Midnattsropet

Predikanternas furste, Charles H Spurgeon gick till attack mot död religion.

Gå in i en kyrka, där ritualisten har ifört sig sin prunkande dräkt och kråmar sig inför Gud som en påfågel. Du skulle helt säkert vilja säga till honom: Om du kände Guds gåva, så skulle du lägga av dig all denna dårskap och hellre komma inför Gud i säck och aska än i dylik grannlåt. Då skulle du ödmjuka dig inför den Allrahögste som den mest fördömlige av människor, därför att du har vågat att kalla dig präst, ty präst är du icke alls för dina medmänniskor. En är präst, nämligen Kristus Jesus, och ingen annan är präst med undantag av att alla hava ett allmänt prästadöme, vilka icke några vissa kunna göra anspråk på för sig själva enbart. Om de så göra, draga de över sig det fruktansvärda öde, som övergick Kora, Datan och Abiram, vilka kallade sig själva präster, men voro det icke. Om du visste Guds gåva, din stackare, skulle du lägga av denna prästerliga skrud och böja dig inför vår bekännelses Överstepräst och dyrka Honom allena!
Det kommer en kristens blod att koka, när man ser slikt prål bli föremål för dyrkan och det till på köpet i en protestantisk kyrka. En samling opånyttfödda oduglingar, som kalla sig ”präster”! Jag skulle icke alls använda så stränga ord om dem, ifall de vore ärliga nog att gå till Roms kyrka, dit de rätteligen höra, men då de tillåta sig den fräckheten att i vårt land utgiva sig för det som de icke äro, känner jag för dem icke tillräckligt skarpa ord.
Om dessa präster finge, som de ville, då skulle vi vara tvungna att falla ned och slicka deras fotsulor, alldeles som våra okunniga förfäder böjde sig för legoherdarna från Rom. När man ser på målningar, hur påven och hans kardinaler utdela sina välsignelser i Vatikanen, medan beundrande skaror falla ned och dyrka dem, då känner och förstår man, att det är oändligt mycket bättre att tillbedja djävulen själv.
Vi giva Gud äran, men icke ett grand av hyllning åt vare sig människor eller änglar. Har jag icke sett, hur skaror i hundra- och tusental falla ned och tillbedja bilder och utklädda dockor? Jag har sett dem dyrka ben och gamla tänder; jag har sett dem tillbedja ett gammalt skelett, klätt i en modern kostym. Det sades vara skelettet av ett ”helgon”. Och jag har förundrat mig över, att det kan finnas människor, som äro så förblindade, att de tro, att sådan avgudadyrkan kan behaga den allrahögsta Guden.
Vi, bröder, Guds folk, vi som känna Kristus, kunna icke annat än med avsky och förskräckelse vända oss från ett sådant avfall. Vår tillbedjan vilja vi giva åt Jesus allena. Nu gives det något, varmed din religion kan prövas. När du beder, till vem beder du? Genom vem beder du? När du sjunger, för vem är din sång avsedd? När du predikar, till vems ära predikar du? Vem är det, som du vill tjäna?
Ty så sant Herren lever, om du gör det för dig själv eller för någon annan utom Jesus Kristus, då vet du icke vad gudaktighetens kraft är, ty Kristus och Kristus allena måste för varje kristen vara det stora föremålet; att främja Hans ära måste vara det, för vilket han är villig att leva, och för vilket han, om så behöves, är beredd att dö.
Ned, ned, ned med allting annat men upp, upp, upp med Kristi kors! Ned med edert ”dop” och mässor och ”sakrament”! Ned med edra prästlögner, eder ritualism och eder liturgi! Ned med eder fina musik och eder pomp och edra skrudar och dräkter och kåpor och ceremonier! Men upp, upp, upp med läran om det nakna korset och Frälsaren som dog för våra synder. Låt det ljuda över hela världen: Se på mig och lev! Det är liv i en blick på den Korsfäste. Det är liv genom en enfaldig tro på Honom men ingenstädes eljest.

