att ett sådant ingrepp icke går spårlöst förbi förstår var och en, men det var underbart att se hur den kris som följde för vår broder ledde till en större frigörelse. Många av hans gamla vänner svek men andra stod kvar vid hans sida. Dessutom fick han en ny skara vänner, som tillsammans med honom kämpade för andlig frihet. Begravningsakten, som ägde rum å Gravkapellet, Södra kyrkogården i Lindesberg lördagen den 13 maj, var en gripande högtid. De många talen vittnade enstämmigt om att Sällström under sin livsgärning fått föra många till livsgemenskap med Gud, och det är Väl egentligen det största som kan sägas om ett Herrens vittne. Hela denna sorgehögtid blev så ovanlig och märklig, ty mitt i sorgen och saknaden förnams en stark un-derton av sällhet och förtröstan. Himlen kom så nära och fyllde Våra hjärtan med tacksamhet till den levande Guden för hans aldrig svikande nåd och trofasthet. Frid över broder Werner Sällströms ljusa minne! Arne Imsen