Ella Sörensen Den artikel av missionär Ella Sörensen, som vi tar oss friheten att införa här har tidigare varit publicerad i de norska tidningarna ”Korsets Seier” och ”M’ARAN ATAbladet”. Syster Sörensen har en mångårig missionsverksamhet på den norska pingstväckelsens fält i Afrika bakom sig. För någon tid sedan lämnade hon och hennes make, Olaf Sörensen, pingstsamfundet, och de står nu båda helt ett med den fria väckelse, som bryter fram i vårt västra grannland. Det är ett allvarligt väckelserop till Guds folk, som möter oss i denna artikel. Måtte den få bli många till uppvaknande och förnyelse. A. I. Väckelse ja, de som levde 1907 i pingstväckelsens första tid har berättat om vad de upplevde. Vi som kom efter dem kände att det brann i våra hjärtan, när de vittnade om sina upplevelser med Gud. Även på den tiden jag blev frälst brann elden. Ordet blev förkunnat i Andens kraft och överbevisning, och “jag fick uppleva att jag gick över från mörker till ljus mitt under en predikan. Det var en segrande förkunnelse. Det var liv och eld, det var allvar. Den helige Ande hade så stort rum i mötena, att han fritt fick utföra sitt verk, som aldrig kan ersättas av mänskliga medel, nämligen att överbevisa människor om synd, rättfärdighet och dom. Väckelse - pingstväckelse! Många väckelser har dragit fram över folk och länder innan pingstväckelsen kom. Pånyttfödelsen hade blivit levande och man ordnade församlingar med pånyttföldda själar. De troendes dop hade kornmit på sin rätta plats och man ordnade församlingar med pånyttfödda, troende och döpta Guds barn. Barndopet var en falsk lära, som icke fanns i Guds ond - och de, om blev överbevisade om dopet genom Guds ord, var inte rädda att framhålla sanningen och skilja sig från de andra. En vandring i helgelse blev levande och helgelseförsamlingar kom till. Helgelsesanningen blev levande. ”Utan helighet skall ingen se Gud”. Så kom pingstväckelsen. Vad var det som gav den sin särprägel? Jo, Andens dop! Ett dop i den helige Ande och eld. Låt oss inte glömma elden, den bränner bort allt som är av hö och strå. Med Andedopet följde kraft ”När den helige Ande kommer över eder, skolen I unxdfå kraft och bliva mina Vittnen.” Apg. 1:8. Andens dop är inte bara att tala i tungor. Det är kraft till liv och tjänst, kraft till att göra under och tecken i Jesu namn. Paulus skriver i sitt brev till församlingen i Korint (1 Kor. 2 15): ”Och mitt tal och min predikan framställes icke med övertalande visdomsord, utan med en bevisning i Ande och kraft.” Apostlarna mottog kraft för att kunna göra trons gärningar., Jesus började med att GÖRA och LÄRA, och apostlarna hade samma verksamhetsmetod. Läser vi hela Apostlagärningarna skall vi finna, att de verkade trons gärningar. De förkunnade inte bara trons gärningar som en lära utan de gick ut och förkunnade Ordet överallt och Herren verkade med dem genom att stadfästa Ordet med åtföljande tecken. Mark. 16:20. Det var väckelse och rörelse. Gud var med och det var så märkbart att fruktan kom över var och en. .Apg 2:43. Och många under och tecken gjordes genom apostlarna. De hade ett hjärta och en själ och stor nåd var över dem alla. De kunde bära fram vittnesbördet om Herren ]esus Kristus med stor frimodighet och kraft. Falskhet och synd blev uppenbarad. Apg 5. Därför kom stor fruktan över församlingen, och det sporrade dem att leva helt för Gud och vandra i helighet inför honom.. Därför vågade ingen av ”de andra” hålla sig till dem, men folket höll dem i stor ära. Apg. 5:13. De hade en sådan helighet, en sådan kraft, ett sådant liv i Gud avskilda från världen, att ”de andra” icke vågade närma sig dem. Men folket, de som längtade efter Gud och hans hjälp, de höll dem i stor ära. Vilken makt *den första församlingen hade! Vilken skillnad det var mellan den och världen! Ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, Guds egendomsfolk. 1 Pet. 2:9. De är i världen, men icke av världen. De brukar världen som de icke brukade den, eftersom denna världens skapelse förgår. Församlingen är en brud, en tillsluten lustgård, en förseglad källa och en stängd brunn. H. V. 4:12. Världen känner oss icke, eftersom den icke har lärt känna honom. 