Vittnesbörd av Ilpo Alholm

Jag kom till Sverige när jag var nitton år. Då hade livet börjat bli en katastrof. Missbruket hade kommit in i mitt liv. Jag hade lärt mig att fly in i alkoholen när jag hade det jobbigt. Kriminalitet hade kommit in i mitt liv. Jag hade börjat sitta i fängelse i Finland.
Jag var 17 år då jag satt första gången i fängelse. Jag skulle in en andra gång, men då flydde jag till Sverige med två andra nittonåringar. Vi var tre killar, som inte hade något i Sverige att göra. Men vi kom till Tensta, fick bo i ett källarförråd. Så började livet i Sverige. Ingenting planerat. Vi var som barkbåtar på havet, som vinden kastade hit och dit.
På något sätt hade ondskan fått grepp om mig redan som liten. Synden hade makt över mig. Jag skulle kunna säga mycket om gemenskapens och undervisningens betydelse och att ha trygghet hem-ifrån. Det betyder mycket. När man inte har sådant, är man ett lätt offer för fienden. Den fiende som kommer bara för att stjäla, slakta och förgöra. Han lyckades nästan också med mitt liv. Först vill han förnedra en människa totalt, och så vill han klippa livet och föra en ner till avgrunden. Det är hans plan, det är det han jobbar för. Och han kämpar för fullt, det ser vi i samhället. Men Gud vill inte det. Jesus vill inte det. Jesus sa: jag har kommit för att ni ska ha liv och övernog. Inte bara så att man orkar leva med nöd och näppe, utan att man också orkar vara med och hjälpa andra.
Jag kom till Sverige och gick i tio år här som missbrukare. Det är inget att tala om missbruket, alla vet att det är mörker och elände. Jag sökte inte Gud och tänkte inte på Gud. På något sätt fanns inte Gud för mig. Han fanns inte i tankarna. Ibland mötte jag någon som försökte vittna om att man skulle tro på Gud. Men jag trodde på mig själv. Jag behövde inte Gud. Det var ingen bra tro. Jag var 29 år, och då satt jag i fängelse igen, som så många gånger förr under resan.
Jag hade fortsatt förtrösta på droger och var på flykt från mig själv. Jag hade lärt mig att bedöva den ångest min själ hade och den där smärtan som jag bar inom mig. Att fly detta mörker och kaos som fanns i mitt inre. Innedrogerna dämpade allt detta. Man kan säga att det var som medicin, på ett sätt. Jag har full förståelse för folk som super och knarkar, då de inte har mött Jesus och upplevt tryggheten i Gud. Att de bedövar sin ångest och bedrövelse med medicin. Vissa hämtar dem från läkare på ett recept, andra hämtar dem från bolaget, några går till knarklangare. Det är samma sak.
Inget illa om medicin, du förstår vad jag menar. Man kan fly på många olika sätt. I detta sammanhang vill jag i alla fall säga att man skulle slippa skriva många recept om Jesus fick en chans i Sverige. Om människorna fick uppleva syndernas förlåtelse, som bara Jesus kan ge. Man skulle slippa mycket utav ångest, depression och må dåligt, om läkaren istället för att skriva ut de här tabletterna skulle hänvisa till någon mogen själavårdare för den här människan som sitter med sin syndaskuld och ångest. Onödiga tabletter, när doktor Jesus har medicin, syndaförlåtelse!
Jag fick uppleva detta första gången då jag satt i fängelset. Det fanns en andligt mogen kvinna som jobbade där. Hon var frimodig och vågade dela med sig av sin tro. Hon ställde frågan: -Brukar du be någon gång? Då var jag öppen för andligt samtal. Hon sa: -Ilpo, det finns en Gud som älskar dig. Det finns en himmelsk far som kan läka de här såren som plågar dig. Sedan behöver du inte knarket längre. Där började det något nytt. Jag sökte inte Gud, men Gud sökte mig genom den där kvinnan. Jag fick Nya Testamentet och började läsa det. Jag förstod i mitt inre att det här var sant. Att Jesus var Guds son. Han föddes hit till jorden, han levde ett heligt och rent liv här, som inte någon av oss vanliga människor klarar av. Han gav sitt liv som ett offer på korset på Golgata. Han tog våra synder, han dog bort med dem, men Fadern uppväckte honom från de döda. Och jag bara visste i mitt inre att Jesus lever och bad min bön i min ensamhet där i fängelsecellen: -Jesus, förlåt mig! Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. För mig var det ingen mäktig upplevelse känslomässigt. Jag såg inga änglar, inget ljus. Jag hörde inga röster. Inget sånt. Det var ett viljebeslut, jag visste vad jag gjorde, och jag ville göra det. Jesus, förlåt mig. Kom in i mitt liv och hjälp mig, jag orkar inte längre. Det här är en bra bön att be första gången, andra gången, tredje gången – hundrade gången – tusende gången! Vi behöver det, handen på hjärtat. Vi behöver vända om, vi behöver bekänna våra synder, också vi frälsta, eller hur? Av och till. Eller kanske är jag ensam om det?