1 Joh. 3:1. Var är skillnaden idag? Vi har sannerligen kommit in i en kris! Djävulen är mycket upptagen med att modernisera Guds församling. Det är det enda sätt på vilket han kan få föra in synd och världslighet, sudda ut gränserna och få sådana ting, som var synd för oss att se lovliga och oskyldiga ut. Det är det samma, som han gjort i alla tider. För vi blundar väl icke för, att alla de församlingar, som existerar i dag och har en allmänt vedertagen god förkunnelse, en gång har varit gripna av gudsuppenbarelsen i Ordet, en gång varit som brinnande eldfacklor för dåtidens människor. När så elden 1?örjade slockna och uppenbarelsens Ande inte längre hade rum i deras mitt, var de icke vakna nog att röja bort det som hindrade Gud från att verka. Eller var de inte villiga att betala priset för att kunna behålla livsglöden och uppenbarelsens Ande? Detta är en livsbetingelse för att Guds församling skall bli vad Gud har menat att den skall vara på jorden, nämligen en förmedlare av Guds mångfaldiga Visdom. Ef. 3:10. Så bytte de bort Guds ord mot sina egna ritualer. Och i stället för att gå Guds väg går de sina egna vägar. I stället’ för Gudsuppenbarelsen i Ordet, fick det interlektuella plats, och i stället för spontan Gudsuppenbarelse i mötena, utarbetade mänskliga hjärnor sina egna ideer och meningar. I stället för sång i Anden tog psalmsång, mässor och ”Fader vår” hela platsen. Missförstå mig icke! Fader vår och psalmsång är heliga och dyrbara ting och hör hemma bland de troende, men om det användes för att skyla över det som man förlorat, blir de som en religiös kappa att skyla över tomrummet med, och det är absolut fel. Så har ‘det gått med församling efter församling. Skall det gå likadant med oss? Vi befinner oss mitt i en sådan kris just nu. Vi lever mitt i ett stort avfall. Ett avfall från den levande tron. Skall vi ta fasta på Guds 0rds förmaning om just denna tid, eller skall vi följa med strömmen? Skall vi låta vår längtande ungdom få en moderniserad kristendom. En kristendom, som saknar kraft och helighet, en kristendom utan avskildhet från världen och dess ande, utan livsglöd och expansion. Skall vi bli lik ”de andra”, eller skall vi stanna medan vi ännu har tid och ”kasta masken”, som broder Minos sade. Skall vi ställa oss inför levande Gud och erkänna, att vi har kommit på avvägar i vår gudstjänst? Erkänna att vi har förlorat församlingens mål ur sikte, detta att vara en själaklinik, där syndare kan födas på nytt, icke av mans vilja, men av Gud. Då öppnas möjligheterna till de normala förlossningsvärkarna och de normala förlossningarna. Då skall det inte fattas kraft till att föda, utan Guds kraft skall vara ibland oss, och barnen skall inte födas för att genast dö igen. Jag hörde ett möte om en tältmötesserie, som hållits på ett ställe i sommar. Det hade inte skett någonting under dessa möten. Någon undrade: ”Vad är det för fel?” En annan svararde: ”Jag vet vad det är för fel. Vi behöver ett dragsspel!” Kan vi se vart det bär hän i denna njutningslystna tid? Behöver vi dragspel? Nej, låt oss kasta masken. Vi behöver Guds kraft. Vi behöver Andens uppenbarelse i Ordet. Vi har fått nog av mänsklig uppfinnarkonst och underhållningsmentalitet i vår tid. Själarna skall inte underhållas in i himlen. Den skall frälsas in, och det sker inte genom någonting annat än Guds rena ofönfalskade ord förkunnat i Ande och kraft.. Vi lever sannerligen i Laodiceaförsamlingens tid: ”Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig, blind ooh naken. - Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i eld.” Så vi kan bli rika och ha någonting att ge till andra, vita kläder till att kläda oss med, så vi icke må befinnas nakna, när han kommer - ögonsalva till att smörja våra ögon med, så vi kan se - se tidens allvar - se avfallets fruktansvärda sanning - se att det är en kamp på liv och död om själarnas frälsning, se att denna kamp icke kan eller får föras med mänskliga medel, men att vi må iföra oss hela Guds