Vittnesbörd av Risto Mansikka-Aho

För trettio år sedan gick jag förbi Maranatatältet på Norra Bantorget. Jag hade längtan att gå in, men jag vågade inte. Nu besöker jag för första gången i mitt liv Maranataförsamlingens möten och är så lycklig för att jag fått uppleva detta.
Jag är överlycklig! Det bubblar inom mig. Jag är en hemmagjord predikant, men jag vill ändå läsa ett bibelord som jag upplevt idag.
Jag vill inte skrämma någon, jag läser bara vad Guds Ord säger. Du får avgöra själv vad det innebär:
-Slutet på allting är nära. Var därför förståndiga och nyktra, så att ni kan be. Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder.
(1 Petr 4:7-8)
Halleluja! Många synder blir förlåtna om vi vågar älska varandra. Du ska veta, min syster och min broder, de är borta för länge sedan. Vet du att i glömskans hav är fiske förbjudet. Inte ens jag får fiska där. Jesus sa till mig: -Risto, fiska inte i glömskans hav! Om han har förlåtit något, så är det borta för alltid, halleluja.
Jag har bott tre månader i ett gammalt båthus på Faxälvens strand i Västernorrland, och upplevde Gud på ett mycket speciellt sätt då jag bodde där ensam. Speciellt på nätterna har jag upplevt hur Gud talade till mig. En natt väckte han mig och sa: -Risto, nu är tiden inne. Gå ut och vittna om mig. Men jag hade ett hinder. Jag hittade en gång en gammal cykelpump, den var väldigt fin. Men så tänkte jag: varför ska jag spara den här cykelpumpen, jag har ju ingen cykel! Jag lämnade cykelpumpen och åkte iväg – halleluja! Om man är på resande fot, ska man ha så litet som möjligt att bära. En ryggsäck, och litet kläder på kroppen. Jag vet att Herren sköter resten. Man behöver inte bära cykelpumpar eller något annat skrot i sin ryggsäck. Herren befriar oss, halleluja!
Herren möter oss på de områden vi behöver hjälp. Alla har vi våra cykelpumpar vi borde lämna i soporna. Du vet själv vilken sak det gäller och vad det innebär. När du slänger bort det, så är det borta för alltid. Du ska aldrig fiska upp den sak du lämnat i Jesu namn. Det är borta för alltid!

Text: Stina Fridolfsson

Gång på gång blir idrottsmän uppmärksammade för att de slår nya rekord inom olika områden. Nyligen var det en man som slog världsrekord i löpning. Han slog även sitt eget rekord. Han följdes av en hel värld, som förvånat och beundrande konstaterade att han slog rekord på rekord.
När sedan journalister kom och ställde frågor för att skriva om hans bragder, var det någon som äntligen ville få reda på hur det var möjligt att ideligen slå så många rekord. Och han hade svaret. Ganska kort, men oerhört talande:
-Arbete och hängivenhet.
Så är det. Hängivenhet och arbete. Man måste ge sig hän för att om möjligt vinna ett mål man sätter upp för sig. Och många idrottsmän gör stora uppoffringar för att vinna. De satsar sin kropp till träning många timmar.

Ledare av Berno Vidén

Tiden är ond! Så kan man med korta ord sammanfatta de dagar vi lever i. Jesus själv informerade och förvarnade vid flera tillfällen sina lärjungar om vad som skulle komma och i sammanhangen använde han uttryck som Vaken! Flyn! Ni är inte av denna världen! Världen kommer att hata er för mitt namns skull!
Jesus beskriver också den yttersta tidens dagar genom att jämföra dem med Lots och Noas tider, vilka präglades av att ondska och perversiteter upphöjts till norm. I Bergspredikans förunderliga undervisning förtydligar Jesus något av vad efterföljelsen handlar om; nämligen att försaka sig själv. Inte i en egocentrisk självmedömkan där försakelsen tar sig uttryck i religiösa riter, men däremot en försakelse som vittnar om att vi är tagna ut ur världen och tillhör ett annat rike; Guds rike! Bergspredikans budskap sätter fokus på himmelrikets sanna realiteter och avslöjar världens förrädiska lockelser och dess öde.

Emanuel Johansson intervjuar Aivaras Kulišauskas

Aivaras Kulišauskas bor och arbetar sedan några år i Maranataförsamlingens storfamiljsgemenskap på Bällsta Missionscenter. Han är inte rädd för att ta sig an olika arbetsuppgifter och ser var behoven finns. Att församlingens bilpool blivit bättre omhändertagen på sistone är t.ex Aivaras förtjänst. Det står också klart att gästerna på Hotell Pilgrimshem fått en plats i Aivaras hjärta, han är ofta den som ger dem ett ord på vägen eller en inbjudan till församlingens möten.

Predikan av Arne Imsen, införd i MR 1980

Då fallet ägt rum och människan uppvaktats av Guds ärkefiende Lucifer, som är satan, var det med mycket avancerade avsikter satan gick fram. Framförallt ville han ha sin auktoritet, sin maktsfär och sitt välde förevigat med människan såsom sitt speciella redskap. Han ville få sitt välde, som kallas världen och egentligen hör tiden till men som går mot sin upplösning, förevigat i en evig rivalitet och strid med Gud.
Nu lyckades inte satan, men då fallet var ett faktum, då han flirtat till sig människans uppmärksamhet och genom sin kurtis förtrollat henne, hörde människan de ljuva tonerna från de väldiga utfästelser ormen gjorde i paradiset.Han sade: ”Gud vet att om ni äter av det här trädet, då skall ni bli lika Gud”, dvs skall ni få lika kunskap som Gud.
Guds avsikt var inte i första hand att förmedla kunskap till människan, utan liv. Därför lägger vi märke till att det rakt igenom hela historien varit en märklig kontrovers mellan det vi skulle kunna kalla för livet och kunskapen. Människan har sökt kunskap många gånger med avsikt att förbättra och underlätta livet, men hon har aldrig förmått söka sig till själva livets källa. Därför har kunskapen kommit att bli ett element eller ett instrument i strid mot livet. Eller ännu hellre: kunskapen har stått som en antipol till Gud själv.