vapenrustning. Vi måste se, att det vi behöver är väckelse, inte mera underhållning, inte stora församlingar med många penningstarka medlemmar eller stora penninggåvor och stora män, men en fullständig utrensning av alla mänskliga ting, som kommit in i Guds församling. Vi måste byta ut kopparkaren mot guldkaren och ikläda oss Guds renhet, helighet, kraft och auktoritet, så budskapet om Jesus dyrbara blod blir till förlossning för själarna. Vi behöver Andens atmosfär i mötena, som hjälper själarna till att tro. Att tro på Jesus, som fullkomligt kan frälsa och lösa från alla syndens bojor och band, att tro Jesus sådan som Gud har givit oss honom: till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning. 1 Kor. 1:30. Vi skall inte vara blinda för, att det finns flera slags födelser, Joh. 1:13, - och vi måste vara på vår vakt, så inte själarna blir födda av mans vilja, utan av Gud. Därför måste vi ge akt på den tidsande, som gör sig gällande i dag, och som tillsammans med sådant som har en religiös prägel över sig, smyger sig in i våra församlingar, griper både ung och äldre och för med sig konflikter och oanade lidanden för dem som är vakna för faran och lik Samuel gråter inför Guds åsyn eftersom han hörde och såg, att Israel ville vara lik de andra hedningafolken omkring sig. Vi kan inte förneka den sanningen, att det i våra församlingar av i dag, har bildats två grupper: Den ena ber, längtar och suckar efter att Gud skall gripa in och sända väckelse. Ara, pengar och goda tider betyder ingenting för dem. De längtar efter ett ingrepp från ovan, från Gud. Så har vi den andra gruppen som tycker det går väldigt bra. Aldrig har vi haft så stora församlingar, så mycket pengar, så mycket att sätta in på *och befrämja Guds verk med som nu: stora sångkörer, fin musik och underhållningsprogram - nu har vi ju televisionen också. Filmen kan vi också utnyttja, ja allt detta skall vi bedja Gud välsigna, så själar kan bli frälsta genom det. Så glömmer de att räkna med att allt detta kan stå i vägen för Gud, så han ingenting får uträtta genom sin Ande. Det är nämligen endast Guds Ande och ord, som kan föra människor in i Guds rike genom pånyttfödelsen. Må Herren hjälpa oss att se klart, så vi iför oss den rätta rustningen och de rätta vapnen. Då är vi i stånd att frånröva djävulen bytet och föra själarna igenom den rätta födelsen: gudsfödelsen. Jag minns att jag som nyfrälst gick förbi en möteslokal och jag sade till mig’själv: ”Tänk, om jag kunde vara med och verka här!” Det fanns ingen pingstförsamling då. - Gud svarade mig: ”Du kan inte vara med och föda barn till bråd död.” Sedan dess har jag aldrig blivit bländad av det stora och märkvärdiga, som människor kan sätta sig in för att föra Guds verk fram. Jag har alltid sett det så, att ju mindre av mänksligt vi sätter in utom ett villigt och ödmjukt hjärta, desto lättare är det för Gud att föra sitt verk fram genom de medel han har bestämt, nämligen sitt levande ord och sin helige Ande. Aldrig får vi låta den tanken gripa oss hur modern tiden än blir, att ändra något på Guds eget ord eller att det måste andra medel till nu för att nå människorna, än de som Gud har givit i sitt ord och som han har bestämt skall gälla i alla tider intill tidshushållningens slut. När vi ställs inför allvaret i denna kris vi nu kommit in i, skall vi månne vara villiga att betala priset? Betala priset om det än skulle kosta oss att åter gå utanför lägret och bära hans smälek? Personligen tror jag, att eftersom djävulen mer och mer kommer in bland Guds folk, skall det komma att kosta oss mycket mera, än det kostade 1907 att gå hela vägen med Jesus. Läsare, tänk på det. Men är vi villiga, skall och måste väckelsen komma, en härlig, djup helgelseväckelse, som går till människornas hjärtan genom Guds barns böner och Guds oändliga nåd och kärlek. Han som en gång för alla har sagt: ”Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut.” Joh. 6:37. Alla som vill leva heligt i Jesus Kristus skall bli förföljda. 2 Tim. 3,12. ”Och i skolen åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom”.