Bibelstudium av Roger Lindroos

Jag har funderat en del över profeten Amos. Vem han egentligen var. Det står inte så väldigt mycket om honom, men i första kapitlet av Amos bok, läser vi att han var en av herdarna från Tekoa:
-Detta är vad som talades av Amos, en bland herdarna från Tekoa, vad han skådade angående Israel i Ussias, Juda konungs, och Jerobeams, Joas’ sons, Israels konungs, tid, två år före jordbävningen. (Amos 1:1)
Han var en herde; säger själv att han inte var någon profet. Några kapitel senare läser vi att han är varken profet eller profetlärjunge, utan en boskapsherde som lever av mullbärsfikon. Det står:
-Jag är varken en profet eller en profetlärjunge, jag är en boskapsherde, som lever av mullbärsfikon. Men HERREN tog mig från hjorden; HERREN sade till mig: ‘Gå åstad och profetera för mitt folk Israel.’ (Amos 7:14-15)
Vi förstår att han måste ha varit en enkel människa. Jag slog upp i Illustrerat bibellexikon där det står några rader om den tiden. Det grep mig, jag vill citera:
-De båda rikena, Israel och Juda stod vid denna tid på höjdpunkten av världslig och materiell makt. Men välståndet hade den allra mörkaste bakgrund. Moraliskt förfall härskade och religionen var som ett skal utan kärna. Omåttlighet och utsvävningar florerade, och med dem avgudadyrkan. De rika levde i överflöd, medan det arbetande folket led nöd. Man njöt rikedom och lyx och åstundade Herrens dag, vilken skulle bringa Israel glädje och ljus, medan de övriga folken skulle gå dom och undergång till mötes.
De här slutsatserna har dragits utifrån vad som skrivits under den här tiden. Bland annat från vad profeten Amos profeterade. Det står i andra kapitlet.
-Så säger HERREN: Eftersom Israel har trefalt förbrutit sig, ja, fyrfalt, skall jag icke rygga mitt beslut: eftersom de sälja den oskyldige för penningar och den fattige för ett par skor. Ty de längta efter att se stoft på de armas huvuden, och de vränga de ödmjukas sak. Son och fader gå tillsammans till tärnan och ohelga så mitt heliga namn. På pantade kläder sträcker man sig invid vart altare, och bötfälldas vin dricker man i sin Guds hus (Amos 2:6-8)
Vi kan också läsa ur kapitel åtta:
-Följande syn lät Herren, HERREN mig se; Jag såg en korg med mogen frukt. Och han sade: “Vad ser du, Amos?” Jag svarade: “En korg med mogen frukt.” Då sade HERREN till mig: “Mitt folk Israel är moget till undergång; jag kan icke vidare tillgiva dem. Och sångerna i palatset skola på den dagen förbytas i jämmer, säger Herren, HERREN; man skall få se lik i mängd, överallt skola de ligga kastade; ja, stillhet må råda!” Hören detta, I som stån den fattige efter livet och viljen göra slut på de ödmjuka i landet, som sägen: “När är då nymånadsdagen förbi, så att vi få sälja säd, och sabbaten, så att vi få öppna vårt sädesförråd? Då vilja vi göra efa-måttet mindre och priset högre och förfalska vågen, så att den visar orätt vikt. Då vilja vi köpa de arma för penningar och den fattige för ett par skor; och avfall av säden vilja vi då sälja såsom säd.” (Amos 8:1-6)
Vi förstår att denna beskrivning av hur det var denna tid stämmer rätt bra. Israel var en makt att räkna med. Man hade rikedomar, men hade tillskansat sig denna rikedom på ett orättfärdigt sätt. Det har talat till mig. Det är väldigt likt vår tid. Slaveriet, som vi trodde var avskaffat, har aldrig någonsin varit så utbrett som idag. Vi ser ut över jorden. Det finns rapporter om hur människor hålls som slavar. När vi hör om slavar, tänker vi på de svarta som togs från Afrika och skeppades långväga, och hur sedan det slaveriet upphörde i Amerika. Men det finns mycket mer slaveri idag, än om man inte så lätt upptäcker det. Människor säljs för att tjäna så att rikedomen ska växa hos några. Vi har här i vår församling fått höra förkunnas om vilken orättfärdighet vi själva egentligen lever i. Om vi ser närmare på vilken rikedom vi har, och på vilkens bekostnad vi har välstånd, så förstår vi.
Vi kan också läsa om Betel i Amos bok. Vi förstår att Amos var en ganska obekväm person. Herren visar honom att han inte kan spara Israel. Vi läser om en präst i Betel:
-Men Amasja, prästen i Betel, sände till Jerobeam, Israels konung, och lät säga: “Amos förehar en sammansvärjning mot dig, mitt i Israels hus. Landet kan icke härda ut med allt hans ordande.
Ty så har Amos sagt: ‘Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort i fångenskap ur sitt land.’” Och Amasja sade till Amos: “Du siare, gå din väg och sök din tillflykt i Juda land; där må du äta ditt bröd, och där må du profetera. Men i Betel får du icke vidare profetera, ty det är en konungslig helgedom och ett rikets tempel.” (Amos 7:10-13)

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!

Text: Karin Vidén

Utbildningsminister Jan Björklund presenterade den 15 juni Utbildningsdepartementets skollagsberednings förslag till ny skollag, Den nya skollagen - för kunskap, valfrihet och trygghet. Förslaget är sänt på remiss till ca 140 instanser vars svar ska inkomma senast den 1 oktober 2009. Regeringsproposition om ny skollag planeras läggas våren 2010 och lagen kan börja gälla den 1 juli 2011. Den nya skollagens 28 kapitel omfattar utbildning från och med förskola till och med vuxenutbildning.
Hemundervisande föräldrar över hela landet väntade med spänning och stort intresse på att lagförslaget skulle släppas till offentligheten för att få del av eventuella nya formuleringar och ändringar i den lagparagraf i skollagen man idag anger som stöd för sin hemundervisning, nämligen 10 kap 4 §:
Ett skolpliktigt barn skall medges att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter.

MR presenterar här några reaktioner på regeringens förslag till ny skollag

Det är besynnerligt med den enorma tilltron till skolinstitutionens positiva betydelse i en människas liv, och tilltron till skolpolitikernas förmåga att göra riktiga bedömningar om vad som är väsentlig kunskap och nödvändiga obligatorier. Det är ju lätt konstaterat att skolan i flera avseenden befinner sig flera decennier tillbaka i tiden. Vi har genomgått en globalisering och en IT-revolution som medger en enorm flexibilitet och fantastiska möjligheter till vidgade vyer och mångfald. Men skolan tragglar på med obligatorisk närvaro för närvarons skull, och i skolbarnens ryggsäckar ligger fortfarande skrynkliga stenciler med RFSU:s världsbild, som ska prackas på alla…
/Barometerns Kolumnist den 24 juni, Karin Yngman